Landhöjning och Kulturell influens

2015/04/01

Kortfattat om landhöjningen

I slutet av den senaste istiden låg inlandsisen över norra Europa och sträckte sig ända bort till östra Sibirien samt hade sin motsvarighet över hela den norra hemisfären, dvs även över Nordamerika långt ner till de stora sjöarna. På sina ställen nästan avsmält på andra mer än kilometertjock is som tyngde ner landet under. På vissa ställen ända upp till 3000 meter tjock.

Det är i detta sammanhanget viktigt att komma ihåg att en föregångare till det vi idag kallar Golfströmmen fanns. Tack vare säsongvisa växlingar i temperaturer, jordens rotation, jordaxelns lutning och solen, så kom avsmält kallt vatten i kontakt med varmare vatten som cirkulerade i de dåvarande världshaven. Här i Norden innebar detta att Golfströmmens föregångare cirkulerade kallt vatten kom i stor fart från norr, mötte varmt vatten på sin väg mot ekvatorn och strömmar som förde varm luft samt plusgradigt vatten upp längs den norska kusten gjorde att det fanns öar längs kusten som var beboliga. Med ökande avsmältning samt tack vare att landet under reste sig helt i enlighet med Archimedes princip för hur föremål som tryckt undan vatten reser sig, så bildades alldeles efter senaste istidens pik en stor vik från Altaområdet ner mot Troms och Trondheim. Denna stora havsvik var vid tiden vi normalt räknar som slutet på senaste istiden började viken bildas och kom senare att omfatta ett stort antal postglaciära områden från Stäket upp mot det nederbördsområde som idag utgör underlag för vattnet som blir till älv söder om Akkajauri.

Vi börjar från början: All is som ligger på land tynger ner landet under. All is som ligger fritt i vatten trycker bort ”motsvarande mängd” vatten. För verkligt naturligt förlopp och mer vetenskaplig förklaring slå upp Archimedes princip.

Isen över norra Europa smälte söderifrån och landet började först resa sig i söder. Människor följde efter, liksom laxar, björnar och många rovdjur. När vi kommer fram till inledningen av äldre Stenåldern är en stor del av landet vi kallar Sverige, liksom Norge, Finland och österut fortfarande liggande under ett tjockt istäcke.

När väl landet rest sig, så följde människorna efter. Först säsongvis vilket vi kan finna i form av tomtningar på nuvarande och äldre öar ute i Västerhavet från Göteborg upp till Nordkap. Senare längre men ändå tillfälliga bosättningar. Blandsamhälle med fiske, jordbruk till husbehov samt ”handel” inom närområdet och tillslut mer fasta bosättningar med djur som sköttes. Kulturella seder, bruk följde bosättningarna långt in i nutid enligt samma vattenvägar som en gång bildades när inlandsisen smält.

Kulturella vägar in i Sverige fram till vikingatiden


Bygger på utdrag ur Johansson Inger E, Den Gotiska Mosaiken, kapitel 8 Var Ansgar först att kristna Sverige? manuskript 1995/96 reviderat 2010.

NORDISKA GRAVAR I ÖST-VÄSTLIGT LÄGE UNDER DE FÖRSTA ÅRHUNDRADENA
Många idag har svårt att tänka sig att nordbor tidigt blev kristna. Traditionellt anses handel, kulturutbyte och kommunikation mellan Skandinavien och länderna som om det alltid skett via flera led. Vad man då glömmer bort är att redan under stenåldern måste man ha haft båtar som klarat av längre sjöfärder längs kusterna.
En utveckling av båtbyggarkonsten i Norden är en förutsättning för handel. Det har krävts båttransporter på ena eller andra sättet för att alla de föremål som hittats vid utgrävningar och/eller nedlagda i jorden på åkermark/tomter skall ha kunnat komma hit. Mängden av fynd gör att det är orimligt att tro att allt handlat om handel i många led. Tar tid. Eller att fynden som gjorts enbart kommit hit genom slumpmässiga besök från andra kulturer.
Hur ser den arkeologiska situationen ut i Norden när det gäller ev. kristna gravar? Vad menas med kristna gravar?
Det allra första kravet är att gravarna är s.k. skelettgravar. Kravet inkluderar självfallet att gravarna tidsmässigt tillhör tiden efter Kristifödelse. Bakgrunden är att skelettgravar funnits långt tidigare, men att den seden övergetts till förmån för urngravar. Det andra kravet är att gravarna skall ligga orienterade i öst-västlig riktning. Detta senare ”krav” kan tyda på kristen begravning eller en kristen influens.

Något hände på norra Jylland in mot centrala delarna av jylländska halvön med början redan ~100 e.Kr. Under en lång period hade urngravar varit vanliga. Nu började något annat. En övergång till mer avgränsade begravningsplatser började. (Not 1) Kort efter den snabba övergången till nya seder började en nästan samtida förändrig i begravningsseder att ske bland annat i Skåne. Jordgravar återinfördes och tycks ha dominerat södra delarna av Skåne under 200-talet. (Not 2)

I Norge märks förändringen också tidigt. Från Osloområdet spred sig gravskicket med jordbegravning(med eller utan kista) in i Östlandet inom loppet av etthundrafemtio år. Under 300-talet blev jordbegravningar vanligt förekommande längs hela norska kusten ända upp mot Tromsö. (Not 3)

I Jämtland och Medelpad märks en kristen påverkan under 400-talet från norskt område. Fynd från Storsjöområdet har stora likheter i gravskick, gravformer och tidsperioder som i Norge. Här skiljer sig Jämtland och Medelpad från resterande ”mellansverige”. Hur kan ett kulturinflytande från väster ha spridit sig geografiskt till ”svenskt” område? En trolig inflytelseriktning är från Trondheimsfjorden -> Neadalen -> Vemdalen -> Stjørdalen -> Vattenstäket (nuv. gränsen mot Sverige) -> Storsjöns vattenområde -> Östersjön. Under samma tid spred sig de ”svenska” jordbruksbygderna vid Indalsälvens och Ljungans utlopp norrut via de båda flodområdena. (Not 4)

Det vill säga den kristna kulturella påverkan behöver inte betyda tidig kristendom men väl en förändring i seder och bruk. Påverkan följde i stort samma vattenvägar/vattensystem som inflyttning/bosättningen i stor del av mellersta-norra Sverige följt när landet reste sig ur havet. De kristna gravsederna kan ha spridit sig till delar av Sverige redan under tidig Folkvandringstid. Influenser märks på öar i Östersjön med början första århundradet efter Kristus in i Folkvandringstiden.
I norska inlandet övergavs skelettgravarna i stort sett under 400-talet, medan man i Vestfold och Telemarken höll sig till samma gravsed ännu på 500-talet.(Not 5) Här skilde sig Tröndelag och Nordnorge från övriga delarna av Norden. Skelettgravar företrädesvis i öst-västligt läge förekom i Tröndelag och Nordnorge under hela 600-talet samt större delen av 700-talet. De flesta funna och daterade gravarna från 700-talet i Tröndelag och Nordnorge innehåller skelett som lagts i träkistor.(Not 6)

I sin bok Vägar till Sveriges Kristnande behandlar framlidne Växjöbiskopen Jan Arvid Hellström de olika kristna inflytanden som från 700-talets slut fram till 1100-talet påverkat den svenska kyrkan. Där berörs bl.a. uppgifterna om kung Milred som skall ha sänt en missionsbiskop till Sverige.(Not 7)
Att kung Milred existerade i Northumbria runt år 800 är ställt utom allt tvivel. Om han var den förste engelske kungen som sände missionärer till Sverige är mer tveksamt. Otvivelaktigt är dock att Sverige och Norden kristnats från både väst, öst och syd inte bara vid ett utan vid flera olika tillfällen.
När den första kyrkan byggdes i Sverige är ovisst.

Not 1 Klindt-Jensen Ole, Foreign influences in Denmark´s early ironage, Køpenhavn 1950, sid 176-179
Not 2 Strömberg Märtha, Järnåldersguld i Skåne, Lund 1963 sid 44
Not 3 Norsk Historie, bind 1 red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976 sid 252-256
Not 4 Norsk Historie 1976 sid 252-256
Not 5 Norsk Historie 1976 sid 256 ff
Not 6 Norsk Historie, bind 1, sid 416-421 Fram till 1925 hade 193 järnåldersgravar grävts ut i Vest-Agder. 77 st av dem var skelettgravar.
Not 7 Hellström Jan Arvid, Vägar till Sveriges Kristnande, sid 36

Annonser

Sveriges okända äldre historia del 2

2014/09/03

Sveriges äldre okända historia del 2

© Johansson Inger E, Göteborg 3 september 2014

Skall man tala om Sveriges äldre historia så långt tillbaka man kan, så får vi börja med senaste istiden. Landet reste sig från söder norrut allt eftersom istäcket ovanpå smälte. Landresning är en retarderad rörelse som går fort i början, saktar ner men ännu pågår i Sverige norr en linje från mellan Varberg/Halmstad över till Gamleby/Västervik.

