Cassiodorus, Prokopius, Jordanes, Paulus Diaconus och Goterna

© Johansson Inger E, Den Gotiska Mosaiken utdrag Del 2

Den Gotiska historiens Källor, från kapitel 3, manuskriptet från 1995 rev 2001

 

Cassiodorus

Den gotiske kung Teoderik den store, som vunnit över Odovakar och återtaget Italien för den östromerske kejsarens räkning, hade vid sin sida romaren Flavius Magnus Aurelius Cassiodorus, son till Cassiodorus d.ä som varit romersk finansminster under Odovakars tid. Cassiodorus d.y. som omnämns av Jordanes m.fl. föddes i Bruttii inom en välkänd romersk släkt Flavius med rötter hos tidigare kejsare. Flavius Magnus Aurelius Cassiodorus dog ~583/585.

Cassiodorus d.y:s farfarsfar  som levt i början av 400-talet hade på grund av sin tjänst som Illustris deltagit i försvaret av Sicilien mot Vandalernas attacker runt år 440. Tjänsten Illustris var i början av 400-talet den högst rankade civila tjänsten i det romerska imperiet.[1] Hans son(Cassiodorus dy:s farfar) blev Tribune och Notarius för Valentinian III. Valentinian III mördades år 455 och hans änka ”räddades” av Vandalernas kung Geiserich, med åtföljande komplikationer för Romarriket. Cassiodorus Tribune, var god vän med patricierna Aetius.[2] Det var därför som han(Cassiodorus  Tribune) följt med Aetius son Carpilio som deltagare i en romersk grupp som besökt Attillas hov.

Cassiodorus d.ä. var romersk finansminister för Italien under Odovakars regim.[3] Under hans tid som finansminster fick Teoderik i vissa källor kallad Didrik, Theoderic, (Thiud’s Eric?) som var kung över alla östgoter i uppdrag att återta Italien till Romarriket. Teoderik gick år 488 med på att invadera Italien för kejsar Zenos räkning.[4] I fyra år stod striden mellan Teoderik och Odovakar. Bland de romare som tidigt gick över till Teodriks sida fanns Cassiodorus d.ä., Cassiodorus far.[5]

Teoderik själv föddes i Bern som son till östgoternas kung Valamir(Valdemar) och Ereriliva(mest känd dom Eusebia efter det att hon konverterat från Arianism till Katolicism någon gång runt Teoderics födelse).[6] Teoderik hade en yngre bror Teodimund(Thiud’s Emund?). Teoderic var gift två gånger och fick i första äktenskapet två döttrar. Arevagni som han runt 490 gifte bort med Västgoternas kung Alaric II. Paret bosatte sig i Gaul. Teodegota som giftes bort med den Burgundiske Kung Gundebad’s son Sigismund. Teoderik lät gifta bort sin syster med Vandalernas kung Trasamund. För att ytterligare få större inflytande inom Romarriket gifte Teoderik själv om sig med Augoflada Frankernas princessa. Amalbirga som var barnbarn till Theoderic giftes bort med kungen av Thüringen.[7]

Den nära släktskapen mellan Teoderik, Västgoterna, Vandalerna och Frankerna gör att Cassodorus d.y. när han i slutet av tonåren tillträdde sin första höga tjänst vid Teoderiks hov hade större kontakter med Goter och andra Germanska grupper än vad som var vanligt på den tiden.

Cassiodorus d.y. blev tidigt(under tonåren) ”questor sacri palatii” hos Teoderik. En questor sacri palatii hade till uppgift att ansvara för rikets juridiska affärer. I arbetet ingick att upprätta lagar samt även att kontrasignera Teoderiks dekret som Teoderik utfärdade antingen som representant för Östromerske kejsaren eller i egenskap av kung för Italien när helst Romerske kejsaren ej befann sig i riket.[8]

Tjänsten som questor motsvarade i stort samma funktion som fanns i andra romerska prefektorat.[9] Den gav därför Cassiodorus stora möjligheter att få kännedom om de goter som besökte Teoderik och deras historia. Cassiodorus talar t.ex. en hel del om herulernas kung Rodulf(död 515). Rodulf var adopterad som vapenson till Teoderik.[10] Det finns utifrån Cassiodorus tjänst som var ansvarig för kejsarens juridiska affärer, många skäl som talar för att han själv träffade kung Rudolf.[11] Rodulf kom ursprungligen från Ranriki(Ranriket) där han varit kung innan han blivit utslängd av sitt folk och dragit ner i Europa där Rodulf anslöt sig till Herulerna och utsågs till deras kung.

