Sveriges okända äldre historia del 2

Sveriges äldre okända historia del 2

© Johansson Inger E, Göteborg 3 september 2014

Skall man tala om Sveriges äldre historia så långt tillbaka man kan, så får vi börja med senaste istiden. Landet reste sig från söder norrut allt eftersom istäcket ovanpå smälte. Landresning är en retarderad rörelse som går fort i början, saktar ner men ännu pågår i Sverige norr en linje från mellan Varberg/Halmstad över till Gamleby/Västervik.

Under senaste istiden när norra Europa, och österut långt bort till östra Sibirien, med motsvarighet på den nordamerikanska kontinenten, låg under ett kilometertjockt istäcke, på sina håll upp till 3000 meter tjockt, tyngdes landet under ner. Innan vi går vidare, så är det bäst att berätta att det fanns ett hav där vi kallar Atlanten som pga av en föregångare till dagens Golfström förde varm luft och plusgradigt vatten upp till öar utanför nuvarande Trondheim – Altaområdet. Där fanns det en stor havsvik in mot det som nu i söder har postglaciära områden från Stäket upp mot det nederbördsområde som idag utgör underlag för vattnet som blir till älv söder Akkajauri.

Det är därför som det finns en viss diskrepans som en del missförstår när de ser hur landet som kom upp ur vattnet sedan reste sig.

Vi börjar från början: All is som ligger på land tynger ner landet under. All is som ligger fritt i vatten trycker bort “motsvarande mängd” vatten. För verkligt naturligt förlopp och mer vetenskaplig förklaring slå upp Archimedes princip.

Vad detta betytt och än idag betyder för pågående landhöjning i Norden se: Fakta Landhöjning

Utdrag:
I min C-uppsats Vattenvägarna in till Roxen i äldre tider, Historia Linköpings universitet 1993 skrev jag:

Vattennivåer i forntiden
Generellt: När man skall beräkna tidigare havsnivåer måste man först klarlägga följande: Havsytenivåer är inget exakt värde. Havsytan varierar, man räknar på årsmedelvärden.

Under dygnet (mellan ett hög och ett lågmärke mindre markant här i Östersjön, men kan i vissa lägen ändå göra skillnad när man räknar på vattenvägars farbarhet) Under året, månen och solens läge i förhållande till jorden, ger i sig skillnad i form av spring- och nipflod. Säsongvisa variationer förekommer.

Exempel på detta är att Östergötlands Östersjökust har en skillnad på årshögsta-årslägsta som medför en skillnad i vattennivå med 1 m. Under en tusenårsperiod kan torra/regniga perioder variera. Detta tillsammans med olika jordarters och bergformationers varierande receptionsförmåga över tiden tillsammans med vindar, strömmar och andra naturfenomen kan få havsytenivån att variera högst avsevärt från den teoretiska havsyteberäkningen.

Som jämförelse kan nämnas att Kristina Ambrosiani skriver avseende havsytenivåskillnaden i Birka år 500 e.Kr. att landhöjningen + klimatanpassade variationer i världshaven talar för att havsytenivåskillnaden då var < 7m skillnad havsytenivå, år 800-1000 ~5 m skillnad och omkring 1100 ~ > 4 m skillnad samt att havsytan på 1200 talet skilde sig ~ <4 m från nuvarande havsytenivå

I arkeologisk och historisk litteratur kan man ibland finna uppgifter att kusten sett ungefär samma ut för 1000 år som idag. Inom undersökningsområdet skiljer sig landhöjningen mellan 4,8 m sett under perioden från 1000 e.Kr. till idag. Ur metodisk synvinkel går dessa båda ståndpunkter inte ihop. Tillsvidare vill jag bara peka på de metodiska problem som finns kring dessa resonemang. [Undersökningsområdet sträckte sig från Bråviken ner till Västerviksområdet. För att klarlägga hur vattenlinjen mot det vi kallar Östersjön sett ut i äldre tider, undersökningsperioden omfattade från peaken av Stenåldern fram till år 1000 e.Kr, så krävdes att världshavens ‘havsytenivå’ fastställdes för tidsperiod. Detta för att få rätt nivåer på landhöjning samt hur Östersjön förändrat sin strandlinje under årtusendena. Kontrollpunkter fanns längs norska kusten, södra Östersjön och sydvästra Finland.]

När isen smälte från söder till norr följde fiskar, landdjur och till slut människor efter från söder till norr. I södra delarna av nuvarande Sverige, på land som numera sjunker(!) finns till viss del flinta. Flinta var stenåldersmänniskornas bästa råvara för egen verktygsproduktion. Man kunde göra yxor, spjut, skrapor o.s.v. Problemet i stora delar av Mellansverige var tidigt att det land som reste sig inte hade flinta, ofta av berg som pga. Vattens kretslopp fått spricklandskap under. Vatten i alla former försöker komma så långt ner som möjligt. Vatten, snö och is har olika densitet. Vatten som smälter på ytan sipprade ner genom is och nyfallen snö (föll säsongvis utöver att inlandsisen under lång tid i princip stod stilla söder en linje från Skövde (den aktuella tidens västpunkt mot Västerhavet) mot nuvarande Nyköping nuvarande Moskva och österut. Liknande förhållande rådde, men pga solens infallsvinkel, vobbling etc inte exakt samma tid på andra sidan det vi nu kallar Atlanten.

Spricklandskap är ett resultat av erosion. Vatten som forsar fram under is får grunden under att erodera. Beroende på vilken grund som finns under isen samt att isen var tjockast uppe vid det vi nu kallar Höga Kusten, så är det inte så enkelt att sprickorna där vattnet rann söderut (pga. landhöjningens retarderade rörelse så avstannar landhöjningen sakteliga undanför undan där isen först smält över land) Spricklandskap finns med sprickor såväl söderut som västerut, sydväst och syd ost.