Under senaste istiden när norra Europa, och österut långt bort till östra Sibirien, med motsvarighet på den nordamerikanska kontinenten, låg under ett kilometertjockt istäcke, på sina håll upp till 3000 meter tjockt, tyngdes landet under ner. Innan vi går vidare, så är det bäst att berätta att det fanns ett hav där vi kallar Atlanten som pga av en föregångare till dagens Golfström förde varm luft och plusgradigt vatten upp till öar utanför nuvarande Trondheim – Altaområdet. Där fanns det en stor havsvik in mot det som nu i söder har postglaciära områden från Stäket upp mot det nederbördsområde som idag utgör underlag för vattnet som blir till älv söder Akkajauri.

Det är därför som det finns en viss diskrepans som en del missförstår när de ser hur landet som kom upp ur vattnet sedan reste sig.

Vi börjar från början: All is som ligger på land tynger ner landet under. All is som ligger fritt i vatten trycker bort “motsvarande mängd” vatten. För verkligt naturligt förlopp och mer vetenskaplig förklaring slå upp Archimedes princip.

Vad detta betytt och än idag betyder för pågående landhöjning i Norden se: Fakta Landhöjning

Utdrag:
I min C-uppsats Vattenvägarna in till Roxen i äldre tider, Historia Linköpings universitet 1993 skrev jag:

Vattennivåer i forntiden
Generellt: När man skall beräkna tidigare havsnivåer måste man först klarlägga följande: Havsytenivåer är inget exakt värde. Havsytan varierar, man räknar på årsmedelvärden.

Under dygnet (mellan ett hög och ett lågmärke mindre markant här i Östersjön, men kan i vissa lägen ändå göra skillnad när man räknar på vattenvägars farbarhet) Under året, månen och solens läge i förhållande till jorden, ger i sig skillnad i form av spring- och nipflod. Säsongvisa variationer förekommer.

Exempel på detta är att Östergötlands Östersjökust har en skillnad på årshögsta-årslägsta som medför en skillnad i vattennivå med 1 m. Under en tusenårsperiod kan torra/regniga perioder variera. Detta tillsammans med olika jordarters och bergformationers varierande receptionsförmåga över tiden tillsammans med vindar, strömmar och andra naturfenomen kan få havsytenivån att variera högst avsevärt från den teoretiska havsyteberäkningen.

Som jämförelse kan nämnas att Kristina Ambrosiani skriver avseende havsytenivåskillnaden i Birka år 500 e.Kr. att landhöjningen + klimatanpassade variationer i världshaven talar för att havsytenivåskillnaden då var < 7m skillnad havsytenivå, år 800-1000 ~5 m skillnad och omkring 1100 ~ > 4 m skillnad samt att havsytan på 1200 talet skilde sig ~ <4 m från nuvarande havsytenivå

I arkeologisk och historisk litteratur kan man ibland finna uppgifter att kusten sett ungefär samma ut för 1000 år som idag. Inom undersökningsområdet skiljer sig landhöjningen mellan 4,8 m sett under perioden från 1000 e.Kr. till idag. Ur metodisk synvinkel går dessa båda ståndpunkter inte ihop. Tillsvidare vill jag bara peka på de metodiska problem som finns kring dessa resonemang. [Undersökningsområdet sträckte sig från Bråviken ner till Västerviksområdet. För att klarlägga hur vattenlinjen mot det vi kallar Östersjön sett ut i äldre tider, undersökningsperioden omfattade från peaken av Stenåldern fram till år 1000 e.Kr, så krävdes att världshavens ‘havsytenivå’ fastställdes för tidsperiod. Detta för att få rätt nivåer på landhöjning samt hur Östersjön förändrat sin strandlinje under årtusendena. Kontrollpunkter fanns längs norska kusten, södra Östersjön och sydvästra Finland.]


När isen smälte från söder till norr följde fiskar, landdjur och till slut människor efter från söder till norr. I södra delarna av nuvarande Sverige, på land som numera sjunker(!) finns till viss del flinta. Flinta var stenåldersmänniskornas bästa råvara för egen verktygsproduktion. Man kunde göra yxor, spjut, skrapor o.s.v. Problemet i stora delar av Mellansverige var tidigt att det land som reste sig inte hade flinta, ofta av berg som pga. Vattens kretslopp fått spricklandskap under. Vatten i alla former försöker komma så långt ner som möjligt. Vatten, snö och is har olika densitet. Vatten som smälter på ytan sipprade ner genom is och nyfallen snö (föll säsongvis utöver att inlandsisen under lång tid i princip stod stilla söder en linje från Skövde (den aktuella tidens västpunkt mot Västerhavet) mot nuvarande Nyköping nuvarande Moskva och österut. Liknande förhållande rådde, men pga solens infallsvinkel, vobbling etc inte exakt samma tid på andra sidan det vi nu kallar Atlanten.

Spricklandskap är ett resultat av erosion. Vatten som forsar fram under is får grunden under att erodera. Beroende på vilken grund som finns under isen samt att isen var tjockast uppe vid det vi nu kallar Höga Kusten, så är det inte så enkelt att sprickorna där vattnet rann söderut (pga. landhöjningens retarderade rörelse så avstannar landhöjningen sakteliga undanför undan där isen först smält över land) Spricklandskap finns med sprickor såväl söderut som västerut, sydväst och syd ost.

Landhöjning är inte alltid så enkelt att förklara. Tänk dig att du lägger en lång träskärbräda i djupt vatten där brädan hålls ner med tyngder. Om du flyttar en av tyngderna närmare den långt bort, så börjar den ände som inte längre har tyngd på sig sakta att resa sig. I det ögonblicket den bryter vattenytan går det betydligt snabbare, en stund.

Exempel från C-uppsatsen:
Notera: Östersjön förlorar varje år 10 miljarder kubikmeter vatten p.g.a. landhöjningen.(not 1) I dag reser sig landet inom undersökningsområdet Bråviken/Norrköping till Gamleby/Västervik med några få mm per år detta motsvarar 2-4 m i genomsnitt under senaste 1000 års perioden, i stora delar av Tjustområdet 2m per 1000 år (not 2) samt mer i norra delen av undersökningsområdet(not 3)

1 Horn Anna red., Från Arkösund till Kråkelund,, Oskarshamn 1978 sid 2
2 Modéer Ivar Uppsala 1936, sid 91
3 Länstyrelsen i Östergötlands län, Natur Kultur Miljöer i Östergötland, Linköping 1986 sid 38
samt Asklund Bror, Östergötlands geologiska historia, Natur i Östergötland,Göteborg 1949 sid 29
– – – – – – – – Slut på exemplet – – – –

När människan så sakteliga började bosätta sig som minst säsongvis i södra delarna av Sverige, så behövde hon flinta eller liknande för att kunna leva i det nya landskapet som bestod av slätt, skog och kustlandskap.

FÖRUTSÄTTNINGAR I ÄLDRE TIDERS SKANDINAVIEN
I äldre tider förenade sjöar och hav de människor som bodde vid kusten med andra människor som bodde längs vattenvägen, sjön eller havet. Vattenvägar har haft stor betydelse för långväga transporter ända in i vår tid. Så sent som under de senaste årtionden har huvuddelen av alla transporter till och från Sverige skett via transporter över vatten. När vi studerar äldre tider är detta något som är värt att lägga på minnet.

Under stenåldern och bronsåldern bodde fångst- och jägarfolk i stora delar av södra Sverige. Dessa människor använde i sin vardag vapen och verktyg av flinta. Fynd av flinta finns i stora delar av Sverige. Men alla delar av landet har inte haft geologiska förutsättningar för att ha egen flinta. Flintan måste ha importerats till dessa områden från flintrika områden på andra ställen i Skandinavien eller från något område som ligger längs Östersjön.

Ett exempel på ett sådant område är Östergötland. Östergötland har ingen egen flinta. De närmaste flintaområden finns i Skåne samt på andra sidan Östersjön i de Baltiska staterna. Detta betyder att flintan måste importerats till Östergötland antingen som råmaterial eller som färdigt föremål. Under förutsättning att landtransporter inte var vanligare på stenåldern än vad vi nu tror, måste flintan transporterats hit över Östersjön.

Flint wasn't natural in Östergötland, Sweden during Stone Age

Flint wasn’t natural in Östergötland, Sweden during Stone Age

VATTENNIVÅER I ÄLDRE TIDER
Vattennivåerna i äldre tider har därför stor betydelse för historiska teoriers tillförlitlighet. Självfallet är den viktigaste förutsättningen att de områden som har haft kontakter utåt även har varit ovan vattenytan i äldre tider. Därför är det viktigt, att studera rimligheten i historiska teorier även utifrån landhöjningen. Varje ort måste analyseras utifrån sin landhöjning. Det går inte längre att, som äldre tradition bjuder, lägga en 7 meters nivåkurva på dagens karta när man analyserar 1000-talets kustlinjer, extrapolera bakåt i tiden och räkna fram en kustlinje för tiden runt år 0. Nivåuppgifter som tas fram på det sättet är rena fantasiprodukter.

