Som jag skrev igår i Sveriges okända rysk ukrainska historia så har många äldre MS på pergament samt tidigt tryckta skriftliga källor gått förlorade. Inte bara genom slottsbranden och de efterverkningarna som då följde. Tyvärr har skolan idag i Sverige från Grundskolans införande och framåt gått vilse i pannkakan och missat en hel del som är viktigt för att förstå Sverige och Sveriges framväxt. Annat har misstolkats av stridande historiker de senaste 200 åren.
Lite har jag haft med i bloggartikeln Svea Rikes vagga, Norah4history page
Men mer fanns i min D-uppsats (motsvarar Masteruppsats, godkänd men jag tog aldrig ut Mastern) Det som finns nedan får de som så önskar använda, kopiera etc UNDER FÖRUTSÄTTNING att följande finns med hela vägen som källreferens:
© Inger E Johansson, D-uppsats KÄLLORNA TILL SVENSKT 800-TAL I EUROPEISKT PERSPEKTIV, EN KRITISK GRANSKNING AV LARS GAHRNS AVHANDLING Sveariket i Källor och historieskrivning INST. TEMA Historia Linköpings Universitet 1995
Utdrag ur Källorna till Svenskt 800-tal i Europeiskt perspektiv:
© Inger E Johansson, D-uppsats KÄLLORNA TILL SVENSKT 800-TAL I EUROPEISKT PERSPEKTIV, EN KRITISK GRANSKNING AV LARS GAHRNS AVHANDLING Sveariket i Källor och historieskrivning INST. TEMA Historia Linköpings Universitet 1995
Utdraget gjort 31 augusti 2014
2.2 källdiskussion
Det förvånar väl knappast någon att det finns mindre kända och sällan använda källor som kan berättar om äldre tiders Skandinavien och Sverige. Som Kipling skrev öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två. Detta stämmer i hög grad när det gäller äldre skriftliga källor.
De källor som jag f.n. har kännedom om, som berättar om ‘svenskar’ eller ‘svenska’ förhållanden i äldre tider, och som är skrivna före år 1100 är mer än 50 st. De flesta av dem har bearbetats av historieforskare i andra länder.
Bakgrunden till problemet att finna källor torde ligga i, att det finns ett flertal för oss svenskar helt skilda begrepp, som när begräppen används i sin egen kultur, i verkligheten handlar om samma nordiska folkgrupp. Denna begreppsförvirring gör många källor till äldre svensk historia svåra att finna. Som exempel på mångafalden av olika, utomlands använda, begrepp kan polacken Gerard Labudas sammanställning studeras.
Svear
Suavi, Suebi, Sueones, Swebowie, Sweon, Sweowie, Szwedzi, Sweom
– här kan även begreppet Suioner läggas till.
Götar
Goci, Gaura, Gautar, Gautum, Gautowie, Geatas, Geatowie, Geotena, Goci Wspaniali, Gota, Góta, Gotan, Gotar, Góti, Gotum, Gothi, Gutan,Hraeda, Hraedhowie, Hraedowie, Hraid-Goci, Hredhowie, Hraid-Gótanz, Hraiþ-kutar, Hreðgotar, Hreid-Goci
Härutöver har vi dessutom begrepp som Alaner, Ar-rus, Bojarer, Norðmen, Varjager, Vandaler, Vikingar, Rus, Rhos, Skyter från Skandza m.fl. begrepp.
P.g.a. uppsatsens 800-tals inriktning så har källorna till den äldre svenska historien nedan indelats i källor före respektive efter år 700.
Källor före år 700
Tacitus (~55-120)
I Germania beskriver Tacitus ”Suionum” som bor ute i oceanen. Lars Gahrn tolkar ”Suionum” som Svear. Nu innehåller Germania många fler uppgifter om Suioner och Sitoner. De sistnämnda tycks utifrån Germania ha varit bosatta norr om Suionen som bodde vid Sueberhavet och på den högra kusten av samma hav bodde esterna (Austi). Själv ansluter jag mig efter jämförande studie av text på latin, tyska, engelska, franska och svenska till den kartbild som Friedrick Gisinger kom fram till utifrån Tacitus Germania. Gisingers karta har Suionen bosatta i södra Sverige och Sitonen inritade med en pil i riktning norr om Östergötland.
