Grönland och Grönlänningarna kapitel 2

Grönland och grönlänningarna.
© Johansson Inger E, 1995-2008


Kapitel 2
GRÖNLAND I TIDIGA KÄLLOR

”I Oceanen finns flera andra öar, av vilka Grönland inte är den minsta. Den ligger ännu längre bort i Oceanen, mitt emot Sveriges fjäll – de ripheiska bergen. Från nordmännens kust skall man kunna segla till denna ö på fem eller sju dagar på samma sätt som till Island.” Adams fjärde bok kap 37.

Uppgiften om hur lång tid det tog att segla stämmer väl in med uppgifter som en senare tids grönlänning Ivar Bardson som själv reste till Grönland ett antal gånger ger. Däremot sämre med vad nutida forskare och sjöfarare tror. Trots detta tror jag mer på Adam och Ivar Bardson eftersom jag vet att båtar från Sannäs och Grebbestad, Tanums kommun som ända fram till Andra Världskrigets början, innan radar blev allmänt använt, seglade för att fiska Grönlandssill och långa söder Grönland norr Buffin Island när kaptenerna var kända med var man skulle byta mellan de olika strömmarna i Golfströmmen för att komma snabbast fram tog 3 veckor på sig att gå fram och tillbaka samt fiska båtarna fulla. Tidsangivelserna för segling från Orkney till Bergen stämmer väl överens med vad seglare på 1900-talet behövt för att tillryggalägga sträckan. Vet man däremot inte hur man läser av vattenströmmarna i och runt Golfströmmen så tar det självfallet längre tid oavsett vart man seglar.

I Adams fortsatta text står: ”…. Också till dem påstås kristendomen nyligen ha nått fram.” Som nämndes i första kapitlet ovan så hade Adam i kapitel 36 skrivit ‘Genom hans förmedling [iej:Isleifs] sände ärkebiskopen en personlig skrivelse till Islands och Grönlandsbefolkning’. Den uppgiften kunde Adam fått direkt av Ärkebiskop Adalbert alternativt från en skriven kopia av brevet Adalbert sänt. Eftersom Adam säger ‘påstås kristendomen’ är det knappast troligt att Adam själv fanns i Bremen eller Hamburg när de ovan nämnda grönlänningarna besökte Adalbert. Det råder relativ konsensus att Adams verk skrevs under början av 1070-talet.

De uppgifter vi får från andra icke-sagokällor blir mer frekventa från 1100-talet. Enligt Catholic Encyklopedia ” Pre-Columbian Discovery of America” skrev abbot Nicholas av Thingeyre att söder om Grönland ligger Helluland, därnäst Markland sedan är det inte långt till Vinland. Nu är Nicholas av Thingeyre en mycket omdiskuterad person. Vissa tror att encyklopedian tagit miste på Thingeyre och Thveraa senare kallat Munkathvera. Vilket skulle göra att den som kallats Nicholas av Thingeyre var Nicholas Bergthorsson som 1151-54 gjorde pilgrimsresan till Jerusalem via Rom och vars dagbok, Leidarvisir och borgaskipan berättar följande: (egen översättning till svenska)

”…Norr om Tyskland ligger Danmark. Oceanen sträcker sig in i den Baltiska sjön, nära Danmark. Sverige ligger öster om Danmark och Norge i norr. Norr of Norge är Finnmarken. Kusten sträcker sig mot nordost och sedan österut tills den når Permia, som tillhör Ryssland. Från Permia finns obygder som sträcker sig norrut ända till Grönland [iej !!!] Bortom Grönland, söderut, finns Helluland och bortanför det Markland, därifrån är det inte långt till Vinland. Vilket somliga tror sträcker sig ända till Afrika. England och Skotland är en ö men är separata kungadömen. Island är en stor ö som ligger norr om Irland……”

Det finns tidiga kartor där Grönland är placerat norr om Norge på andra sidan Arktis obygder. Samtidigt är det viktigt att notera uppgiften att det var de som trodde att Vinland sträckte sig ända till Afrika. Redan den uppgiften ställer Newfoundlandentusiasterna i mycket tveksam dager. För Newfoundland var och är med sina 111 390 km² MINDRE än England, 130 439 km² som vikingarna bevisligen seglade runt. Det förefaller otroligt att norska grönlänningar som besökte Newfoundland skulle missat att detta var en ö och inte ett land som sträckte sig långt söderut.