LANDHÖJNING
Landhöjning är en retarderad rörelse. Landet som längst tyngts ner av den tjocka isen under istiden reser sig fortare än det land där isen tidigt försvann. Sverige höjer sig därför inte lika fort i söder som i norr, utan landet ”tippar”. Landhöjningen resulterade ~ 5.700 f.Kr. att Vättern tippade. Det svenska fastlandets ”tippning” har bidragit till att landområden mellan Skåne och Danmark lagts under vatten. Detta beror på att Östersjön minst 10 månader varje år tömmer ut stora mängder vatten i världshaven på grund av landhöjningen. F.n. töms 10 miljarder kubikmeter vatten ut via Öresund, Lilla och Stora Bält.

Landhöjningens konsekvenser:
Om man studerar de historiska konsekvenserna av landhöjningens variationer i olika delar av landet blir skillnaden utifrån den av många äldre historiker förväntade kartbilden mycket markant: Om landhöjningen i södra Uppland (vilket flertalet geologiska noteringar ger anledning att anta) är >60-80 cm/100 år, innebär detta att kustlinjen i södra Uppland år 0 i varje fall gick >12 m över den nuvarande.

Då är att märka att under samma tid har södra Södermanland rest sig ~9 m, Norra Östergötland omkring 8 m. Samtidigt har Tjust endast stigit ~4 m under motsvarande tid. Konkret medför detta att något ”svenskt” maktcentra i Uppland är helt orealistisk innan det aktuella området kommit upp över vattenytan. För att ytterligare belysa problematiken med landhöjning i äldre tider är följande värt att notera: Det är inte bara landhöjningen som man måste ta hänsyn till. Nu försvunna järnålderssjöar som en gång varit avsnörda havsvikar har innan de försvunnit även de påverkats av landhöjningen, jordförskjutningar och annat. Men det är en annan historia.

Östergötland under stenåldern
En av de mest kända fyndgravarna från stenåldern och bronsåldern upptäcktes vid Bergsvägen i Linköping. Den innehåller bl.a båtyxa, kruka, mans- och kvinnoskelett, hundskelett.(not 1) I Östergötland finnsflera fynd av importerad flinta samt av hemmagjorda grönstensyxor. Detta visar att stora delar av Östergötland var bebott av fångst- och jägarfolk för 3000 år sedan. En stort antal av dessa fynd, speciellt från yngre stenåldern, har gjorts inom undersökningsområdet.(not 2) I norra Östergötland var boplatser från yngre stenåldern oftast belägna 25 m över nuvarande Östersjöns vattennivå.(not 3)

Som tidigare nämnts finns närmaste flintaområde nere i Skåne, samt på andra sidan Östersjön.(not 4)

Exempel på fynd från denna perioden finns bland annat i Hammarkinds härad. Här undersöktes under åren 1905 – 1912 27 högar i Ljunga, Skönberga socken. Högarna gav fynd från flera olika tidsepoker. Bland stenåldersfynden var en båtformig skafthålsyxa och 3 flintyxor som daterades till omkr. 2500 f Kr.<(not 5)

1 Lindahl Anders, Människan kommer till Östergötland, ur Östergötland en läsebok om hembygden, Uddevalla 1958 sid 35
2 Cnattinius Bengt, Östgötskt forntidsliv, Stockholm 1947 sid 30ff
3 Lindahl Anders, Människan kommer till Östergötland, sid 33
4 Cnattingius Bengt, Östgötskt fornliv, Särtryck ur Sveriges Bebyggelse Landsbygden Statistisk beskrivning över
Sveriges städer och landsbygd, Östergötlands län del 1, Stockholm 1947 sid 30,
5 Danielsson Hilda,Östgötarna under forna tider, ur Östergötland, Stockholm 1937 sid 126-127

Norden under stenåldern
För att göra bilden fullständig, så krävs informationen att stor del av det vi idag kallar Atlanten var öppet över mot Island, Grönland. På andra sidan havet tyngde istidens täcke ner landet som reste sig när isen smälte. Bland det som bildades i Nordamerika är det vi idag kallar de Stora Sjöarna.

Längs norska kusten fanns det hela vägen upp till Alta små och medelstora öar som låg i dåtidens havsvatten. Detta sammantaget med att landet österut in mot Stora Kusten var djupt nedtyngt av inlandsisen som låg tjockast längst mot Stora Kusten-Norra Bottenviken, gjorde att det säsongvis, ibland längre tid ibland kortare, var öppet från Västerhavets norra del – utanför Alta genom spricklandskapets fjordar ända in i den fjällvärld som sträcker sig längs dåtida flodsystem, ibland bara kvar som rester i form av brons- eller äldre järnålders sjöar idag. Utöver att Sverige befolkades från söder till norr. Så befolkades landet delvis från väster. Finland-Treriksröset och norra Ryssland låg länge under is och glaciärer som undan för undan smälte undan.

Norden befolkades alltså inte från öster till väster, där låg inlandsisen nästan kilometerhög när de första söder- och västerifrån kom för att som minst ha fångst-/fiskeperiod. Detta får konsekvenser på vilka som i verkligheten om allt skall gå rätt till borde räknas som urbefolkning. Inte de som räknas dit idag. De kom flera tusen år senare.


Sveriges okända äldre historia del 1

2014/08/31

Som jag skrev igår i Sveriges okända rysk ukrainska historia så har många äldre MS på pergament samt tidigt tryckta skriftliga källor gått förlorade. Inte bara genom slottsbranden och de efterverkningarna som då följde. Tyvärr har skolan idag i Sverige från Grundskolans införande och framåt gått vilse i pannkakan och missat en hel del som är viktigt för att förstå Sverige och Sveriges framväxt. Annat har misstolkats av stridande historiker de senaste 200 åren.

Lite har jag haft med i bloggartikeln Svea Rikes vagga, Norah4history page

Men mer fanns i min D-uppsats (motsvarar Masteruppsats, godkänd men jag tog aldrig ut Mastern) Det som finns nedan får de som så önskar använda, kopiera etc UNDER FÖRUTSÄTTNING att följande finns med hela vägen som källreferens:
© Inger E Johansson, D-uppsats KÄLLORNA TILL SVENSKT 800-TAL I EUROPEISKT PERSPEKTIV, EN KRITISK GRANSKNING AV LARS GAHRNS AVHANDLING Sveariket i Källor och historieskrivning INST. TEMA Historia Linköpings Universitet 1995

Utdrag ur Källorna till Svenskt 800-tal i Europeiskt perspektiv:
© Inger E Johansson, D-uppsats KÄLLORNA TILL SVENSKT 800-TAL I EUROPEISKT PERSPEKTIV, EN KRITISK GRANSKNING AV LARS GAHRNS AVHANDLING Sveariket i Källor och historieskrivning INST. TEMA Historia Linköpings Universitet 1995
Utdraget gjort 31 augusti 2014

2.2 källdiskussion
Det förvånar väl knappast någon att det finns mindre kända och sällan använda källor som kan berättar om äldre tiders Skandinavien och Sverige. Som Kipling skrev öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två. Detta stämmer i hög grad när det gäller äldre skriftliga källor.
De källor som jag f.n. har kännedom om, som berättar om ‘svenskar’ eller ‘svenska’ förhållanden i äldre tider, och som är skrivna före år 1100 är mer än 50 st. De flesta av dem har bearbetats av historieforskare i andra länder.
Bakgrunden till problemet att finna källor torde ligga i, att det finns ett flertal för oss svenskar helt skilda begrepp, som när begräppen används i sin egen kultur, i verkligheten handlar om samma nordiska folkgrupp. Denna begreppsförvirring gör många källor till äldre svensk historia svåra att finna. Som exempel på mångafalden av olika, utomlands använda, begrepp kan polacken Gerard Labudas sammanställning studeras.

Svear
Suavi, Suebi, Sueones, Swebowie, Sweon, Sweowie, Szwedzi, Sweom
– här kan även begreppet Suioner läggas till.

Götar
Goci, Gaura, Gautar, Gautum, Gautowie, Geatas, Geatowie, Geotena, Goci Wspaniali, Gota, Góta, Gotan, Gotar, Góti, Gotum, Gothi, Gutan,Hraeda, Hraedhowie, Hraedowie, Hraid-Goci, Hredhowie, Hraid-Gótanz, Hraiþ-kutar, Hreðgotar, Hreid-Goci

Härutöver har vi dessutom begrepp som Alaner, Ar-rus, Bojarer, Norðmen, Varjager, Vandaler, Vikingar, Rus, Rhos, Skyter från Skandza m.fl. begrepp.

P.g.a. uppsatsens 800-tals inriktning så har källorna till den äldre svenska historien nedan indelats i källor före respektive efter år 700.