Ptolemaios(125-150 )
Ptolemaios skrev i sitt geografiska verk även om folkslagen som bebodde ön Skandiai. Bland folkslagen nämns gautoi. Det går utanför denna uppsats syfte att analysera Ptolemaios namn på olika folkstammar och folkslag. Det är ändå värt att nämna att de flesta av folkslagen faller på plats om vi svenskar tar reda på vad våra skandinaviska och Östersjögrannar kallat och ibland ännu kallar delar av Skandinavien.
Cassiodorus (~490-585)
Normalt brukar Cassiodorus enbart nämnas i samband med den gotiska historia som han skrev och som nu anses förlorad. Jordanes Getica anses vara ett sammandrag av denna gotiska historia. Det finns bevarade skrifter av Cassiodorus. En del av dessa berör delvis Sverige och svenska förhållanden. I Variæ från 537 återgav Cassiodorus 32 brev från kejsar Theodorics(~454-526) till bl.a. Austi (Ester i nuvarande Estland) samt även ett brev till Herulernas konung. Herulerna är den folkgruppen som enligt Prokopios bosatte sig invid götarna. Cassiodorus arbetade för Theodorics räkning. Det föreligger således tids- och lokalitets närhet mellan källan och det återgivna händelseförloppet. Cassiodorus brev finns återutgivna i England i slutet av förra århundratet.
Jordanes (500-talet)
Jordanes skrev sin goterhistoria Getica utifrån Cassiodorus ‘förlorade verk’. I Getica räknar Jordanes upp ett antal folkslag som bebodde Scythia. Jordanes ger andra intressanta uppgifter som sällan brukar relateras av svenska historieforskare. De uppgifter som berör denna uppsats syfte presenteras där så erfordras och övriga uppgifter sparas till senare tidpunkt.
Prokopios(500-talets mitt)
Prokopios skrev om Vandalerkrigen och Goterkrigen. I böckerna berättar Prokopios om Thule. En av Thules folkrikaste stammar var gautoi. Prokopios lämnar även andra uppgifter som är av intresse för bedömningen av Skandinaviska förhållanden. Uppgiften att det fanns 13 folkgrupper med egna riken på Thule gör det rimligt att anta att Prokopios avsåg Skandinavien. Detta diskuteras utförligare i uppsatsen. Prokopios berättade om Herulerna att de tågade genom Danmark innan de via vatten kom till Thule och bosatte sig invid gautoi. Denna uppgift går att komplettera med andra här ej nämnda samtida källor. HuruvidaProkopios i det aktuella fallet hade kännedom om uppgifter som är oberoende av Jordanes och Cassiodorus källmaterial, är för dagen omöjligt att uttala sig om.
Källor efter 700
King Alfred´s Orosius (800-talet)
King Alfred tillskrivs en engelsk 880-talsversion av Orosius geografiska verk. I den engelska versionen finns även Ottars resa från Nordnorge till England, respektive Wulfstans resa i Östersjön under samma tidsperiod redovisade. Som jämförelsematerial av språk- och begreppsbruk i det anglo-saxiska England a kan en studie av king Alfred´s testamente vara av värde. Den analysen har utgjort del av basen för de uppgifter som presenteras i denna uppsatsen.
Sharaf Al-Zaman Tahir (bevarad i text från ~1120)
Det finns många olika åsikter om varifrån ruserna kom. En av de få som ger några mer detaljerade geografiska uppgifter är Sharaf Al-Zaman. Tahir nämner i sitt verk Marvazi att ruserna kom till Novgorod från ”en ö i havet”. Ön var tre dagsmarscher i vardera riktningen. Det är i nuläget omöjligt att enbart utifrån detta verk fastslå om Tahir avsåg Dagö, Gotland, Åland eller en ö som Roden bildade när vattennivån var högre.
Rusiska och ryska krönikor och annaler.
Från 800 och 900-talet finns det ett antal källor som berättar om ruser, nordbor och skandinaviska förhållanden. Annalerna är förda årsvis. Utöver Nestorskrönikan har delar av Nikonian Chronicle , Novgorodkrönikan samt delar av Lavrenty Annals samt Ipaty Annals studerats.
