Kristendom i Sverige för över 1300 år sedan!

2016/08/12

Från ~100 e.Kr. och framåt börjar skelettgravar förekomma allmänt på norra och centrala Jylland. Tidigare hade urngravar varit vanliga under lång tid. På norra och centrala Jylland finns det klart avgränsade begravningsplatser. (Not 1)

På den Skandinaviska halvön skedde en samtidig förändring i begravningssederna efter ~100 e.Kr. Den ”kristna seden”(?) med jordgravar nådde Skåne runt samma tid som den nådde Jylland. Denna återinförda begravningssed tycks helt ha dominerat i Skånes södra delar under 200-talet.(Not 2)

I Norge märks förändringen också tidigt. Från Osloområdet spred sig gravskicket med jordbegravning(med eller utan kista) in i Östlandet inom loppet av etthundrafemtio år. Under 300-talet blev jordbegravningar vanligt förekommande längs hela norska kusten ända upp mot Tromsö.(Not 3)

De kristna gravsederna kan tidigt ha spridit sig till delar av Sverige. Influenserna från på öarna i Östersjön märks redan under folkvandringstiden.

Ett exempel: I Jämtland och Medelpad märks en kristen påverkan under 400-talet från norskt område. Fynd från Storsjöområdet har stora likheter i gravskick, gravformer och tidsperioder som i Norge. Här skiljer sig Jämtland och Medelpad från resterande ”mellansverige”. Hur kan ett kulturinflytande från väster ha spridit sig geografiskt till ”svenskt” område? En trolig inflytelseriktning är från Trondheimsfjorden -> Neadalen -> Vemdalen -> Stjørdalen -> Vattenstäket (nuv. gränsen mot Sverige) -> Storsjöns vattenområde -> Östersjön. Under samma tid spred sig de ”svenska” jordbruksbygderna vid Indalsälvens och Ljungans utlopp norrut via de båda flodområdena. (Not 4)

I norska inlandet övergavs skelettgravarna i stort sett under 400-talet, medan man i Vestfold och Telemarken höll sig till samma gravsed ännu på 500-talet. (not 5) Tröndelag och Nordnorge skilde sig under 600- och 700-talet från övriga Norge. I dessa områden jordades de döda ända in på 700-talet. De flesta hittills funna och undersökta gravarna från 700-talet i Tröndelag och Nordnorge innehåller skelett som lagts i träkistor. (Not 6)

I sin bok Vägar till Sveriges Kristnande behandlar framlidne Växjöbiskopen Jan Arvid Hellström de olika kristna inflytanden som från 700-talets slut fram till 1100-talet påverkat den svenska kyrkan. Där berörs bl.a. uppgifterna om kung Milred som skall ha sänt en missionsbiskop till Sverige. (Not 7)

Att kung Milred existerade i Northumbria runt år 800 är ställt utom allt tvivel. Om han var den förste engelske kungen som sände missionärer till Sverige är mer tveksamt. Otvivelaktigt är dock att Sverige och Norden kristnats från både väst, öst och syd inte bara vid ett utan vid flera olika tillfällen.

När den första kyrkan byggdes i Sverige är ovisst. I Västergötland finns spår av kristen kyrka/kapell med gravplats som är betydligt äldre än Ansgars 800-tal.

Not 1: Klindt-Jensen Ole, Foreign influences in Denmark´s early ironage, Køpenhavn 1950, sid 176-179
Not 2: Strömberg Märtha, Järnåldersguld i Skåne, Lund 1963 sid 44
Not 3: Norsk Historie, bind 1 red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976 sid 252-256
Not 4 Norsk Historie, bind 1, sid 281ff
Not 5 Norsk Historie, bind 1, sid 256ff
Not 6: Norsk Historie, bind 1, sid 416-421
Fram till 1925 hade 193 järnåldersgravar grävts ut i Vest-Agder. 77 st av dem var skelettgravar där döda begravts i Ö-V riktning många i kistor.
Not 7 Hellström Jan Arvid, Vägar till Sveriges Kristnande, sid 36


Jordanes ABLABIUS

2016/03/29

Utdrag ur den Gotiska Mosaiken
© Johansson Inger E, Den Gotiska Mosaiken, originalmanuskript, Linköping 1996,

KAPITEL 2
ANDRA KÄLLOR TILL GOTISK HISTORIA FÖRE 500-TALET

ABLABIUS

Jordanes hänvisar i Getica skriven på 550-talet till ett antal äldre källor bland dem Ablabius ”Ablabius also, a famous chronicler of the Gothic race, confirms this in his most trustworthy account” (Not 10) och sin egen samtida Cassiodorus. Vem var då Ablabius? Det har under många hundra år varit en av de frågor som flera historiker funderat över. Utifrån de rikliga uppgifter som trots allt finns om en Ablabius som var praetorisk prefekt, i likhet med flera andra historiska skrivare, har följande material införts som ett tillskott till den debatten om vem Jordanes Ablabius var. Vad skrev då Jordanes? ”Ablabius also, a famous chronicler of the Gothic race, confirms this in hit most trustworthy account.”(Not 11)

Det finns olika uppgifter om Ablabius bakgrund. Ablabius beskrivs av Eunapius som ”the corrupt official” från Estathius. Enligt Eunapius kom Ablabius från en obskyr familj. På faderns sida tillhörde familjen inte ens övre medelklass.(Not 12) För denna boks syften finns det inget skäl att gå närmare in på de olika uppgifter som finns om den Ablabiuska släkttillhörigheten.

Ablabius, som troligtvis är samma person som Jordanes avsåg, tjänstgjorde som Konstantin den stores ”praetorian prefect”.(Not 13) Det är vidare troligt att Cassiodorus när han hänvisar till Ablabius skrifter avser Konstantin den stores Ablabius.(Not 14) Om det var så att Ablabius uppehöll tjänsten hos Konstantin redan då Konstantin som Caesar hade sitt högkvarter i Arles, det är ovisst. År 306 blev Konstantin romersk kejsare efter att en längre tid ha varit Caesar med Arles i Gaul som huvudsäte.

Under Konstantin den stores tid förstärktes den administrativa organisationen i romerska riket. Vid slutet av Konstantins tid fanns det fyra stycken prefekturer. Vardera prefekturen, hade för den civila verksamheten en pretorian prefekt. En pretorian prefekt av Rom stod näst högst i rang bland den icke militära tjänstemannastaben i riket. Högst i rang räknades ”the pretorian prefect” of the East (Kontantinopel) därefter kom the ”pretorian prefect” av Italien, the ”pretorian prefect” av Illyricum (Thessalonica) samt sist the ”pretorian prefect” av Gaul. (Not 15)

Konstantin den store konverterade till kristendomen omkring 310. Ablabius som var Praetorisk Prefekt var enligt Eunapius(326-414), skyldig till att sophisten Sopater mördades på uppdrag av Konstantin den store.(Not 16) Bakom Eunapius uppgifter ligger motsättningarna som i och med Konstantins omvändelse blev tydliga mellan olika delar av det Romerska etablissemanget.

Konstantin den store ärvde från tidigare kejsare för Romerska riket svåra strider och anfall av goterna. När Konstantin blev kejsare träffades en av många fredsöverenskommelser med goterna. Fredsavtalet gav goterna skattefrihet samt rätt att ta anställning som foederati i den romerska armen. Fredsavtalet träffades mellan Goternas båda kungarna Ariaricus och Aoricus och kejsar Konstantin. Goterna åtog sig att tillhandahålla män till romerska armén.(Not 17) Goternas näste kung Geberich, gick i krig mot Vandalerna för Romarrikets räkning. (Not 18)

De allra flesta Goterna både inom armén och utom denna kom att anta en östligare version av kristendomen arianismen. Enligt flera källor lät goterna döpa sig under 2-300-talet. Orsaken till detta kan vara att goterna under lång tid vistats i eller nära de tidiga romerska kristna både i Gaul och i östra delen av det romerska riket. Goterna kom att tillhöra den arianska delen av den kristna kyrkan. (Not 19)

När Konstantin flyttade över sin egen verksamhet till Bysans lämnade han stora befogenheter i Ablabius hand. Bysans blev den nya huvudstaden i Romarriket år 328 under namnet Konstantinopel. Ablabius inflytande i den västra delen av Konstantins rike ledde till att han fick större makt och inflytande än självaste kejsaren.(Not 20) Ablabius var t.ex. enligt Eunapius skyldig till att sophisten Sopater mördades.(Not 21) Det gick enligt Eunapius så långt att ”Constantine then, favoured Ablabius but was punished for it.” (Not 22) Här avsåg Eunapius Konstantins svårigheter på dödsbädden.

Förmyndare för Constantius
Det var till Ablabius som Konstantin vid sin död lämnade över förmyndarskapet av sonen Constantius. ”To the Care of Ablabius he *Konstantin I* left his son Constantius, who had been co-ruler with him and who shared his father’s Empire with his brothers Konstantin and Constans” (Not 23)

Så fort Constantius blivit myndig avskedades Ablabius. Dettta skedde år 337 e.Kr. Ablabius drog då sig tillbaka till en lyxig gård i Bithynia. Enligt Eunapius förvånade sig många människor över att Ablabius inte själv direkt aspirerat på kejsartiteln. Det kom dock en tid då Ablabius uppträdde så arrogant gentemot sin omgivning och kejsaren att Ablabius i stället för purpurmantel fick en purpurdöd.(Not 24)

Ablabius tillförlitlighet
I sin tjänst som Praetorian prefect(~ ståthållare), var Ablabius chef över alla de ‘officia’ som fanns inom sitt prefektorat. Detta innebar bl.a. att Konstantin den stores Ablabius i sitt arbete var tvungen att ha god kännedom om det som tilldrog sig i riket. Om Ablabius som Cassiodorus och Jordanes refererar till var Konstantins Ablabius, ökar tillförlitligheten hos deras överlämnade materialet. Därmed inte sagt att Cassiodorus och Jordanes med nödvändighet har refererat Ablabius texter på ett tillfredsställande sätt. Är då Ablabius hos Konstantin och Constantius samme Ablabius som Jordanes refererar till och som Cassiodorus omnämner i Variæ X,22?Det finns mycket som tyder på att det är så. Helt är denna frågan dock inte kartlagd.

11. Jordanes, Getica 28

12. Det finns en viss antydan till att Ablabius kan ha varit halvgot.

13. Blockley Roger C, The fragmentary classicising historians of the later Roman empire,1983, not 188, sid 150
OBS! Notera att Ablabius innehade samma ämbete som senare Cassiodorus kom att ha under Teoderiks tid.

14. Cassiodorus Variae X,22

15. Ostrogorski G, Oxford 1968, sid 35

16. Eunapius, Lives of the Sophists,ed WC Wright, London 1921, sid 463f

17. Jordanes, Getica 112

18. Jordanes, Getica 115

19. Prokopius, Jordanes, Cassiodorus, Malchus m.fl.

20. Eunapius Lives of the Sophists, översatt WC Wright Ph.D. London 1921, sid 463

21. Eunapius Lives of the Sophists, översatt WC Wright Ph.D. London 1921, sid 463ff

22. Eunapius Fragmenta bok 1,9.2(Vit. soph. 6,3,8)

23. Eunapius Fragmenta, bok 3, 20, 2

24. Eunapius Lives of the Sophists, översatt WC Wright Ph.D. London 1921, sid 464f


Old Sources Story – Emperor Valens killed by the Gothic king Athanarik

2016/02/29

OLD SOURCES STORY
Emperor Valens killed by the Gothic king Athanarik

© Inger Johansson E, Chapter manuscripts from the Gothic mosaics, Linköping, 1996, rev. Gothenburg 2003rd

Sources of narrative

The winter was long and cold. In November 375th Emperor Valentinian died of infarction. He had become very upset and angry at Peace Quadi-Ambassadeur´s unreasonable demands. Valentinian heart could not cope with stress. But this was not the only incident that affected the Roman Empire this year. Crete, Greece Peloponnesien and others suffered severe earthquakes

During the reign of Emperor Valens thirteenth [ie depending on how you count sometime between the years 375 and 377] the Huns attacked the Goths driving them in all directions – north, south and west. The Huns had long lived in the areas Orosius, a Spanish priest and historian of the 400s, called behind the high mountain ranges. The Huns came with their horses, their wives and children and waggons attacking the Goths.

Valentinian’s death, the severe earthquakes and the problems along East Roman borders caused severe problem for the tribunes Merobaudes and Equitius as well as the worry that the Goths would/could attack along the Danube.

At this time Emperor Valens and Gratian was far away. One far to the east and one as far away as in the western parts of Gaul. The Tribunes therefore called for Valentinan’s young son Valentinian the Younger, whose mother was previously married to Magnetius for help. Valentinian d.y was at that time only 5 years old. This election led caused West Roman Empire to be divided into two thirds. 375 Gratian was allowed to keep Gaul, Spain and England. Valentinian the Younger were given Italy, Illyria and the Roman Africa.

Turmoil in the Empire made Valens decide in a law that all Christian monks who did not work with secular questions were forced to enroll the Roman army. The decision, which in itself was deeply wrong came at the worst possible time for the Empire’s future. It happened at the same time as General Maximus rebelled mother of Emperor Valens.