Landhöjning är inte alltid så enkelt att förklara. Tänk dig att du lägger en lång träskärbräda i djupt vatten där brädan hålls ner med tyngder. Om du flyttar en av tyngderna närmare den långt bort, så börjar den ände som inte längre har tyngd på sig sakta att resa sig. I det ögonblicket den bryter vattenytan går det betydligt snabbare, en stund.

Exempel från C-uppsatsen:
Notera: Östersjön förlorar varje år 10 miljarder kubikmeter vatten p.g.a. landhöjningen.(not 1) I dag reser sig landet inom undersökningsområdet Bråviken/Norrköping till Gamleby/Västervik med några få mm per år detta motsvarar 2-4 m i genomsnitt under senaste 1000 års perioden, i stora delar av Tjustområdet 2m per 1000 år (not 2) samt mer i norra delen av undersökningsområdet(not 3)

1 Horn Anna red., Från Arkösund till Kråkelund,, Oskarshamn 1978 sid 2
2 Modéer Ivar Uppsala 1936, sid 91
3 Länstyrelsen i Östergötlands län, Natur Kultur Miljöer i Östergötland, Linköping 1986 sid 38
samt Asklund Bror, Östergötlands geologiska historia, Natur i Östergötland,Göteborg 1949 sid 29
– – – – – – – – Slut på exemplet – – – –

När människan så sakteliga började bosätta sig som minst säsongvis i södra delarna av Sverige, så behövde hon flinta eller liknande för att kunna leva i det nya landskapet som bestod av slätt, skog och kustlandskap.

FÖRUTSÄTTNINGAR I ÄLDRE TIDERS SKANDINAVIEN
I äldre tider förenade sjöar och hav de människor som bodde vid kusten med andra människor som bodde längs vattenvägen, sjön eller havet. Vattenvägar har haft stor betydelse för långväga transporter ända in i vår tid. Så sent som under de senaste årtionden har huvuddelen av alla transporter till och från Sverige skett via transporter över vatten. När vi studerar äldre tider är detta något som är värt att lägga på minnet.

Under stenåldern och bronsåldern bodde fångst- och jägarfolk i stora delar av södra Sverige. Dessa människor använde i sin vardag vapen och verktyg av flinta. Fynd av flinta finns i stora delar av Sverige. Men alla delar av landet har inte haft geologiska förutsättningar för att ha egen flinta. Flintan måste ha importerats till dessa områden från flintrika områden på andra ställen i Skandinavien eller från något område som ligger längs Östersjön.

Ett exempel på ett sådant område är Östergötland. Östergötland har ingen egen flinta. De närmaste flintaområden finns i Skåne samt på andra sidan Östersjön i de Baltiska staterna. Detta betyder att flintan måste importerats till Östergötland antingen som råmaterial eller som färdigt föremål. Under förutsättning att landtransporter inte var vanligare på stenåldern än vad vi nu tror, måste flintan transporterats hit över Östersjön.

Flint wasn’t natural in Östergötland, Sweden during Stone Age

VATTENNIVÅER I ÄLDRE TIDER
Vattennivåerna i äldre tider har därför stor betydelse för historiska teoriers tillförlitlighet. Självfallet är den viktigaste förutsättningen att de områden som har haft kontakter utåt även har varit ovan vattenytan i äldre tider. Därför är det viktigt, att studera rimligheten i historiska teorier även utifrån landhöjningen. Varje ort måste analyseras utifrån sin landhöjning. Det går inte längre att, som äldre tradition bjuder, lägga en 7 meters nivåkurva på dagens karta när man analyserar 1000-talets kustlinjer, extrapolera bakåt i tiden och räkna fram en kustlinje för tiden runt år 0. Nivåuppgifter som tas fram på det sättet är rena fantasiprodukter.

LANDHÖJNING
Landhöjning är en retarderad rörelse. Landet som längst tyngts ner av den tjocka isen under istiden reser sig fortare än det land där isen tidigt försvann. Sverige höjer sig därför inte lika fort i söder som i norr, utan landet ”tippar”. Landhöjningen resulterade ~ 5.700 f.Kr. att Vättern tippade. Det svenska fastlandets ”tippning” har bidragit till att landområden mellan Skåne och Danmark lagts under vatten. Detta beror på att Östersjön minst 10 månader varje år tömmer ut stora mängder vatten i världshaven på grund av landhöjningen. F.n. töms 10 miljarder kubikmeter vatten ut via Öresund, Lilla och Stora Bält.

Landhöjningens konsekvenser:
Om man studerar de historiska konsekvenserna av landhöjningens variationer i olika delar av landet blir skillnaden utifrån den av många äldre historiker förväntade kartbilden mycket markant: Om landhöjningen i södra Uppland (vilket flertalet geologiska noteringar ger anledning att anta) är >60-80 cm/100 år, innebär detta att kustlinjen i södra Uppland år 0 i varje fall gick >12 m över den nuvarande.

Då är att märka att under samma tid har södra Södermanland rest sig ~9 m, Norra Östergötland omkring 8 m. Samtidigt har Tjust endast stigit ~4 m under motsvarande tid. Konkret medför detta att något ”svenskt” maktcentra i Uppland är helt orealistisk innan det aktuella området kommit upp över vattenytan. För att ytterligare belysa problematiken med landhöjning i äldre tider är följande värt att notera: Det är inte bara landhöjningen som man måste ta hänsyn till. Nu försvunna järnålderssjöar som en gång varit avsnörda havsvikar har innan de försvunnit även de påverkats av landhöjningen, jordförskjutningar och annat. Men det är en annan historia.