År 514 blev Cassiodorus d.y. utsedd till ”consul ordinarius”. När Cassiodorus varit konsul en tid utsågs han till senator.[12] År 524 blev Cassiodorus Magister Officiorum, och som sådan tjänstgjorde han först fram till Teoderiks död år 526 och därefter fram till 533 hos Teoderiks efterträdare Athalaric.[13] Magister Officiorum ansvarade för Teoderiks säkerhet och var den som var chef över kejsarens livvakt. I tjänsten ingick också att vara cermonimästare vid hovet samt att utöva kontrollfunktionen över alla ‘officia’ i Italien. Cassiodorus var Teoderiks högste tjänsteman och med en makt som inte stod denne efter.[14]

Cassiodorus var därför högste ansvarig vid hovet när främmande ambassadörer och sändebud kom till Theoderiks hov. Vid Teoderiks förhandlingar med de främmande ländernas sändebud satt Cassiodorus med som den östromerske kejsarens representant. Som om inte dessa tjänster och positioner varit nog, var Cassiodorus även chef över Italiens centrala postfunktion och högste ansvarig för alla postkontor i landet. Cassiodorus var som tidigare nämnts även senator i Roms senat.[15] Som senator hade Cassiodorus d.y. nära kontakt med de gotiska soldater som var förlagda nära Cassiodorus hemort. Cassiodorus skrev om den gotiska historia i ett verk som omfattade 12 volymer. Verket anses ha gått förlorad. I Variae utgiven 537 återger Cassiodorus stora delar av Teoderiks och Athalarics officiella brev. Av breven i Variae framgår att Cassiodorus själv finansierade de gotiska soldaternas uppehälle som bodde inom hans ”egna” ansvarsområde. Detta för att inte belasta den ansträngda statskassan med utgifterna. Cassiodorus blev senare pretorisk prefekt. Detta var han under åren 533-534.[16] En pretorisk prefekt hade till uppgift att vara högste ansvarige i den administrativa och juridiska ledningen av Italien. En pretorian prefect av Rom var även på Athanariks tid en hög betrodd tjänsteman av det östromerska riket.[17] År 534 skrev Cassiodorus sen ”Public eulogy” till Theodahad Athalarics efterträdare. Under Theodahad och Vitiges tid hade Cassiodorus åter tjänsten som questor i Italien.[18]

När östgoternas rike krossades 540 blev Cassiodorus munk och grundade ett kloster.[19] I detta kloster skrev sedan Cassiodorus ett stort antal teologiska och historiska böcker. Han skrev även böcker om utbildning och ortografi.

Cassiodorus tillförlitlighet

Sammantaget innebär ovanstående uppgifter att Cassiodorus hade mycket god muntlig och skriftlig kännedom om goterna och deras historia. Få av  Cassiodorus samtida hade lika goda kunskaper. Detta betyder att Mommsens teori att Cassiodorus inte skulle ha kunnat haft en muntlig kännedom om goternas historia och legender faller således på Cassiodorus egna uppgifter, bland annat i Variæ 9,25,9 samt på Cassiodorus ämbeten som Questor respektive Magister Officiorum. I förlängningen av detta faller även Mierows m.fl. forskares analyser om Cassiodorus möjligheter till direkt kännedom om goterna och deras historia. Som omnämnts tidigare befann sig Cassiodorus i Konstantinopel bl.a. under år 550-551 e.Kr.[20] Med andra ord befann sig Cassiodorus i Konstantinopel under de år som vi utifrån nuvarande kunskaper har anledning att anta att Jordanes besökte Konstantinopel. Om de båda direkt sammanträffande eller om det endast var så att Jordanes, vilket han antyder, under denna tiden hade tillgång till Cassiodorus goterhistoria är utifrån nu känt källmaterial omöjligt att avgöra.