HERMANERIC’S EMPIRE UNDER THREAT
The Huns attacked the Goths’ all over their fertile fields. The one who was hit first, was the king of Hermaneric. Hermaneric was at that time king of all Goths. Now many articles and encyclopedia place Hermaneric’s death around 370 AD. Contemporary sources however, one of them the Greek historian and advocat Zosimus, say that the Hermaneric who was the first attacked by the onslaught of the Huns. If it is true that Herman Erik died, after the Goths failed to stop the Hun, Hermaneric must at least have lived in early 375 AD

Hermaneric had made himself known by many expeditions and victories in major battles. His Gothic army was feared both by the ordinary people and the armies of the neighboring nations. When Hermaneric saw the threatening Hun army at first he tried f to keep attackers from the land of the Goths. When this wasn’t a posibility, Hermaneric appalled and was outraged at the imminent danger.

Huns couldn’t really fight man to man, but they was excellent rider and managed to cause great confusion and destruction among the Goths, who lived along the banks of the Danube. According to historian Ammianus Marcellinus, who was approx 45 years then, Hermaneric finally voluntarily search death in stead of being defeated by the Huns.

HERMANERIC’s SUCCESSOR
After Hermaneric’s death, Vitimiris was elected to be the Goths king. With the help of a group of Huns who Vitimiris bought over for a short period of time, Vitimiris managed to keep the major forces of the Huns away. Finally fell Vitimiris in a big battle. Then his minor son Videric was appointed king. To help him Alatev and Safraks appointed. They became the real leaders of the Goths in the great kingdom that had once been Herman Eriks. Alatevs and Safraks chose to withdraw the Gothic army northward in direction of river Dniester.

As the Gothic Teroeingian king Athanarik, heard about the other Goths major problems with the Huns, he decided that with all his forces should try to resist the Huns attack. To prepare for battle Athanarik and his troops camped along the Dniester in the Gothic Grevtungian’s valley. Munderic, [IEJ: who later became the Roman governor at the Arabian border], was commissioned by Athanarik together with Lagarimanian ”spy chief” to study the Huns rampage. The attempt to stop the Huns attack failed. The Huns who caught sight of the spies attacked directly. Athanarik had to flie to a height close to the river Gerasus bordering Taifalian land.

Rumors of the Huns spread to all other Gothic groups. A completely unknown people pulled out of the mountains like a snowstorm. The Huns destroyed everything. Many Goths decided to seek new settlements. As was customary among the Goths were the various chiefs and elected representatives decided together that Roman Thrace was the most suitable area to relocate to. There the soil was fertile and the river Hist (Danube) distinguished it from the attacking Huns. Under their leader Alavivus the forces first all went to the Goths Danube area sending a message to Valens praying to be allowed to settle in Thrace.

The kings of the Goths had on several occasions sent delegates to the Roman emperor Valens with petitions for the Holy Church sending them own bishops. Due to that the Emperor chose to partially meet the Goths request. Thus the Emperor sent the Goths some Arian missionaries. According to Orosius, all this was due to the emperor being perverse and showing prejudice against the true Christian church. That’s why most Goths converted to be Christians, Arian Christians.

GOTHS ALLOWED TO SETTLE IN THE ROMAN EMPIRE
Many of the Goths, especially the Visigoths wished to settle in the Roman Empire in order to escape the Huns rampage. After a series of terrible blows surviving Goths fled from the area north of the Danube of 376 e.Kr. They fled across the Danube and asked Emperor Valens for permission to settle in the Roman Empire. In return, the Goths promised to stop their own attacks and help the Romans.

Emperor Valens looked favorably on this prop as the Goths and gave them what some called ”desired status”. But he demanded in return that the Goths, at once lay down their weapons.

To reduce the risk of Gothic treason, Valens took most of the Goths’ children as hostages. They and their commander Julius had to travel to East Roman Empire’s areas. The Emperor Valens made the point, that the Gothic kids might pose a threat and fear for the Roman society. In Roman view this was considered important in order for the Goths children not be able to form opposition groups. That’s why the Gothic hostages, the children were allocated to multiple cities.

Despite the agreement no other Goths than the Visigoths had move into the Roman Empire. Under the peace agreement, which the Goths met with Emperor Valens, the Roman commanders would help Goths to flee into the Roman Empire.

Despite this agreement and in contravention of the orders of the Emperor, the Roman commanders chose beautiful gothic women and beautiful young men for so-called dubious purposes. The only others who were admitted were slaves of the Goths and Gothic peasants. While the Roman commanders made their own choice, might, however, other Goths sneak into the Empire by using ”the back doors”.

The Goths who were refused entry despite the agreement but slipped into the Roman Empire, considered themselves not bound by the agreement reached by the Goths or stated promises. That’s why Thrace, Pannonia, Macedonia and Thessaloniki rapidly were flowded by what the Romans called Gothic gangs of robbers.

Zosimus wrote in details of these events which more than once differs from the better-known Jordanes’ information. Jordanes believed that the background to the problems between Goths and Romans was a request from the fries, Alatheus (Alatev other sources) and Safraks to the Roman commandants Lupicinus and Maximus for the opening of a market and that the problems were caused by this. Failure was according to Jordanses that a large number of Goths were not allowed to reside within the Roman Empire, but did it anyway.

Among the Goths who were allowed to settle in the Roman Empire in 376 AD were the Tervingians a Wisigothic tribe. Their military leaders called Fritigern and Alavivius. Both latter mentioned in several later documents and by historians dealing with the Roman history, in the Eastern Roman Empire as well as westward – in Gaul and Britain! But this is an other story.

HERMANERIK´S/HERMANERIC’S HEIR DENIED TO ENTER
It was not as easy for Grevtungian King Videric, Hermaneric’s heirs to be allowed to settle in the Roman Empire. Together with his guardians Alatev and Safrak he prayed that they and their people would were allowed to reside inside the Roman Empire in order to escape the invading Huns.

Emperor Valens did not feel comfortable to allow Hermaneric’s heir – i.e the heir to the title All Goths king, to settled within the Empire. Goths attacking in older times and the great powers that Hermaneric had had, posed a threat to the emperor. As The Tervvingian King Athanarik heard of Videric not being allowed to settle, Athanarik became restless and was accompanied by some of his men who had been at a distance from the Danube region. It may seem that Athanarik had no cause for concern. With the inheritance law which prevailed at that time, it was Athanarik who if Videric died without heir, would be standing next to the Gothic throne. But this was also reason enough for Athanariks concern.

When a group of the Terovingian soldiers discovered that the Roman officers delibratly mistreated the treaty and the promise given during the peace negotiations, that all the Goths would be allowed to enter the Roman Empire, they became very upset. The Terovingers who not yet reached the safety on the south side of the Danube started to behave more and more threatening against the Romans. Eventually Lucian became very afraid that the Goths would start a revolt. This could then spread to the Goths who already had to settle in the Roman Empire and to the many of the Goths serving in the Roman army. Lucian decided that his soldiers should take the already saved the Goths quickly came further inlands. During the confusion that arose which fit Alatev and Safrak, Grevtungian Videric’s two guardians, who decided to take the opportunity to cross the Danube

THE GOTHS FORCES RENEWED THEIR ATTACKS ON ROMAN EMPIRE
The Gothic warchiefs Sverid (Svenios) and Kolios (Col) had at this time long had the Roman emperor’s permission to reside in the Roman Empire and to trade between the Romans and northern Europe. Sverid Kolios, used in wintertime to withdraw northward to their home countries, up the rivers inkl Great Volga to their home up on un island in the Northern Ocean where they had their winter quarters. After the riots that erupted emperor commanded them to stay in the kingdom and spend the winter near Adrianople.

When Sveridus and Kolios received the Emperor’s letter they were on the other side of the Hellespont. They then called for travel money and food as well as 2-3 day suspension for the trip. Adrianople’s Chief Administrative manager became angry and threatened war with the Goths and severe punishment if they do not voluntarily obeyed the emperor. The public and the factory workers in Adrianople also became very upset with demands and attacked the Goths. Goths struck crowds that came against them, killed, looted and chased away the survivors. After the event Sverid and Kolios forces joined forces with Fritigern who’s army were in the vicinity.

Fritigern also contacted the other Gothic tribes’ kings. Together their armies slowly moved towards Marcianopolis. There Lupicinus had invited goterkongarna Alaviv and Fritigern to a feast. During the feast a scuffle broke out between the Gothic soldiers and people of Marcianopolis. In anger the Goths killed theentire Roman garnison’s soldier. Lupicinus commanded ordered that Alavivs and Fritigern and their men should be killed. Fritigern escaped and fled. 2000 ship was filled with Goths who ravaged the land and sea in the Mediterranian area.

GOTHIC ARMY ATTACKED ADRIANOPLE AND ATTACKED CONSTANTINOPLE
On 9 August in the year 377 were the Gothic forces ready to attack. After the succesful attack, they continued on towards Adrianople and Constantinople. Among the joint forces there were at that this time some Huns and the the Gothic military commanders promised them some of the taxes that were to ”fetch” in the two cities. After the siege of Adrianople, which took place under the leadership of Fritigern who had had to disbanded due to food shortages the Goths continued ravashing. They camped at Peritus. Then the resting soldiers started heading for Constantinople. For fear of being involved in Roman ambush soldiers moved in small groups, closed ”array”

The Gothic army was so close to Constantinople, that they could almost beat on the Town’s dorr. Had it not been for a group of Saracens who lived in the city who had caught sight of the enemy soldiers, and gone out to stop them outside the city, one doesn’t know what could have happened. The struggle between the Gothic troops and Saracens were hard and long. In the end, there were no clear winner, but a long-haired Saracen drew his dagger and cut straight into the gothic crowd. Saracen met one who had got his throat cut and blood flowed. Saracen leaned forward and drank of the blood. This terrible event caused great fear among the Goths who no longer dared to go forward as hard as before. The Goths tore down their scaffolding that was built for the siege of the city and returned northward.

At the same time Julius was made Supreme Commander of the Roman troops in Taurus. Julius had many Gothic soldiers among his men. For fear that the Goths in the army would cause a revolt, Julius sent a secret letter to all forces officers. The letter demanded the commander of troops would give managers the Goths a promise of prompt payment. The Goths were for this purpose are collected in a square of a town. When the Goths gathered they were surrounded and cut down by the other Roman soldiers.

GOTHIC CAVALRY SWEPT THRACE
In Emperor Valens’ fifteenth year there was a great battle between the Gothic and the Roman army soldiers close to Adrianopolis (Present days Edirne). Two years earlier the Goths, led by its General Maximus, who later became the Roman General that is said to have occupied Thrace. All the Gothic soldiers were well equipped, well trained and appeared to have had a never-ending stream of replenishment of supplies available from the gothic peasants who lived nearby. For the Roman army this was totally disastrous end. The fighting ended when Emperor Valens was killed.

When the emperor Valens saw that the Goths sacked all Thrace, he decided to send the Saracen against the Gothic cavalry. On the Emperor’s orders the Saracen of Constantinople left in small groups to avoid the Roman tactics were revealed. Emperor Valens decided once again to use the Saracens as he quickly moved to the battle fields in Thrace. The Saracens were known as skilled riders and skilled soldiers. Saracens attacked the Goths with their lances. Many Goths fell. Other Goths tried to interfere in an ambush. The Goths failed with their tactics, thanks to that Saracens’s lances being superior in fights. All happens so fast that many Goths tried to cross the Danube preferingly giving themselves up in the hands of the Huns than in the hands of Saracens.

SEBASTIANUS MASTER MILITIUM
From West Roman areas Sebastianus joined with the other Roman forces. Valens had appointed Sebastianus to Master Militium earlier. Sebastianus were allowed to choose 2000 soldiers for an elite guard. Most of the soldiers were new recruits had not yet been affected by East Roman Army’s weak military leaders. The soldiers exposed to an intense workout and exercise and then Sebastianus invaded a number of walled cities. These cities were ordered to prepare for Gothic attacks.

Meanwhile, his army managed to kill some Goths. Sebastianus usually considered it safe to attack them, when the Goths had hangovers after their party meetings or when they bathed in the river to be cleans. On these occasions, Sebastianus and his soldiers slaughtered as many they could. This led to the Goths came to fear Sebastianus. Sebastianus great success brought with it that the envy against him increased in the leading circles in Eastern Roman Empire. Sebastianus argued before a court in the presence of the Emperor. Thereafter Sebastianus influence decreased. Which didn’t do the Emperor any good.

EMPEROR VALENS’ FATAL ATTACK
The conflict in Ostrom’s leading circuits may might have forced the emperor Valens, in contrast to master militium Sebastianus view, to decided on an attack against the Goths with full strength. This led to a Gothic counter-attack. The battle, which took place August 9 378 AD was easily won by the Goths. Roman cavalery squadron at hand was surprised by the invading Goths. This caused many in the Roman cavalry to abondon their infantry. The infantry thus were completely unprotected, and found themselves surrounded by hostile Gothic cavalry from all sides. The Goths sent swarms of arrows against the Roman infantry who fleed. The men of the Infantry were either beaten by the Goths sword or by stuckna of lances. The swords and lances reached the Romans from all sides. Emperor Valens fled in haste after the battle with a handful of men to a small village. Groups from the Goths forces followed in his footsept.

EMPEROR VALENS WOUNDED AND KILLED
Emperor Valens, who had been wounded by an arrow, was carried to a small farm in order to be hidden from the Gothic soldiers. Despite this Valens was captured by Visigothic soldiers and badly beaten. After the beeting the Goths light a fire in the courtyard close to a house which resulted in that nothing was left of the Emperor’s body for a normal burial. According to Zosimus (New History) the Goths colledted wood from the surrouning areas and placed them outside the house in which the emperor had taken refuge. Then the Goths lit a fire around the house. Causing the house with the Emperor to burned down to the grounds. This must have happened January 19th 379 AD. The man who led the attack on the Emperor was the Gothic Tervingian King Athanarik.