Östergötland under stenåldern
En av de mest kända fyndgravarna från stenåldern och bronsåldern upptäcktes vid Bergsvägen i Linköping. Den innehåller bl.a båtyxa, kruka, mans- och kvinnoskelett, hundskelett.(not 1) I Östergötland finnsflera fynd av importerad flinta samt av hemmagjorda grönstensyxor. Detta visar att stora delar av Östergötland var bebott av fångst- och jägarfolk för 3000 år sedan. En stort antal av dessa fynd, speciellt från yngre stenåldern, har gjorts inom undersökningsområdet.(not 2) I norra Östergötland var boplatser från yngre stenåldern oftast belägna 25 m över nuvarande Östersjöns vattennivå.(not 3)

Som tidigare nämnts finns närmaste flintaområde nere i Skåne, samt på andra sidan Östersjön.(not 4)

Exempel på fynd från denna perioden finns bland annat i Hammarkinds härad. Här undersöktes under åren 1905 – 1912 27 högar i Ljunga, Skönberga socken. Högarna gav fynd från flera olika tidsepoker. Bland stenåldersfynden var en båtformig skafthålsyxa och 3 flintyxor som daterades till omkr. 2500 f Kr.<(not 5)

1 Lindahl Anders, Människan kommer till Östergötland, ur Östergötland en läsebok om hembygden, Uddevalla 1958 sid 35
2 Cnattinius Bengt, Östgötskt forntidsliv, Stockholm 1947 sid 30ff
3 Lindahl Anders, Människan kommer till Östergötland, sid 33
4 Cnattingius Bengt, Östgötskt fornliv, Särtryck ur Sveriges Bebyggelse Landsbygden Statistisk beskrivning över
Sveriges städer och landsbygd, Östergötlands län del 1, Stockholm 1947 sid 30,
5 Danielsson Hilda,Östgötarna under forna tider, ur Östergötland, Stockholm 1937 sid 126-127

Norden under stenåldern
För att göra bilden fullständig, så krävs informationen att stor del av det vi idag kallar Atlanten var öppet över mot Island, Grönland. På andra sidan havet tyngde istidens täcke ner landet som reste sig när isen smälte. Bland det som bildades i Nordamerika är det vi idag kallar de Stora Sjöarna.

Längs norska kusten fanns det hela vägen upp till Alta små och medelstora öar som låg i dåtidens havsvatten. Detta sammantaget med att landet österut in mot Stora Kusten var djupt nedtyngt av inlandsisen som låg tjockast längst mot Stora Kusten-Norra Bottenviken, gjorde att det säsongvis, ibland längre tid ibland kortare, var öppet från Västerhavets norra del – utanför Alta genom spricklandskapets fjordar ända in i den fjällvärld som sträcker sig längs dåtida flodsystem, ibland bara kvar som rester i form av brons- eller äldre järnålders sjöar idag. Utöver att Sverige befolkades från söder till norr. Så befolkades landet delvis från väster. Finland-Treriksröset och norra Ryssland låg länge under is och glaciärer som undan för undan smälte undan.

Norden befolkades alltså inte från öster till väster, där låg inlandsisen nästan kilometerhög när de första söder- och västerifrån kom för att som minst ha fångst-/fiskeperiod. Detta får konsekvenser på vilka som i verkligheten om allt skall gå rätt till borde räknas som urbefolkning. Inte de som räknas dit idag. De kom flera tusen år senare.

Annons

Tidig kristendom i Norden?

 

Nordiska skelettgravar i öst-västligt läge under de första århundradena

© Johansson Inger E, utdrag ur den Gotiska Mosaiken del 1, kapitel i manuskript från 1995

Nu finns det säkerligen en och annan som till den kommande texten vill inflika att det är orimligt att tänka sig att nordbor tidigt blev kristna. Utifrån den traditionella synen på kommunikation mellan Skandinavien och länderna i södra Europa, i Afrika eller Asien har det ansetts som om all handel och kommunikation skett via flera led. Vad man då glömmer bort är det som visats tidigare i boken. Redan under stenåldern måste man med nödvändighet ha haft båtar som klarat av längre sjöfärder längs kusterna. En utveckling av båtbyggarkonsten i Norden är en förutsättning för handel, samtidigt vore det orimligt att anta att de föremål som kom till Skandinavien från Medelhavsområdet, Donauområdet och Svarta Havet inte i sig krävt båttransporter som inte enbart grundat sig på slumpmässiga besök.

Hur ser den arkeologiska situationen ut i Norden när det gäller ev. kristna gravar? Först måste vi definiera vad vi menar med kristna gravar. Det allra första kravet är att gravarna är s.k. skelettgravar. Kravet inkluderar självfallet att gravarna tidsmässigt tillhör tiden efter Kristifödelse. Bakgrunden är att skelettgravar funnits långt tidigare, men att den seden övergetts till förmån för urngravar. Det andra kravet är att gravarna skall ligga orienterade i öst-västlig riktning. Detta senare kriteriet är det som även om skelettgraven är från tiden efter Kristifödelse anses tyda på kristen begravning eller åtminstone en kristen influens.

Från ~100 e.Kr. och framåt börjar skelettgravar förekomma allmänt på norra och centrala Jylland. Tidigare hade urngravar varit vanliga under lång tid. På norra och centrala Jylland finns det klart avgränsade begravningsplatser. Här övergavs urnbegravningar i stor utsträckning samtidigt som jordgravarna infördes. Till diskussionen om gravarna skall betraktas som kristna bör man även lägga att dessa jylländska gravar nästan samtliga är orienterade i Ö-V riktning.[1]

Även på den skandinaviska halvön märks en förändring i begravningssederna efter ~100 e.Kr. Den ”kristna seden”(?) med jordgravar nådde Skåne runt samma tid som den nådde Jylland. Det gick så snabbt att denna begravningssed, tycks ha helt dominerat i Skånes södra delar under 200-talet.[2] I Norge märks förändringen också tidigt. Från Osloområdet spred sig gravskicket med jordbegravning(med eller utan kista) in i Östlandet inom loppet av etthundrafemtio år. Under 300-talet blev jordbe­gravningar van­ligt förekommande längs hela norska kusten ända upp mot Tromsö.[3] Det tycks som om sedvänjan spred sig in i delar av Sverige från norskt område. I Jämtland och Medelpad märks en klar kristen påverkan från 400-talet. Fynd från Storsjöområdet har stora likheter i grav­skick, gravformer och tidsperioder som i Norge. Detta medför att Jämtland och Medelpad skiljer sig starkt från det mellansvenska området. Hur kan ett kulturinflytande från väster ha spridit sig geografiskt till ”svenskt” område? En trolig inflytelseriktning är från Trondheimsfjorden -> Neadalen -> Vemdalen -> Stjørdalen -> Vattenstäket (nuv. gränsen mot Sverige) -> Storsjöns vattenområde -> Östersjön. Under samma tid spred sig de ”svenska” jord­bruksbygderna vid Indalsälvens och Ljungans utlopp norrut via de båda flod­områdena.[4]