För den som är mer intresserad av Cassiodorus d.ä. hän­visas till Cassiodorus d.y:s Variae som innehåller stora delar av Teoderiks korrespondens, bland dessa brev finns ett antal som berör Cassiodorus d.ä.[21]

Prokopius

Prokopius(d ~560) är mest känd som en bysantinsk historieskrivare. Prokopius tjänstgjorde som sekreterare till Belisarius. Belisarius var en östromersk fältherre hos Justanianus I och en av 500-talets mer kända fältherrar. Bland dem Belisarius romerska armé besegrade var vandalerna och östgoterna. Vid fälttåget mot vandalerna på 530-talet besegrade Belisarius arme dem år 533 vid Tricannanum. År 540 besegrade Belisarius arme östgoterna i Italien. Belisarius tog vid detta tillfälle Mathesuentha, goterkungen Teoderik den stores dotterdotter, tillsammans med hennes man Vitiges, östgoternas kung, till fånga. Belisarius förde de kungliga fångarna till Konstantinopel. Efter Vitiges död gifte Mathesuentha om sig med Germanus som var en av kejsar Justinians nevöer.[22]

Bland de många uppgifter som Prokopius lämnar om Skandinaviens invånare, både hur de bodde, var de bodde och hur de betedde sig när de var i södra Europa är en uppgift genomgående. Prokopius kallade dem alltid för barbarer. Han lämnar även uppgiften att goterna sedan 300-talet var kristna arianer. Här skiljer sig Prokopius från många av sina samtida. De andra samtida författarna berör enbart om omständigheterna så kräver goter och andra nordbors religiösa tillhörighet.

Vad menade man på 500-talet var kännetecknade en barbar? Begreppet är ju vanligt i äldre texter som berättar om goterna och nordborna. Om man ser på hur Prokopius motiverar att Thules invånare var barbarer, kan en del av dåtidens synsätt anas. Barbarerna från Thule drack inte vin och åt inte av jordens frukter. Inte heller uppskattade de skönhet och vackra kläder. Samtidigt är det här värt att minnas att om det är något som är genomgående i alla äldre källor om goterna och nordborna, så är det att de knappast var några nykterister. Det var endast det sydländska vinet som de, åtminstone enligt Prokopius inte uppskattade.

Med andra ord så motsvaras inte vårt nutida begrepp barbar av vad 550-talets uppfattning om vad samma ord betydde i äldre tider. På den tiden var det som räknades som viktigast, att bo inom den civiliserade delen av världen, d.v.s. i romarriket eller i den äldre kulturvärlden som uppstått i och kring Medelhavet. Detta betydde, att det romerska sättet att leva var den norm utifrån vilken antika författarna värderade andra folk och folkgrupper.

Prokopius trovärdighet

Prokopius följde Belisarius på de olika fälttågen. Om Prokopius hela tiden följde Belisarius, så är det troligt att han kan ha fått förstahandsuppgifter från vandaler och öst­goter om deras historiska bakgrund. Om dessa uppgifter på något sätt varit nedtecknade är däremot omöjligt att avgöra. Prokopius böcker om Vandalerkriget och Goterkrigen har mot denna bakgrund större källvärde än vad de normalt brukar tillskrivas av svenska forskare.

Det vore med ovanstående uppgifter orimligt att anta att Prokopius inte haft möjlighet att få muntliga direktuppgifter via dessa källor. Det är därför troligt att Prokopius som följde med Belisarius kan ha fått goda kunskaper om goter, vandaler, heruler och andra nordeuropéer.

Jordanes

En av de mest refererade källorna till goternas och nordbornas äldre historia, är Getica som skrevs på 550-talet av Jordanes. I Getica berättar Jordanes att goterna lämnade Skanza med skepp och for över Östersjön. De slog sig först ner på Gothiscandza.[23] Efter en tid på Gothiscandza blev ön överbefolkad goterna drog enligt Jordanes vidare till ”Ulmerugi”. Rügerna var på den tiden bosatta i Östersjöns södra delar. Detta utesluter inte att det Ulmerugi som omnämns kan ha varit ön Rügen norr om f.d. Östtyskland. Goterna bjöd rügerna kamp. För den som är bevandrad i senare tiders vikingars uppträdande förefaller det som om seden att bjuda motståndare kamp levt kvar under lång tid. Enligt Jordanes överföll goterna först rügerna. De drevs från sina hem av goterna. Sedan överföll goterna sina närmaste grannar vandalerna. På detta sättet ökade goterna på sin segerrad. Hur länge goterna bodde på den plats varifrån vandalerna drevs bort, berättar inte Jordanes. Om det var så att vandalerna vid denna tid bodde på norra Jylland där de enligt en uppfattning skulle bosatt sig efter att de drivit bort Cimbrerna är lika ovisst. Det kan vara så att denna delen av Jordanes berättelse härstammar från sagornas värld. Men, det går inte att utesluta att delar av den äldre gotiska historien som Jordanes presenterar kan innehålla ett litet korn sanning.