According to Eunapius The Emperor had sought refuge in a hut which were burned down. The fire must have been very hot because not one single bone were found for the Romans to bury after the fire. It may have been a cottage, a hut or small farm. One can’t know for sure. At this time the Goths acted harshly against the Romans never asking for those who suffered their attacks. The Goths were at samr time was living in Thrace in large numbers and was called ”qui Thrace populabantur” in contemporary sources.

GRATIAN APPOINTED THEODOSIUS AS EMPEROR OF THE EAST ROMAN EMPIRE
When all looked as hopelessness as can be, Viktor who was the riding master equitium crossed through Macedonia. He continued in gallop towards Thessaloniki and Moesia until he reached Pannonia. Victor wanted to warn Gratian of the Roman army’s heavy loss, and the murder of Emperor Valens. When Gratian became aware of Valens’s death, he appointed Theodosius to his co-emperor. Theodosius who was born in calice in Spain was the son of Valentinian. Gratian gave Theodosius authority over Thrace and the Eastern Roman Empire. Gratian himself moved to address the increasing problems with the Germans in western Gaul.

SUMMARY AND CONCLUSIONS
Emperor Valens has, rightly or wrongly, become most remembered for the way he died. If we are to believe the contemporary sources, it was Valens who sent the Goths an Arian Christian bishop, thus he made the Goths converting to be Christians. To evaluate these data from a postitivisti-holistic wiew one need to link Germanic peoples, including the Goths, with todays Nordic countries from earlier or contemporaty primary sources. Which as seen can be done. [added text to the English translation. An island in the Northern Ocean, up the rivers among them Great Volga and so on.)
Considering all these primary sources and contemporary sources naming the emperor Valens, pas the one behind the convertion of the Goths to Christian beliefs, This is of great importance for further discussions re. Christianity’s history and distribution of Christianity in Northern Europe.

Emperor Valens right or wrong gave the the Gothic army promise to take refuge on Roman territory. This seems to have led up to his own death. The fighting forces of mixed groups of Goths, Huns, and various Germanic-Gothic speaking groups on one hand and the Roman army on the other, might have been the cause for the the weakening of the Roman army’s western front, as well as all of the Western Roman Empire and the remnants of various communities and groups in the Balkan region. Thus many people due to these events during the late 370s came to inhabiting other groups famous ancient sites, along with subsequent incremental ethnic groups in a mix of several different religions, (different views even within Christianity), the Christian groups who were ”true” Christians might be the reason up to modern time for the Balkans to be called Europé´s anxiety corner.

If the fighting between the Emperor Valens and Athanarik starting as early as 365 e.Kr not had ended with the latter killed the emperor, perhaps Athanarik only would have been remembered due to Emperor Theodosius later on, at Athanarik’s death gave him an imperial burial in the imperial tomb in Constantinople.
In light of all that seems to be unknown to scholars, or forgotten, re. Athanarik being the man behind the assassination of the Emperor Valens, one might ask whether the Gothic influence in the Eastern part of the empire was significantly greater than what scholars up to now assumed.

This is regardless of everything else the time when and where the fall of the Roman Empire begins. The decomposition described in the next chapter.

© Inger Johansson E, Chapter in manuscripts from the Gothic mosaics, Linköping, 1996, rev. Gothenburg 2003rd

Short list of the most important contemporary sources and Academic works analyzing them:

Ammianus Marcellinus, Roms historie i det fjerde århunrede e.Kr., Arendal 1877
Bede, The Greater Chronicle, Ed. Oxford 1994
Eunapius E 480
Eunapius Fragment 39M
Eunapius Live of the Sophists, transl. W C Wright Ph.D.,London 1921
Eutropius Book I och II, ed EC Marchant M.A., London 1899
Historiarum adversos paganos libri vii, Lipsiae 1889
Jordanes, Getica
Laud Chronicle E62
Neue Geschichte, Stuttgart 1990
Origin and deeds of the Goths, Princeton, N.J., 1908
Orosius Seven books against the Pagans, Washington DC 1964 (ingår i serien The Fathers of the church)
Parker Chronicle A62
Rerum gestarum libri qui supersunt, Leipzig 1978
the Anglo-Saxon Chronicle, övers. prof. GN Garmonsway, London 1967

Priscus Exc. de Leg. Rom. 10
Vitae sophisarum, Romae, 1956
Zosimus New history, Sydney 1982

ACADEMIC WORK
Blockley Roger C The fragmentary classicising historians of the later Roman empire 1-2 Liverpool 1981 resp. 1983
Cameron Averil The later Roman empire, Cambridge, Mass 1993
Collins Roger, Early Medieval Europe 300-1000, London 1991
Kremer Josef, Studien zum frühen Christentum in Niedergermanien, Köln 1993
Korkkanen Irma The Peoples of Hermanaric Jordanes, Cetica 116, Helsingfors 1975
The later Roman Empire, Harmondsworth 1986
Wagner Norbert, Jordanes, Getica,untersuchungen zum leben des Jordanes und zur frühen Gesichte der Goten, Berlin 1967
Wiebe Franz Josef Kaiser, Valens und die heidnische Opposition, Bonn 1995

For more information please contact me via commentfield.
Please note following:
You may copy all or excepts to your classes as long as you refer to whats written in copyright line Johansson, Inger E etc.
Also please note that above text have been used in High School classes since 1996/97 here in Sweden and in some countries around the world since year 1998. /IEJ


Lite om Cassiodorus

2015/12/30

Bakgrund: Det har bland nordiska historiker från 1780-talet och framåt ansett att Jordanes skulle vara den främsta källan till den Gotiska Historien och många uppgifter som Jordanes lämnar har av samma historiker ansetts tveksam. Det har ifrågasatts om de referenser han givit till alla möjliga från Dio till Cassiodorus kunde vara sanna. Nåväl I mitt forskningsupplägg som är bakgrund till Den Gotiska Mosaiken har sökandet efter dokumentation skett förutsättningslöst. Kanske är det därför ett stort antal med händelser samtida källor, respektive bevarade arbeten av flertalet av de källor som Jordanes presenterade om än inte alltid de stora Gotiska Historierna som såväl Jordanes och med refererade källor samtida talar om…..

Utdrag ur manuskriptet Den Gotiska Mosaiken
© Johansson Inger E, Den Gotiska Mosaiken, manuskript från 1995-97 reviderat 2015

Cassiodorus

Cassiodorus d.y. som nämns av Jordanes m.fl. föddes i Bruttii ~487 och dog ~583/585. Cassodorus famil var en välkänd romersk släkt, Flavius med rötter hos tidigare kejsare. (Not 1)

Cassiodorus skrev en gotiska historia i 12 volymer. Boken anses vara förlorad. Cassiodorus hade redan under ungdomsåren blivit ”questor sacri palatii”.

En questor sacri palatii hade till uppgift att ansvara för kejsarens juridiska affärer. I arbetet ingick både att upprätta lagar samt kontrasignera kejserliga dekret’

Cassiodorus blev senare romersk konsul ordinarius från 514, magister officiorum 524. Det var Cassiodorus som skrev kejsar Theodoric officiella brev och författade ett antal skrifter. Bland dem Variæ. Variae är en samling med brev från bl.a. kejsar Theodoric. Bland de mer intressanta för Nordisk räkning är brev som Theoderik skrev till

När den gotiske kung Teoderik den store,vann över Odovakar och återtog år 493 Italien för den östromerske kejsarens räkningn så fanns romaren Flavius Magnus Aurelius Cassiodorus Vid hans sida. Teoderik beskrivs som kristen (Malchus 20,121 samt Malchus 20,140). Flavius Aurelius Cassiodorus var son till Cassiodorus d.ä. Samme Cassiodorus (d.ä) som varit romersk finansminster under Odovakars tid. Cassiodorus d.y. far hade i sin ungdom var Cassiodorus d.ä med sin bäste vän och dennes far som var romerskt sändebud till Attillas hov.

Cassiodorus egen historia

På grund av Cassiodorus släktskap med de ledande romerska familjerna fanns det en viktig förutsättning redan från början för att östromerska riket skulle godkänna en västgotisk stat i Italien.

Kontrollen över det juridiska fältet låg således fortsatt kvar inom samma maktsfär i Rom som tidigare. Cassiodorus upprätt höll således posten som qurestor hos västgoternas kung Theodoric.

Vid denna tid var den östgotiska staten godkänd av östrom – såväl senat som övriga administrativa romerska funktioner upprätthölls under kung Theoderic och hans efterträdare Athalarics tid.

Det finns därför starka skäl som talar för att tjänsten som questor och andra tjänster, som Cassiodorus upprätthöll i det östgotiska riket, i stort motsvarade de funktioner som fanns i andra romerska prefektorat.(Not 2) Denna tjänst gav Cassiodorus stora möjligheter att få kännedom om de goter som besökte Theodoric och deras historia såsom den fanns nedtecknas (här hänvisas oftast till Ablabius på 300-talet) och som den återberättades.

Cassiodorus blev tidigt utsedd till patrician och kom senare även att bli senator i den Romerska senaten. Detta var i sig inte konstigt då den unge Cassiodorus I unga år steg i graderna.

År 514 blev han ”consul ordinarius”. En consul ordinarius hade att självständigt ansvara för den administrativa skötseln av ett honom tilldelat område.
Efter att Cassiodorus varit konsul en tid kom han att utses till senator och bodde senare i Rom.(Not 3)

Andra källor om Cassiodorus år 526-533:
Cassiodorus tjänstgjorde som ”Magister Officiorum” hos Theodorik den store och Athalaric.(Not 4)

En Magister Officiorum var kejsarens högste administrative tjänsteman och hade som en av sina uppgifter att ha kontroll av alla ”officia” i riket. Han var vidare ansvarig för kejsarens säkerhet och chef för kejsarens livvakt.

Utöver detta var Magister officiorum även cermonimästare, d.v.s. ansvarig för mottagningarna av alla främmande ambassadörer samt hade i denna roll till uppgift att sitta med vid förhandlingar med främmande länders sändebud. Utöver detta var Magister officiorum även chef för den kejserliga posten (cursus publicus).

Cassiodorus arbetade för Athalaric 526-533 som ”Magister officiorum.” En Magistrer officiorum innehade den ledande administrativa tjänsten i centrala administrationen.

Magister officiorum hade som huvuduppgift: Att kontrollera alla ‘officia’, vara ansvarig för Theoderiks säkerhet och som sådan även chef över ”scholae palatinae” = kejsarens livvakt.

Som Magister officiorum var Cassiodorus även cermonimästare, han var ansvarig för mottagningandet av alla främmande ambassadörer och satt dessutom med som kejsarens representant vid förhandlingar med främmande länders sändebud. Härutöver var en Magister officiorum även chef över rikets post och postkontor, (cursus publicus). Närmast under Magister officiorum var en quaestor sacri palatii ansvarig.(Not 5)

Detta innebär att det fanns få samtida som hade så god muntlig som skriftlig kännedom om t.ex. de goter som fanns i den romerska armen eller besökte östgoternas store, nämligen Theoderik.

I Variæ utgiven år 537, återgav Cassiodorus 32 brev. Av breven framgår att Cassiodorus själv finansierade de gotiska soldaternas uppehälle som bodde inom hans ”egna” ansvarsområde. Detta för att inte belasta den ansträngda statskassan med utgifterna. (Not 6) För nordiska förhållanden (Herulerna) är det intressant, att Cassiodorus talar om att Herulernas kung Rodulf, var vapenson till Theodoric. Kung Rodulf adopterades av Theodoric (Not 7).

Bland breven finns ett brev från kejsar Theodoric(d. 526) till Austi (Ester i nuvarande Estland) angående bärnstens handeln samt även ett brev till Herulernas konung efter att Herulernas huvudstyrka återvänt(?) till Skandinavien.

Dessa brev skall fram till Andra Världskrigets utbrott funnits i Villa Medici i Rom. Även omnämnt i det enda original som finns/fanns av Saxiska Annalerna, fram till början av 50-talet i Berliner Stadts Museums ägo.

Uppgifter om Cassiodorus 533-34
från flertal mindre källhänvisningar ur äldre källor:
Cassiodorus blev omkring 533-534 ”Praefectus praetorio” En pretorian prefect hade till uppgift att vara högste ansvarige i den administrativa och juridiska ledningen av en prefectura – i detta fallet den gamla romerska prefecturan Italien.

Även under den tid som östgoterna övertagit ledningen i Rom fungerade fortfarande det gamla romerska administrativa systemet. En pretorian prefect av Rom ansågs vara en hög och betrodd tjänsteman. Detta betydde t.ex. att när Cassiodorus efter att goterna besegrats av Belisarius fortsatt räknades som en som representerat kejsaren. Att så är fallet framkommer inte minst i de källor som hänvisar till Cassiodorus som skicklig, tillförlitlig och intelligent.

Cassiodorus skrev en ”public eulogy” till Theodahad som efterträdde Athalaric. Under Theodahad och Vitiges hade Cassiodorus tjänsten som ”Questor”
Fåtal och mycket fragmentariska uppgifter finns om Cassiodorus under åren 535-539 e.Kr.

