Vikingarna nådde längre än känt

Utdrag ur

Grönland och grönlänningarna,
det ”försvunna folket”
© Johansson Inger E, manuskriptet i 1997 års form rev.2015.

KAPITEL 3

KÄLLOR OCH ARKEOLOGI BERÄTTAR.
KÄLLORNAS BERÄTTELSER

De mest kända källorna om Grönland som Landnámaboken, skriven av Ari Thorgilsson som dog 1148, samt Erik den rödes saga, berättar att landet upptäcktes 985 av Erik den röde. Erik och hans folk övervintrade samt fann läderkanoter och stenbyggnader som Ari antog var rester av ‘samma folk’ som bodde i Vinland . De som grönlänningarna kallar ”Skraelingar”. Erik den rödes saga nedtecknades först på 1400-talet. Lång tid efter att händelserna som beskrivs och de människor som det berättades om levde.

I kung Olafs saga så som den kommer till oss via Flateyboken, nedtecknad 1387 dvs 400 år efter skrevs att Bjarni, son till Herjulf, upptäckte Vinland, Markland, and Helluland sydväst om Grönland under en resa från Island till Grönland.

Helluland om vilken Adam av Bremen skrev: ”En tredje ö är Halogaland. Den ligger närmare nordmännens land men kan i storlek mäta sig med de övriga. Där ser man under sommaren, vid sommarsolståndet, solen ovanför horisonten under 14 dagar i sträck och under vintern försvinner den på motsvarande sätt under lika många dagar…… Utom många andra har den danske kungen omvittnat att detta äger rum där, liksom i sveonernas land och Nordlandet och på övriga öar i detta område.”

Adams uppgifter i fjärde bokens 38:e kapitel är mycket intressanta. För den första uppgiften om solen ovanför horisonten under 14 dagar i sträck vid sommarsolståndet ger inte bara uppgift om att Halogaland ligger norr om polcirkeln utan också att ön har områden som ligger norr om 67 breddgraden och söder om 68 breddgraden.

Med andra ord får vi leta norr om västra bosättningen på Grönland och det enda som direkt faller in med tanke på restider som angetts, visserligen i Vinlandssagan och andra sagor, är Baffin Island. Nu är det förvisso så att Baffin Island är stor. 507 451 km² och värdens femte största ö. För att veta att Halogaland var en ö så krävs det att grönlänningarna seglat runt hela Baffin Island. Vilket i och för sig är möjligt men får följdverkningar på vart de sedan kan ha tagit sig. Men vi hade ju den där uppgiften om 14 dagar vilket gör att vi får utesluta det mesta av de områden på Baffin Island som vanligen brukar räknas som troliga besöksplatser av nordborna.

Arkeologiska utgrävningar speciellt pollenanalyserna i daterbara lager under 2000-talets första tio år ger oväntat intressanta uppgifter. Uppgifter som styrker nordbornas besök, men ger så mycket mer som inte hör hemma här. Vilket förvisso är intressant. Eftersom i nutid 2008 isen så sent som härom året gjorde det omöjligt att segla runt Baffin Islands nordliga del annat än möjligen under stora svårigheter under kort tid i augusti. Sammantaget får det återverkningar både på sentida klimatdebatt och möjligheterna för nordborna att ha betraktat Newfoundland som Vinland…..

De andra uppgifterna om Grönlands närbelägna öar och om Vinland nedtecknades från 1120-50-talet, Nicholas av Thingeyre och Nicholas Bergthorsson; slutet av 1100-talet, Snorre Sturlason född 1171 död 1241; samt i Kristnisagan i den form den skrevs ner av Hauk i den sk. Hauksbok i slutet av 1400-talet.