Jordanes bakgrund

Vem var Jordanes? Den tidigare forskningen vet inte mycket om personen Jordanes, vem han var och vad hade han för möjligheter att berätta om goterna. Enligt tämligen samstämmiga uppgifter skall Jordanes ha skrivit Getica någon gång efter 551 och före 560. Många, bland dem Mommsen på sin tid, Friedrich, Mierow, Svennung och Korkkanen, har diskuterat Jordanes texter. Det borde inte vara mycket som går att tillföra debatten. Ändå finns det i resonemangen som förts genom åren en, sett ur min synvinkel, alldeles för klen analys av de källor som Jordanes hänvisar till, och till dessa källors refererade källor. För att bringa lite ordning i den källkritiska analysen av Jordanes och hans källor börjar vi lite lätt med en mindre analys av Jordanes person.

Forskarna har genom åren presenterat många och helt skilda uppfattningar om Jordanes och hans bakgrund. En fråga som ofta sysselsatt forskarna gäller Jordanes ursprung. Var Jordanes alan eller got, eller var han både och. Mommsen ansåg på sin tid, att det inte gick att ifrågasätta Jordanes ursprung med hänvisning till Jordanes egna ord.[24] Mommsen drog slutsatsen att Jordanes själv säger att han är got och inte förnekar att han är alan.[25] Innan vi tittar närmare på vad Jordanes själv skriver ska vi en kort stund begrunda den andra diskussionen: Vad var Jordanes arbetsuppgifter? D.v.s. vad hade Jordanes för position vid tiden för att han skrev Getica? Denna fråga är ju självfallet mycket intressant och har livligt diskuterats bland olika forskare.

Mommsen ansåg att Jordanes ”ante conversionem meam” betydde att Jordanes blev munk. Detta höll inte Mierow, en annan känd forskare som studerat Jordanes, med om. Mierow trodde att Jordanes kan vara den biskop Jordanes av Crotona som besökte Konstantinopel tillsammans med påven Vigilius år 551.[26] Mierow menade att en koppling till Crotona i Bruttium kan göra det troligt att Jordanes haft tillgång till Cassiodorus gotiska historia, eftersom Cassiodorus på äldre dagar dragit sig tillbaka till klostret Vivariense. Detta kloster låg enligt Mierow i närheten av Crotona i Bruttium. Mierow antog utifrån den slutsatsen, att Jordanes frånvaro från Konstantinopel kan förklara hans oförmåga till att återge Cassiodorus böcker direkt i sin Getica. Det som ev. kan tala för Mierows uppfattning, är att Cassiodorus under år 540-554 även han befann sig i Konstantinopel.

Mierow utgick i sin teori från att Jordanes personliga kunskap om gotiska områden skulle kunna förklaras med att han tidigare varit notarie hos en got/alan. Mierow trodde att den Vigilius som Jordanes Romana är dedicerad till kan vara påven Vigilius. Den uppfattningen förkastade Mommsen och Ebert. Mierow utgick i sitt resonemang från att Jordanes i A-Romanamanuskripten kallas ”Episcopus” och för biskop av Ravenna i C-Geticamanuskripten. Det senare anser Mierow att Jordanes absolut inte var.[27] För Mierows resonemang talar är att en biskop Jordanes av Crotona finns omnämnd i Damnatio Theodorik dokumenten där påven skriver: ”nos… cum Dacio Mediolanensi …. Paschasio Aletrino atque Iordane Crotonensi fratribus et episcopis nostris”

Jordanes egna uppgifter

”… and the last Vindobona. But the Sauromatae, whom we call Sarmatians, and the Cemandri and certain of the Huns dwelt in Castra Martis, a city given to them in the region of Illyricum. Of this race was Blivila, Duke of Pentapolis, and his brother Froila and also Bessa, a Patrician in our time. The Sciri, moreover, and the Sadagarii and certain of the Alani with their leader, Candac by name received Scythia Minor and Lower Moesia. Paria, the father of my father Alanoviiamuth (that is to say my grandfather), was secretary to this Candac as long as they lived. To his sister’s son Gunthingis, also called Baza, the Master of the soldiery, who was descended from the stock of the Amali, I also, Jordanes, although an unlearned man before my conversion was secretary. [28]