540-talet
När östgoternas rike krossades blev Cassiodorus munk och grundade ett kloster. I detta kloster skrev sedan Cassiodorus ett stort antal teologiska och historiska böcker. Han skrev även böcker om utbildning och ortografi.

550-551
Under åren 550-551 befann sig Cassiodorus i Konstantinopel.

Not 1 Ostrogorski G, Oxford 1968, sid 36

Not 2 Cassiodorus, Variae IX,25

Not 3 Diaconus Paulus, Langobardernas historia, 1:25

Not 4 Mierow J, sid 23

Not 5 Ostrogorski G, Oxford 1968, sid 36

Not 6 Cassiodorus, Variae, 9,25,9 De gotiska soldater som avses var bosatta i Cassiodorus omedelbara närhet och ansågs tillhöra elitgardén .Jfr med vikingatidens Väringar.

Not 7 Cassiodorus, Variae, 4,2,2-3 (brevet brukar dateras till år 507, kung Rodulf dog ~515), Om det är så att Cassiodorus ansvarat för utskriften av detta brev, så var han endast 20 år när han tillträdde sin första höga tjänst.

Not 8 I ett antal källor finns uppgift om att Herulerna som var kvar i Gaul skickade brev till Herulerna som utvandrat/återinvandrat via Jutland upp till Skandinavien/Sverige skickat ett brev där de bett att någon av Herulernas ledare/kungafamilj skulle sändas till dem då deras ledare dött.

Not 9 Cassiororus, Variae IX,25

Not 10 Diaconus Paulus, Langobardernas historia 1:25

Not 11 Wagner Norbert, Jordanes, Getica, untersuchungen zum leben des Jordanes und zur frühen Gesichte der Goten, Berlin 1967,sid 66-71 se även Wagners not 37 sid 72.


Sveriges historia i ett nötskal del 3 – 1000 e.Kr till år 1500

2015/11/30

Andra versen på svenska nationalsången lyder:

Du tronar på minnen från fornstora dar
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och förbliver vad Du var.
Ack jag vill leva, jag vill dö i Norden

Ja i gamla tider flög namnet på landet här uppe ut över jorden. Redan år 54 E.Kr talades det för första gången om folket häruppe som levde vid Vigotha Elf. Vi har två källor. Dels den Dio som Jordanes hänvisar till i sitt verk om Goterna. Dio besökte landet här uppe i norr efter att blivit utröstad och fått ge sig av från Aten tog han sig upp via handelsplatsen Geata hade vid Donau nära Pustan och vidare över Pustan upp till Geata/Gothas (finns mer än 20 beteckningar i bevarade källor fram till år 800 e.Kr) handelsplatsen vid Wislas mynning. När Dio återvände till Aten skrev han enligt samtida källor en bok om folket här uppe. Den finns mig veterligen inte kvar. Däremot är fler än 50 av de tal han höll efter återkomsten till Aten bevarade som minst i B2-B3 version tack vare arabiska geografer och historiker samt koptiska kristna munkar. Den andra källan är betydligt mer känd, men tyvärr verkar det som om svenska historiker ofta missat att läsa den i de tidiga avskrifter som fortfarande finns bevarade….. Ptolomaios/Ptolomy berättar i sitt stora verk utöver hur man delar in jorden i 360 grader såväl det vi idag kallar longitud och latitud även om Vigotha Elf som springer upp i mitten av landet och forsar ut i Norra Oceanen.

Men åter till tiden 1000 e.Kr till år 1500 tre av de som gjorde att Sveriges namn flög över jorden var kvinnor.

* Den ena var Ingegerd, dotter till svenske kungen Olof Skötkonung. Hon var först förlovad med den norske kungen, men blev bortgift med Jaroslav av Novgorod. Jaroslav var ättling i rakt nedstigande led till Rurik. Samtliga händelser som tilldrog sig när den som i Nestorskrönikan kallas Rurik kallades över till andra sidan Östersjön bekräftas av Rimberts Ansgarskrönikan skriven senast år 867. Det finns till och med en passus i den som gör det möjligt (troligt?) att Rimbert eller Erimbert som han kallas i en del samtida källor SJÄLV var ögonvittne till den händelsen. Ingegerds och Jaroslavs äktenskap blev ovanligt lyckligt enligt såväl samtida besökande historiker och kyrkofäder m.m. När hon och Jaroslav gifte sig, så tog hon namnet Irina då hon konverterade till den Ortodoxa kyrkan. Hon och Jaroslav kom att bli Storfursteparet av Kiev vars barn och barnbarn i princip kom att gifta in sig i Europas samtliga större kunga-/furstehus. När Jaroslav dog gick Ingegerd/Irina i kloster och tog namnet Anna hon blev ett av Rysk-Ortodoxa kyrkans första helgon.

* Den andra var vårt svenska helgon Heliga Birgitta. Att Birgitta själv tillhörde Folkungaätten är tämligen välkänt. Vad som är mindre känt, är att även hennes man var en släkting av samma ätt. Än mindre känt är att makens arvsrätt enligt gamla arvsregler före den fras som väl alla förr fick lära sig: ”Gånge hatt till och hätta från” dvs då kvinnans arvsrätt samtidigt som Kvinnofridslagen kom minskade tack vare den dåvarande Svenska kyrkans ärkestifts inflytande. Den Heliga Birgitta ansåg enligt samtida dokument bevarade i kopieböcker, att hennes egen son enligt gamla arvsregler före Magnus Erikssons Landslag hade rätten att ärva svenska tronen då Birgitta inte ansåg att Magnus Eriksson ”var lämplig”. Allt började med att den Heliga Birgitta förfasade sig över att Kung Magnus och Drottning Bianka av Namur var tillsammans sexuellt även när det inte handlade om barnalstrande…. så Heliga Birgitta som var en av de starka vid hovet krävde att de inte skulle vara tillsammans om de inte avsåg att avla barn. När då Magnus Eriksson, sant eller osant, kom att bli nära vän och mer enligt Heliga Birgitta med man, så började Heliga Birgitta att kalla honom Magnus smek…

Den Heliga Birgitta fick mark i Vadstena av Kung Magnus och Drottning Bianka för att uppföra sitt kloster. Hon drog som de flesta vet till Rom för att få påvens tillstånd att grunda en ny orden. Det finns mycket att berätta om den Heliga Birgitta under åren i Rom. Hon dog innan hon kommit hem och fördes hem till Sverige.

* Den tredje kvinnan som gjorde att Sveriges (och Danmark/Norges) namn flög över världen lånade vi in och hon uppfostrades till stor del av den Heliga Birgittas ena dotter efter att kvinnan, Margaretha I (hon med Kalmarunionen) gift sig med vår svenske kung Magnus Erikssons son Håkan/Hakon fött honom en son som ärvde norska tronen och som hon som minderårig lyckats placera på den danska tronen….

Sammanfattning
Så vad vi har från 1000 e.Kr fram till år 1500 när det gäller de som fick namnet på vårt land att flyga över jorden, är bland annat en bortgift kvinna, en kvinna som grundade en klosterorden med huvudsäte i Östergötland samt en ”inlånad” dansk prinsessa.

Det var den sista kvinnans make Hakon av Norge som precis som Olaus Magnus skrev: ”Passerade Grönland med Krigsflotta”, se Olaus Magnus 1490-1557 confirms nåväl detta hände efter att Ivar Bardarsson till Påvlig Kardinal år 1364 vid återkomsten från Grönland och Nordamerika betalat tiondet för Korsnes och ytterligare en diocese i Nordamerika. Kardinalen blev sedemera påve och det är i den påvens arkiv en del detaljerade uppgifter finns att hitta.

Här i Sverige och på Europeiska delen av norra halvklotet fanns det självfallet ett antal män som många tror var kända över hela jorden. I vissa fall var de det, men inte lika mycket som kvinnorna ovan nämnda. I andra fall var de det endast under kortare tidsepoker och nämndes och glömdes strax bort. Precis som kartografen som redan under 1300-talets mitt karterade Nordamerika från Newfoundland väster ut till västra kusten av det som långt senare kom att kallas Hudson Bay och hela vägen ner till Mexikanska Golfen samt österut till Florida och norrut. Men den biten är en helt annan historia och han var inte av svenskt, norskt eller danskt påbrå.


Utdrag ur Den Gotiska mosaiken del 2 kap 1-2

2015/09/02

Det finns ett antal källor som berättar om Skandinavien, ön i norra Oceanen eller andra beteckningar inklusive att Tuli/Thule fram till år 400 e.Kr. utifrån vad källorna berättar om natur, seglats dit etc. tycks ha varit Skandinavien och inte som senare (troligtvis) Island som de äldre källorna berättar om. Skriftliga källor kräver alltid att man gör sitt bästa att jämföra dem med de arkeologiska fynd av varierande slag som gjorts.

UTDRAG UR DEN
Den Gotiska mosaiken

eller

GOTERNAS
(OCH GERMANERNAS)
ÄLDRE HISTORIA
I SKRIFTLIGA KÄLLOR OCH ARKEOLOGISKA FYND

© Inger E Johansson 1996

KAPITEL 1
KÄLLOR FRÅN DE FÖRSTA 200 ÅREN E.KR.

PLINUS
En av de äldsta böckerna som omnämner Skandinaviska förhållanden är Historia Naturalis, i 37 böcker som Plinus d.ä. skrev. Plinus d.ä. dog vid Vesuvius utbrott år 79. 34 av de 37 böckerna om Världens natur och geografiska förhållanden finns bevarade in till våra dagar. Plinus är viktig för den gotiska historien på grund av sin uppgift om vilka folkslag som bodde längs Östersjön samt även ett mindre antal kontrollerbara uppgifter som Plinus lämnar om Skandinaviska förhållanden under hans levnad.

Plinus är en av de första som skrev en lång historia(i 20 böcker) om de Germanska krigen. Tyvärr finns det inget som tyder på att annat än fragment av boken om de germanska krigen bevarats till eftervärlden. Efter att Plinus återkommit till Sydeuropa vistades han under en tid i Spanien.

Plinus tillförlitlighet
Plinus befann sig runt år 70 i norra delen av Romarriket på gränsen till Östersjön. Om Plinus själv vid någon tidpunkt besökte någon del av Skandinavien är däremot ovisst. Det torde dock vara omöjligt, utifrån ett rimlighetsperspektiv att anta att Plinus själv inte kan ha haft direkt kontakt med människor som besökt Norden. Med reservation för att det om de uppgifter som berör Norden är andrahandsuppgifter är det därför omöjligt att helt avfärda de uppgifter hos Plinus som andra äldre källor refererar till som stöd för sina egna uppgifter.

TACITUS
En av källorna som lämnar uppgifter om germaner och nordbor i äldre tider är Germania skriven av Tacitus(~55-120 e.Kr.). Tacitus var romersk historiker och gift med den var romerske ståthållare i Brittanien, general Agricolas, dotter. Runt år 80 blev Tacitus questor. Han blev senare praetorisk prefekt på den tiden Domitianus var romersk kejsare. Även om tjänsterna delvis kom att få mer specifik inriktning under Konstantin den stores tid på 300-talet motsvarade tjänsterna i stort de samma som såsväl Ablabius på 300-talet som Cassiodorus på 500-talet hade. Under general Agricolas tid som guvernör tjänstgjorde ett stort antal germaner i den romerska armen i England. Till det stora Germanien räknade romarna även den Skandinaviska halvön.(Not 1)

Tacitus skrev bl.a. Dialogus de Oratoribus, De Vita Iulii Agricolae, Historiae, Annales samt Germania. I general Agricolas arme tjänstgjorde ett stort antal germaner från norra Europa. P.g.a. Tacitus släktskap med general Agricola var det möjligt för Tacitus att få direkta och indirekta uppgifter om germanska förhållanden. Tacitus uppgifter kan därför ha ett större historiskt värde än det som nutida forskning ofta ger dem. För ”svenska förhållanden” är speciellt Germania intressant. Tacitus skriver om ”Suionum” som bor ute i havet.

Tacitus lämnar flera konkreta uppgifter om Suionerna. Suioner brukar traditionellt översättas med svear. Detta är inte en självklar tolkning och översättning. Utifrån Tacitus andra användningar av begrepp som ”Suenos”, ”Suebos”, ”Suion” är identifikation som diskutabel. (Not 2) I varje fall om man med svear menar svear från Uppland. Tacitus lämnade även andra upplysningar om germanerna, bland dem att ‘germanerna’ offrade sina krigsvinster. (Not 3)

Stämmer Tacitus uppgifter in på det nu känd arkeologisk kunskap kan förmedla om Norden på Tacitus tid? Så långt som det gäller suioner, om man med dessa avser människor som bodde inom nuvarande södra Sverige, stämmer Tacitus uppgifter väl överens med fynd i bl.a. Skåne: Längs en förmodad forntida väg från Finjasjön via Sösdala – Häglinge till Ringsjön(Skåne) har flera vapenfynd kommit i dagen i form av skadade krigsrustningar, dyrbara hästbesel, silverförgyllda sadlar med nielloinläggning, praktfulla och påkostade hästrustningar och delar av andra rustningar.(Not 4) Rustningarna tycks vara offrade efter strider. Allt detta överenstämmer med Tacitus uppgifter. Om man betraktar de skånska fynden i ett större sammanhang, talar mycket för att minst ett större slag stod längs den forntida vägen på 400-talet.(Not 5) Tacitus skrev även att norrmännen inte var lika krigiska som suionerna. Vilka de sistnämnda än var. Tacitus kan ha haft rätt även beträffande norrmännen: De få svärd som hittats från den aktuella perioden inom Norge är nästan samtliga tillverkade i romarriket. (Not 6)

Tacitus tillförlitlighet
Hur tillförlitlig var Tacitus? Det går inte att välja vilka av uppgifterna som är trovärda, antingen får vi utgå ifrån att Tacitus haft kännedom om södra Skandinavien(genom direkta eller indirekta källuppgifter), eller också får den som påstår annorlunda kunna göra det troligt att Tacitus uppgifter är helt gripna ur luften.