Källor före år 700
Tacitus (~55-120)
I Germania beskriver Tacitus ”Suionum” som bor ute i oceanen. Lars Gahrn tolkar ”Suionum” som Svear. Nu innehåller Germania många fler uppgifter om Suioner och Sitoner. De sistnämnda tycks utifrån Germania ha varit bosatta norr om Suionen som bodde vid Sueberhavet och på den högra kusten av samma hav bodde esterna (Austi). Själv ansluter jag mig efter jämförande studie av text på latin, tyska, engelska, franska och svenska till den kartbild som Friedrick Gisinger kom fram till utifrån Tacitus Germania. Gisingers karta har Suionen bosatta i södra Sverige och Sitonen inritade med en pil i riktning norr om Östergötland.

Ptolemaios(125-150 )
Ptolemaios skrev i sitt geografiska verk även om folkslagen som bebodde ön Skandiai. Bland folkslagen nämns gautoi. Det går utanför denna uppsats syfte att analysera Ptolemaios namn på olika folkstammar och folkslag. Det är ändå värt att nämna att de flesta av folkslagen faller på plats om vi svenskar tar reda på vad våra skandinaviska och Östersjögrannar kallat och ibland ännu kallar delar av Skandinavien.

Cassiodorus (~490-585)
Normalt brukar Cassiodorus enbart nämnas i samband med den gotiska historia som han skrev och som nu anses förlorad. Jordanes Getica anses vara ett sammandrag av denna gotiska historia. Det finns bevarade skrifter av Cassiodorus. En del av dessa berör delvis Sverige och svenska förhållanden. I Variæ från 537 återgav Cassiodorus 32 brev från kejsar Theodorics(~454-526) till bl.a. Austi (Ester i nuvarande Estland) samt även ett brev till Herulernas konung. Herulerna är den folkgruppen som enligt Prokopios bosatte sig invid götarna. Cassiodorus arbetade för Theodorics räkning. Det föreligger således tids- och lokalitets närhet mellan källan och det återgivna händelseförloppet. Cassiodorus brev finns återutgivna i England i slutet av förra århundratet.

Jordanes (500-talet)
Jordanes skrev sin goterhistoria Getica utifrån Cassiodorus ‘förlorade verk’. I Getica räknar Jordanes upp ett antal folkslag som bebodde Scythia. Jordanes ger andra intressanta uppgifter som sällan brukar relateras av svenska historieforskare. De uppgifter som berör denna uppsats syfte presenteras där så erfordras och övriga uppgifter sparas till senare tidpunkt.

Prokopios(500-talets mitt)
Prokopios skrev om Vandalerkrigen och Goterkrigen. I böckerna berättar Prokopios om Thule. En av Thules folkrikaste stammar var gautoi. Prokopios lämnar även andra uppgifter som är av intresse för bedömningen av Skandinaviska förhållanden. Uppgiften att det fanns 13 folkgrupper med egna riken på Thule gör det rimligt att anta att Prokopios avsåg Skandinavien. Detta diskuteras utförligare i uppsatsen. Prokopios berättade om Herulerna att de tågade genom Danmark innan de via vatten kom till Thule och bosatte sig invid gautoi. Denna uppgift går att komplettera med andra här ej nämnda samtida källor. HuruvidaProkopios i det aktuella fallet hade kännedom om uppgifter som är oberoende av Jordanes och Cassiodorus källmaterial, är för dagen omöjligt att uttala sig om.

Källor efter 700

King Alfred´s Orosius (800-talet)
King Alfred tillskrivs en engelsk 880-talsversion av Orosius geografiska verk. I den engelska versionen finns även Ottars resa från Nordnorge till England, respektive Wulfstans resa i Östersjön under samma tidsperiod redovisade. Som jämförelsematerial av språk- och begreppsbruk i det anglo-saxiska England a kan en studie av king Alfred´s testamente vara av värde. Den analysen har utgjort del av basen för de uppgifter som presenteras i denna uppsatsen.

Sharaf Al-Zaman Tahir (bevarad i text från ~1120)
Det finns många olika åsikter om varifrån ruserna kom. En av de få som ger några mer detaljerade geografiska uppgifter är Sharaf Al-Zaman. Tahir nämner i sitt verk Marvazi att ruserna kom till Novgorod från ”en ö i havet”. Ön var tre dagsmarscher i vardera riktningen. Det är i nuläget omöjligt att enbart utifrån detta verk fastslå om Tahir avsåg Dagö, Gotland, Åland eller en ö som Roden bildade när vattennivån var högre.

Rusiska och ryska krönikor och annaler.
Från 800 och 900-talet finns det ett antal källor som berättar om ruser, nordbor och skandinaviska förhållanden. Annalerna är förda årsvis. Utöver Nestorskrönikan har delar av Nikonian Chronicle , Novgorodkrönikan samt delar av Lavrenty Annals samt Ipaty Annals studerats.
Vid analysen av ryska krönikor är det värt att hålla i minnet att såväl Nestorskrönikan som andra ryska krönikor består av valda delar ur de äldre annalerna. Källornas innehåll tycks ha valts ur de olika annalerna, för att styrka rusiska och slaviska ätters legitima rätt till makten i det blivande Ryssland. Nikonian Chronicle skiljer sig från de övriga. Den är sammanställd på 1500-talet från äldre original, av vilka delar finns kvar. Här i uppsatsen används de ryska källorna och annalerna i första hand utifrån olika vetenskapliga verk som behandlat dem.

Biskop Liudprand från Cremona(~940)
Biskop Liudprand (även stat Liutprand) jämställde ruser och Nordmen. Den rusiska attacken på Barda, Barchaáh är en av de nordiska attackerna som noterades av biskop Liuprand. Källvärdet i biskopens uppgifter ligger i att de är ‘nästan’ samtida med de händelser som omtalas. Detta innebär inte att inte uppgifterna borde belysas ur ett svenskt perspektiv. Den källanalysen ingår inte i denna uppsats syfte, därför används Biskop Liuprands uppgifter, så som de refereras i Norah Chadwicks arbeten.

Ibn Miskawaih (d. 1043)
Redovisar uppgifter om en rusisk attack på Bardha’aah samt om en rusisk räd tillsammans med byzantiner mot Tarsus. Miskawaih berättar om en epidemi som drabbat ruserna efter att de ätit stora mängder frukt. Rusernas eget land var kallt och all frukt importerades från främmande länder. Nordmännens ledare sägs även en kortare tid varit ledare för hela Azarbadjan. När en rus dog så begravdes han med sin rustning och sitt krigsmaterial. När nordmännens välde tog slut förstörde muslimerna nordmännens höggravar för att komma åt svärden som ansågs vara av hög klass. Ibn Miskawaihs uppgifter är relativt tidsnära, om än inte samtida. Flera uppgifter ur källan kan troligen användas för att ge en bättre bild av 800-900 talets svenska och nordmän i österled.

Khazardokument från 900-talet
Delar av ett Khazariska dokument från ~ år 930 finns bevarat. Dokumentet är skrivit på hebreiska. Troligen är dokumentet skrivit i Kievregionen. En del forskare anser att materialet är 1100-tals avskrifter av äldre bysantinskt material. Dokumenten innehåller bl.a. uppgifter om en rusisk kung vid namn Helge eller Halgo. I materialet finns även rusiska härtåg beskrivna. I denna uppsatsen har jag valt att utgå från Norman Golb and Omeljan Pritsak vetenskapliga studie som innehåller både hebreiska texter, översättningar till engelska samt en analys av dokumenten.

Var för sig finns det skäl att ta de olika uppgifter med viss reservation. Men, eftersom de flesta av dessa källor utifrån olika forskares studier tycks vara oberoende, finns det ändå enligt mitt förmenande skäl att studera de olika källorna och deras uppgifter.

Rimberts Vitarii Ansgarii
Under 800-talet uppstod en konflikt mellan öst- och västkyrkan om vilka som kunde räknas som riktigt kristna. Även inom den västliga kyrkan fanns det flera kristna rörelser. Ansgar kan ha påverkats i sin uppfattning att svenskarna inte var kristnade, eftrsom Ansgars egen kristendomsuppfattning var påverkad av det irländska munkväsendet. Ansgars moderkyrka Corbie var en underrörelse till St. Columbas klosterorden.

Det går inte att utesluta att Rimberts Vita Ansgarii kan ha varit menad som ett inlägg i den politiska debatten avseende Hamburg-Bremen kyrkans ställning visavi den romersk-latinska påvestolen. Rimberts uppgift att Ansgar döpte den danske kungen Harald Klak står inte oemotsagd av samtida dokument. Det finns en med händelsen samtida källa, som anger att dt var biskop Ebo och inte Ansgar som utförde dopet. Ebo av Reims var, enligt samtida källor den som startade en skola för blivande präster i Welanao norr om Elbes mynning för den danske kungens räkning.