Vid analysen av ryska krönikor är det värt att hålla i minnet att såväl Nestorskrönikan som andra ryska krönikor består av valda delar ur de äldre annalerna. Källornas innehåll tycks ha valts ur de olika annalerna, för att styrka rusiska och slaviska ätters legitima rätt till makten i det blivande Ryssland. Nikonian Chronicle skiljer sig från de övriga. Den är sammanställd på 1500-talet från äldre original, av vilka delar finns kvar. Här i uppsatsen används de ryska källorna och annalerna i första hand utifrån olika vetenskapliga verk som behandlat dem.
Biskop Liudprand från Cremona(~940)
Biskop Liudprand (även stat Liutprand) jämställde ruser och Nordmen. Den rusiska attacken på Barda, Barchaáh är en av de nordiska attackerna som noterades av biskop Liuprand. Källvärdet i biskopens uppgifter ligger i att de är ‘nästan’ samtida med de händelser som omtalas. Detta innebär inte att inte uppgifterna borde belysas ur ett svenskt perspektiv. Den källanalysen ingår inte i denna uppsats syfte, därför används Biskop Liuprands uppgifter, så som de refereras i Norah Chadwicks arbeten.
Ibn Miskawaih (d. 1043)
Redovisar uppgifter om en rusisk attack på Bardha’aah samt om en rusisk räd tillsammans med byzantiner mot Tarsus. Miskawaih berättar om en epidemi som drabbat ruserna efter att de ätit stora mängder frukt. Rusernas eget land var kallt och all frukt importerades från främmande länder. Nordmännens ledare sägs även en kortare tid varit ledare för hela Azarbadjan. När en rus dog så begravdes han med sin rustning och sitt krigsmaterial. När nordmännens välde tog slut förstörde muslimerna nordmännens höggravar för att komma åt svärden som ansågs vara av hög klass. Ibn Miskawaihs uppgifter är relativt tidsnära, om än inte samtida. Flera uppgifter ur källan kan troligen användas för att ge en bättre bild av 800-900 talets svenska och nordmän i österled.
Khazardokument från 900-talet
Delar av ett Khazariska dokument från ~ år 930 finns bevarat. Dokumentet är skrivit på hebreiska. Troligen är dokumentet skrivit i Kievregionen. En del forskare anser att materialet är 1100-tals avskrifter av äldre bysantinskt material. Dokumenten innehåller bl.a. uppgifter om en rusisk kung vid namn Helge eller Halgo. I materialet finns även rusiska härtåg beskrivna. I denna uppsatsen har jag valt att utgå från Norman Golb and Omeljan Pritsak vetenskapliga studie som innehåller både hebreiska texter, översättningar till engelska samt en analys av dokumenten.
Var för sig finns det skäl att ta de olika uppgifter med viss reservation. Men, eftersom de flesta av dessa källor utifrån olika forskares studier tycks vara oberoende, finns det ändå enligt mitt förmenande skäl att studera de olika källorna och deras uppgifter.
Rimberts Vitarii Ansgarii
Under 800-talet uppstod en konflikt mellan öst- och västkyrkan om vilka som kunde räknas som riktigt kristna. Även inom den västliga kyrkan fanns det flera kristna rörelser. Ansgar kan ha påverkats i sin uppfattning att svenskarna inte var kristnade, eftrsom Ansgars egen kristendomsuppfattning var påverkad av det irländska munkväsendet. Ansgars moderkyrka Corbie var en underrörelse till St. Columbas klosterorden.
Det går inte att utesluta att Rimberts Vita Ansgarii kan ha varit menad som ett inlägg i den politiska debatten avseende Hamburg-Bremen kyrkans ställning visavi den romersk-latinska påvestolen. Rimberts uppgift att Ansgar döpte den danske kungen Harald Klak står inte oemotsagd av samtida dokument. Det finns en med händelsen samtida källa, som anger att dt var biskop Ebo och inte Ansgar som utförde dopet. Ebo av Reims var, enligt samtida källor den som startade en skola för blivande präster i Welanao norr om Elbes mynning för den danske kungens räkning.