Jordanes berättar att Paria, Jordanes farfar, var sekreterare hos den alanske ledaren Candac och att han själv varit sekreterare hos Gunthingis Baza. Härutöver berättar han att Gunthingis Baza var systerson till Candac. Inte något i detta resonemang tyder på att Jordanes känt släktskap med någon av dessa två. När Jordanes uttrycker ”their leader” är det svårt att tro att Jordanes själv ansåg sig tillhöra alanerna. Finns det uppgifter i Jordanes texter som kan ge ytterligare ledtrådar? Om Jordanes överhuvudtaget är tillförlitlig måste hans egna ord i samtliga passager där han berör sitt eget förhållande till goter och alaner analyseras. Jordanes skriver i Getica att han följt noteringar som hans egna förfäder har skrivit ner. Vilka dessa förfäder eventuellt är utöver Jordanes far och farfar framgår inte.

”We read that in their first abode the Goths dwelt in the land of Scythia near Lake Maeotis and in their third they dwelt again in Scythia above the sea of Pontus. Nor do we find anywhere in their written records legends which tell of their subjection to slavery in Britain or in some other islands, or of their redemption by a certain man at the cost of a single horse. Of course if anyone in our city says that the Goths had an origin different from what I have related, let him object. For myself, I prefer to believe what I have read, rather than put trust in old.”[29] En kort analys av texten ger viktiga uppgifter: Jordanes gör en klar distinktion mellan begreppen vi och de. Denna distinktionen är relativt genomgående i hela Getica. Ytterligare ett exempel: ”We learn from old traditions that their origin was as follows: Filimer king of Goths, son of Gadaric the Great.”[30] Med andra ord: ”Vi hör från gamla traditioner att deras ursprung.” I sin användning av 1:a och 3:e person pluralis ger Jordanes möjligen en antydan om att det fanns gotiska inslag i hans släkt. Det är däremot svårt att finna belägg för att Jordanes själv räknade sig som av gotisk släkt.

Vem var Gunthingis Baza

Jordanes refererade chef Gunthingis/Baza har vållat den historiska forskningen många gråa hår. Det är t.o.m. så att inte ens Mierow som omnämnts ovan lika lite som andra forskare har reflekterat över konsekvenserna av om deras teorier om Gunthingis Baza vore sanna. Mierow antog t.ex. med referens till Friedrich, att den Gunthingis/Baza som Jordanes tjänstgjorde som sekreterare hos vara den gotiske ledaren Godegisel som nämnts av bl.a. Procopius.[31] Jordanes skrev sitt verk ~550. Procopius Godegisel levde på kejsar Honorius tid 395-423 och dog enligt samtida källor år 429!!! Med andra ord är det helt omöjligt att Gunthingis Baza kan avse Procopius Godegisel. Det kan förefalla märkligt men varken Friedrich eller Mierow drog konsekvenserna av en sin identifikation.

Det fanns en Godegisel även på Jordanes tid, han var samregent med sin bror Gundomad för burgunderna. Gundomad mördade sin bror omkring år 500. P.g.a. ett giftermål mellan Teoderik den stores dotter och en av de burgundiska samregenterna, fanns det bland burgunderna på Bornholm och även vid burgundernas hov goda kunskaper om Skandinavien och om östgoterna.[32] (Referenser till en ö i Östersjön analyseras inte närmare här).

Bakgrunden till att burgunderna kom att omfatta folk både från Östersjöns västra delar och andra mindre folkgrupper från norra Gaul/södra Germanien diskuteras inte närmare här. För den som är intresserad hänvisas till Gregorius de Tours Frankernas historia samt till Orosius Seven books against pagans m.fl. som skrivit om händelseförloppet.

Vad finns det för andra samtida källor som möjligen kan användas till att sprida någon klarhet i Jordanes bakgrund? Det finns en nästan samtida källa som inte brukar nämnas i sammanhanget: Gregorius de Tours Frankernas historia. Gregorius de Tour föddes i Clermont – Ferrand ~539. Han berättar i boken om hertig Gunthram Boso. Hertig Gunthram Boso var en stor intrigmakare på 570-talet i Gaul. Han stödde Gundovald som gjorde anspråk på att vara son till Chlothar(Frankernas kung d. 561) och halvbror till kung Chilperik. Gundovald ansåg sig ha arvsrätt till den franska tronen. Gundovald hade kommit i onåd hos sin far som klippt hans hår(en stor skymf) och skickat iväg honom. Gundovald flydde till Rom, gifte sig och flyttade till Konstantinopel. Dit kom Gunthram Boso(~561) för att övertyga Gundovald att han var Frankerrikets rätte arvinge. När Gundovald återkom till Gallien på 570-talet ville Hertig Gunthram Boso inte längre vill stödja honom.[33] Hertig Gunthram Boso hade en biskop som i en del källor kallas biskopen av Baza.