Vid analysen av de källor som berättar om Nordens kristnande på 800-talet, går det inte bortse från det bakomliggande syftet bakom Rimberts skrift om Ansgar. I Hamburg-Bremens kyrkopolitik ingick att ingen missionär förde dagbok, sam att den som skrev en vita över en missionär i Hamburg-Bremenstolens namn, hade att framställa Hamburg-Bremenstolens mission som mäktig och framgångsrik. Rimberts uppgifter om Ansgars Sverigemission kan ha varit självupplevd, som en del forskare tror,, men det innebär inte att en seriös historieforskare i nutid kan tolka dåtidens Sverige med Rimberts ögon. Det finns skäl att noga analysera vad det är Rimbert verkligen kan förmedla om dåtidens Sverige. Denna analys får anstå till ett senare tillfälle.

Adam av Bremen
Adam av Bremen hade ett speciellt syfte när han skrev sitt verk Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar, nämligen att återupprätta Hamburg-Bremenstiftets ära. Hamburg-Bremen hade fått se sitt inflytande i Norden vara på väg att gå förlorat, i och med att nya ärkestift i Norden börjat diskuterats. Detta kan ha påverkat Adam av Bremens verk. Adam av Bremen levde dessutom på 1050-talet. Mellan Adams tid och Ansgars kristnande hade flera århundraden gått. Utöver Rimbert är få lokala samtida källor kända. Det betyder att Adam av Bremens uppgifter om Sveriges 800-tal i allt väsentligt är beroende av tillförlitligheten och tydligheten i de uppgifter som Rimbert lämnat i Vitarii Ansgari.

Med andra ord: uppgifter om Sveriges 800-tal, som inte går att styrka utifrån Vitarii Ansgari, kräver för att vara trovärdiga oberoende källor från 800-talet eller tidigare. Härutöver finns det ett antal frågetecken, missuppfattningar, felaktigheter m.m. i Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Exempel på detta är beskrivningen av kvinnolandet är en ren missuppfattning från Adams sida av begreppet Kvänland. Adam av Bremen har blandat ihop begeppet Kvänland med en gammal vandringssägen om amazoner som återkommer i flera klassiska författares berättelser.

Amazonerna bor alltid precis bortanför en viss beskriven folkgrupp. Det är bara ett av problemen att dessa folkgrupper och deras lokalisering är skiftande och endast ett är klart: De beskrivna folkgrupperna bor aldrig i den civiliserade världen utan är själva barbarer.

Att svenska forskare idag översätter Kvänland/Qwnland med Kvänernas land, är bara ett av många exempel på hur lite kontakt Väst- och Östeuropa har med varandra. Qwenland/Kvänland brukar av ryska och andra slaviska forkare översättas med slavernas land. Dvs ett samlingsbegrepp för alla de platser där det då bodde slaver.

Ett annat allvarligt missförstånd uppstår, när Adam av bremen skriver att Island tidigare kallades Thule samt att Island hade flera folkstammar. Utifrån sin identifikation av Island som Thule skriver Adam av Bremen vidare att människorna levde av boskapsskötsel och gick klädda i pälsverk från djur samt att ingen gröda växte på Island. Vi behöver bara jämföra detta med Prokopius beskrivning om Thule och Skridfinnarna: Skridfinnarna var de enda av Thules barbariska invånare som levde som djur. De gick klädda i kläder av djurskinn. Det var synd om Skridfinnarnas barn. De fick inte mjölk att dricka, redan som nyfödda lades de i djurfällar som spändes upp mellan träklykor, eftersom modern jagade och arbetade ihop med männen. Skridfinnarna tillbad många gudar och demoner och offrade till sina olika gudar. De offrade allra helst krigsfångar. Adam av Bremen har lånat det han tyckt sig behöva från olika källor för att beskriva Island.

Dessutom redovisar olika forskare i utgåvorna av Adam av Bremens verk att det inte var ovanligt att de original som Adam av Bremen hänvisar till i verkligheten är förfalskningar.

Det mest markanta frågetecknet är Ansgarsgestalten som sådan och i vad mån Ansgar vrkligen gjort de angivna uppgifterna. Här står och faller Adam av Bremens uppgifter om Sverige på 800-talet med tillförlitligheten hos Rimbert. I uppsatsen har några få frågetecken runt Rimberts Ansgarsuppgifter berörts, resten lämnas f.n. därhän.,

Runor och runstenar
Runstenar är ett konkret efterlämnat skriftligt dokument från äldre tider. Problemet är att vi i ytterst få fall vet något om bakgrunden till dokumenten och när de är skrivna. I denna uppsats berörs runstenarna p.g.a. demånga Ingavarsstenarna. Ingvarsstenarna är ett tidigt skriftligt belägg, för ett större händelseförlopp som tycks ha påverkat en stor del av Sverige. Igor/Yngvarr problematiken diskuteras vidare i uppsatsen.

Sagor och sägner
Den tidsmässiga bakgrunden och syftet till källans tillkomst är alltid väsentlig att känna till. När det gäller sagor, sägner, kväden från 1100-talet och framåt så är avståndet till t.ex 800-talet stort. Detta innebär att källvärdet inte är så högt som vore önskvärt. Sago- och kvädesformen innebar i sig en frihet för en dåtida berättare att över- eller underbetona ett händelse, en osäker ätttillhörighe. Men den gav också författaren friheten att förtiga eller ändra på sanningen. För mig, ger sagorna oss en möjlig bild av en forntida verklighet. Däremot ger sagorna enligt mitt förmenande en klar bild av hur man vid sagornas nedtecknande ville att denna verklighet skulle sett ut.

Övriga källor
Till kategorin övriga källor räknar jag även Saxo Grammaticus Gestas Danorum. Personligen håller jag helt med Kurt Johannesson som i Saxo Grammaticus verk ser ett diktverk med många små allegorier där författaren i bunden form efter mönster försöker framhäva Absalons syn på den danska historien. Det torde inte råda något tvivel om att Saxo var en lärd man. Däremot är de uppgifter som Saxo lämnar om danska och nordiska historiska skeendet sällan tillfyllest för att utgöra källor till Nordens äldre historia. Principiellt kan man om samtliga övriga källor säga att: En indiciekedja är aldrig starkare än sin svagaste länk hur många indicier som än staplas på varandra.
– – – – –
nästa utdrag ur samma D-uppsats

3.2 Gahrns egen källanvändning
I hög grad präglas Gahrns avhandling av motsägelser mot de egna intentionerna. Exempel på detta är Orosiusöversättningen. Det är anmärkningsvärt att Gahrn kapat i citaten på ett sådant sätt att det är svårt att följa Alfred´s användning av landbegreppen:

Gahrns citat ur Alfred’s Orosius:
”Burgunderna ha samma havsarm(Östersjön) i väster, och de ha svearna i norr”-”Svearna ha i söder om sig havsarmen Osti(Östersjön) och öster om dem äro sarmaterna och norr om dem, på andra sidan ödemarken, är Kvänland, och nordväst om dem äro skridfinnarna och i väster nordmännen”. ”I bredd med detta lands(Norges) södra del, på andra sidan fjällryggen, ligger Sveoland, och i bredd med samma lands (Norges) norra del är Kvänland” – ”Därpå, näst efter Bornholm hade vi om babord de länder, som heta Becinga eg och Meore och Eovland och Gotland, och dessa länder höra till svearna”.

Alfred Orosius text:
”Burgundan habbað þone (ilcan) sæs earm be westan him; Winedas; Sweon be norþan; be eastan him sint Sermende, be suþan him Surfe. Sweon habbað be suþan him þone sæs earm Osti; be eastan him Sermende, be norðan him ofer þa westenne is Cwenland; be westannorðan him sindon Scridefinnas; be westan Norðmenn”

”He sæde ðæt Norðmanna land wære swyþe lang swyðe smæl……Ðonne is toemnes þæm lande suðeweardum, on oðre healfe þæs mores, Sweoland, oþ þæt land norðeweard; toemnes þæs lande norðeweardum Cwena land.”.

”Weonoðland him wæs on steorbord on bæcbord him wæs Langaland Læland Falster Sconeg, þas land eall hyrað to Denemearcan. Þonne Burgenda land wæs us on bæcbord þa hybbað him sylf cyning. Þonne æfter Burgenda lande wæron us þas land þa synd hatene ærest Blecingaeg Meore Eowland Gotland on bæcbord, þas land hyrað to Sweon.”

ung. översättning:
Burgunderna har i väster sjötarmen och Winedas, Sweon i norr och öster om sig Sermende, i söder finns Surfe. Sweon har söder om sig sjöarmen mot Osti, i öster Sermende och norr över Cwenland, i nordväst finns Skridfinnar och i väster Nordmän.

Han sade att Nordmannalandet var mycket(jfr nuv. begr. svaert=mycket) långt och mycket smalt…..Sedan finns landet (markerna) sydöver och (längs) den ena hälften på andrasidan hedarna, Sweoland, och landet nordöver gränsar till Cwena land.

Weonodland fanns på styrbordssidan och på babordssidan låg Langeland, Laeland, Falster och Skåne, länderna(=markerna) som hör till Denemearcan, Sedan(= därefter) såg vi Burgenda land på babordssidan som han(udnerförstått berättaren Wulfstan) själv kom ifrån, Sedan efter Burgenda lande hade vi först Blekinge, Möre, Öland och Gotland på vår babordssida, länderna(=markerna) hör till Sweon.