I norska inlandet övergavs skelettgravarna i stort sett under 400-talet, medan man i Vestfold och Telemarken höll sig till samma gravsed ännu på 500-talet.[5] Tröndelag och Nordnorge skil­de sig under  600- och 700-talet från övriga Norge. I dessa områden jordades de döda ända in på 700-talet. De flesta hittills funna och undersökta gravarna från 700-talet i Tröndelag och Nordnorge innehåller skelett som lagts i träkistor.[6]

Totalt visar den västeuropeiska och nordeuropeiska bilden att det inte går att utesluta att handelskontakter och eller tidiga folkförflyttningar gjort att någon form av kristendom kan ha nått Norden samtidigt som den nådde övriga Europa.

---

[1]           Klindt-Jensen Ole, Foreign influences in Denmark´s early ironage, Køpenhavn 1950, sid 176-179

[2]           Strömberg Märtha, Järnåldersguld i Skåne, Lund 1963 sid 44

[3]           Norsk Historie, bind 1, sid 252-256

[4]           Norsk Historie, bind 1 red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976, sid 281ff

[5]           Norsk Historie, bind 1, sid 256ff

[6]           Norsk Historie, bind 1, sid 416-421 Fram till 1925 hade 193 järnåldersgravar grävts ut i Vest-Agder. 77 st av dem var skelettgravar.

FÖRUTSÄTTNINGAR I ÄLDRE TIDERS SKANDINAVIEN

Utdrag ur första versionen av den Gotiska Mosaiken
Den Gotiska Mosaiken del 1 inledningen kapitel 5

© Johansson Inger E, Den Gotiska Mosaiken manuskript från 1995-1998 Göteborg 2012
Förutsättningar i äldre tiders skandinavien

I äldre tider förenade sjöar och hav de människor som bodde vid kusten med andra människor som bodde längs vattenvägen, sjön eller havet. Vattenvägar har haft stor betydelse för långväga transporter ända in i vår tid.[1] Så sent som under de senaste årtionden har huvuddelen av alla transporter till och från Sverige skett via transporter över vatten. När vi studerar äldre tider är detta något som är värt att lägga på minnet.

Under stenåldern och bronsåldern bodde fångst- och jägarfolk i stora delar av södra Sverige. Dessa människor använde i sin vardag vapen och verktyg av flinta. Fynd av flinta finns i stora delar av Sverige. Men  alla delar av landet har inte haft geologiska förutsättningar för att ha egen flinta. Flintan måste ha importerats till dessa områden från flintrika områden på andra ställen i Skandinavien eller från något område som ligger längs Östersjön.

Ett exempel på ett sådant område är Östergötland. Östergötland har ingen egen flinta. De närmaste flintaområden finns i Skåne samt på andra sidan Östersjön i de Baltiska staterna.[2] Detta betyder att flintan måste importerats till Östergötland antingen som råmaterial eller som färdigt föremål. Under förutsättning att landtransporter inte var vanligare på stenåldern än vad vi nu tror, måste flintan transporterats hit över Östersjön.

Många föremål som hittats i vårt land från bronsålder och äldre järnåldern är inte tillverkade i Sverige. De har istället tillverkats på olika håll i södra Europa. Eftersom varje föremål som inte är tillverkade på en plats med nödvändighet måste ha transporterats dit på ett eller annat sätt, innebär det att dessa föremål måste ha kommit till Sverige över vattnet. Detta betyder att merparten av dessa fynd måste ha kommit över Östersjön eller Nordsjön. Kontakterna över vattnet har troligtvis skett i båda riktningarna. Antingen har det skett via direktkontakter mellan människor över stora avstånd, eller handelskontakter i flera olika led. Tacitus skrev i inledningen till Germania att de som i äldre tider önskade flytta söderut i Europa inte kom landvägen utan från havet i norr.[3]

 

Vattennivåer i äldre tider

Vattennivåerna i äldre tider har därför stor betydelse för historiska teoriers tillförlitlighet. Självfallet är den viktigaste förutsättningen att de områden som har haft kontakter utåt även har varit ovan vattenytan i äldre tider. Därför är det viktigt, att studera rimligheten i historiska teorier även utifrån landhöjningen. Varje ort måste analyseras utifrån sin landhöjning. Det går inte längre att, som äldre tradition bjuder, lägga en 7 meters nivåkurva på dagens karta när man analyserar 1000-talets kustlinjer, extrapolera bakåt i tiden och räkna fram en kustlinje för tiden runt år 0. Nivåuppgifter som tas fram på det sättet är rena fantasiprodukter.[4]

 

Landhöjning

Landhöjning är en retarderad rörelse. Landet som längst tyngts ner av den tjocka isen under istiden reser sig fortare än det land där isen tidigt försvann.[5] Sverige höjer sig därför inte lika fort i söder som i norr, utan landet ”tippar”. Landhöjningen resulterade ~ 5.700 f.Kr. att Vättern tippade.[6] Det svenska fastlandets ”tippning” har bidragit till att landområden mellan Skåne och Danmark lagts under vatten. Detta beror på att Östersjön minst 10 månader varje år tömmer ut stora mängder vatten i världshaven på grund av landhöjningen. F.n. töms 10 miljarder kubikmeter vatten ut via Öresund, Lilla och Stora Bält.[7]

 

Landet reste sig från söder och norrut. Människorna följde efter från söder. När de första människorna nådde norra delen av Mellansverige, låg fortfarande landet norrut under tjock is. Detta betyder i korthet att människorna vandrade in från söder, inte från öster. Där var det inlandsis ända ner till område i nuvarande Finska Viken och bort österut  mot våra dagars Moskva och vidare åt öster när t.ex. Jämtland – Hälsingland nått vattenytan. Det skedde under Bronsåldern. Lite varierat var men helt klart är att det varken var samer eller dagens nordbor som var här först.