Jordanes tillförlitlighet

Jordanes skrev Getica på 550-talet enligt egen uppgift utifrån bl.a. Cassiodorus ‘förlorade’ gotiska historia. Om Cassiodorus kan ni läsa om nedan. I Getica räknar Jordanes upp ett antal folkslag som bebodde Scythia.[34] Jordanes ger många intressanta uppgifter som sällan brukar relateras historieforskare. Viktigast för en källvärderingen av Jordanes uppgifter torde frågan om hur tillförlitliga hans kända och möjliga källmaterial var. Om Jordanes uppgifter i Getica är sanna, började den verkliga folkvandringen flera hundra år innan den tid som vi nu kallar för folkvandringstiden. För att de stora folkvandringarna skall ha startat under romersk järnålder, talar de uppgifter som Orosius, Herodotes och inte minst Julius Caesar lämnat.

Utifrån alla nu kända uppgifter och analyser kan man anta att Jordanes skrev Getica under 550-talet. Om det var hos den burgundiske kungen Godegisel(d.500) som Jordanes tjänstgjorde innan sin konvertering, måste Jordanes haft lika goda kunskaper om goterna som de mest välinformerade i sin samtid, undantaget Cassiodorus. Det skulle dessutom innebära att Jordanes tjänstgöring hos kungen fram till 500 medför att han var minst var 71 år när han skrev Getica.

Om det å andra sidan var så att hertig Gunthram Boso var Jordanes Gunthingis Baza, kan Jordanes inte ha tjänstgjort hos hertigen före 520-talets slut. Om det är så att Jordanes växt upp i Gaul inom hertig Bosos område, hertigen betecknas inte som frank utan som german(~ german => aleman => alan), är det troligt att Jordanes själv var alan. Därmed inte sagt att det utifrån texterna går att utesluta möjligheten att Jordanes själv räknade sig som got. Om det istället var så, som Mierow trodde, att Jordanes var biskop Jordanes of Crotona som besökte Konstantinopel tillsammans med Påve Vigilius år 551, innebär även det att Jordanes på grund av sin anknytning både till den påvliga kyrkan och till Crotona med nödvändighet måste ha haft relativt goda kunskaper om goterna åtminstone under sin egen levnadstid.

Under alla förhållanden ger samtliga dessa alternativ större tyngd till Jordanes ord och person än vad forskningen normalt brukar räkna med. Det går inte att utesluta att Jordanes kan ha varit i besittning av kunskap om goterna som få undantaget Cassiodorus hade under mitten av 550-talet. Detta innebär att Jordanes uppgifter måste analyseras i ljuset av de vid den tiden kända källorna till den gotiska och germanska historien.

Gregorius de Tour

Gregorius de Tour föddes ~539 i Clermont-Ferrard i en av Gauls främsta adelsfamiljer. 13 av de tidigare 16 biskoparna i Tour hade tillhört släkten när Gregorius blev biskop av Tour. Gregorius de Tour skrev om frankernas, eller rättare sagt i första hand om Merovingernas historia. Som Gregorius själv noterar finns det få uppgifter om vilka frankernas första kungar var. Merovingernas kungaätt inleddes sin tid på tronen med att Klodvid(d. 511) grundade frankernas riken. Grundandet av staten liksom kungaättens vidare tid på tronen fram till 751 e.Kr. präglas av blodiga inbördes strider inom kungafamiljen och riket.

Gregorius de Tours tillförlitlighet

I Frankernas historia beskrivs händelser i med olika århundraden före 550 blandade i en enda salig röra. De uppgifter som Gregorius kan om händelseförlopp under hans egen livstid är mer pålitliga. För nordiskt och svenskt förhållande kan Gregorius inte användas annat än som en källa som kan bekräfta andra skriftliga källor från samma tidsperiod.
 