Sammantaget innebär ovanstående enkla kontroller mellan ett fåtal av Tacitus uppgifter och nu kända arkeologiska fynd, att tilltron till Tacitus kan vara högre än vad historieforskare hittills antagit. Om Tacitus är tillförlitlig, finns i Germania ett antal uppgifter om dåvarande ”Sverige” som måste beaktas när Sveriges äldre historia skall berättas.
Tacitus släktskap med General Agricola medför, att det inte går att utesluta, att Tacitus kan ha fått första- eller andrahandsuppgifter om germanernas hemområden. Om Tacitus uppgifter är tillförlitliga, så innebär det att stora delar av den svenska äldre historien måste analyseras utifrån samtliga Tacitus uppgifter. När man dessutom tar hänsyn till att Tacitus under Domitianus tid hade det högsta juridiska ansvaret vid tiden för Domitianus besegrande av Sueberna, är det orimligt att anta att Tacitus inte kände till vad han själv berättar.

PTOLEMAIOS(125-161 )
Klaudios Ptolemaios var en på sin tid mycket känd grekisk astronom, matematiker, fysiker och geograf. Om hans liv vet man att han under år 127-141 var bosatt i Alexandria där han utförde astronomiska observationer. Från matematikern Ptolemaios finns de grunder som han lade för den plana och sfäriska trigonometrin bland det som påverkat matematiken.

Ptolemaios skrev ett geografiskt verk ”Geografike’ Hyfegsis.” I detta verk omnämns bland annat cirka 8000 då kända orter på jorden. Även de olika folkslag som bebodde ön Skandia är nämnda i verket. Bland dessa folkslag finns ett som Ptolemaios kallar gautoi. Ptolemaios ger även uppgifter om en flod som springer upp i det inre av landet och brusande kastar sig ut i västra Oceanen. Ptolemaios använder här begreppet Vigothaaelv. Det finns många uppgifter hos Ptolemaios som skulle behöva analyseras noggrannare.(Not 7) Ptolemaios ger i verket en mycket noggrann beskrivning hur kartor skall ritas för att hänsyn skall tas att jorden är en sfär som är ”tillplattad” vid polerna.

Det är inte utan att undertecknad är förvånad när jag ser hur dåligt kartor som sägs vara ritade utifrån Ptolemaios överensstämmer med Ptolemaios mycket noggranna instruktioner. Det blir inte mindre anmärkningsvärt om man tittar på hur lite de som kommenterat Ptolemaios kartor känner till om skillnaden i projektioner och vädersträck som blir om man använder längd eller ytriktiga storleksrelationer på en platt projektion från en sfärisk yta.

Ptolemaios tillförlitlighet
Ptolemaios uppgifter kan ha varit för kontroversiella för den unga kristna kyrkan. Utifrån det dåtida kristna synsättet är det tvärt om troligt att Ptolemaios uppgifter om att Himlakropparna snurrade runt Jorden, kan ha varit lika kontroversiellt för de som ville tänka sig att Jorden var platt och att himlen fanns rakt uppåt. Det kan var ett av många skäl till att Ptolemaios uppgifter ända in i våra dagar är så svår åtkomliga. Det finns många utgåvor även i Västeuropa som sägs vara översättningar av Ptolemaios.

Om man jämför med den utgåva som E.L. Stevensson lät göra 1932 där även foton av äldre avskrifter och källmaterial finns vid sidan om moderna översättningar och bearbetningar, är det omöjligt att bortse från Ptolemaios stora kunskap om sin samtid. Det må vara att Ptolemaios verk bygger på ett antal tidigare kartografers uppgifter. Sjöfarare i alla tider har haft ett behov av någon form av uppteckning. Det är anmärkningsvärt att vi inom den västra kulturkretsen så illa behandlat Ptolemaios att t.ex. uppgiften om att Skandinavien på Ptolemaios tid inte var bebodd av fastboende norr om 62 breddgraden.
Om vi för en stund tittar i österled, har araber och andra under århundraden före år 1000 e.Kr. använt sig av Ptolemaios kunskaper. Namn som Muhammed Khuwâtozmis, Masudi, Ahmad ibn-Muhammed ibn-al-Tayyib Savakhsi, Al Marwazi, Ibn Khurdachbik med flera både kände till och använde sig, enligt egna uppgifter av Ptolemaios efterlämnade material. Det är därför förmätet att tro att vi nordbor i nutiden vet bättre än dem.

PHILOSTRATUS
Flavius Philostratus föddes omkring 170 e.Kr. Familjen hörde sedan generationer hemma på den grekiska ön Lemnos. Orsaken till att Philostratus räknas in bland de som lämnat bidrag till den gotiska historien är att Philostratus i Lives of the Sophists omnämner Dio Chrysostomus. Chrysostomus hade under det första århundradet efter Kristifödelse skrivit ”On the Getae”. Boken som numera är försvunnen, handlade om Chrysostomus besök under sin långvariga exil i ett antal fjärran liggande länder bland dem det mycket avlägset liggande landet Getae.(Not 8) Getae kan i detta sammanhanget inte stå för Gothia vid Donau som var känt av romarna och grekerna sedan de germanska stammarna svämmat ut över Europa. Dio Chrysostomus föddes i Bithynia år 40 e.Kr. Av Chrysostomus verk finns ett 80-tal essäer och tal som handlar om dessa getae och deras liv bevarade in till våra dagar.

Troligen var Philostratus som skrev ”Lives of the Sophists” svärfar till den mer kände Philostratus d.y. (även kallad the Lemnian). Flavius Philostratus studerade i sin ungdom i Aten och ingick i den inre kretsen runt den syrisk födda romerska kejsarinnan Julia Romna som reste runt hela Romarriket med sitt hov. Det antas att Philostratus följde med henne och kejsar Septimus Severus till England år 208 e.Kr. och till Gaul år 212. Kejsar Septimus och Kejsarinnan Julia hade en son som hette Caraculla. När sonen ledde riket använde Kejsarinnan tid till att ska en intellektuell eller om man så vill pseudointellektuell ton som under resten av Romartiden kom att prägla det Italienska hovet. Det var under denna tid som Philostratus fick extra stor uppskattning. Philostratus flyttade vid kejsarinnans död från Antiokia till Tyre.

Philostratus uppnådde en aktningsvärd ålder. Han levde ända fram till kejsar Philip the Arabs tid(244-249 e.Kr.). Lives of the Sophists skrevs efter att Philostratus runt år 202 bosatt sig i Aten. Boken dedicerades till Gordian. I boken kallas Gordian först konsul. Detta var Gordian mellan år 229 och 230 e.Kr. Längre fram i boken kallas Gordian för prokonsul för Afrika. Detta ämbete innehade Gordian mellan år 230-238 e.Kr. Sista året blev den åttioårige Gordian kejsare och begick strax därefter självmord. Utifrån detta kan det antas att Lives of the Sophists publicerats någon gång mellan år 230 och 238 e.Kr. (Not 9)

Philostratus tillförlitlighet
De flesta uppgifter som Philostratus lämnar avser sin egen samtid. Utifrån Philostratus vittomfattande resande är uppgifterna troligtvis utifrån egen erfarenhet. Vad avser Philostratus uppgifter om källor som fanns till hans förfogande finns det ingen anledning att misstänka annat än att dessa uppgifter är sanna. Hur Philostratus eventuellt misstolkat sin samtid och äldre tidsperiod är inte möjligt att fastställa. De uppgifter som lämnas i denna boks del 3 är av sådan art att de oberoende av eventuella tendenser är omöjliga att ifrågasätta.

KAPITEL 2
ANDRA KÄLLOR TILL GOTISK HISTORIA FÖRE 500-TALET

ABLABIUS
Jordanes hänvisar i Getica skriven på 550-talet till ett antal äldre källor bland dem Ablabius ”Ablabius also, a famous chronicler of the Gothic race, confirms this in his most trustworthy account” (Not 10) och sin egen samtida Cassiodorus. Vem var då Ablabius? Det har under många hundra år varit en av de frågor som flera historiker funderat över. Utifrån de rikliga uppgifter som trots allt finns om en Ablabius som var praetorisk prefekt, i likhet med flera andra historiska skrivare, har följande material införts som ett tillskott till den debatten om vem Jordanes Ablabius var. Vad skrev då Jordanes? ”Ablabius also, a famous chronicler of the Gothic race, confirms this in hit most trustworthy account.”(Not 11)

Det finns olika uppgifter om Ablabius bakgrund. Ablabius beskrivs av Eunapius som ”the corrupt official” från Estathius. Enligt Eunapius kom Ablabius från en obskyr familj. På faderns sida tillhörde familjen inte ens övre medelklass.(Not 12) För denna boks syften finns det inget skäl att gå närmare in på de olika uppgifter som finns om den Ablabiuska släkttillhörigheten.

Ablabius, som troligtvis är samma person som Jordanes avsåg, tjänstgjorde som Konstantin den stores ”praetorian prefect”.(Not 13) Det är vidare troligt att Cassiodorus när han hänvisar till Ablabius skrifter avser Konstantin den stores Ablabius.(Not 14) Om det var så att Ablabius uppehöll tjänsten hos Konstantin redan då Konstantin som Caesar hade sitt högkvarter i Arles, det är ovisst. År 306 blev Konstantin romersk kejsare efter att en längre tid ha varit Caesar med Arles i Gaul som huvudsäte.

Under Konstantin den stores tid förstärktes den administrativa organisationen i romerska riket. Vid slutet av Konstantins tid fanns det fyra stycken prefekturer. Vardera prefekturen, hade för den civila verksamheten en pretorian prefekt. En pretorian prefekt av Rom stod näst högst i rang bland den icke militära tjänstemannastaben i riket. Högst i rang räknades ”the pretorian prefect” of the East (Kontantinopel) därefter kom the ”pretorian prefect” av Italien, the ”pretorian prefect” av Illyricum (Thessalonica) samt sist the ”pretorian prefect” av Gaul. (Not 15)

Konstantin den store konverterade till kristendomen omkring 310. Ablabius som var Praetorisk Prefekt var enligt Eunapius(326-414), skyldig till att sophisten Sopater mördades på uppdrag av Konstantin den store.(Not 16) Bakom Eunapius uppgifter ligger motsättningarna som i och med Konstantins omvändelse blev tydliga mellan olika delar av det Romerska etablissemanget.

Konstantin den store ärvde från tidigare kejsare för Romerska riket svåra strider och anfall av goterna. När Konstantin blev kejsare träffades en av många fredsöverenskommelser med goterna. Fredsavtalet gav goterna skattefrihet samt rätt att ta anställning som foederati i den romerska armen. Fredsavtalet träffades mellan Goternas båda kungarna Ariaricus och Aoricus och kejsar Konstantin. Goterna åtog sig att tillhandahålla män till romerska armén.(Not 17) Goternas näste kung Geberich, gick i krig mot Vandalerna för Romarrikets räkning. (Not 18)

De allra flesta Goterna både inom armén och utom denna kom att anta en östligare version av kristendomen arianismen. Enligt flera källor lät goterna döpa sig under 2-300-talet. Orsaken till detta kan vara att goterna under lång tid vistats i eller nära de tidiga romerska kristna både i Gaul och i östra delen av det romerska riket. Goterna kom att tillhöra den arianska delen av den kristna kyrkan. (Not 19)

När Konstantin flyttade över sin egen verksamhet till Bysans lämnade han stora befogenheter i Ablabius hand. Bysans blev den nya huvudstaden i Romarriket år 328 under namnet Konstantinopel. Ablabius inflytande i den västra delen av Konstantins rike ledde till att han fick större makt och inflytande än självaste kejsaren.(Not 20) Ablabius var t.ex. enligt Eunapius skyldig till att sophisten Sopater mördades.(Not 21) Det gick enligt Eunapius så långt att ”Constantine then, favoured Ablabius but was punished for it.” (Not 22) Här avsåg Eunapius Konstantins svårigheter på dödsbädden.

Förmyndare för Constantius
Det var till Ablabius som Konstantin vid sin död lämnade över förmyndarskapet av sonen Constantius. ”To the Care of Ablabius he *Konstantin I* left his son Constantius, who had been co-ruler with him and who shared his father’s Empire with his brothers Konstantin and Constans” (Not 23)

Så fort Constantius blivit myndig avskedades Ablabius. Dettta skedde år 337 e.Kr. Ablabius drog då sig tillbaka till en lyxig gård i Bithynia. Enligt Eunapius förvånade sig många människor över att Ablabius inte själv direkt aspirerat på kejsartiteln. Det kom dock en tid då Ablabius uppträdde så arrogant gentemot sin omgivning och kejsaren att Ablabius i stället för purpurmantel fick en purpurdöd.(Not 24)

Ablabius tillförlitlighet
I sin tjänst som Praetorian prefect(~ ståthållare), var Ablabius chef över alla de ‘officia’ som fanns inom sitt prefektorat. Detta innebar bl.a. att Konstantin den stores Ablabius i sitt arbete var tvungen att ha god kännedom om det som tilldrog sig i riket. Om Ablabius som Cassiodorus och Jordanes refererar till var Konstantins Ablabius, ökar tillförlitligheten hos deras överlämnade materialet. Därmed inte sagt att Cassiodorus och Jordanes med nödvändighet har refererat Ablabius texter på ett tillfredsställande sätt. Är då Ablabius hos Konstantin och Constantius samme Ablabius som Jordanes refererar till och som Cassiodorus omnämner i Variæ X,22?Det finns mycket som tyder på att det är så. Helt är denna frågan dock inte kartlagd.

