Var Ansgar först att kristna Sverige?

Utdrag ur första versionen av den Gotiska Mosaiken
Den Gotiska Mosaiken del 1 kapitel 8

© Johansson Inger E, Den Gotiska Mosaiken manuskript från 1995-1998 Göteborg 2012
Var Ansgar först att kristna norden?

Nordiska gravar i öst-västligt läge under de första århundradena

 
Nu finns det säkerligen en och annan som till den kommande texten vill inflika att det är orimligt att tänka sig att nordbor tidigt blev kristna. Utifrån den traditionella synen på kommunikation mellan Skandinavien och länderna i södra Europa, i Afrika eller Asien har det ansetts som om all handel och kommunikation skett via flera led. Vad man då glömmer bort är det som visats tidigare i boken. Redan under stenåldern måste man med nödvändighet ha haft båtar som klarat av längre sjöfärder längs kusterna. En utveckling av båtbyggarkonsten i Norden är en förutsättning för handel, samtidigt vore det orimligt att anta att de föremål som kom till Skandinavien från Medelhavsområdet, Donauområdet och Svarta Havet inte i sig krävt båttransporter som inte enbart grundat sig på slumpmässiga besök.

 

Hur ser den arkeologiska situationen ut i Norden när det gäller ev. kristna gravar? Först måste vi definiera vad vi menar med kristna gravar. Det allra första kravet är att gravarna är s.k. skelettgravar. Kravet inkluderar självfallet att gravarna tidsmässigt tillhör tiden efter Kristifödelse. Bakgrunden är att skelettgravar funnits långt tidigare, men att den seden övergetts till förmån för urngravar. Det andra kravet är att gravarna skall ligga orienterade i öst-västlig riktning. Detta senare ”krav” anses tyda på kristen begravning eller åtminstone en kristen influens.

 

Från ~100 e.Kr. och framåt börjar skelettgravar förekomma allmänt på norra och centrala Jylland. Tidigare hade urngravar varit vanliga under lång tid. På norra och centrala Jylland finns det klart avgränsade begravningsplatser.[1]

 

På den Skandinaviska halvön skedde en samtidig förändring i begravningssederna efter ~100 e.Kr. Den ”kristna seden”(?) med jordgravar nådde Skåne runt samma tid som den nådde Jylland. Denna återinförda begravningssed tycks helt ha dominerat i Skånes södra delar under 200-talet.[2] I Norge märks förändringen också tidigt. Från Osloområdet spred sig gravskicket med jordbegravning(med eller utan kista) in i Östlandet inom loppet av etthundrafemtio år. Under 300-talet blev jordbe­gravningar van­ligt förekommande längs hela norska kusten ända upp mot Tromsö.[3]

 

De kristna gravsederna kan redan vid denna tiden ha spridit sig till delar av Sverige. Influenserna märks på öarna i Östersjön före folkvandringstiden. I Jämtland och Medelpad märks en kristen påverkan under 400-talet från norskt område. Fynd från Storsjöområdet har stora likheter i grav­skick, gravformer och tidsperioder som i Norge. Här skiljer sig Jämtland och Medelpad från resterande ”mellansverige”. Hur kan ett kulturinflytande från väster ha spridit sig geografiskt till ”svenskt” område? En trolig inflytelseriktning är från Trondheimsfjorden -> Neadalen -> Vemdalen -> Stjørdalen -> Vattenstäket (nuv. gränsen mot Sverige) -> Storsjöns vattenområde -> Östersjön. Under samma tid spred sig de ”svenska” jord­bruksbygderna vid Indalsälvens och Ljungans utlopp norrut via de båda flod­områdena.[4]

 

I norska inlandet övergavs skelettgravarna i stort sett under 400-talet, medan man i Vestfold och Telemarken höll sig till samma gravsed ännu på 500-talet.[5] Tröndelag och Nordnorge skil­de sig under  600- och 700-talet från övriga Norge. I dessa områden jordades de döda ända in på 700-talet. De flesta hittills funna och undersökta gravarna från 700-talet i Tröndelag och Nordnorge innehåller skelett som lagts i träkistor.[6]

 

I sin bok Vägar till Sveriges Kristnande behandlar framlidne Växjöbiskopen Jan Arvid Hellström de olika kristna inflytanden som från 700-talets slut fram till 1100-talet påverkat den svenska kyrkan. Där berörs bl.a. uppgifterna om kung Milred som skall ha sänt en missionsbiskop till Sverige.[7] Att kung Milred existerade i Northumbria runt år 800 är ställt utom allt tvivel. Om han var den förste engelske kungen som sände missionärer till Sverige är mer tveksamt. Otvivelaktigt är dock att Sverige och Norden kristnats från både väst, öst och syd inte bara vid ett utan vid flera olika tillfällen.

 

När den första kyrkan byggdes i Sverige är ovisst. Tills dess daterbara rester hittas inom Sveriges gränser av en stavkyrka som är äldre än år 1000 e.Kr. är det omöjligt att utesluta att det funnits kristna kyrkor även före 800-talets början inom nuvarande Sveriges gränser. För detta talar de källor som talar om goterna som arianer. Sambandet mellan goterna, götarna och södra Skandinavien återkommer jag till längre fram i boken.

---

[1]        Klindt-Jensen Ole, Foreign influences in Denmark´s early ironage, Køpenhavn 1950, sid 176-179

[2]        Strömberg Märtha, Järnåldersguld i Skåne, Lund 1963 sid 44

[3]        Norsk Historie, bind 1, red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976, sid 252-256

[4]        Norsk Historie, bind 1 red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976, sid 281ff

[5]        Norsk Historie, bind 1, red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976, sid 256ff

[6]        Norsk Historie, bind 1, red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976, sid 416-421 Fram till 1925 hade 193 järnåldersgravar grävts ut i Vest-Agder. 77 st av dem var skelettgravar.

[7]        Hellström Jan Arvid, Vägar till Sveriges Kristnande, sid 36