Nicholas Bergthorsson berättar vidare:

”Närmast Danmark är mindre Sverige, sedan ligger Öland därefter Gotland, sedan Hälsingland, Vermland och de två Kvenländerna, som ligger norr om ‘Biarmaland’. Från Biarmaland sträckersig obygderna norrut hela vägen tills man når Grönland. Söder om Grönland ligger Helluland, därefter Markland, sedan är det inte långt till Vinland det Goda. Vilket somliga tror sträcker sig till Afrika. Och om det är så måste havet utvidga sig mellan Vinland och Markland. Det berättas att Thorfinn Karlsefne högg ved där [Markland] innan han gav sig ut för att söka Vinland. Han kom dit där de trodde landet låg, men nådde det inte och fick inget av rikedomarna med sig. Leif den lycklige var den förste som upptäckte Vinland och då mötte han några köpmän till sjöss som han med Guds godhet räddade till livet. Han introducerade kristendomen på Grönland och det dröjde inte länge förrän ett biskopssäte byggdes på en plats som kallas Gardar…”

Nicholas Bergthorson blev runt 1155 den förste abboten av Munkathvera. Hans dagbok kopierades och finns återgiven i senare skrifter. Här är det viktigt att observera att uppgifterna om Arktis, obygden, finns återgivna på tidiga kartor av Norden samt att Nicholas Bergthorson berättade om Vinland före de flesta av de sk. sagokällorna skrevs ner. Han dog 1158.

Nu är det så att det även berättas att den abbot som den katolska kyrkan kallar Nicholas av Thingeyre besökte Rom mer än 20 år innan Nicholas Bergthorson kom dit. 1134 lämnade Nicholas av Thingeyre en geografisk beskrivning av Norden till påven. Det har funnits historiker, bland dem Eric Werlauff som talat om Nicholas Sæmundarson, död 1160, som den som åsyftats. Nu finns inte Nicholas Sæmundarson uppräknad bland abbotarna av Thingeyre i deras abbotslängd. Dock finns han uppräknad i ‘Itinera Hierosolymitana Crucesignatorum – Vol II som fransiskanerna publiserade utifrån medeltida källor på 1970-talet. Nicholas Sæmundarson sägs där ha varit abbot i Thingeyre. Vilket onekligen gör det lite märkligt att han inte finns med i abbotlängden. Nu finns det andra källor som jag inte lyckats titta närmare på. Bland dem ‘de Solace of Pilgrimes, a description of rome cirka 1450 som getts ut av John Capgrave, Oxford 1911 utifrån tillgänglig original. Här finns mer att göra för den intresserade.

Från 1250-talet finns en intressant källa, Konungs skuggsjá. Den är en form av lärobok där en son ställer frågor till sin far som besvarar dem. Här finns en uppgift om Grönland som bekräftar de arkeologiska utgrävningar som gjorts under senaste århundradet. Konungs skuggsjá översattes till engelska från fornnorska av Laurence Marcellus 1917. Här är ett litet avsnitt återgivet:

”XVIII

THE PRODUCTS OF GREENLAND

Son. You stated earlier in your talk that no grain grows in that country; therefore I now want to ask you what the people who inhabit the land live on, how large the population is, what sort of food they have, and whether they have accepted Christianity.

Father. The people in that country are few, for only a small part is sufficiently free from ice to be habitable; but the people are all Christians and have churches and priests. If the land lay near to some other country it might be reckoned a third of a bishopric; but the Greenlanders now have their own bishop, as no other arrangement is possible on account of the great distance from other people. You ask what the inhabitants live on in that country since they sow no grain; but men can live on other food than bread. It is reported that the pasturage is good and that there are large and fine farms in Greenland. The farmers raise cattle and sheep in large numbers and make butter and cheese in great quantities. The people subsist chiefly on these foods and on beef; but they also eat the flesh of various kinds of game, such as reindeer, whales, seals, and bears. That is what men live on in that country.”

I ett tidigare kapitel i Konungs skuggsjá berättas dels om det märkliga ‘norrljuset’ samt att det bara var på några få platser på Grönland som man försökt odla korn och vete. Trots detta så står här i klartext att 1250 så visste man om hade stora gårdar och att kor och fårskötsel bedrevs i stor utsträckning samt att smör och ost tillverkades i stora kvanititeter. Det senare bekräftas av den införsel som i slutet av 1300-talet kom Drottning Margaretha I:s fatabur till del, samt även av det besökande fartyget 1409/10 som var närvarande vid ett bröllop på Grönland. En kontakt som många historiker felaktigt tror och har trott var den sista med grönlänningarna. I Konungs skuggsjá finns många andra uppgifter om Grönland som ger vid handen att den som skrev måste haft mer än en uppgiftslämnare han litat på.