Det är inte lätt att ur Gahrns citat se hur king Alfred använde olika land/rikesbegrepp. Själv finner Gahrn uppgifterna i Alfred´s Orosius ”intetsägande”. Det enda som är klart enligt Gahrn är att svearna(Sweoland) måste bott i Mellansverige på Alfreds tid. ”Eftersom Kvänland ligger mitt för nordnorge och södra Norge mittför Sveoland”.

Lars Gahrn skriver att Alfred´s Orosius ”tarm av Östersjön” kanske avsåg Mälaren. Om Gahrns slutsats, att svearna på 800-talet går att knyta till Mälardalen, skall vara trovärdig så kräver den att två förutsättningar är uppfyllda:

P1 Att Sweoland och Sweon avser exakt samma substantiv.
P2 Att båda begreppen avser ett geografiskt område som hade sin sydligaste punkt där Mellansverige slutar.

Gahrn har inte lyckats bevisa att P1 är sann. Om P1 inte är bevisad, så faller även P2. Utifrån Alfred’s Orosius är det precis lika troligt att ”Sweon” avser ett större område/rike som att det avser ett enda folkslags avgränsade område.

Om det är så att Alfred med ”Sweon” avsåg ett landområde, jämför Alfreds uppräkning av Blekinge, Möre, Öland Gotland som områden som tillhörde Sweon, så är detta ett bevis för att P1 och P2 är falska. Om det däremot är så att Alfred med begreppet avsåg ett område som var befolkata av ”svear”, så har Lars Gahrn ändå inte lyckats bevisa var detta område var beläget på 800-talet. Med andra ord även om P1 i en framtid skulle gå att bevisa som sant, så innebär detta ändå inte att P2 sett ur king Alfreds perspektiv nödvändigtvis är sant. Det går heller inte att utesluta, att begreppet Sweoland kan ha varit ett dåtida begrepp, som motsvarar våra dagars Svealand.

Den av Gahrn analyserade texten räcker med andra ord inte till att bevisa att begreppen är likvärda. Gahrn har således varken bevisat vilket område som Sweoland omfattade på king Alfreds tid eller att svearna var de som dominerade Sverige på 800-talet.
– – – – – – – – Slut på utdraget – – –

Vi kan slå fast två saker:
* Sverige har betydligt äldre och längre historia och historiska traditioner än vad svenska elever får reda på.

* Slutliga avgörandet av var Sveriges vagga stod är inte framme på bordet – men de svenska elever som likt en FP-politiker på mellannivå och tidigare militär som jag pratade med idag inte hade mycket aning om Sveriges äldre historia, är att beklaga. När rabblandet av kungar föll, vilket är en sak i sig, föll också många roliga historier som ämnes- och stadiebehöriga historielärare skulle kunnat lägga till. Dvs om våra elever ens hade behöriga historielärare förstås.


Vad är landhöjning, kära arkeologer?

2013/10/17

Börjar mer och mer bli orolig för att svenska studenter och de som läst vidare saknar de baskunskaper som en gång i tiden var det viktigaste av allt att ha med sig. Inlandsisen drog sig tillbaka i princip från söder norrut. Landhöjning började så fort isen smält över viss punkt. Detta innebär att land som tidigare kom över vattenytan, inte längre tyngdes ner av inlandsis och glaciärer, också började höja sig tidigare (Se: Archimes princip

Inlandsisen låg länge ”stilla” (dvs smälte på sommaren på yta och i söderläge men frös vintertid i stort sett på samma platser) längs en linje som sträckte sig från öppet vatten västerut från nuvarande Skövde via Nyköping över till Baltikum och bort till nuvarande Moskva. När inlandsisen åter började dra sig tillbaka mer konstant innebar detta att landet började tippa. Tippningen beror på att landhöjning är en retarderad rörelse som när den börjar går snabbare än när det gått lång tid. Vi ser detta än idag i Sverige om vi specialstuderar landhöjningskurvorna för olika punkter/platser i Sverige.

Detta betydde för Upplands del att Uppland fram till tämligen modern tid, långt efter vad en del arkeologer brukar vara medvetna om, bestod av en stor skärgård, i princip var en stor övärld. Samtidigt var det så att det norrifrån och från nordöst gick stora vikar in i det Uppland som reste sig över havsytan. Finns faktiskt en sen karta (sen och sen för er är det troligen okänt att det finns en karta som t.o.m. funnits på skrivblocks framsida där det står att den är kopierad från äldre karta för drygt 300 år sedan. Det intressanta är att kartans ‘havsnivå’-linjer stämmer exakt överens med det som var på 6-700 talet. Hur jag vet? I samband med att jag skrev min C-uppsats Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider Linköping 1993, så skrev jag ett dataprogram, systemprogrammerare från början 1971, och räknade ut vattennivåerna inte bara längs Östergötlands Östersjökust utan i princip runt hela jordklotet! Utöver det så specialstuderade jag från Kalmar hela vägen upp och ner i Finland till Åbo.

Nåväl för att göra en lång historia kort – det Ni nu hittat är vad som krävdes (och till råga på allt på exakt plats där det skulle behövts) en vattenpallisad som skyddar området runt Gamla Uppsala. När? från det att avsnörpta järnåldersjöar norr Gamla Uppsala började dränka området med vatten samtidigt som vattenled österut tillsammans gjorde att det hade varit tvunget att sitta med vatten upp till knäna om någon till äventyrs suttit på trappsteg till ett ev. tempel.

Stort fornfynd i Gamla Uppsala, SvD 17 oktober 2013
Pelarvägen i Uppsala är ett mysterium, DN 17 oktober 2013 Mysterium? Icke sa Nicke. Kan man geologi och landhöjning, så är det allt annat än ett mysterium! OCH det är INTE Tidernas största svenska fornfynd. Långt därifrån – avsevärt kortare om än liknande det i Götavirke!!!!! Sluta upp med drömmarna och gör en källkritisk analys utifrån SAMTLIGA kända fornfynd i Sverige. Vi har minst ett till som kommer emellan så Uppsala är först på TREDJE PLATS!
Stort fornfynd i Gamla Uppsala, Expressen 17 oktober 2013
Monumentala fynd i Gamla Uppsala, Uppsala Nya Tidning 17 oktober 2013

Observera:
* Detta innebär ingalunda att det är Sveriges längsta liknande anläggning! Glöm för all del inte bort att någon kilometer är betydligt kortare sträcka än Götavirkes 3,5 km! För mer kunskap om senare utgrävningar längs Götavirke i form av förundersökning innan dragning av fiberkablar se Rapport 2010:10
Arkeologisk förundersökning…..RAÄ 100, 231 m fl….Söderköpings kommun Östergötlands län Olle Hörfors 2010

* Detta innebär ingalunda att isländska sagornas Svitjod och Uppsalaforskares Svear hörde hemma i Uppland. Om man läser i icke nordiska språk, icke engelska eller medeltida europeiska språks berättelser från geografer som redan kort efter den datering som pålverket fått reste i det vi idag kallar Sverige, så finns det ett antal arabiska geografer som berättar om området längs svenska östersjökusten ända upp till den plats vi idag kallar Gävle, finns faktiskt nordlig breddgrad angiven (!)
Skall man leta efter en centralort så bör man leta söder om Mälaren. Att geografernas berättelser om världen inte finns översatta till svenska eller engelska förhindrar inte att delar av dem blev översatta på 1700-talet till franska samt andra på 1800-talet till tyska. Men det är en helt annan och icke arkeologisk fråga. Finns betydligt mer skrivet och bevarat från år 50 och framåt. År 50? Då var det en grek som slängdes ut och flydde norröver, tog sig över till det vi kallar Skandinavien. Återvände till sin hemstad Aten. Mer än 50 av hans tal finns bevarade. Inte heller översatta till svenska eller engelska…..


Utdrag ur Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider

2013/05/07

Utdrag ur Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider,
Johansson Inger E,
C-uppsats Historia Linköpings Universitet 1993,
kapitel 7.0 Sammanfattning

© Johansson Inger E, Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider, Linköping 1993

[Kommentar 7 maj 2013
Undersökningsområdet var vattenvägarna in mot Roxen från söder Bråviken och ner till Västervik i äldre tider./IEJ]

Finns det någon tidsepok som i känt material är mindre representerat?
Det finns tecken som tyder på att en utvandring från vissa av undersökningsområdetsorter kan ha skett runt tiden för Kristi födelse och folkvandringstid. Detta framgår av att två närliggande områden tycks ha haft helt olika utveckling under tiden från Kristi födelse och fram till Vikingatidens början. Det finns förhållandevis få kända järnåldersfynd söder om linjen Källsåker i Törnfalls socken och Locknevi. Vi har även ett antal orter inom övriga Tjust där vi inte
har några gjorda fynd från yngre järnåldern. Detta innebär inte att det inte finns järnåldersfynd/ -boplatser/ -fossila åkrar. Bara att vi för närvarande inte känner till något om detta. För att kunna uttala sig om en ev. ”ödebygd” under yngre järnåldern behövs en analys av skillnaden mellan ett större antal tätorter söder och norr om denna linje avseende kända äldre skrifter, naturförhållanden, jordbruksmetoder, antalet gjorda utgrävningar m.m. En sådan undersökning kan eventuellt i framtiden ge svar på gåtan om den synbara fyndfattigdomen som tycks finnas söder om denna linje.