Det som talar för Hauksversion är att Hauk som framkommer i annat kapitel noterat att han lagt till egna uppgifter som han fått ur sin släkts gamla handlingar till äldre uppgifter om hur kristnandet på Island gick till. Samtliga dessa källor från 1120 fram till tiden för Columbus ‘upptäckt’ av Amerika ger äran av Vinlands upptäckt till Leif Eriksson, Erik den Rödes son. På hemväg till Grönland efter att han runt år 1000 träffat kung Olav av Norge och fått i uppdrag att predika den kristna tron på Grönland. Vi vet inte VEM Leif Eriksson var. I samtida källtexter har vi inte någon verklig förankring utöver uppgiften att han var Erik den Rödes son o uppgifter i Norden nedtecknade många hundra år efteråt.

Som berättats i ett tidigare kapitel så ger Adam av Bremen en liten annan bild av Grönlands kristnande. Under alla förhållanden så kan vi räkna med att vid mitten av 1000-talet så var den kristna tron om inte allmänt antagen så i varje fall starkt accepterad på Grönland. Troligen tidigare än vi i hela det nuvarande Sverige accepterat kristendomen i dess påvliga version.

När det gäller kung Olafs saga i Flateyboken skrevs den ner från 1387 och 10 år framåt, med andra ord cirka 400 år efter händelserna. Flateyboken ägdes först av Jonn Hakonar son, för vår tid mest känd som Jon Håkansson. Prästerna Jon prestr Þórðar son, Jon Tordsson och Magnús prestr Thorhallz sun, Magnus Torhallsson, var de som skrev ner sagorna i Flateyboken. Kung Olafs saga finns även återgiven i den sk. Legendariska Olafssagan samt i Snorres Heimskringla. En annan bok, Hauksbok, ger lite andra uppgifter. Hur säkra dessa källorna är återkommer jag till eftersom alla dessa är värda egna kapitel och får så längre fram.

I det skriftliga källmaterialet som i första hand inte är sagorna utan övriga källor angivna ovan samt ett stort antal diplom främst i Diplomatrium Norwegicum lär vi känna ett antal Grönlänningar som byggde gårdar och efter vilka fjordar på Grönland fick sitt namn. Om dessa berättas i följande kapitel, här och nu dröjer jag mig kvar på Brattahliđ mer känd för oss som Brattalid.

Gården som Erik byggde där kyrkan som Tjodhild begärde för sin kristna tros skull, den gården är en av många på Grönland som grävts ut. Som så många andra av de grönländska gårdarna är den större än förväntat men änå inte störst av gårdarna. Nu finns det visserligen arkeologer i nutiden som ifrågasätter om det Brattalid nära Quassiarsuk var det rätta Brattalid. Från utgrävningen av kyrkogården runt den sk. Tjodhildskyrkoruinen och dateringar av de kristna gravarna där till runt år 1000, finner jag personligen den hittillsvarande lokaliseringen för mer än sannorlik.

DE NORSKA GRÖNLÄNNINGARNA UTIFRÅN UTGRÄVNINGAR.
Brattalids utgrävningarna ger vid handen att gården varit stor. En huvudbyggnad där hallen var 66 m², ladugården/stallet för djur var 127 m² och förrådsladan 105 m² samt magasinsbyggnaden varit hela 118 m².

Om man jämför med Gardar som blev biskopssäte så hade Gardar 131 m² stor hall, en ladugård som var hela 389 m², en förrådslada på 353 m² och ett magasin som var 361 m². Allt liggande tätt intill varandra. Båda gårdarna hade således mycket större förrådsutrymme, stapelutrymme (något vi normalt ser från 1200-talet i utkanten nordiska handelsstäder), än vad gårdarna behövde producera för sitt eget eller omgivande områdens behov.

Övriga gårdar var ingalunda små om man jämför med gårdar i Norge eller Sverige på den tiden. Här finner vi något som är anmärkningsvärt och kanske kan förklara varför Västra bosättningen övergavs två gånger.