Vid analysen av de källor som berättar om Nordens kristnande på 800-talet, går det inte bortse från det bakomliggande syftet bakom Rimberts skrift om Ansgar. I Hamburg-Bremens kyrkopolitik ingick att ingen missionär förde dagbok, sam att den som skrev en vita över en missionär i Hamburg-Bremenstolens namn, hade att framställa Hamburg-Bremenstolens mission som mäktig och framgångsrik. Rimberts uppgifter om Ansgars Sverigemission kan ha varit självupplevd, som en del forskare tror,, men det innebär inte att en seriös historieforskare i nutid kan tolka dåtidens Sverige med Rimberts ögon. Det finns skäl att noga analysera vad det är Rimbert verkligen kan förmedla om dåtidens Sverige. Denna analys får anstå till ett senare tillfälle.
Adam av Bremen
Adam av Bremen hade ett speciellt syfte när han skrev sitt verk Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar, nämligen att återupprätta Hamburg-Bremenstiftets ära. Hamburg-Bremen hade fått se sitt inflytande i Norden vara på väg att gå förlorat, i och med att nya ärkestift i Norden börjat diskuterats. Detta kan ha påverkat Adam av Bremens verk. Adam av Bremen levde dessutom på 1050-talet. Mellan Adams tid och Ansgars kristnande hade flera århundraden gått. Utöver Rimbert är få lokala samtida källor kända. Det betyder att Adam av Bremens uppgifter om Sveriges 800-tal i allt väsentligt är beroende av tillförlitligheten och tydligheten i de uppgifter som Rimbert lämnat i Vitarii Ansgari.
Med andra ord: uppgifter om Sveriges 800-tal, som inte går att styrka utifrån Vitarii Ansgari, kräver för att vara trovärdiga oberoende källor från 800-talet eller tidigare. Härutöver finns det ett antal frågetecken, missuppfattningar, felaktigheter m.m. i Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Exempel på detta är beskrivningen av kvinnolandet är en ren missuppfattning från Adams sida av begreppet Kvänland. Adam av Bremen har blandat ihop begeppet Kvänland med en gammal vandringssägen om amazoner som återkommer i flera klassiska författares berättelser.
Amazonerna bor alltid precis bortanför en viss beskriven folkgrupp. Det är bara ett av problemen att dessa folkgrupper och deras lokalisering är skiftande och endast ett är klart: De beskrivna folkgrupperna bor aldrig i den civiliserade världen utan är själva barbarer.
Att svenska forskare idag översätter Kvänland/Qwnland med Kvänernas land, är bara ett av många exempel på hur lite kontakt Väst- och Östeuropa har med varandra. Qwenland/Kvänland brukar av ryska och andra slaviska forkare översättas med slavernas land. Dvs ett samlingsbegrepp för alla de platser där det då bodde slaver.
Ett annat allvarligt missförstånd uppstår, när Adam av bremen skriver att Island tidigare kallades Thule samt att Island hade flera folkstammar. Utifrån sin identifikation av Island som Thule skriver Adam av Bremen vidare att människorna levde av boskapsskötsel och gick klädda i pälsverk från djur samt att ingen gröda växte på Island. Vi behöver bara jämföra detta med Prokopius beskrivning om Thule och Skridfinnarna: Skridfinnarna var de enda av Thules barbariska invånare som levde som djur. De gick klädda i kläder av djurskinn. Det var synd om Skridfinnarnas barn. De fick inte mjölk att dricka, redan som nyfödda lades de i djurfällar som spändes upp mellan träklykor, eftersom modern jagade och arbetade ihop med männen. Skridfinnarna tillbad många gudar och demoner och offrade till sina olika gudar. De offrade allra helst krigsfångar. Adam av Bremen har lånat det han tyckt sig behöva från olika källor för att beskriva Island.
Dessutom redovisar olika forskare i utgåvorna av Adam av Bremens verk att det inte var ovanligt att de original som Adam av Bremen hänvisar till i verkligheten är förfalskningar.