Kan man finna likheter mellan avstånd till vattenvägar/naturförhållanden och kända gravfält, gravfynd, fornborgar inom detta området?
Fasta fornminnena och fynd inom undersökningsområdet kommer främst från områden som legat < 1 km från vatten-väg vid den tidpunkt fornminnen och/eller fynd dateras till. Närheten till vattenlederna märks inte minst i att det stora flertalet av borgarna har sin sträckning i klar anslutning till vattenlederna.

Fynden längs de olika vattenvägarna kommer företrädesvis från områden som låg längs Oder, Weissel över Ungerska steppen mot Donaus vattenleder. Materialet tyder således både avseende lösfynd, gravsätt och byggnationer på att det förekommit täta kontakter med Europa även före Folkvandringstid. Undersökningsområdet tycks även tidigt ha haft kontakt med Svarta Havsområdet och Grekland. Det är intressant att notera att flera föremål kommer från de områden där några av våra ovanligaste växter har sitt normala hemlandskap. Denna iaktagelse har diskuterats med Alpo Sörman*, som under många år arbetat på Naturvårdsenheten i Östergötland. Han omtalade att två av växterna kan ha kommit med som ogräs vid övergång till nya sädeslag.

Fynden visar även att kontakterna med centraleuropa som startade under bronsåldern fortsatte under senare tidsperioder. Mycket talar för att kommunikationsnät i någon form då kan ha varit tämligen väl utarbetade. Materialet tyder på att kontakterna ökat i västlig riktning först i samband med Romarrikets delning. Tendenserna för denna förändring är tämligen stark, men materialets storlek är inte tillräckligt stort för att säkerhet fullständigt skall kunna uppnås.

De ogräs som ofta följt med säd och som växer på samma vattennivå över havet och platser där de under den tiden vanligaste vattenvägarna in mot Roxen mötte Östersjön har en mycket markant spridning i Östra Europa:
Goternas vandringar

Jämför dem med Ostrogoternas rörelser:
Klibblim och vejde

* Klibblim och vejde, ogräsen som Alpo Sörman, Naturvårdsenheten i Östergötland diskuterade med mig finns omnämnda var de i originalform växer och var de egentligen hör hemma i den stora genomgång som Länstyrelsen i Östergötland presenterade i Länstyrelsen i Östergötlands län, Natur Kultur Miljöer i Östergötland, Linköping 1986 , Naturvårdsplan och kulturminnesprogram, Linköping 1986


Vilka var Tacitus suioner?

2013/03/03

Något som ofta brukar påstås, speciellt av de som än idag hävdar Uppsalaskolans rätt till att Uppland, som till större delen utgjordes av öar långt in i vikingatiden (tänk på landhöjningen som är en retarderad rörelse och där land norröver än idag reser sig snabbare än land i söder) är att Suioner skulle avse boende i Svitjod/Svitiod som enligt de isländska sagorna låg runt och norr Mälaren. Det begrepp jag här hänvisar till tittade jag närmare på redan när jag skrev min D-uppsats i Historia.

Utdrag från som till stora delar bygger på källmaterial jag tog fram när jag skrev uppsatsen. Själva logiska analysdelen fanns med redan när jag hade uppsatsen uppe 1995:

Analys av ett fåtal av Tacitus uppgifter om suionerna

Tacitus lämnar många konkreta uppgifter om suionerna: ”Suionum hinc ´civitates, ipso in Oceano, practer viros armaque classibus valent….quia subitas hostium incursus prohibet Oceanus.”[i]Trans Suionas aliud mare, pigrum ac prope immotum, quo cingi claudique terrarum orbem hinc fides, quod extremus…. tantum natura, ergo iam dextro Suebici maris litore Auesiorum gentes adluuntur, quibus ritus habitusque Sueborum,lingua Britannicae propior.”….”Suionibus Sithonum gentes continuantur, cetera similes uno differunt, quod femina dominatur: in tantum non modo a libertate, sed etiam a servitute degenerant.”[ii] 

Om Tacitus är tillförlitlig, finns i texten ett antal uppgifter om dåvarande ”Sverige”:

P1.    Suionerna bodde på en ö(?) ute i havet.

P2.    Suionerna var sedan gammalt kända för att ha hög klass på sina vapen

P3.    Suionerna bodde vid Sueberhavet. På den högra kusten av samma hav bodde esterna (Austi)[iii]

P4.    Sitonerna skilde sig från Suionerna genom att Sitonerna tillämpade matriarkat.

P5.    Suioner och Sitoner bor nära varandra.

P6.    Suionerna anslöt sig i viktiga frågor till Sitonerna.

P7.    Efter Suionernas och Sitonernas område slutar Suebernas land

P1 tyder på att Tacitus beskrev Skandinavien. Tacitus ger däremot inga klara geografiska uppgifter om var suionerna bodde. Däremot lämnas uppgifter som, om de är tillförlitliga, går att analysera för att få mer kunskap om dåtidens Skandinavie:  Suionerna bodde på ena sidan Sueberhavet och att Esterna bodde på andra sidan samma hav. P1 och P3 medför därför att vi  vet något konkret om Suionerna:

P1.    Suionerna bodde ute i havet. (på en ö, en halvö eller fast land?)

P3.    Suionen bodde vid Sueberhavet. På den högra kusten av samma hav bodde esterna (Austi).

S1     Suionerna bodde på andra sidan Sueberhavet(Östersjön) i förhållande till esterna.

För att P1 och P3 samtidigt skall kunna vara sanna, måste Suionerna bott på Östersjöns västra kust. Med andra ord, om Tacitus är tillförlitlig, så bodde Suionerna någonstans längs Östersjökusten från Skåne i söder och upp till mellersta Sverige. P4 tyder på att Suioner och Sitoner är två folkgrupper. 

P5.    Suioner och Sitoner bor nära varandra.

P6.    Suionerna anslöt sig i viktiga frågor till Sitonerna.

S2     Suioner och Sitoner tillhörde åtminstone inte samma folkgrupp.

Om P5 är sann, ger Germania skäl att anta att sitonerna bodde bortom suionerna. Om P6 är sann, går det inte att utesluta, att Skandinavien(= suioner och sitoner) under Tacitus tid hade ett  försvarsförbund. P5 och P6 bekräftar, förutsatt att Tacitus uppgifter är sanna, att suioner och sitoner inte tillhör samma folkgrupp.  Under förutsättning att Sitonerna går att knyta till Mälardalen runt år 0, så bodde Suionerna på Tacitus tid någonstans från Skåne upp till och med Södermanland. Var sitonerna var bosatta runt Mälaren är därmed inte klarlagt. Tacitus uppgifter får, om de är tillförlitliga, långtgående konsekvenser för synen på Sveriges äldre historia.

Suionernas vapen

Uppgiften att suionerna var välkända för sin höga klass på vapen, implicerar att suionerna själva kunde tillverka högklassigt järn. Detta innebär att om ett område skall identifieras som Suionernas område på Tacitus tid, krävs det att området utifrån arkeologisk kunskap går att bevisa att det hade hög kvalité på järnföremål som tillverkades. lokalt. Den inhemska produktionen pekar på att kvaliten i järnet skilt sig mellan olika områden. Fosforhalten varierar starkt i fynd från olika delar av Sverige. Hög fosforhalt gör järnet mer lättarbetat t.ex. till vassa eggar/dubbelsidig slipningar m.m. Fynden från Öland, Gotland, Östergötland, Västergötland, Bohuslän och Dalsland har högre fosforhalt än liknande fynd från Skåne, Mälarlandskapen och Dalarna.[iv] Om järnkvalité beaktas, så borde innevånare på Öland, Gotland, och i Östergötland, Västergötland, Bohuslän – Dalsland haft större förutsättningar att tillverka högkvalitativa vapen än vad järnåldersmänniskorna runt Mälaren hade. Detta innebär att Tacitus texter, vattennivåer i Östersjön samt järnkvalitén i olika delar av Sverige talar mot teorierna att svearna bodde runt Mälaren på Tacitus tid.

 

Suebernas land, Sueberhavet

Tacitus berättar att Suebernas område slutar efter Suionernas och Sitonernas område. Östersjön kallas för Sueberhavet. En logisk semantisk analys ger därför ytterligare uppgifter.

P7.    Efter Suionernas och Sitonernas område slutar Suebernas land

S1     Suionerna bodde i havet på andra sidan Sueberhavet(Östersjön) i förhållande till esterna.

