Grönland och Grönlänningarna kapitel 1

Grönland och grönlänningarna.
© Johansson Inger E Göteborg 1995-2008
delar av kapitlet har presenterat i artikel till sci.archaeology år 2000.
Hela artikeln finns som FROM VINLAND to the Kensingtone-runestone, © Johansson Inger, Gothenburg January 2000
grunden för artikeln fanns i min D-uppsats i Historia: Johansson Inger, KÄLLORNA TILL SVENSKT 800-TAL I EUROPEISKT PERSPEKTIV,
EN KRITISK GRANSKNING AV LARS GAHRNS AVHANDLING, SVEARIKET I KÄLLOR OCH HISTORIESKRIVNING, INSTITUTION TEMA
Avdelning för Historia, Linköping 1995.

Inledning
Grönlänningarna har sedan Vikingatiden fascinerat och lockat arkeologer, historiker, språkvetare och andra som kommit på än den ena och än den andra mest fantastiska hypotesen om hur de levde, under vilka förhållanden och vart de tog vägen.
Länge trodde många att grönlänningarna och inuiterna, eskimåer som de förr kallades, hade gift in sig med varandra och att det var så grönlänningarna försvann. För det har av de flesta forskare antagits att det inte finns mer kunskap om grönlänningarna än den som vi får från de isländska sagorna. De isländska källorna är dels ättesagor, kungssagor och Landnamaboken som i berättande form beskriver om hur Island bebyggdes.

De isländska sagorna, och Landnamaboken bygger på muntliga traditioner och berättelser som ofta handlar om personer som inte levde nära där sagorna skrevs och som ofta var från en helt annan plats än när sagan skrivits ner. Det finns olika uppfattningar om muntliga traderingar.

De isländska ättesagorna har traderats muntligt innan de nedtecknades från 1100-talet och framåt. Mest känd är Landnámabók som behandlar kolonisationens tid(~870-950). Den är skriven på plats, nära källan för de muntliga traderingarna. Om det är så, att de isländska ättesagorna är relativt tillförlitliga, då borde Landnámabók åtminstone vara minst lika tillförlitlig som ättesagorna. Ättesagorna har större avstånd i tid, berättar om händelser som inte bara utspelade sig på Island – allt talar till Landnámabókens fördel. Låt oss prövar Landnámabókens tillförlitlighet.

P1 Berättelser som nedtecknats lokalt, nära där händelserna skedde är mer trovärdiga än berättelser som skrivits på annan plats.
P2 De isländska kungasagorna beskriver händelser som hände i Norge och Sverige.
P3 Landnamaboken berättar om isländska händelser samt är skriven på Island
S1: Landnamaboken har större källvärde än de olika kungasagorna.

Nu är det bara så att daterbara gravplatser och husgrunder på Island stämmer dåligt med uppgifterna från ättesagor och Landnamaboken. De flesta av husgrunderna på platser som finns nämnda i Landnamaboken är avsevärt yngre än de på 1100-talet skrivna uppgifterna säger.

Samtidigt finns husgrunder på Island som är avsevärt äldre än landnamatiden. Varken dessa platser eller flertalet av de gårdar som kan dateras till landnamatiden är bland de orter som Landnamaboken nämner:

P3 Landnamaboken berättar om var de första invandrarna byggde sina gårdar.
P4 Husgrunder på de platser som omnämns i Landnamaboken är inte från Landnamatiden.
S2 Landnamaboken kan inte anses vara speciellt tillförlitlig m.a.o. källvärdet är lågt.

Detta innebär att vi inte kan lita på Landnamabokens uppgifter om människor och orter lokalt på Island. Detta gör inte att trovärdigheten ökar för andra källor som inte är lokala. Utifrån ovanstående analys fås två premisser.

P5(=S2) Landnamabokens källvärde är lågt
P6(=S1) Landnamaboken har större källvärde än de olika kungasagorna.
S3 Kungasagorna har lågt källvärde.

När då inte Landnamaboken, ättesagorna eller kungssagorna är tillförlitliga sett ur ett historiskt tidsperspektiv, så är de uppgifter som vi får ifrån de isländska sagorna om Grönlands kolonisation som minst nödvändiga att komplettera med uppgifter från annat håll. Det finns en hel del skriftliga uppgifter som tillsammans med senare tiders arkeologiska undersökningar inte bara ställer den föreställning om grönlänningarna som vi matats med på ända utan också har återverkningar när man in nutid diskuterar det sk. klimathotet.

När man tittar närmare på den långa skriftliga grönländska historien som inte alls slutar 1409/10 som vi fåtts att tro, så får vi både lära oss vad grön i Grönland stod för, vad grönlänningarna exporterade bl.a till unionsdrottning Margaretha I:s fatabur och när första fiskekriget mellan Grönland/Island och England utbröt under hennes efterträdares tid. Den historien är så långt från den vi läst i skolböcker och vetenskapliga artiklar som tänkas kan.

Göteborg 29 oktober 2008

Inger E

Kapitel 1 English text Chapter 1
VINLAND OCH HALOGALAND
KÄNDA I EUROPA LÅNGT FÖR COLUMBUS SEGLATSER.