AMMIANUS MARCELLINUS
Marcellinus var född omkring 330 i Antiokia. Som medlem av en grekisk adelsfamilj var det naturligt att han tjänstgjorde i den romerska armen. I kriget år 353 mot perserna deltog Marcellinus i den östromerska armen. Han ingick senare bland de soldater och officerare som skickades med Caesar Julian till Gaul. Marcellinus tjänstgjorde åter i den östromerska armén i striderna mot perserna år 359. Där var det med blotta förskräckelsen som han undkom att bli tillfångatagen av perserkungen Shapur II. År 371 bodde Marcellinus åter i Antiokia.

Ammianus Marcellinus tillförlitlighet
Det är viktigt att notera att Ammianus Marcellinus i många av de uppgifter han lämnar själv varit ögonvittne till det skedda och eller som han själv anger i de fall han har hämtat uppgifter från en andra handskälla – har träffat någon som varit med. Självfallet måste hänsyn tas till Marcellinus egen eventuella tendens i det han skriver. Men, ingen kan få mig att tro att någon forskare i nutiden som inte tagit del av Marcellinus fullständigt översatta text eller avskrifter har större möjlighet att veta vad som skedde än de uppgifter som Marcellinus lämnade och som dessutom stöds av t.ex. Zosimus, Orosius m.fl.

EUNAPIUS
År 346 föddes Eunapius på ön Sardis. När han var 16 år gammal flyttade han till Aten. År 367 e.Kr. och fram till sin död år 414 bodde han åter på Sardis. Där arbetade Eunapius med undervisning i staden Lydia. En av Eunapius viktigaste böcker är ”Universal History” där han fortsatte Dexippus Chronicle fr.o.m. år 270 e.Kr. Några fragment av detta verk finns bevarat i ”the Lexicon of Suidas”.

Eunapius var personligt bekant med alla i de ledande kretsarna i det östromerska riket. Härutöver var han själv ögonvittne till många av de händelser som han berättade. En av hans fåtaliga andrahandskällor var Oribasius som följt med kejsar Julian till Gaul. En annan var Plotinius från Lycopolis, Neo-Platonismens grundare, som levt mellan år 204 och år 270 e.Kr. En annan var Porphyrys (the Tyrian) verk Life.(Not 25)

Eunapius tillförlitlighet
När vi läser om Eunapius uppgifter om Pretoriske Prefekten Ablabius är dessa från en tid alldeles innan Eunapius egen. Eunapius, som inte var kristen, uppfattningar om Västrom och dess innevånare är mycket färgade av hans avoghet mot det kristna västrom. Detta innebär inte att Eunapius trots detta och trots sin proöst-romerska inställning inte kan tänkas förmedla ett rimligt händelseförlopp.

Noter:
1. Enligt Paulus Diaconus var Germanien ett gemensamt namn för områden i Norden och på Europeiska kontinenten ända ner till Tanais(Don)Paulus Diaconus, 1:1-2. Diaconus refererar till Plinus Secundus, Naturalis historia m.fl

2. Tacitus, Germania 2.2. jfr även med hur begreppet ”Marsos Gambrivios Suebos Vandlios” i 7 av de bevarade avskrifterna skrivs Sueuos och i 2 st Suenos(Tacitus, Germania i De vita Agricolae Rom. II Fasc. I-II 1978-83)

3. Norsk Historie, 1, sid 245-266

4. Strömberg Märtha, Järnåldersguld i Skåne, Lund 1963 , sid 96

5. Strömberg Märta, sid 43-48

6. Norsk Historie, 1, sid 245-266

7. Ptolemaios, Geography of Claudius Ptoloby, ed E.L. Stevenson, New York 1932

8. Philostratus, Lives of the Sophists, bok 1:487

9. Wright WC, Introduktionen till Philostratus Lives of the Sophists, London 1921

10. Jordanes, Getica 28

11. Jordanes, Getica 28

12. Det finns en viss antydan till att Ablabius kan ha varit halvgot eller halvt alan.

13. Blockley Roger C, The fragmentary classicising historians of the later Roman empire,1983, not 188, sid 150
OBS! Notera att Ablabius innehade samma ämbete som senare Cassiodorus kom att ha under Teoderiks tid.

14. Cassiodorus Variae X,22

15. Ostrogorski G, Oxford 1968, sid 35

16. Eunapius, Lives of the Sophists,ed WC Wright, London 1921, sid 463f

17. Jordanes, Getica 112

18. Jordanes, Getica 115

19. Prokopius, Jordanes, Cassiodorus, Malchus m.fl.

20. Eunapius Lives of the Sophists, översatt WC Wright Ph.D. London 1921, sid 463

21. Eunapius Lives of the Sophists, översatt WC Wright Ph.D. London 1921, sid 463ff

22. Eunapius Fragmenta bok 1,9.2(Vit. soph. 6,3,8)

23. Eunapius Fragmenta, bok 3, 20, 2

24. Eunapius Lives of the Sophists, översatt WC Wright Ph.D. London 1921, sid 464f

25. Wright WC, Introduktionen till Eunapius Lives of the Sophists, London 1921


Ukraine’s Swedish-Russian history!

2015/07/29

The Russian Ukrainian history dating back to Ruriks grandchildren’s time. Note that the sequence of events surrounding the Rurik is documented in at least one contemporary source Rimberts Vita Ansgarii. Events but not the names of the Varangians and Swedish Rus. From Rimbert’s writing (round 865 AD) on forward up to today 2015, there hardly exist one modern state where the old history is as well documented as that of the country of Ukraine – a modern constructed state not an old one!

Btw. Crimea’s Russian and Swedish history of the Crim goes back to 300’s and is documented in contemporary sources…

”Ukraine”‘s true history

Ukraine didn’t exist as a country in Modern Age! Ukraine’s history is a Swedish Russian history well documented from 865 AD In mid 860’s Rimbert wrote Vita Ansgarii in honor of Ansgar/Anskar who in Swedish history is said to have made Sweden a Christian country.

There are few countries on Earth who have so good contempory documentation from the first noted events of 861 AD up to today as the landarea that Ukraine today calls their country.

Over the years they have had Swedish-Rus settlers and rulers, Khazarian rulers (Hebrew speaking people belonging to the Jewis tradition), Mongul rulers, belonged to the Ottoman Empire, belonged to Poland as well as Bulgarian rulers and so on… as late as in early 1400’s the main language spoken according to for each period contemporary sources was early Russian and Gothic languages!

One of many maps everyone discussing Ukraine SHOULD be aware of:

1260px-Chasaren Khazarerna från Wikipedia

An other is Europa 1763 källa Ostindiska kompaniet

and then we have the map showing Europe in 1914….europa-1914 källa historia123

Rus lived in Ukraine area long before Ukraine was known as Ukraine
the Rus-Swede (with a small amount of Danish and Norwegian inlaws) as the Kiev Rus were living in Ukraine area long before the language called Ukrainish was formed, had it’s grammar and written sources!

Among those who can give correct, not Ukraine nationalistic but true history of Kiev Empire are:

* Several Greek monks. From 800’s on forward.
* Rimbert, Vita Ansgarri (the history before 861 AD event and up to 865 confirms almost all in Nestor’s Chronicle. Events and/or ethnic groups!)
* Ibn Miskawaih,The Eclipse of the Abbasid Caliphate, Oxford 1921.
* Ipaty Annals
* Emperor Constantin of Bysans, Dee Cermoniis
* Khazarian Hebrew Documents of the tenth Century, edit Golb Norman and Pritsak Omeljan, London 1982
* Lavrenty Annals
* Liutprand of Cremona, Antapodosis,transl. FA Wright, London 1930
* Nestor’s Chronicle
* Novgorod Chronicle (all up to 1200 can be confirmed from other with events, still existing contemporary MS
* Radziwill Chronicles
* Sharaf Al-Zaman Tahir, Marvazi on China, the Turks and India. transl V Minorsky, London 1942
* Walesiska protokollet

And at least 75(!!!!!) other written sources in Greek, Latin, Arabic as well as…. one in an Asian language…

Had the Ukraine’s tried to make believe that they had Hebrew origin that would have been harder to disprove – because a large group of people within most of Ukraine’s area were either Jews or convered Jews during the Days of the Khazarian Empire. But trying to steal one of the best documented Scandinavian Russian History – That’s a big mistake. Easy to disprove!

Btw. Irina, born Ingegerd to the Swedish King Olof Skotkonung, and her husband Jaroslav, grandson of Vladimir the Great, had several children and were devoted to each other. Irina moved to a Monestry when Jaroslav had died and is in Ortodox Christian History known as St Anna.

As late as today 28th July 2015, you will be able to find her name in one of her ancestor’s owned areas outside the town Norrköping in Sweden. St. Annas archipelago is well known.

Irina’s/Anna’s/Ingegerd’s and Jaroslav’s children married to Royalty in Europe and within two generations there hardly was a Royal Family without Irina/Anna and Jaroslav as their roots! That’s an other reason why it’s so easy to disprove Ukraine Nationalists…. Almost all European contries have in their Libraries Parchments and early handwritten later edited documentation that proves Ukraine as wrong as they possibly can be!


Norse Vikings predated Columbus exploring North America – Smoking gun part 3

2015/07/25

Smoking gun part 3
The Norwegian King’s men

1319 Magnus Eriksson, son of the Swedish Duke Erik killed in ”Nyköpings gästabud” and the Norwegian princess Ingeborg, inherited the thrones of Sweden and Norway. Sweden at that time was much larger than today. King Magnus great-grandfather Birger Jarl had lost the Tax-Rights for more than 80 merchandise-towns in today’s Russia, but Birger Jarl had conquered the Tavasts in Tavesteland Finland and thus most of Finland as well as Sveaborg close to Neva River belonged to Sweden.

Norway was one of the larger countries in Europe from Viking Age on to the end of Kalmarunionen’s final annulment in 1521. In 1253 Pope Innocentius IV decided that the Archbishop of Nidaros and Kardinal Nicolaus of Alba would be the Catholic leaders for Oslo, Hammer, Bergen, Stavanger, Orkney, Iceland and Greenland bishops. After hard negotiations between the Pope and the Norwegian King, Norway in 1274 had the sole sovereignty over Greenland, Shetland Islands, Faeroe Islands as well as the Norwegian land in the Universe’s outer most distant areas. Not mentioned, but certainly not forgotten, is Orkney Islands where Earl Sinclair, a distant relative to Scandinavian Royal Families, swore the oath to the Norwegian King.

King Magnus Eriksson was a minor when he inherited Sweden and Norway. In Norway same Paul Knutson, later known as Lawman of Gula Thing, looked after his and his mother’s interests. This might be the reason why we do have a lot of documentation for Paul Knutson, including a smoking gun for him participating with Ivar Bardson (see below) sailing for the Noregian King to Greenland to look for the missing settlers of Western Settlement.

From 1325 to 1340 the Catholic Church had increased it’s property in Greenland. Not only had the monastery in Western Settlement inherited land and farms, they had also ”taken” percentage of farms instead of fur, walrus bone and cod-fish for the tithes payment.

By 1340, nearly all of the Western Settlement’s 190 farms had been expropriated by the Church and Monestries. The once free and independent Greenlanders were reduced to the status of serfs and tenant farmers on their own former owned farms.

The King intended to stress the Norwegian King’s Rights to 10% tax for all goods collected in Greenland sold to Europe. This together with the new registration of churches under King Magnus Eriksson’s rule which was underway in 1341 changed the life for ever especially in the Western Settlement. Same year 8th August 1341 Bishop Haakon of Bergen writes a Passport for Ivar Bardsson, priest in Bergen’s Diocese. Ivar Bardsson is about to sail to Greenland as a representative for Bergen’s diocese which have been given the commission to collect the tithes from the inhabitants of Greenland. (Diplomatarium Norvegivum bind 5 nr 152)

This changed life for the Greenlanders. First 10 % to the church than 10% of they trade-goods to the Crown of Norway, who’s representative was the Commissioner stationed at the home of the Bishop of Gardar. The King of Norway also had the rights to collect tax for what was growing on land owned by farms in Greenland. As late as during the Kalmar Union days it’s noted that Queen Margaretha I had hard cheese delivered to her ”fatabur” (Royal household) But during Magnus Eriksson’s day as Norwegian ruler, in other words when he was King of Norway as well as when his son Hakon had been elected King of Norway with Magnus as a Guardian, it’s noted that Garfalcons, white headed eagles, ivory and exclusive furs were sent from Greenland via Bergen or Orkney Islands reloaded to sail via Sveaborg (close to Russian river Nova) as far as to the Emper of China.

The trade between Iceland and Norway were increasing. In 1342 6 Norwegian trading ships arrives in Iceland. Nota bene it’s the King of Norway who directly or via his representatives in Bergen and Orkney have the rights for this trade. Apart from the normal taxation of the Greenlanders, Norwegian King also had the rights to tax all trade. The King took as mentioned above 10% of the profit.