Det mest markanta frågetecknet är Ansgarsgestalten som sådan och i vad mån Ansgar vrkligen gjort de angivna uppgifterna. Här står och faller Adam av Bremens uppgifter om Sverige på 800-talet med tillförlitligheten hos Rimbert. I uppsatsen har några få frågetecken runt Rimberts Ansgarsuppgifter berörts, resten lämnas f.n. därhän.,
Runor och runstenar
Runstenar är ett konkret efterlämnat skriftligt dokument från äldre tider. Problemet är att vi i ytterst få fall vet något om bakgrunden till dokumenten och när de är skrivna. I denna uppsats berörs runstenarna p.g.a. demånga Ingavarsstenarna. Ingvarsstenarna är ett tidigt skriftligt belägg, för ett större händelseförlopp som tycks ha påverkat en stor del av Sverige. Igor/Yngvarr problematiken diskuteras vidare i uppsatsen.
Sagor och sägner
Den tidsmässiga bakgrunden och syftet till källans tillkomst är alltid väsentlig att känna till. När det gäller sagor, sägner, kväden från 1100-talet och framåt så är avståndet till t.ex 800-talet stort. Detta innebär att källvärdet inte är så högt som vore önskvärt. Sago- och kvädesformen innebar i sig en frihet för en dåtida berättare att över- eller underbetona ett händelse, en osäker ätttillhörighe. Men den gav också författaren friheten att förtiga eller ändra på sanningen. För mig, ger sagorna oss en möjlig bild av en forntida verklighet. Däremot ger sagorna enligt mitt förmenande en klar bild av hur man vid sagornas nedtecknande ville att denna verklighet skulle sett ut.
Övriga källor
Till kategorin övriga källor räknar jag även Saxo Grammaticus Gestas Danorum. Personligen håller jag helt med Kurt Johannesson som i Saxo Grammaticus verk ser ett diktverk med många små allegorier där författaren i bunden form efter mönster försöker framhäva Absalons syn på den danska historien. Det torde inte råda något tvivel om att Saxo var en lärd man. Däremot är de uppgifter som Saxo lämnar om danska och nordiska historiska skeendet sällan tillfyllest för att utgöra källor till Nordens äldre historia. Principiellt kan man om samtliga övriga källor säga att: En indiciekedja är aldrig starkare än sin svagaste länk hur många indicier som än staplas på varandra.
– – – – –
nästa utdrag ur samma D-uppsats
3.2 Gahrns egen källanvändning
I hög grad präglas Gahrns avhandling av motsägelser mot de egna intentionerna. Exempel på detta är Orosiusöversättningen. Det är anmärkningsvärt att Gahrn kapat i citaten på ett sådant sätt att det är svårt att följa Alfred´s användning av landbegreppen:
Gahrns citat ur Alfred’s Orosius:
”Burgunderna ha samma havsarm(Östersjön) i väster, och de ha svearna i norr”-”Svearna ha i söder om sig havsarmen Osti(Östersjön) och öster om dem äro sarmaterna och norr om dem, på andra sidan ödemarken, är Kvänland, och nordväst om dem äro skridfinnarna och i väster nordmännen”. ”I bredd med detta lands(Norges) södra del, på andra sidan fjällryggen, ligger Sveoland, och i bredd med samma lands (Norges) norra del är Kvänland” – ”Därpå, näst efter Bornholm hade vi om babord de länder, som heta Becinga eg och Meore och Eovland och Gotland, och dessa länder höra till svearna”.
Alfred Orosius text:
”Burgundan habbað þone (ilcan) sæs earm be westan him; Winedas; Sweon be norþan; be eastan him sint Sermende, be suþan him Surfe. Sweon habbað be suþan him þone sæs earm Osti; be eastan him Sermende, be norðan him ofer þa westenne is Cwenland; be westannorðan him sindon Scridefinnas; be westan Norðmenn”
”He sæde ðæt Norðmanna land wære swyþe lang swyðe smæl……Ðonne is toemnes þæm lande suðeweardum, on oðre healfe þæs mores, Sweoland, oþ þæt land norðeweard; toemnes þæs lande norðeweardum Cwena land.”.