Historien om Grönland börjar tidigt. Det finns mer än en version av hur Grönland upptäcktes. Den mest kända är den om Erik den Röde som sägs ha ‘upptäckt’ Grönland någon gång 985-86. Erik och hans folk seglade runt ön under mer än ett år och övervintrade där, karterade enligt vissa uppgifter Grönland och fann enligt Ari Thorgilsson(d. 1148) läderkanoter och stenbyggnader.

Ari antar att dessa var från samma folk som bodde i Vinland och som grönlänningarna under Aris tid kallade ‘skrälingar’. Källa till den versionen är dels Landnámabók (skriven under första hälften av 1100 talet) dels Erik den Rödes saga som skrevs först på 1400-talet.

De andra versionerna som jag inte berör här finns i olika källor från 1200-talet och framåt. Det som talar för Erik den Röde är att de arkeologiska fynd som gjorts i nutid vid utgrävningar på hans grönländska farm så vitt man kan se stämmer väl överens med Erik den rödes saga och de uppgifter som lämnas om honom i Landnámabóken. Längre fram återkommer jag till fakta som styrker detta.

Men det finns mer uppgifter att hämta i samtida källmaterial än det finns i de isländska sagorna. Bland dessa finns påvebrevet från 6 januari 1053 som indikerar att påve Leo IX när han skrev till Adalbert, ärkebiskop av Hamburg-Bremen, kände till att det fanns områden bortanför Grönland.

” in omnibus gentibus Sueonum seu Danorum, Norunechorum, Islant, Scrideuinnum, Gronlant et universarum septentrionalum racionum”

Nu är det förvisso så att ‘et universarum septentrionalum racionum’ inte nödvändigtvis skulle ha behöva betyda att områden i universums yttredelar var kända. Inte heller att Vinland var känt. Om det nu inte hade varit för att just det påvebrevet var skrivet efter att Isleif, Islands förste ärkebiskop, fått i uppdrag att förmedla kristendomen till grönlänningarna.

För det är Isleif som även Adam av Bremen talar om, som kan vara nyckeln till att påve Leo IX 1053 och Adam runt 1070 kände till Grönland och de grönländska förhållandena. En kontakt upprättades mellan Grönlands befolkning och påvestolen. Kontakten kommer att vara nästan 500 år. Dvs. till mer än 100 år efter att de flesta grönlänningar lämnat Grönland och flyttat vidare och till mer än 50 år efter att Columbus officiellt seglat västerut för första gången. Till det återkommer jag i senare kapitel.

Adam av Bremen berättar i fjärde bokens inledning B att ärkebiskop Adalbert i Bremen uppsöktes av ”stora mängder människor från alla delar av världen. Den längsta vägen blad dessa hade tillryggalagts av islänningar och gränländare och sändebud från götarna och Orkneyöarna, vilka bad att han skulle sända missionärer till dem. Detta gjorde han också omedelbart. Han vigde nämligen många biskopar för Danmark, Sverige och Norge och öarna i havet….” I fjärdebokens inledning F (Skl 94 och 95) räknar Adam upp ett antal av dessa biskopar bland dem Isleif: ”Isleif sände han till ön Island.”

ISLEIF
Isleif är mest känd här i Sverige för att han blev den förste biskopen på Island. Men det finns mer att berätta om honom. Isleif föddes på gården Skalholt 1006 som son till Gissur Hvite. Skalholt låg nära en av flera floder som fått namnet Hvítá. Vilket betyder den vita floden. Skalholt ligger på sydvästra Island inte långt från Thingvallavatn. Fadern sände Isleif att studera till präst vid klostret Herford i Tyskland. Det är det troligt att Isleif genom sin far eller andra som besökte gården hade kännedom om Grönland. Kanske han även träffat Eírík den Rödes son Leif som sex år före Isleif föddes ‘upptäckte’ Amerika. Därmed skulle denna kunskap ha kunnat förmedlas via Isleif till munkarna i Herford redan när Isleif var där på 1020-talet.

Uppgifterna om Leif Eriksson bör man nog ta med en nypa salt. Det finns inte mycket utöver Kristnisagan och Snorres Kungssagor som ger Leif äran till upptäckten av Amerika. De är skrivna mer än 150 år senare runt 1200. I Landnámabók skriven av Ari Thorgilsson, död 1148, sägs det att Vinland det goda upptäcktes av den isländske handelsmannen Thorfinn Karlsefni som var gift med Gudrid. Gudrid var änka efter en av Erik den rödes söner. Ari sägs ha fått uppgiften av en äldre släkting. Dessa uppgifterna går inte att verifiera från någon annan källa än Landnámabók. Dock är de lokalt nedtecknade på Island relaterande till en islänning och tidsmässigt, 1100-talets första hälft.