 

Om man studerar de historiska konsekvenserna av landhöjningens variationer i olika delar av landet blir skillnaden stor. Speciellt om verklig landhöjning jämförs med  många äldre historiker förväntade kartbilden:

Om landhöjningen i södra Uppland (vilket flertalet geologiska noteringar ger anledning att anta) är >60-80 cm/100 år, innebär detta att kustlinjen i södra Uppland  år 0 i varje fall gick >12 m över den nuvarande. Då är att märka att under samma tid har södra Södermanland rest sig ~9 m, Norra Östergötland omkring 8 m. Samtidigt har Tjust endast stigit ~4 m under motsvarande tid.[8] Konkret medför detta att något ”svenskt” maktcentra i Uppland är helt orealistisk innan det aktuella området kommit upp över vattenytan.  För att ytterligare belysa problematiken med landhöjning i äldre tider är följande värt att notera: Det är inte bara landhöjningen som man måste ta hänsyn till. Nu försvunna järnålderssjöar som en gång varit avsnörda havsvikar har innan de försvunnit även de påverkats av landhöjningen, jordförskjutningar och annat. Ett exempel: Väster om Högby, Vreta socken har en järnålderssjö försvunnit någon gång före 1600-talet. Strandkanten är ännu synlig vissa delar av året. Här visar kartanalyser, markutnyttjande, lerlager etc. att järnålderssjön innan den bröt igenom och rann ut fanns runt 50-53 meter över havsytan. Samma gäller järnålderssjöar i t.ex. Uppland.

---

[1]        Jfr. med bakgrunden till byggandet av Göta Kanal och timmerflottning i Norrland  m.m.

[2]        Cnattingius Bengt, Östgötskt fornliv, Särtryck ur Sveriges Bebyggelse Landsbygden Statistisk beskrivning över Sveriges städer och landsbygd, Östergötlands län del 1, Stockholm 1947 sid 30ff

[3]        Tacitus Germania 2:1, jfr  i del 2  kapitel 1 av denna bok med indirekta bevis för dessa kontakterna i form av ogräs.

[4]        Exempel på detta är när Kristina Ambrosiani anser, att  vattennivån i Birka år 500 e.Kr. låg < 7 m  högre än idag eftersom landhöjningen + klimatanpassade variationer talar för att havsytenivåerna  i världshaven då stod < 7m  högre än idag. (Ambrosiani K,  Arkeologi; Gamleby 1989 sid 81),  Dessa, och andra  uppgifter om den svenska landhöjningen som Ambrosiani  m.fl. framför saknar relevans. Högre vattennivåer i  världshaven har i sig ingen som helst betydelse för Östersjövikarnas inre delar. Östersjöns problem är snarare att det stadigvarande flyter ut stora mängder vatten ur Östersjön.

[5]        Jfr. om man tynger ner en kork. D.v.s. vad vi får är ett fysikaliskt fenomen. Den kraft som får ett tidigare nertyngt föremål att höja sig ur vattnet är relaterat till den nedåt riktade kraft som tyngt ner det. Ju större tryck neråt, ju snabbare reser sig föremålet.

[6]        Håkansson Lars, Ahl Thorsten; SNV PM740 NLU Rapport 88 , Uppsala 1976, sid 12 ff

[7]        Horn Anna red., Från Arkösund till Kråkelund,, Oskarshamn 1978 sid 2

[8]        Modéer Ivar, Färdvägar och sjö­märken vid Nordens kuster Uppsala 1936, sid 91; Asklund Bror, Östergötlands geologiska historia, ur  Natur i Östergötland,Göteborg 1949, sid 29 samt Natur Kultur Miljöer i Östergötland, Linköping 1986,

Utdrag ur Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider

Utdrag ur Vattenvägarna in mot Roxen i Äldre tider, Johansson Inger E, C-uppsats Historia, Linköpings Universitet 1993

2.4 Uppsatsens metodlösning 

Olika källproblem har setts igenom för att finna en metod för att göra multianalysen. I uppsatsen har däremot inte de olika ämnenas skilda vetenskapsteoretiska syn, avseende källmaterial och deras användning vid de olika svenska och utländska universitetens institutioner, behandlats. Detta hoppas jag få återkomma till vid senare tidpunkt. Kort kan dock följande noteras: Kraven som ställs på det arkeologiska materialet respektive det medeltida forskningsmate­rialet är olika. Detta beror bl.a. på olika förutsättningar för den exploaterande och den analyserande forskningen.

Med exploaterande forskning menas i denna uppsatsen forskning som sker p.g.a. att marker på ett eller annat sätt skall användas för annan verksamhet och den då uppkommande såväl arkeologiska som markanvändningsanknutna forsk­ningen främst (både avseende vatten, luft och mark). Med analyserande forskning menas i denna uppsatsen forskning som sker utifrån redan gjorda fynd/ pågående utgrävningar, skriftanalyser, tolkningsanalyser av äldre skriftligt material etc. 