”Weonoðland him wæs on steorbord on bæcbord him wæs Langaland Læland Falster Sconeg, þas land eall hyrað to Denemearcan. Þonne Burgenda land wæs us on bæcbord þa hybbað him sylf cyning. Þonne æfter Burgenda lande wæron us þas land þa synd hatene ærest Blecingaeg Meore Eowland Gotland on bæcbord, þas land hyrað to Sweon.”
ung. översättning:
Burgunderna har i väster sjötarmen och Winedas, Sweon i norr och öster om sig Sermende, i söder finns Surfe. Sweon har söder om sig sjöarmen mot Osti, i öster Sermende och norr över Cwenland, i nordväst finns Skridfinnar och i väster Nordmän.
Han sade att Nordmannalandet var mycket(jfr nuv. begr. svaert=mycket) långt och mycket smalt…..Sedan finns landet (markerna) sydöver och (längs) den ena hälften på andrasidan hedarna, Sweoland, och landet nordöver gränsar till Cwena land.
Weonodland fanns på styrbordssidan och på babordssidan låg Langeland, Laeland, Falster och Skåne, länderna(=markerna) som hör till Denemearcan, Sedan(= därefter) såg vi Burgenda land på babordssidan som han(udnerförstått berättaren Wulfstan) själv kom ifrån, Sedan efter Burgenda lande hade vi först Blekinge, Möre, Öland och Gotland på vår babordssida, länderna(=markerna) hör till Sweon.
Det är inte lätt att ur Gahrns citat se hur king Alfred använde olika land/rikesbegrepp. Själv finner Gahrn uppgifterna i Alfred´s Orosius ”intetsägande”. Det enda som är klart enligt Gahrn är att svearna(Sweoland) måste bott i Mellansverige på Alfreds tid. ”Eftersom Kvänland ligger mitt för nordnorge och södra Norge mittför Sveoland”.
Lars Gahrn skriver att Alfred´s Orosius ”tarm av Östersjön” kanske avsåg Mälaren. Om Gahrns slutsats, att svearna på 800-talet går att knyta till Mälardalen, skall vara trovärdig så kräver den att två förutsättningar är uppfyllda:
P1 Att Sweoland och Sweon avser exakt samma substantiv.
P2 Att båda begreppen avser ett geografiskt område som hade sin sydligaste punkt där Mellansverige slutar.
Gahrn har inte lyckats bevisa att P1 är sann. Om P1 inte är bevisad, så faller även P2. Utifrån Alfred’s Orosius är det precis lika troligt att ”Sweon” avser ett större område/rike som att det avser ett enda folkslags avgränsade område.
Om det är så att Alfred med ”Sweon” avsåg ett landområde, jämför Alfreds uppräkning av Blekinge, Möre, Öland Gotland som områden som tillhörde Sweon, så är detta ett bevis för att P1 och P2 är falska. Om det däremot är så att Alfred med begreppet avsåg ett område som var befolkata av ”svear”, så har Lars Gahrn ändå inte lyckats bevisa var detta område var beläget på 800-talet. Med andra ord även om P1 i en framtid skulle gå att bevisa som sant, så innebär detta ändå inte att P2 sett ur king Alfreds perspektiv nödvändigtvis är sant. Det går heller inte att utesluta, att begreppet Sweoland kan ha varit ett dåtida begrepp, som motsvarar våra dagars Svealand.
Den av Gahrn analyserade texten räcker med andra ord inte till att bevisa att begreppen är likvärda. Gahrn har således varken bevisat vilket område som Sweoland omfattade på king Alfreds tid eller att svearna var de som dominerade Sverige på 800-talet.
– – – – – – – – Slut på utdraget – – –
Vi kan slå fast två saker:
* Sverige har betydligt äldre och längre historia och historiska traditioner än vad svenska elever får reda på.
* Slutliga avgörandet av var Sveriges vagga stod är inte framme på bordet – men de svenska elever som likt en FP-politiker på mellannivå och tidigare militär som jag pratade med idag inte hade mycket aning om Sveriges äldre historia, är att beklaga. När rabblandet av kungar föll, vilket är en sak i sig, föll också många roliga historier som ämnes- och stadiebehöriga historielärare skulle kunnat lägga till. Dvs om våra elever ens hade behöriga historielärare förstås.
Publicerat av norah4you 
norah4history 