Isleif kom hem till Island som präst i slutet av 1020-talet. Fädernesgården Skalholt blev prästgård. Han var verksam och framgångsrik så när det kom en förfrågan från ärkebiskopen i Hamburg-Bremen om en lämplig kandidat till den tilltänkta biskopsstolen som reste Isleif åter till Tyskland. I sitt sällskap hade han måhända de omnämnda grönlänningarna. Det var vanligt på den tiden så att grönlänningar och islänningar ofta tog sig över Atlanten via Bergen. Isleif vet vi besökte ett möte med nordiska präster i Oslo. Någon prästrepresentant från Grönland finns inte omnämnd från detta tillfälle. Det innebär inte att det kan uteslutas att grönländska män/präster kan varit närvarande. När Isleif kom åter från prästutbildningen for han hem till Skalholt byggde han där upp Islands första biskopssäte.

Adam berättar i fjärdebokens 36 kapitel att Adalbert ”På deras begäran vigdes en mycket from man vid namn Isleif till biskop. Han skickades från det omtalade landet till ärkebiskopen, och denne behöll honom hos sig ganska länge [han kom dit 1052] och under stora hedersbetygelser. Han fick under denna tid lära sig hur han på ett förnuftigt sätt skulle kunna undervisa folk som först nyligen omvänts till Kristus. Genom hans förmedling sände ärkebiskopen en personlig skrivelse till Islands och Grönlands befolkning….”.

Det antas ibland att Isleif även var biskop över Grönland. Någon annan samtida eller relativt samtida källa för detta har jag inte hittat.

ADAM AV BREMEN
Adam kom till Bremen någon gång under 1066/67. Utgångspunkten för det antagandet verkar vara att han kom till Bremen strax efter kyrkomötet i Tribur som ledde till en personlig katastrof för ärkebiskop Adalbert i dennes stridigheter med Anno från Köln. I den svenska översättningen från 1984 antas Adam ha varit en av kandidaterna till att efterträda Adalbert när denne dog 1072. Det må vara hur som helst med den detaljen. Men när man ser hur inledningen av Adams verk är, så framgår det att Liemar var ärkebiskop av Hamburg och det är till honom Adam riktar sina texter.

Adams främste sagesman sägs vara Sven Estridsson, kung i Danmark. Med tanke på att Adam var verksam i Bremen och att det var dit Isleif kommit 20-talet år innan Adam skrev sitt verk är det inte uteslutet att det i Bremen vid den tiden, utöver alla de källskrifter som Adam hänvisar till i olika sammanhang även funnits skriftliga uppgifter som Isleif lämnat.

Sven Estridsson hade i sin ungdom vistats i Sverige hos Olof Skötkonungs son Anund. Det finns uppgifter i en tidig 1100-tals källa i striderna som föregick att han blev kung av Danmark flydde västerut till Vindland efter att han fått fly inåt Västergötland och sedan slagits vid Jylland. De flesta forskare tycks tro att han hamnade i området Polen-Baltikum. Men seglar man västerut från Sverige, eller från Danmarks västkust, så hamnar man inte där.

Anund var Sven Estridsons kusin eftersom Estrid, Knut den store och Olof enligt polska källor hade samma mor vars polska namn mycket väl skulle kunna missförstås till Sigrid Storråda av islänningar. Modern som bytte från en kristen inriktning till en annan när hon gifte sig med Olof Skötkonung fick därefter namnet Gunhild. Eftersom Knut den store och Olof Skötkonung själva red efter henne till Polen då Knuts och Estrids far Sven Tveskägg dött och hon flytt till Polen, så bör Sven Estridson utöver uppgifter han lämnat till Adam om de nordiska, de isländska och de grönländska förhållande även ha haft viss kunskap om Polen som inte Adam själv hade.

PÅVE LEO IX:S BREV TILL ADALBERT AV HAMBURG BREMEN.
Som tidigare nämnts så kom Isleif till Bremen 1052 och i början av januari året efteråt skrev påve Leo IX brevet till ärkebiskop Adalbert där Grönland och universums yttersta områden nämndes. Försåvitt inte påven genom munkarna i Herfords förmedling tidigare fått kännedom om Grönland, ligger det nära till hands att anta att Isleifs ankomst till Bremen kan ha givit ärkebiskopen uppgifter om Grönland som hunnit förmedlas till påven under år 1052. Det som talar för det är att tidigare brev där ärkebiskopen i Hamburg Bremen fått uppdraget att se till att kristna och utse biskopar till de nordiska länderna inte nämner Grönland.

Källor:
Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar
Diplomatarium Danicum, serie 1, II, no 1
Diplomatarium Norvegicum bind 17 nr 849
Kristni saga,
Kung Olafs saga i Flateyboken
Landnámabók
Nicholas av Thingeyre verk

Vetenskapliga arbeten:
Jansen Henrik M, A critical account of the written and archaeological sources’ evidence concerning the Norse settlements in Greenland, Meddelelser om Grönland 182:4, 1972
Lappenbergs Hamburgisches Urkundenbuch I

One Response to Grönland och Grönlänningarna kapitel 1

  1. […] Grönland och Grönlänningarna, Inledning och Kapitel 1 Grönland och Grönlänningarna, kapitel 2 Grönland och Grönlänningarna kapitel 3 […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s