Frågan varför är inte helt besvarad av vetenskapen. Förvisso låg Västra bosättningen längre norrut, men nordborna lämnade efter sig spår av jaktbosättningar och fiskebosättningar närmare nordpolens kyla än så.

En typisk gård i Västra bosättningen hade i snitt hallar i huvudbyggnaden som var runt 28 m². I Östra bosättningen var genomsnittlig storlek 56 m². Ladugårdarna i väster var i snitt 27 m². Medan de i öster var 87 m². Förrådsutrymmet i väst var 36 m² och i öst runt 85 m². Allt talande för att bosättningarna varit mer kontinuerliga i öster och eller haft bättre förutsättningar.

Några exempel på gårdar. Källa: McGovern Thomas H, Bones, Building and Boundaries: Palaeoeconomic Approaches to Norse Greenland, sidan 213 ‘Table 6 Floor-area of selected structures of farms of the Eastern and Western Settlements’
Sandnes (W51)
hall i huvudbyggnad, 72 m²
ladugård/stall, 84 m²
förrådslada, 155 m²

Anavik (W7)
hall i huvudbyggnad okänd storlek
ladugård/stall, 50 m²
förrådslada, 54 m²
magasin, 38 m²

Onekligen stor skillnad även inom det första gången år 1121 övergivna Västerbygdens gårdar som åter kom i bruk från okänd tidpunkt för att sedan överges 1341 eller 1342. (För mer källuppgifter om årtalen se kapitlet om Ivar Bardarson).

De allra flesta grönlänningar levde om inte gott så i varje fall ingalunda under ringa omständigheter. De levde fritt och inte förrän kyrkan och norske kungen gjorde anspråk inte bara på deras intäkter i form av inkomster från djuruppfödning, smör och ost såldes till Norge och Danmark, på försäljning av elfenben, sälskinn, rep, vita falkar som exporterades hela vägen till Kina, hermelinskin, isbjörnsskinn, torkad fisk m.m, inte förrän då blev det ekonomiska problem som undan för undan gjorde sig markanta och i förlängningen tvingade fram ändrade bosättningsplatser.

I den biten kommer i senare kapitel en hel del nytt källmaterial som berättar något helt annat än vad våra skolböcker, våra universitets uppsatser och avhandlingar hittills berättat. Men under de hittills redovisade källorna och utgrävningarna så stannar kapitlet här när komplikationerna började för grönlänningarna.

Det som komplicerade tillvaron för grönlänningarna var när påvens sändebud till Norden i mitten på 1100-talet ställde kravet att alla diociser under Grönlands och Islands biskopssäten precis som i övriga Norden skulle betala tiondet till påvekyrkan. Från den tiden började grönlänningarna som dittills helt och hållet ‘ägt och brukat’ sitt eget land att undanför undan känna återverkningarna av tyngre bördor som inte precis underlättades när Grönland kom i den norska kungens ägo.

Källor:
Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar
Flateyboken
Hauks bok
Heimskringla
Konungs skuggsjá
Landnámaboken
Legendariska Olafssagan
Nicholas Bergthorsson, Leidarvisir och borgaskipan

Vetenskapliga arbeten:
Arneborg J, Norbverne i Grönland 1988
Guldager Ole, Brattahliđ Reconsidered. Some thoughts on the Social Structure of Medieval Norse Greenland, and the Location of Brattahliđ, Archaeologia Islandica 2002:74
Jansen Henrik M, A critical account of the written and archaeological sources’ evidence concerning the Norse settlements in Greenland, Meddelelser om Grönland 182:4, 1972
McGovern Thomas H, Bones, Building and Boundaries: Palaeoeconomic Approaches to Norse Greenland
Rousell A, Farms and churches in the Medieval Norse settlement of Greenland, Meddelelser of Grönland 86(1)
The Roman Church in Norse Greenland, editor G F Bigelow,
”The Norse of the North Atlantic, Acta Archaeologica 61(1991) page 142-150 Köpenhamn [From Arneborg,1991

Annons