Tidig kristendom i Norden?

 

Nordiska skelettgravar i öst-västligt läge under de första århundradena

© Johansson Inger E, utdrag ur den Gotiska Mosaiken del 1, kapitel i manuskript från 1995

Nu finns det säkerligen en och annan som till den kommande texten vill inflika att det är orimligt att tänka sig att nordbor tidigt blev kristna. Utifrån den traditionella synen på kommunikation mellan Skandinavien och länderna i södra Europa, i Afrika eller Asien har det ansetts som om all handel och kommunikation skett via flera led. Vad man då glömmer bort är det som visats tidigare i boken. Redan under stenåldern måste man med nödvändighet ha haft båtar som klarat av längre sjöfärder längs kusterna. En utveckling av båtbyggarkonsten i Norden är en förutsättning för handel, samtidigt vore det orimligt att anta att de föremål som kom till Skandinavien från Medelhavsområdet, Donauområdet och Svarta Havet inte i sig krävt båttransporter som inte enbart grundat sig på slumpmässiga besök.

Hur ser den arkeologiska situationen ut i Norden när det gäller ev. kristna gravar? Först måste vi definiera vad vi menar med kristna gravar. Det allra första kravet är att gravarna är s.k. skelettgravar. Kravet inkluderar självfallet att gravarna tidsmässigt tillhör tiden efter Kristifödelse. Bakgrunden är att skelettgravar funnits långt tidigare, men att den seden övergetts till förmån för urngravar. Det andra kravet är att gravarna skall ligga orienterade i öst-västlig riktning. Detta senare kriteriet är det som även om skelettgraven är från tiden efter Kristifödelse anses tyda på kristen begravning eller åtminstone en kristen influens.

Från ~100 e.Kr. och framåt börjar skelettgravar förekomma allmänt på norra och centrala Jylland. Tidigare hade urngravar varit vanliga under lång tid. På norra och centrala Jylland finns det klart avgränsade begravningsplatser. Här övergavs urnbegravningar i stor utsträckning samtidigt som jordgravarna infördes. Till diskussionen om gravarna skall betraktas som kristna bör man även lägga att dessa jylländska gravar nästan samtliga är orienterade i Ö-V riktning.[1]

Även på den skandinaviska halvön märks en förändring i begravningssederna efter ~100 e.Kr. Den ”kristna seden”(?) med jordgravar nådde Skåne runt samma tid som den nådde Jylland. Det gick så snabbt att denna begravningssed, tycks ha helt dominerat i Skånes södra delar under 200-talet.[2] I Norge märks förändringen också tidigt. Från Osloområdet spred sig gravskicket med jordbegravning(med eller utan kista) in i Östlandet inom loppet av etthundrafemtio år. Under 300-talet blev jordbe­gravningar van­ligt förekommande längs hela norska kusten ända upp mot Tromsö.[3] Det tycks som om sedvänjan spred sig in i delar av Sverige från norskt område. I Jämtland och Medelpad märks en klar kristen påverkan från 400-talet. Fynd från Storsjöområdet har stora likheter i grav­skick, gravformer och tidsperioder som i Norge. Detta medför att Jämtland och Medelpad skiljer sig starkt från det mellansvenska området. Hur kan ett kulturinflytande från väster ha spridit sig geografiskt till ”svenskt” område? En trolig inflytelseriktning är från Trondheimsfjorden -> Neadalen -> Vemdalen -> Stjørdalen -> Vattenstäket (nuv. gränsen mot Sverige) -> Storsjöns vattenområde -> Östersjön. Under samma tid spred sig de ”svenska” jord­bruksbygderna vid Indalsälvens och Ljungans utlopp norrut via de båda flod­områdena.[4]

I norska inlandet övergavs skelettgravarna i stort sett under 400-talet, medan man i Vestfold och Telemarken höll sig till samma gravsed ännu på 500-talet.[5] Tröndelag och Nordnorge skil­de sig under  600- och 700-talet från övriga Norge. I dessa områden jordades de döda ända in på 700-talet. De flesta hittills funna och undersökta gravarna från 700-talet i Tröndelag och Nordnorge innehåller skelett som lagts i träkistor.[6]

Totalt visar den västeuropeiska och nordeuropeiska bilden att det inte går att utesluta att handelskontakter och eller tidiga folkförflyttningar gjort att någon form av kristendom kan ha nått Norden samtidigt som den nådde övriga Europa.


[1]           Klindt-Jensen Ole, Foreign influences in Denmark´s early ironage, Køpenhavn 1950, sid 176-179

[2]           Strömberg Märtha, Järnåldersguld i Skåne, Lund 1963 sid 44

[3]           Norsk Historie, bind 1, sid 252-256

[4]           Norsk Historie, bind 1 red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976, sid 281ff

[5]           Norsk Historie, bind 1, sid 256ff

[6]           Norsk Historie, bind 1, sid 416-421 Fram till 1925 hade 193 järnåldersgravar grävts ut i Vest-Agder. 77 st av dem var skelettgravar.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s