Kapitel 4

Källor från 700- och 800-talen

Paulus Diaconus

Paulus Diaconus föddes ~720 i Friali (Monte Cassino). Utifrån Secundus, biskopen av Trentos Gesta Langobardorum och andra källor skrev Paulus Diaconus sitt eget folk – langobardernas historia.

Enligt Paulus Diaconus hade Plinus Secundus(d.79) beskrivit naturen på ön Scandinavia i sitt verk Naturalis historia. Bland de folkslag som enligt Paulus Diaconus ursprungligen utvandrat från Skandinavien till Germanien fanns utöver langobarderna goter, vandaler, ruger, heruler och turcilinger och andra grymma och barbariska folk”.[35]

Langobarderna skall ha kommit från Scoringa till Mauringa och sedan vandrat vidare till Golanda. Langobardernas förste kung Agelmund var son till en av de två hövdingar som fört vinilerna bort från Skandinavien.[36] Diaconus talar om att i anslutning till att Odovakar krossade rügerna som då bodde i den tidens Rugiland (~ nuvarande. Österrike), flyttade langobarderna från Golanda till detta Rugiland.[37]

Det var först under kung Tatos ledning som langobarderna bröt upp från Rugiland och bosatte sig på de öppna slättlandskapet. Slätterna kallades enligt Diaconus på langobardernas språk för ”feld”. Tre år efter att flyttningen skett skall Tato kommit i strid med herulernas kung Rodulf. Orsaken var att Tatos dotter legat bakom mordet på kung Rodulfs bror. I striden som följde dog herulernas kung Rodulf.[38]

Trots att många forskare ifrågasatt källvärdet i den sista uppgiften överensstämmer den väl med ett flertal andra källor. Cassiodorus lämnar i Variae, 4,2,2-3 uppgiften att kung Rodulf var vapenson till Teoderik den store.[39] Prokopius ger uppgiften att herulerna förflyttade sig under kejsar Anastasius tid (491-518) till Thule. [40]

Om de olika historiska källorna är sanna ger dessa tillsammans en tidsföljd: Odovakar härskade i Italien 476-493. =>Under den tiden flyttade langobarderna från Golanda till Rugiland. Det betyder att langobarderna tidigast kan ha flyttat till området vid Österrike år 476. Eftersom Herulernas kung Rodulf dog 515 i ett slag med kung Tato, och langobarderna tre år innan detta slag skall ha flyttat från Rugiland till ”de öppna slätterna” i Pannonien( nuvarande Ungern), är det troligt att den senare förflyttningen skett omkring år 512. Med andra ord bodde langobarderna som längst i Rugiland mellan år 476 och 512.

Paulus Diaconus tillförlitlighet

Det är förvisso så att Paulus Diaconus skriver flera hundra år efter att olika händelser i verkligheten hände. Det är därför förvånande när man finner att ett flertal kontrollerbara uppgifter inte desto mindre tycks vara relativt väl återberättade. Det bör därför ha funnits ett antal skriftliga källor som Paulus Diaconus hämtat sina uppgifter ifrån. Vilka de var och hur Paulus Diaconus urval gått till är inte helt klarlagt. Trots att Paulus Diaconus berättelse delvis är färgad av hans känslomässiga närhet till bokens innehåll är den ändå relativt sett tillförlitlig åtminstone beträffande tidsperioden närmast för och under hans egen livstid. Paulus Diaconus uppgifter bekräftar under alla förhållanden att Skandinaviens innevånare på hans tid var väl kända i Europa.

---

[1]        Cassiodorus, Variae 1.4.14

[2]        Cassiodorus, Variae 1.3.10-13

[3]        Collins Roger, Early Medieval Europe 300-1000, London 1991, sid 101

[4]        Jämför med Alarik som på sin tid på liknande sätt fick uppdraget att ansvara för Illyrien. ”Alaric the tribal leader of the Goths whom Stilicho summoned to guard Illyricum for Honorius...” Olympidorus 6  Bibl. Cod. 80 pp 167f, ”While Stilicho was still alive Alaric received four thousand pounds to pay for his services. Olympidors 7:2 (Bibl. Cod. loc.cit) På general Stilicho rekommendation blev Alarik romersk general med ansvar för Illyricum Olympidors 1:2, Sozomen 9,4, 2-4 m.fl. källor

[5]        Collins Roger, Early Medieval Europe 300-1000, London 1991, sid 101

[6]        Malchus 20,110

[7]        Valesiske codicil, II:12, – Codicillet är  ett tillägg gjort under 500 talet till Ammianus Marcellinus MS av Res Gesta

[8]         Ostrogorski G, Oxford 1968, sid 36

[9]         Som redovisas längre fram i boken kan detta bero på att Teoderik de facto hade den östromerske kejsarens uppdrag att slå ner Odovakars rike och därefter vara ställföreträdande kejsare för Zeno i Rom vid alla tillfällen då Zeno själv inte var närvarande.