Arkeologiska källproblem: Det går inte alltid att utifrån ett visst fornfynd fastställa hur gammalt ett enskilt fynd är. Tidsdateringen är beroende av material, omgivande fynd samt tidigare liknande fynd. Arkeologerna kan oftast fastställa i vilket lager i jorden föremålen hittats samt om föremålets ålder överensstämmer med lagrets datering. Datering kan ske med kol 14-metoden, dendrokronologi, pollenanalys, avlagringar m.m.23 Samtliga dateringsmetoder har en viss grad av osäkerhet inbyggda, valididitetsanalysen överlåter jag på de som är specialister inom respektive område. Ett problem som ibland uppkommer i den arkeologiska forskningen är att boplatser från tiden efter 1500 f.Kr. kan vara svåra att skilja från tidigare boplatser. Andra källproblem är relaterade till att alla uppgifter från arkeologiska under­sökningar inte finns registrerade varken i t.ex. Fornminnesregister eller hos Myntkabinettet orsaken härför har redan redovisats i samband med det arkeologiska forskningsläget.  

Kulturgeografiska källproblem: Det är först under senare år som kulturgeografiska undersökningar skett i större omfattning. Kulturgeografiska delundersökningar har skett tidigare. De fossila åkrarna som hittats under senare tid finns sällan redo­visade för större områden utöver i de olika Länsstyrelsernas Naturvårdsplaner och kulturminnes­program.

4.4  JÄRNÅLDERN
Äldre järnåldern

Förromersk järnålder    500 f. Kr – 0

Romersk järnålder                   0       –  400   e. Kr

Folkvandringstid          400 e.Kr –  550   e.Kr

Yngre järnålder

Vendeltid                          550 e.Kr –  800   e.Kr

 Vikingatid                        800 e.Kr – 1050 e.Kr

Källa:Widgren Mats 99

Inom undersökningsområdet saknas med några få undantag järnåldersfynd söder om en linje Källsåker i Törnfalls socken och Locknevi.100  Någon närmare analys av detta  faktum har inte skett då socknarna delvis ligger utanför undersökningsområdet. En förändring i åkeranvändning har skett under järnåldern. Mats Widgren konstaterar att gjorda pollenanalyser visar att den mänskliga påverkan på landskapet ökat i omfattning under två olika perioder – 200 f.Kr- 450 e.Kr respektive 800 – 1100 e. Kr.101  Den tidiga expansio­nen märks främst i ett begränsat antal områden där delar av Östergötland, Åland och Gotland ingår.102

De tidiga järnåldersfynden i Sverige är av utländskt ursprung. Framställning av järn ute i Centraleuropa började redan under vår bronsålder103. När den svenska järnproduktionen ur dagbrott och myrmalm kommit igång tycks den främst varit inriktad på lokal­produktion och användning.104 Detta märks inte minst eftersom det finns en skillnad mellan fosforhalten i järnåldersfynden som gjorts i olika delar av nuvarande Sverige. Olof Arrhenius fann efter att ha undersökt 700 förhisto­riska järnföremål att föremålen från Öland, Gotland, Östergötland, Västergötland, Bohuslän och Dalsland har högre fosforhalt än fynden från Skåne och Mälarlandskapen/ Dalarna vilkas fynd har låg fosforhalt. Fördelen är att järnet blev lättare att bearbeta till vass egg, nackdelen är att järnet blir något sprödare.105 Under den förromerska järnåldern var ensidiga svärd vanliga. Med mer lättarbetat material blev dubbelsidiga svärd vanligare. Det anses ibland att det varit ett upphåll i järnproduktionen i Östergötland från folkvandringstiden fram till den tidiga medeltiden. Detta ”uppehåll” är inte verkligt utan beror mest på att det är få yngre järnåldersboplatser som grävts ut.106 Väster om undersökningsområdet har vi många fynd av dessa svärd i Norra Kinda i Östergötland.107

TJUST under äldre järnålder

I Tjust var människorna under äldre järnålder främst bosatta i Gamleby, Lofta och Västra Ed:s socknar. Dessa socknar har 1650 av de 3500 gravarna från järnåldern som finns i Tjust.108  Under järnåldern började även de tyngre lerjordarna att odlas upp. Dessa lerjordar låg längre ner i dalarna där landhöjningen gett ökad möjlighet att odla. Mule­stad, Odensvi socken har fossil odlingsmark med stensträngar och odlingsrösen som ligger på tyngre lerjord. 109

Gravfälten i Tjust har ofta använts under lång tid. I Ullevi Gamleby socken började ett av gravfälten använts redan under bronsåldern och användes även under järnåldern.110  Men flera orter med en klar nedgång i fyndmaterialet från yngre järnåldern förekommer i Tjust. Tibbhult i Hjorteds socken har fornlämningar från både bronsåldern och äldre järnåldern. Tibbhult saknar fynd från yngre järn­åldern och fram till återkoloniseringen under medeltiden.111  Gladhammars central­ort i Gladhammar socken var bebott från brons­åldern med en lucka från yngre järnåldern in i våra dagar.112 Bilden är inte helt entydig inom undersök­ningsområdet, i Rummenhavsviken av Gamlebyån i Gamleby socken finns 3 gravfält som visar på längre konti­nuitet. Gravfälten har använts från bronsåldern och in i yngre järnåldern.113   Ett av gravfälten i Hammar, utgrävt av Hans Hansson 1906-07,  användes från bronsåldern och in i yngre järnåldern. Eventuellt har detta gravfält även använts under vikingatiden. Bland fynden ingick urnor, nitar, spikar, beslag, ett arabiskt silvermynt, spännbuckla(ev. 800-t), knapp med 4 ornerade fält, bronsbeslag.114

I Uknadalens dalgångar finns exempel på att mer svårarbeta åkermark började uppodlas under järnåldern.115  Här finns flera exempel på att de tyngre lerjordarna började odlas upp under denna tid. Från järnåldern har Dalhems socken två framträdande fornlämningskoncentrationer med totalt 3 gravfält. Dessa två koncentrerade områden  började användas redan under bronsåldern och användes in i äldre järnåldern. Ett av gravfälten finns i Hackenäs.116  I Dalhems socken finns det få uppgifter om fossil åkermark från dessa tidsperioder. I Odensvi socken, nordväst om Mulestad, finns fossil odlingsmark med både stensträngar och odlingsrösen.117  I Mulestad finns även gravfält från järnåldern.118