Ivar Bardson/Bardarson was the Intendent for the Bishop of Gardar during several years. In 1342 Ivar Bardson visits the Western Settlement. If it Ivar Bardson’s brother [IEJ: not confirmed to be a brother of birth, but they share the name Bardson/Bardarsson and are said to be from same farm] hadn’t studied religion to become a priest together with a Pope to be, than we might not have heard so much about Ivar Bardson. But now we have several documents among them Papal letters dealing with information re. Ivar Bardson.

We don’t know for sure if it was during this first visit to the Western Settlement or a second one in 1342/43 Ivar Bardson wrote his report. The report that he left gives an impress that the Western Settlement decided en masse to clear out for parts unknown. ”The inhabitants of Greenland fell voluntarily away from the true faith and the Christian religion, and after having given up all the good manners and true virtues, turned to the people of America (‘ad Americae populos se converteunt’ ) Some say that Greenland lies away near the western lands of the world.”

What we do know is that the Icelandic Annals for 1342, copied from the original parchment in 1637 by Bishop Isle Odds, reporta that there was a quarrel going on between the Papal Church and the Western Settlers might be confirmed by a note that ”The inhabitants of Greenland voluntarily left the Christian faith and turned to the American people”. (Icelandic Annal 1342)

We don’t know for sure if Ivar Bardson returned to Bergen in late 1343 or early 1344. What we do know is that in 1344 6 Norwegian trading ships sailed for Iceland and Thord Eigilsson sailed to Greenland for the King and returned with the Knarr filled with a rich cargo. By that time At that time Ivar Bardsson had returned to Bergen.
That we know because in a Papal letter written 18th March 1344 Pope Clemens VI who had received a request from Ivar Bardsson to be appointed for a guest-appointment as Priest in Bergen’s Diocese take special precaution in helping Ivar Bardson.
The Pope wrote:
Supplicat sanctitati vestre Juarus Barderi presbiter Bergensis diocesis nullum beneficium ecclesiasticum assecutus quatinus sibi specialem gratiam facientes de aliquo beneficio ecclesiastico cum cura uel sine cura spectante ad collationem prouisionem seu quamuis aliam disposicionem episcopi Bergensis si quod in ciuitate uel diocesi Bergensibus vacat ad presens uel quam primum vacauerit eidem de benignitate sedis apostolice dignemini prouidere cum acceptatione inhibitione
decreto et clausula anteferri et cum omnibus alijs non obstantibus et clausulis oportunis ac executoribus deputatis ut in forma Fiat ad marcas uel florenos uel libras sicut asueuit fieri in can- cellaria in illa diocesi quam alias non audiuimus nominari ad summam paulo maiorem quam in forma communi. R – Et quod transeat sine alia leccione. – Fiat. ………”

Source: (Diplomatarium Norvegicum bind 6 nr 171, after original reg. in Reg. suppl. Clem. VI. an. II. p. 2. fol. 161 vs)

A few years later Ivar Bardson returned to Gardar and once again in the late 1940’s, he visited Sandnes, the same farm in Western Settlement as he had done once before. This time he found the farm abandoned by humans. While looking around he found a few animals, intact farms but no trace of violence nor any Greenlanders neither living nor dead. The information Ivar Bardson gives doesn’t correspond with the dating of Icelandic Annals.

The news from 1342 about the Greenlanders abandoning the Catholic Church had from Bergen reached the Pope as well as King Magnus Eriksson. King Magnus was married to Bianca of Namur in Flandern, born in a family with as close and long relations to the Papal Church. The marriage between King Magnus and Bianca of Namur had been intended to be a political marriage. Instead the two Royalty actually fell in love of each other. St Birgitta didn’t think it right that a man and a woman actually should enjoy the physical act. Due to this fact she tried to encourage King Magnus to go on Crusades. Later on she spread the rumor that the King only was interested in men.

First Crusade of King Magnus Eriksson was towards the Finns who at this time grow closer to the Orthodox Church. When the Pope wrote a letter demanding that the Archbishops to make certain that the right, I.o.W. Papal Church, Christianity was spread to the out most distant places in the Seed’s area , St. Birgitta encouraged King Magnus to borrow enough money of the Catholic Church for those crusades.

3rd November 1354 King Magnus chose Paul Knutsson the Gula Ting’s Lawman and former Queen’s (Magnus’ mother) depute for a mission to go to Greenland on King Magnus behalf
”Kong Magnus utnevner Pål Knutsson til høvedsmann på knarren, som
skal seile til Grønland, og gir ham fullmakt til å velge seg mannskap.”
Source: Diplomatarium Norvegicum bind 21 nr 83

There was a Royal boat leaving for Greenland in 1355 But it’s doubtful that that was the boat of Paul Knutsson’s. It’s more likely that the Royal Commissioner Paul Knutsson was on a boat that left Bergen in 1358 shortly after the arrival of a representative for the Catholic Church. That would be more logical.

What we do know is that it’s documented that the Lawman at that time visiting Gardar called upon Ivar Bardarson to go looking for the missing settlers of Western Settlement:
”Jtem dette alt som forsagt er, sagde oss Jffuer *Baardtsen Grønlænder, som war forstander paa biskobs garden, i Gardum paa grønnland udi mange aar, att hand haffde alt dette seett och hand war en aff dennem som war wdneffender aff Lagmanden at fare till westerbijgden emod de skrelinge att wddriffue de skrellinge, wdaff westerbijgd, och da de komme didt da funde de ingen mand, endten Christenn eller heden wden noget willdt fæ och faaer, och bespissede sig aff det willtt fæ, och *toge saa meget som skiuene kunde berre och zeijlede saa der med hiemb och for(schreffne) Jffer war der med.”

English translation:
”All this that has been said here was told to us by Ívar Bárðarson, a Greenlander, who was steward of the Bishop’s estate at Garðar in Greenland for many years, that he had seen all these things, and that he had been one of those who had been chosen by the Lawman to go to the Western Settlement against the Skrælings (i.e. Esquimaux) in order to drive them out of the Western Settlement, and that when they got there they found no-one, neither Christian nor heathen, only some wild cattle and sheep, and they ate some of the wild cattle and took as much as the ships could carry and sailed back home with it, and the aforementioned Ívar was there with them.”
Källa: AM 777 a 4to
Ivar Bardson, Det gamle Grønlands beskrivelse af Ívar Bárðarson (Ivar Bårdssön), ed. Finnur Jónsson (København, 1930).

The only Lawman linked to Ivar Bardson, Greenland and King’s commission in order to search for the missing settlers of Western Settlement, is Paul Knutson.

In 1363 Ivar Bardsson and some other men returns to Bergen where Ivar Bardsson once again are given a position by a letter from the Pope.
In June 1364 Ivar Bardson was back in Bergen. 26th 1364 according to Diplomatarium Norvegicum bind 4 No. 443 At that time the tithe for the all dioceses belonging to the Norwegian churches was submitted to the papal cardinal.

According to Vatican’s registry Ivar Bardson payed for the dioceses under Gardar, Greenland. The years the tithes was paid for was the period 1354 to 1364. Among the dioceses under Gardar two dioceses in Vinland is noted. One of them Korsnes.
The tithes for the two dioces in Vinland has not been discussed in many works since 1899. Then Marie A, Shipley published a book, Shipley, Marie A. [Brown]. The Norse Colonization in America by the Light of the Vatican Finds. Lucerne: H. Keller ‘s Foreign Printing Office, 1899.

Only a few years later the Norwegian King, son of Magnus Eriksson, sent his warfleet westward and that warfleet is noted to have ‘passed’ Greenland….

From previous chapter.

Smoking gun part 2 chapter 1
Olaus Magnus, Historia de gentibus septentrionalibus

Olaus Magnus, born in Skenninge 1490 (d. 1557). During his younger ages he grow up in Linkoping, Ostergotland, Sweden. (East of Lake Vaettern). ‘

A quick translation from the latin text you may find at Olaus Magnus De fcorteis, feu coriariiis nauibus Gruntlandiæ, Cap. IX

‘In 1505 I saw two such leaderboats above the Eastern portal in the Oslo Cathedral, sanctified to Saint Halvord, where they were fastened on the wall for everyone to look at. It’s told that King Hakon[IEJ: son of King Magnus Eriksson] acquired them, when he with an armed battle fleet passed Greenland’s coast…’

More re. King Magnus’s men sailing to Greenland
Paul Knutsson is only heard of once more and that’s three years later. Paul Knutsson owned half of a farm on Tweiten.
Ivar Bardsson on the other hand is documented several times during the next decades. There is one saying that he might have lived into his 80’s and that he died in 1400 shortly after buying a piece of land. It’s correct that there do exist a diploma dated to 1400 in which it’s confirmed that Ivar Bardsson did buy land. On the other hand it’s not possible to establish if the confirmation was given close in time of the transaction or at a later date.


North Vikings predated Columbus exploring North America – part 2 chapter 3

2015/07/24

Greenland and the Papal Church

For many years there was two forms of Church in Greenland. Up to 1121 there seem to have been no problems between the two Christian Churches. The one in Western Settlement had contact with Korsnes, Vinland at least up to 1120/21. In 1124 a Bishop was installed in Eastern Settlement.

We know a lot about the one linked to the Catholic Church with Catholic rituals and organization The other is in some sources refered to as started by English mission monks/traveller Bishops. The later is known to have had their centre in Western Settlement. The former as you can read below in Gardar, Eastern Settlement.

6th January 1053
..in omnibus gentibus Sueonum seu Danorum, Norunechorum, Islant, Scrideuinnum, Gronlant et universarum septentrionalum racionum…”
Source: Diplomatarium Norvegicum bind 17 nr 849
Orig. p. Parchment. in Hannovers Statsarkiv;
Edited in Diplomatarium Norvegicum from: Rydberg’s Sveriges Traktater I. S. 56-59; earlier editions Lappenbergs Hamburgisches Ur-kundenbuch I. S. 74 f. and
Dipl. Island. I. S. 57-60.

1121
Bishop Erik leaves Greenland in search of Vinland
Source Icelandic Annals for 1121
and Lyschander in Greenlandic Chronicle edited 1609

What’s known today makes it plausible that Bishop Erik was a mission bishop. We know that he lived in the Western Settlement and that there was some kind of Bishops See there before he and a lot of people left.

1124
Norwegian King Sigurd Jorsalfar wrote a letter to Archbishop Asser of Lund and asked for a Bishop See on Greenland
Source Regesta Norvegica bind 1 number 67

Same year Arnald is chosen and travels to Greenland to become Greenland’s bishop
Source: Icelandic Annals I, III, IV, VIII and X

Guess you remember
1127 Leidarvisir and borgaskipan from earlier chapter:

”… North of Germany is Denmark. Ocean extending into the Baltic Sea, near Denmark. Sweden is east of Denmark and Norway in the north. North of Norway’s Finnmark. … Beyond Greenland, southward, there Helluland and beyond it Markland, from there it is not far to Vinland. which some people think stretching all the way to Africa. England and Scotland is an island but is separate kingdoms. Iceland is a large island to the north of Ireland …. ”
….
From Biarmaland northward all the way until you reach Greenland. South of Greenland lies Helluland, then Markland , then it is not far to Vinland the Good. Which some believe extends to Africa. and if that’s true, the sea must extend between Vinland and Markland..…
Source Leidarvisir and Borgaskipan
works: Catholic Encyklopedia ” Pre-Columbian Discovery of America” in the Encyclopedia it’s told that Leidarvisir och borgaskipan was edited 1127.
Information in Catholic Encyklopedia is second by a Diss:
Tommaso Marani, Leiðarvísir. Its Genre and Sources, with Particular Reference to the Description of Rome, Diss Durham University 2012

For more information please read: Norse Vikings predated Columbus – Smoking Gun part 2 chapter 1

As long as the tithes was the only ”tax” the Greenlanders had to pay, there seem to have been good years in Western as well as Eastern Settlement. Monestries were built in several places and more than often larger farms had their own Farm Church. Not every farm, far from that.

The settlers in Western and Eastern Settlement lived a very good life for many years. Exporting from Hvitserk(note 1) on an island south of Greenland’s mainland, to Bergen (Norway), Orkney Islands and Hull. They exported furs, some from animals not existing in Greenland, Ivory and dried Cod. All this can be found in still existing harbor and ships documents. They paid tithes to the Papal Church. If we look at their farms we will find that the farms on Greenland were larger than those in Scandinavia as well as most on Iceland.

Sandnes (W51)
Hall 72 m²
Stable 84 m²
Storage Barn 155 m²

Anavik (W7)
Hall unknown size
Stable 50 m²
Storage Barn 54 m²
Store House/Garner 38 m²
Source:
McGovern Thomas H, Bones, Building and Boundaries: Palaeoeconomic Approaches to Norse Greenland, sidan 213 ‘Table 6 Floor-area of selected structures of farms of the Eastern and Western Settlements’

Anavik in Western Settlement and Sandnes in Eastern Settlement.

Christian Church and Norwegian Kings

In 1191 there seem to have been an opposition against Innocentius III Several sources refer to that as a fact. Reason isn’t easily found thus I leave that for now. The dispute seem to have run out. In 1206 Pope Innocentius III confirms that Greenland’s bishop as well as Iceland’s bishop are to have Archbishop in Nidaros, Norway, as their Archbishop. From now on Greenland and Iceland in other preserved sources are said to belong to Norway.
Source: Reg. Innoc. III. T. III. f. 66. an. VIII. ep. 214.(Jfr. Dipl. Norv. III. No. 3 og Norges gl. Love I. S. 439).