S3     Suebernas land omfattade Suionernas och Sitonernas område

Om Tacitus är tillförlitlig, kan Suebernas land ha omfattat delar av södra och östra Skandinavien. Inom Suebernas område levde i så fall minst 2 folkgrupper: Suioner och Sitoner.


[i]         Tacitus, Germania 44

[ii]        Tacitus, Germania 45

[iii]       ” … ergo iam dextro Suebici maris litore Auesiorum gentes adluuntur…”

[iv]       Serning Inga, Prehistoric Iron Production, ur Iron and Man i Prehistoric Sweden, Stockholm 1979, sid 53

 

D-uppsats Historia: Johansson Inger E, Källorna till svenskt 800-tal i europeiskt perspektiv, en kritisk granskning av Lars Gahrns avhandling Sveariket i Källor och historieskrivning; Linköpings Universitet Institution Tema Avdelning för Historia 1995


FÖRUTSÄTTNINGAR I ÄLDRE TIDERS SKANDINAVIEN

2012/11/06

Utdrag ur första versionen av den Gotiska Mosaiken
Den Gotiska Mosaiken del 1 inledningen kapitel 5

© Johansson Inger E, Den Gotiska Mosaiken manuskript från 1995-1998 Göteborg 2012
Förutsättningar i äldre tiders skandinavien

I äldre tider förenade sjöar och hav de människor som bodde vid kusten med andra människor som bodde längs vattenvägen, sjön eller havet. Vattenvägar har haft stor betydelse för långväga transporter ända in i vår tid.[1] Så sent som under de senaste årtionden har huvuddelen av alla transporter till och från Sverige skett via transporter över vatten. När vi studerar äldre tider är detta något som är värt att lägga på minnet.

Under stenåldern och bronsåldern bodde fångst- och jägarfolk i stora delar av södra Sverige. Dessa människor använde i sin vardag vapen och verktyg av flinta. Fynd av flinta finns i stora delar av Sverige. Men  alla delar av landet har inte haft geologiska förutsättningar för att ha egen flinta. Flintan måste ha importerats till dessa områden från flintrika områden på andra ställen i Skandinavien eller från något område som ligger längs Östersjön.

  Ett exempel på ett sådant område är Östergötland. Östergötland har ingen egen flinta. De närmaste flintaområden finns i Skåne samt på andra sidan Östersjön i de Baltiska staterna.[2] Detta betyder att flintan måste importerats till Östergötland antingen som råmaterial eller som färdigt föremål. Under förutsättning att landtransporter inte var vanligare på stenåldern än vad vi nu tror, måste flintan transporterats hit över Östersjön.

Många föremål som hittats i vårt land från bronsålder och äldre järnåldern är inte tillverkade i Sverige. De har istället tillverkats på olika håll i södra Europa. Eftersom varje föremål som inte är tillverkade på en plats med nödvändighet måste ha transporterats dit på ett eller annat sätt, innebär det att dessa föremål måste ha kommit till Sverige över vattnet. Detta betyder att merparten av dessa fynd måste ha kommit över Östersjön eller Nordsjön. Kontakterna över vattnet har troligtvis skett i båda riktningarna. Antingen har det skett via direktkontakter mellan människor över stora avstånd, eller handelskontakter i flera olika led. Tacitus skrev i inledningen till Germania att de som i äldre tider önskade flytta söderut i Europa inte kom landvägen utan från havet i norr.[3]

 

Vattennivåer i äldre tider

Vattennivåerna i äldre tider har därför stor betydelse för historiska teoriers tillförlitlighet. Självfallet är den viktigaste förutsättningen att de områden som har haft kontakter utåt även har varit ovan vattenytan i äldre tider. Därför är det viktigt, att studera rimligheten i historiska teorier även utifrån landhöjningen. Varje ort måste analyseras utifrån sin landhöjning. Det går inte längre att, som äldre tradition bjuder, lägga en 7 meters nivåkurva på dagens karta när man analyserar 1000-talets kustlinjer, extrapolera bakåt i tiden och räkna fram en kustlinje för tiden runt år 0. Nivåuppgifter som tas fram på det sättet är rena fantasiprodukter.[4]

 

Landhöjning

Landhöjning är en retarderad rörelse. Landet som längst tyngts ner av den tjocka isen under istiden reser sig fortare än det land där isen tidigt försvann.[5] Sverige höjer sig därför inte lika fort i söder som i norr, utan landet ”tippar”. Landhöjningen resulterade ~ 5.700 f.Kr. att Vättern tippade.[6] Det svenska fastlandets ”tippning” har bidragit till att landområden mellan Skåne och Danmark lagts under vatten. Detta beror på att Östersjön minst 10 månader varje år tömmer ut stora mängder vatten i världshaven på grund av landhöjningen. F.n. töms 10 miljarder kubikmeter vatten ut via Öresund, Lilla och Stora Bält.[7]

 

Landet reste sig från söder och norrut. Människorna följde efter från söder. När de första människorna nådde norra delen av Mellansverige, låg fortfarande landet norrut under tjock is. Detta betyder i korthet att människorna vandrade in från söder, inte från öster. Där var det inlandsis ända ner till område i nuvarande Finska Viken och bort österut  mot våra dagars Moskva och vidare åt öster när t.ex. Jämtland – Hälsingland nått vattenytan. Det skedde under Bronsåldern. Lite varierat var men helt klart är att det varken var samer eller dagens nordbor som var här först.

 

Om man studerar de historiska konsekvenserna av landhöjningens variationer i olika delar av landet blir skillnaden stor. Speciellt om verklig landhöjning jämförs med  många äldre historiker förväntade kartbilden:

Om landhöjningen i södra Uppland (vilket flertalet geologiska noteringar ger anledning att anta) är >60-80 cm/100 år, innebär detta att kustlinjen i södra Uppland  år 0 i varje fall gick >12 m över den nuvarande. Då är att märka att under samma tid har södra Södermanland rest sig ~9 m, Norra Östergötland omkring 8 m. Samtidigt har Tjust endast stigit ~4 m under motsvarande tid.[8] Konkret medför detta att något ”svenskt” maktcentra i Uppland är helt orealistisk innan det aktuella området kommit upp över vattenytan.  För att ytterligare belysa problematiken med landhöjning i äldre tider är följande värt att notera: Det är inte bara landhöjningen som man måste ta hänsyn till. Nu försvunna järnålderssjöar som en gång varit avsnörda havsvikar har innan de försvunnit även de påverkats av landhöjningen, jordförskjutningar och annat. Ett exempel: Väster om Högby, Vreta socken har en järnålderssjö försvunnit någon gång före 1600-talet. Strandkanten är ännu synlig vissa delar av året. Här visar kartanalyser, markutnyttjande, lerlager etc. att järnålderssjön innan den bröt igenom och rann ut fanns runt 50-53 meter över havsytan. Samma gäller järnålderssjöar i t.ex. Uppland.


[1]        Jfr. med bakgrunden till byggandet av Göta Kanal och timmerflottning i Norrland  m.m.

[2]        Cnattingius Bengt, Östgötskt fornliv, Särtryck ur Sveriges Bebyggelse Landsbygden Statistisk beskrivning över Sveriges städer och landsbygd, Östergötlands län del 1, Stockholm 1947 sid 30ff

[3]        Tacitus Germania 2:1, jfr  i del 2  kapitel 1 av denna bok med indirekta bevis för dessa kontakterna i form av ogräs.

[4]        Exempel på detta är när Kristina Ambrosiani anser, att  vattennivån i Birka år 500 e.Kr. låg < 7 m  högre än idag eftersom landhöjningen + klimatanpassade variationer talar för att havsytenivåerna  i världshaven då stod < 7m  högre än idag. (Ambrosiani K,  Arkeologi; Gamleby 1989 sid 81),  Dessa, och andra  uppgifter om den svenska landhöjningen som Ambrosiani  m.fl. framför saknar relevans. Högre vattennivåer i  världshaven har i sig ingen som helst betydelse för Östersjövikarnas inre delar. Östersjöns problem är snarare att det stadigvarande flyter ut stora mängder vatten ur Östersjön.

[5]        Jfr. om man tynger ner en kork. D.v.s. vad vi får är ett fysikaliskt fenomen. Den kraft som får ett tidigare nertyngt föremål att höja sig ur vattnet är relaterat till den nedåt riktade kraft som tyngt ner det. Ju större tryck neråt, ju snabbare reser sig föremålet.

[6]        Håkansson Lars, Ahl Thorsten; SNV PM740 NLU Rapport 88 , Uppsala 1976, sid 12 ff

[7]        Horn Anna red., Från Arkösund till Kråkelund,, Oskarshamn 1978 sid 2

[8]        Modéer Ivar, Färdvägar och sjö­märken vid Nordens kuster Uppsala 1936, sid 91; Asklund Bror, Östergötlands geologiska historia, ur  Natur i Östergötland,Göteborg 1949, sid 29 samt Natur Kultur Miljöer i Östergötland, Linköping 1986,