Flera platser i Västra Eds sock­en har fasta och lösa fynd som tyder på en lång kontinuerlig användning. De fasta fornlämningarna i Håkenstad bestående av bosättningar och gravfält, visar på kontinuiterlig användning från bronsåldern och in i yngre järnåldern. I Blidstena visar den uppodlade fossila marken tillsammans med gravfälten att Blidstena har använts som bosättning från brons­åldern in i yngre järnåldern.119  Även Vinäs, med sina stora fossila uppodlade partier på jordbruksom­råden från bronsåldern och in i yngre järnåldern, visar ett område som avviker från teorin om någon form av allmän ödeläggelse under folkvandringstiden.120  Runt Hellerö finns  gravfält som tyder på bosättningar under längre perioder eventuellt redan på  bronsåldersbosättning och framåt i tiden.121

Östergötland under Äldre järnåldern

Inom undersökningsområdet i Östergötland finns den lokalmässiga kontinuieteten bland annat vid Ljunga i Skönberga socken. Här föreligger det periodiska avbrott i användningen av gravfälten. 27 st av Ljungas högar grävdes ut under åren 1905-1912. Fynden visar att grav­platsen använts under 3000 år ända fram till omkring 900 e.Kr.122  Även en gravplats vid Fårhagen, söder om Skönberga kyrka har varit i bruk både under stenåldern, bronsåldern och järnåldern.123   Bland fynden från Fårhagen märks sländtrissor, nycklar, mönstrade glaspärlor, svärd, spjut, lans, sköld.124 I Sörby i Landeryds socken har utgrävningar visat en  järnåldersby med intilliggande gravfält.125

Ett av fynden från denna tidsperiod är  från Eggeby i Skärkinds socken, där fann man ett silverbeslag till svärdslida som är tillverkad i Rhenområdet.126  Fyndet är ett av många som visar på handelskontakter med södra delarna av Östersjön. Fyndet kan vara samma som ingår i SHM4609.127 Längre in i landet, längs den vattenled som ledde från Roxen via Motala ström och Vättern, har man i Hassle i Närke funnit 2 brons­kärl av etrusktiskt ursprung samt 2 böjda bronssvärd av grekiskt ur­sprung. Fynden är från övergångsperioden mellan bronsåldern och järnåldern. Hassle ligger inom samma språkmässiga område i Sverige som undersökningsområdet samt har under aktuell tidsperiod haft vattenväga förbindelse med undersökningsområdet. Det anmärkningsvärda är att man alldeles väster om uppsatsens undersökningsområde i Sjögesta Vreta Klosters socken funnet ett liknande importerat brons­svärd från samma period.128

………..

YNGRE JÄRNÅLDERN

Hur nuvarande Sverige såg ut i forna tider har intresserat många forskare. Flera av de olika s.k. skolorna utgår från om samarbete har förekommit eller inte under äldre tider. På vilket sätt har samarbete förekommit? Har männi­skorna flyttat samman eller ej? Grunden till vilken historisk sanning vi vill acceptera ligger till stor del i hur vi ser på detta äldre samarbete. Björn Ambrosiani har ifrågasatt om det överhuvudtaget går att tala om byar som begrepp ens under den senare delen av järnåldern i Sverige. Ambrosiani gör sitt ifrågasättande utifrån en studie om fornlämningar och bebyggelse.136  Ambrosiani står inte oemotsagd på denna punkten. Mats Widgren finner att en förändring skett vad gäller boområden, åkeranvändning och antalet bosättningar under en kortare begränsad period i början eller alldeles innan yngre järnåldern. Han anser till skillnad från Ambrosiani att det går att identifiera områden med samarbete i Sverige. Widgren identifierar 3 områden i Östergötland med samarbete redan under äldre järnåldern. Av dessa tre områden ligger Hagerstad-Dövestad-Källerstad-Kvästad helt och hållet och Hässelstad-Alvestad delvis inom undersökningsområdet.137

TJUST

I Västra Eds socken fortsatte den under brons- och äldre järnåldern uppodlade marken att brukas även under yngre järnåldern. Vid Storsjön och Flaken138 , samt vid Håckenstad och Blidstena finns mark som brukats under delar av yngre järnåldern.139 I Västra Eds socken finner vi längre brukningsperioder runt Vinäs.140 I Ukna socken finner vi fossil åkermark som uppodlats under längre perioder i Kasinge.141 Lång odlingskontinuitet in i yngre järnåldern har även området runt Gamlebyån-Rummen142, och runt Hammar143  Under järnåldern började tyngre lerjordar brukas bland annat i Ullevi, Gam­leby socken, där 2 gårdar under yngre järnåldern låg vid kanten av gamla sjöbottnar.144  Vissa förändringar i bebyggelsen skedde inom Tjust i Västra Eds socken koncentrerades bebyggelsen runt Storsjön.145  Vi har från yngre järnåldern ett depåfynd i Hässelstad, Lofta socken, av bl.a.  6 öst och västromersk guldmynt, sk. solidi.146  Notera att vid Sundsholm finns Gladhammars sn:s enda gravplats från yngre järnåldern147

ÖSTERGÖTLAND

Redan under äldre järnåldern fanns i  Östergötland stensträngar som delade av olika marker från varandra. Östergötland var ett enhetligt område som snarare förenat olika boplatser än skiljt dem från varandra i avseende på likheten i utvecklingen.148 Skärkinds härad har enligt Mats Widgren, har 28 tänkbara järnåldersboplatser. 5 boplatser går att säkert identi­fiera enligt Widgren. Även områden som det går att visa att de har samarbetat med varandra finns bland dessa.149 I tidigare nämnda Ljunga i Skönberga socken finns ett gravfält som använts från bronsåldern och in i järnåldern. Från yngre järnåldern har utgrävningar(1905-12) gett fynd av bälteshake i järn, mönstrade glaspärlor, sländ­trissor, nycklar, svärd med skida, spjut, lans, sköld m.m.150