[10]       Cassiodorus, Variae, 4,2,2-3 (brevet brukar dateras till år 507, kung Rodulf dog ~515), Om det är så att Cassiodorus ansvarat för utskriften av detta brev, så var han endast 20 år när han tillträdde sin första höga tjänst.

[11]       Kung Rudolf beskrivs som Herulernas ledare. Det finns källor sin berättar att Rudolf ursprungligen flydde från sitt hemland Ranarike.

[12]       Diaconus Paulus, Langobardernas historia, 1:25

[13]       Mierow J, sid 23

[14]       Jfr. avsnittet om Ablabius som när han innehade samma tjänst t.o.m. lär ha haft större makt än självaste kejsaren.

[15]       Ostrogorski G, Oxford 1968, sid 36

[16]       Cassiodorus, Variae 9, 25

[17]       Jfr. med Ablabius och andra bland de äldre historikerna som innehaft samma tjänst.

[18]       Wagner Norbert, Jordanes, Getica, untersuchungen zum leben des Jordanes und zur frühen Gesichte der Goten, Berlin 1967, sid 66-71

[19]       Diaconus Paulus, Langobardernas historia 1:25

[20]       Wagner Norbert, Jordanes, Getica,  untersuchungen zum leben des Jordanes und zur frühen Gesichte der Goten, Berlin 1967, sid 66-71. Se även Wagners not 37 sid 72.

[21]         Cassiodorus Variae, 1.3.3-4; Variae 1.4.4; Variae 1.3.5; Variae 1.4.6; Variae 3.28;

[22]       Jordanes, Getica  81f

[23]       Jordanes Getica 24-25 Jfr. med Gutasagan

[24]        Korkkanen Irma Helsingfors 1975 ref. till Mommsen, Prooem VI, VII.

          För den som inte känner till Mommsen följer här en kortare presentation. Theodor Mommsen (1817-1903) var tysk historiker, jurist, filosof och fick år 1902 Nobelpristet i litteratur. Mommsen var speciellt kunnig i den romerska historien och anses som en av de ledande forskarna genom tiderna.

[25]              Korkkanen referar till Mommsens utgåva av Jordanis Romana et Getica, MGH Auct. ant V, Berlin 1882, VII

[26]       Mierow hänvisar till en ”Iordanes defensor ecclesiae Romanae” från år 556 (som Påve Pelaius skrev om i sitt 5:e brev till biskoparna i Tuscia, Mansi 9,716

[27]       Mierow hänvisar till Muratori, Scriptores 1,189

[28]       Jordanis, The Gothic history of Jodanes, Princeton 1915, översatt av Charles Christopher Mierow,sid 3

[29]       Jordanes Getica, 38

[30]       Jordanes Getica 121 XXIV

[31]       Jordanis, The Gothic history of Jodanes, Princeton 1915, sid 3f

[32]        Giftermålet finns omnämnt i PLRE volII pp 63f

[33]       Gregorius de Tour, 4.50; 5.4; 5.14; 5.18; 6.24; 7.32; 7.33; 7.36 och 9.10

[34]       Jordanes, The origin and deeds of the Goths, ed. Ch.G.Mirow, Princeton 1862 samt Iordanis Romana et Getica rec Theodor Mommsen, Berlin 1882 samt Svennung J, Jordanes und Scandia. Uppsala 1967

[35]       Paulus Diaconus, 1:1-2. Plinus Secundus, Naturalis historia – ett naturvetenskapligt, kulturhistoriskt encyklopedi i 37 böcker.

[36]       Paulus Diaconus 1:10-14

[37]       Odovakar germansk kung som år 476 störtade västroms siste kejsare. År 493 besegrades Odovakar av Theoderik den store och dödades.

[38]       Paulus Diaconus 1:19ff

[39]        Cassiodorus, Variae, 4,2,2-3 brevet brukar dateras till år 507

[40]       Procopius  Gotenkrieg. Kung Rodulf dog  515

Annons