Something happens in 1200’s and the Norwegian Kings Knarr starts to be the main transport ship from Greenland to Norway. In earlier days the Greenlanders only had had to pay the tithes to the Papal Church. Now they had to pay tax to Norway as well as they lost their main income when Norwegian Kings took the trade over to Europe. Some ships still came to Hvitserk but due to situation in Europe they weren’t that many. At same time the European trade of Ivory got more supplies from Africa.

All in all this lead up to the situation when settlers in Western Settlement had to give up som of their land to the church/monestry close by in order to be able to pay their tithes.
There is always a reason why over 300 churches that existed when King Magnus Eriksson inherited his grandfather on Norway’s throne in 1319 became close to half in number within less than a hundred years. There is always a reason why Bishop Jon and others left Western Settlement in late 1340’s. We know from Ivar Bardarson’s lines that the Settlement was found to be abondoned in 1347.

Ivar Bardarson is one of the important persons in Norse Vikings predated Columbus exploring North America – Smoking gun part 3. So is King Magnus Eriksson, his mother’s layer in Norway Paul Knutson, a lawman of Gula Thing. The two later will be presented in part 3.
————————–
Note 1: Hvitserk
I anden bog, kapitel 11A af de Nordiske folks historie fortæller Olaus Magnus, at sørøverne Pining og Pothurst har ladet inhugge et stort kompas på Hvitserks højeste tinde, og at dets cirkler og linjer var fyldt med bly…. Jørgen Jensen: Kompasroser av sten sid 31

Please note: Pothorst & Pining are mentioned in Olaus Magnus’ ”Historia de Gentibus Septentrionallibus” and on a French map based on his ”Carta Marina”. While for example John/Jon Scolvus sailing to North America mentioned on the Gemma Frisius /Mercator globe of the 1530s. So is Corte Real mentioned to have participated in
Gaspar Fructuoso’s ”Saudades da Terra”. The Scolvus note specifically
mentions 1476 That’s the same voyage of Pothorst and Pining sailing to Greenland via Iceland from Hamburg on behalf of the Danish King made.

Now a days Hvitserk is the name of Greenland’s highest mountain. But back in Medieval Age it was the name of an island south Greenland where there up to 1409/12 is said to have been ships coming from England as well as from Norway.

Prime Sources:
AM 777 a 4
Danskt Diplomatarium
Orig. Regest., Reg. Innoc. III. T. III. f. 66. an. VIII. ep. 214
Diplomatarium Norwegicum,
Islandske annaler til 1578 Skalhóltann, edited Christiania 1888
Ordericus Vitalis, Historiske besetninger om Normanner og Angelsaxere fra Orderik Vitals kirkehistorie I-III. Edition 1889
Svenskt Diplomatarium
Gemma Frisius /Mercator globe of the 1530s
Leidarvisir och borgaskipan
Olaus Magnus’ ”Historia de Gentibus Septentrionallibus”

work:
McGovern Thomas H, Bones, Building and Boundaries: Palaeoeconomic Approaches to Norse Greenland


Norse Vikings predated Columbus exploring North America – Smoking gun part 2 chapter 2

2015/07/21

Norse Vikings predated Columbus exploring North America – Smoking gun part 2 chapter 2
© Johansson Inger E, Gothenburg July 2015

From former chapter:
‘In 1505 I saw two such leaderboats above the Eastern portal in the Oslo Cathedral, sanctified to Saint Halvord, where they were fastened on the wall for everyone to look at. It’s told that King Hakon[IEJ: son of King Magnus Eriksson] acquired them, when he with an armed battle fleet passed Greenland’s coast…’
The source refered to was Olaus Magnus, Historia de gentibus septentrionalibus, De fcorteis, feu coriariiis nauibus Gruntlandiæ, Cap. IX which you also could find the Latin text for at Olaus Magnus De fcorteis, feu coriariiis nauibus Gruntlandiæ, Cap. IX

The question you might ask is: Who was King Hakon? and secondly Why did King Hakon send an armed battle fleet passing Greenland’s coast? As you might comprehend that only gives two possible answers on question where he was going: Either he passed Greenland sailing from east, in other word either Iceland or Norway or he sailed from west which directly would have given the final proof of a settlement west of Greenland. The later is unlikely so we have to start by assuming that King Hakon sailed from Europa, either from Norway via Iceland or Orkney Island or direct. (To this I will return with some proofs in later chapter)

Now you might have heard of the days in later Medieval Age when Sweden was a large country. 1340, the year King Hakon was born and up to mid 1360’s Sweden was one of the largest Kingdom ever existing. This was due to King Magnus Eriksson, father of King Hakon and his inheritance of Norway as well as Greenland and dioceses under Gardar See, Greenland westward and over to parts of what now-a-days belongs to Russia in the inner parts of Gulf of Finland.

Greenland in King Magnus Eriksson’s and King Hakon’s days
During the 1300’s many things changed in Greenland. In 1300 AD Greenland had more than 300 farms inhabited. More than 3000 people lived at that time in the Western Settlement, the Middle Settlement and the Eastern Settlement. Same year, 1300 AD there were more than 40 churches in Greenland. Many were only small ”farm-churches” regularly visited by the priest from Herjolfsnes and Gardar. Their mission was to look so the inhabitants had the correct Christian believes and paid the tithes. Four or five monasteries still had monks and/or nuns at this time. One in the northern part of the Western Settlement on the way to Disco Bay, one closer to the mountains and the hot springs and the third more in centre in one of the fjords. The later was from beginning a Minoritian Monastery but were altered to a Birgittiner Monastery from the end of the 14th Century.

From 1319 to 1364, the inhabited farms in Greenland decreased from 300 to 190. Most of the abounded farms belonged to the Western Settlement. A year to be remembered until next chapter is 1347. In that year Western Settlement was abandoned. This is one part of the background information you better keep in mind.

Magnus Eriksson
King Magnus Eriksson was born 1319 AD as a son of the Swedish Duke Erik and the Norwegian Princess Ingeborg Princess Ingeborg was the granddaughter of Norwegian king Haakon. Duke Erik was brother of the Swedish King Birger Magnusson, Duke Valdemar and Eufemia who married the Duke of Mechlenburg and became mother of the Swedish King Albrekt of Mecklenburg.

Among Magnus Eriksson’s ancestors and relatives there are Polish, Danish and Norwegian kings; Law mans in England, Norway and Sweden; Earls in England, Jarls in Sweden and Norway; Bishops in Sweden and Denmark; Grand Dukes of Novgorod and Kiew. On the Law-man’s side of the Folkunga Dynasty to which Magnus Eriksson belonged, our Swedish Saint St Birgitta of Vadstena. All this is part of the story why things happened the way they did. In other word the politician picture of the mid 14th Century was as complicated as it is in our days…

While above might seem a bit a side of story, you will find that this matters later on when we return to King Hakon as well as the later days of King Magnus Eriksson.

Magnus Eriksson married Bianca of Namur in 1335. Their sons was Erik Magnusson and Håkan Magnusson. Queen Bianca was one of Duke Jean of Namurs many daughters. Queen Bianca’s grandfather had tried to save Namur and Flandern, where the Duke own much of the land, together with the English king Edward I(King of England 1272-1307).

After that the French king Charles IV died 1st February 1328 his widow gave birth to a female child who couldn’t inherit the French throne. There was two candidates: Philippe de Valois, Philippe IV’s nephew, and the English king Edward III son to the French princess Isabelle daughter to Philippe IV. Edward had inherited big land in France, his mother Isabelle was by no means a candidate but her son could claim the rights to the throne due to old customs.

The Swedish king Magnus spent much time in Flandern trying to help England due to his Brother-in-law’s close continued connection to the English Royal Family against the French candidate, Philippe de Valois. King Magnus even sent his own men to fight in the so called Hundred-year war on his Brother-in-law’s side. The French pretender Philippe de Valois was as you might remember elected king of France.

1348 AD King Magnus finally acknowledge his relative St Birgitta’s request and the Papal papal letter for Crusades to the ”far most parts of his kingdom” and went to Russia on his first Crusade.(Svenskt Diplomatarium 5911).

The tradition in King Magnus Eriksson’s family of Crusades goes back to Crusades on behalf of the Pope in the Baltic Areas. Involving among other Birger Brosa’s brothers Magnus Minneskold and Earl/Jarl Karl the Deaf. One of Birger Brosa’s daughters married Karl Sverkersson’s son Sverker II. This has a significance when it comes to which monestries that had an advantage of old contacts with Sweden’s and Norwegian Royal Families in Scandinavia as well as on Greenland’s soil. Magnus Minneskold was the father of Birger Jarl (founder of Stockholm), Bishop Bengt of Linköping, Earl/Jarl Filip as well as Ingegerd (mentioned above). Jarl Karl the deaf was the father of Jarl Ulf Fase who is the same Ulf/Olaf/Oleg who in Russian annals and chronicles is referred to as ”the last Varjag to be thrown out from Baltic and Novgorod areas.”

Due to circumstances refered to in King Hakon below as well as to the fact that St Birgitta due to her husband as well as her own due to ancestors was having some claim to inherit the Royal throne in Sweden King Magnus Eriksson and his Queen Bianca, in Sweden called Blanka, was slandered by St Birgitta. While some parts of the story she told might be true, there exist no proofs. One of the stories relates to the fact that King Hakon, who inherited Norway while his father still was the King in power had a brother Erik who died suddenly. One of the stories told was that either King Magnus or his Queen Bianca was behind that. In contemporary sources the death is said to be due to illness. Normal illness.

King Magnus Eriksson had problems with his brother in law in Mechlenburg. You will read about that under King Hakon’s part below. This came to a fight where King Magnus and his son Hakon tried to defeat Albert of Mechlenburg who had taken parts of Sweden. Hakon returned to Norway after his father Magnus Eriksson had been inprisoned. Magnus Eriksson was inprisoned for five years before he finally came to Norway.

King Magnus Eriksson is said to have died 1th December 1374 not far from Haugesund i Norge. According to Visby Chronicle Magnus’s son King Hakon took him to Norway and while on a sea voyage close to ”Lywngholm” near Bergen, King Magnus is said to have jumped over board but been saved taken ashore and died. This hadn’t had any significance for the Norse Greenlander’s North American history hadn’t it been for the fact that it’s in a Scottish contemporary document is mentioned that the former King Magnus of Sweden had been on a ship winddriven from Vineland who had fallen overboard and been brought to a Scottish castle near by earlier same year. To that I will return with documentation in later chapter due to that this might be a possible answer to the question WHEN King Hakon latest could have sailed with an armed war fleet by Greenland.

King Hakon
Hakon VI Magnusson born 1340 was the son of King Magnus Eriksson of Sweden and Queen Blanka born in Namur, Flandern. He was elected King of Norway in 1343 to rule and inherit Norway together with his father King Magnus who ruled until Hakon had grown up. King Hakon ruled by himself from 1355 to his death 1380. Due to circumstances mentioned below he became King of Sweden 1362 – 1364.
When 19 years old Hakon was engaged to Margaretha daughter of Danish King Valdemar. Margaretha was 6 years old. During the year that followed King Magnus and King Valdemar became enemies. This due to the battle round Skane. Skane had been inherited/given to King Magnus mother due to her marriage of Porse. King Magnus bought Skane. Valdemar of Denmark went for Visby (we call it that he ”brandskattade Visby” in July 1361 and the story around all this could fill a full book.

Due to the differences between Danish and Swedish King, King Magnus engaged his son Hakon to a sister of the Count of Holstein. After a ceremony in Holstein the bride to be was to sail to Sweden. While passing Skane where the Archbishop of Denmark still was located in Lund, the Archbishop was pro Valdemar and an enemy of King Magnus, the ship was siezed and she was taken as a prisoner to Denmark where she was inprisoned in a castle and dies some years later. Thus King Valdemar of Denmark was able to arrange a quick wedding in Copenhagen in 1363 between Hakon and his own daughter Margaretha who at that time only was ten years old.

Margaretha was brought to Bohus to be fostred by one of St Birgitta’s daughters until she came to age. She is said to have had a very hard upbringing. When she and Hakon finally became a real pair only one son was born in 1387, Olav.

Summary of background
The lines re. King Magnus Eriksson as well as his son Hakon, written above gives background needed to know in order to understand WHY King Hakon sent a warfleet passing Greenland. In the next chapter you will read about Ivar Bardson/Bardarsson, Paul Knutsson as well as two Popes. Or should I say one Pope who happened to be studying to become a monk together with one of Ivar Bardson’s brothers and a Kardinal who in 1364 is documented in two sources as the collector for the Papal See of tithes from Gardar as well as from Korsnes under Gardar (Korsnes in NA) and one other diocese in NA. The Kardinal later became Pope thus his documents still is saved in the Vatican vaults.

Most of the sources used above derive from:
Danskt Diplomatarium
Desliens mappamundi 1566
Diplomatarium Norwegicum,
Islandske annaler til 1578 Skalhóltann, edited Christiania 1888
Ordericus Vitalis, Historiske besetninger om Normanner og Angelsaxere fra Orderik Vitals kirkehistorie I-III. Edition 1889
Svenskt Diplomatarium

When the text within is of interest to the following chapters and/or part 3 of the blogg article serie, the exakt information for where the information can be found will be given.