……… 

---

23 Urförlig förklaring av de olika dateringsmetoder finns i kap 9.0 not 23 sid 34

99   Widgren, Mats, Settlement and farming systems in the early Iron Age, Stockholm 1983, sid 8

100  Möller Olof,  Det forntida Tjust, ur Västerviks stads historia, Gamleby 1983 sid 68

101  Widgren Mats, Stockholm 1983 sid 8

102  Ibid. sid 9

103  Thålin-Bergman Lena, Blacksmithing in PrehistoricSweden, Stockholm 1979, sid 9

104  Thålin-Bergman Lena Stockholm 1979, sid 100

105  Serning Inga, Prehistoric Iron Production, Iron and Man i Prehistoric Sweden, Sth 1979,sid 53

106  Eriksson Jan, samtal

107  Göransson Hans, The Flandrian Vegetational history of southern Östergötland, Lund 1977 sid 19

108 Rönnby Johan, ”FornVästervik”- från vikingagård till medeltidsstad, Sth-s universitet 1986,sid 25

109  Kulturminnesvårdsprogram för Västerviks kommun, Västervik 1986 sid 47

110  Rönnby Johan, Stockholm 1986 sid 38

111  Kulturminnesvårdsprogram För Västerviks kommun sid 182

112  Ibid. sid 204

113  Rönnby Johan, Stockholm 1986, sid 33

114  Ibid. sid 33

115  Kulturminnesvårdsprogram för Västerviks kommun 1986, sid 30

116  Ibid. sid 26

117  Ibid. sid 47

118  Häger G, Tjust en forntida bygds utveckling, Stockholm 1984 sid 51

119  Kulturminnesvårdsprogram för Västerviks kommun, sid 34

120  Ibid. sid 40

121  Ibid. sid 86

122  Danielsson Hilda, Östgötarna under forntiden, Stockholm 1937, sid 126-131 samt

       Eriksson Jan samtal

123  Loos Wiggo, Östergötland, ur STF:s Tusen sevärdheter i Sverige, Stockholm 1960 sid 149

124  Danielsson Hilda, Stockholm 1937, sid 128

125  Cnattingius Bengt, Vägen och Samfundet, ur Östergötland, Stockholm 1937, sid 222

126  Danielsson Hilda, Stockholm 1937, sid 132

127  Oxenstierna Eric,Die ältere Eisenzeit in Östergötland, Lidingö 1958, Sid 139

128  Holmqvist Wilhelm, The first Iron In Sweden, Stockholm 1979 sid 1-4

136  Ambrosiani Björn, Fornlämningar och bebyggelse, Uppsala 1964 sid 202ff.

137  Widgren Mats; Settlement and farming systems in the early Iron Age, Stockholm 1983 sid 106-108

138  Kulturminnesvårdsprogram för Västerviks kommun 1986 sid 34ff

139  Se även nästa sida

140  Kulturminnesvårdsprogram för Västerviks kommun 1986 sid 40

141  Ibid. sid 30

142  Rönnby Johan, Stockholm 1986 sid 33

143  Arkeologiskt undersökt 1906-07 av Hans Hansson

144  Rönnby Johan, Stockholm 1986 sid 41

145  Ibid. sid 25

146  Stale Harald,sid 34

147  Kulturminnesvårdsprogram för Västerviks kommun 1986 sid 208

148  Eriksson Jan, samtal

149  Widgren Mats, Stockholm 1983, sid 101  v.v. se även kap 9.0 Notförklaringar

150 Danielsson Hilda, Östgötarna under forntiden, Stockholm 1937, sid 128-129

Vattennivåer i Forntiden

Vattennivåer i forntiden

Generellt: När man skall beräkna tidigare havsnivåer måste man först klarlägga följande:

Havsytenivåer är inget exakt värde  Havsytan varierar man räknar på  årsmedelvärden.

Under dygnet (mellan ett hög och ett lågmärke mindre markant här i Östersjön, men kan i vissa lägen ändå göra skillnad när man räknar på vattenvägars farbarhet) Under året, månen och solens läge i förhållande till jorden ger i sig skillnad i form av spring- och nipflod. Säsongvisa variationer förekommer.

Exempel på detta är att Östergötlands Östersjökust har en skillnad på årshögsta-årslägsta som medför en skillnad i vattennivå med 1 m.(not1) Under en tusenårs­period kan torra/regniga perioder variera. Detta tillsammans med olika jordarters och bergformationers varierande receptionsförmåga över tiden tillsammans med vindar, strömmar och andra naturfenomen kan få havsytenivån att variera högst avsevärt från den teoretiska havsyteberäkningen.

 Som jämförelse kan nämnas att Kristina Ambrosiani skriver avseende havsytenivåskillnaden i Birka år 500 e.Kr. att landhöjningen + klimatanpassade variationer  i världshaven talar för att havsytenivåskillnaden då var < 7m skillnad havsytenivå, år 800-1000 ~5 m skillnad och omkring 1100 ~ > 4 m skillnad samt att havsytan på 1200 talet skilde sig ~ <4 m från nuvarande havsytenivå(not 2).

 I arkeologisk och historisk litteratur kan man ibland finna uppgifter att kusten sett ungefär samma ut för 1000 år som idag. Inom undersökningsområdet [Västervik-Söderköping-Roxen] skiljer sig landhöjningen mellan 4,8 m(not 3) och 2 m(not 4) sett under perio­den från 1000 e.Kr. till idag.

1.  Eriksson Jan, samtal

2. Ambrosiani, Kristina Arkeologi; Gamleby 1989 sid 81-82

3. Länstyrelsen i Östergötlands län, Natur Kultur Miljöer i Östergötland, Linköping 1986 , Naturvårdsplan och kulturminnesprogram, Linköping 1986 sid 38

4. Modéer Ivar Färdvägar och sjömärken vid Nordens kuster, Uppsala 1936 sid 91

© Johansson Inger E, Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider, Linköping 1993