Om vi nu går tillbaka till Adam av Bremen så skrev han följande om Vinland:

”Han talade också om ytterligare en ö, som hade upptäckts av många i denna ocean och som heter Vinland, därför att där växer vilda vinrankor, som skänker ett utmärkt vin. Att där även brödsäd finns i överflöd utan sådd, har jag inte erfarit genom falska rykten utan genom danernas pålitliga underrättelser. På andra sidan denna ö, sade kungen, finns inget beboligt land i denna ocean, utan allt därbortom är fyllt av obefarbar is och täckt av omätligt mörker.”

Adam skrev på 1070-talet. Som tidigare nämts hade han en egen källa, Sven Estridsson, som Adam betraktar som pålitlig. Det finns i Adams uppgifter ytterligare en källa som han antingen hört av Sven Estridsson om eller fått kännedom om från annat håll:

”Nordmännens vittbereste furste Harald har nyligen erfarit detta. När han med sina skepp ville utforska det nordliga havets utsträckning, höljdes inför hans ögon världens yttersta gräns i töcken, och genom att vända om lyckades han med knapp nöd undkomma avgrundens gapande svalg.”

Onekligen uppgifter som talar emot att Newfoundland är Vinland. Vinland skulle däremot utifrån de uppgifter som lämnats ovan kunna avse hela Nordamerika mellan Hudson Bay och Atlantkusten.

När man tittar närmare på de uppgifter som lämnats från 1070-talets Adam av Bremen fram till 1250-talets Konungs skuggsjás berättelser om Grönland så talar mycket för att Grönland och de grönländska resorna, förhållandena, gårdarna, levnadsvillkoren o.s.v. var väl känt åtminstone i Norden. För det var en engelsman Nicolaus Breakspear som i mitten på 1100-talet besökte Norden, som påvlig legat för Norden. Han besökte Norge och upprättade under under sitt besök Nidaros som ärkebiskopssäte 1152. Det vore orimligt att tro att Nicolaus Breakspear som vi historiskt känner som påve Hadrianus IV inte hört talas om Grönland och möjligen också Vinland under sitt långa besök i Norge. Orimligt av två skäl:

* Enligt flera källor, varav den som katolska kyrkan kallar ‘Nicholas av Thingeyre’ så hade Grönland fått egen biskop utsedd 1125. Detta måste en påvlig legat som bl.a. har som uppgift att kräva in Peterspenningen antingen känt till INNAN han kom till Norge eller fått reda på när han besökte Bergen och Trondheim (Nidaros). För under samma tid rådde en tvist mellan biskopen av Bergen och biskopen i Nidaros som blev ärkebiskop om frågan under vem av dem Grönlands biskop hörde hemma.

* Grönland och Islands biskopar kommer under Nicholaus Breakspears besök att formellt föras över från Hamburg-Bremens ärkebiskopsäte till Norge.

Källor:

Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar

Karlsefni sagan (från Hauks bok)

Konungs skuggsjá

Landnámabók

Lappenbergs Hamburgisches Ur-kundenbuch

Nicholas Bergthorsson, Leidarvisir och borgaskipan

Ordericus Vitalis, Historiske besetninger om Normanner og Angelsaxere fra Orderik Vitals kirkehistorie I-III. Edition 1889

Vetenskapliga arbeten:

Jansen Henrik M, A critical account of the written and archaeological sources’ evidence concerning the Norse settlements in Greenland, Meddelelser om Grönland 182:4, 1972

5 kommentarer till Grönland och Grönlänningarna kapitel 2

  1. […] I ett tidigare kapitel i Konungs skuggsjá berättas dels om det märkliga ‘norrljuset’ samt att det bara var på några få platser på Grönland som man försökt odla korn och vete. Trots detta så står här i klartext att 1250 så visste man om hade stora gårdar och att kor och fårskötsel bedrevs i stor utsträckning samt att smör och ost tillverkades i stora kvanititeter. Det senare bekräftas av den införsel som i slutet av 1300-talet kom Drottning Margaretha I:s fatabur till del, samt även av det besökande fartyget 1409/10 som var närvarande vid ett bröllop på Grönland. En kontakt som många historiker felaktigt tror och har trott var den sista med grönlänningarna. I Konungs skuggsjá finns många andra uppgifter om Grönland som ger vid handen att den som skrev måste haft mer än en uppgiftslämnare han litat på.Grönland och Grönlänningarna kapitel 2 […]

    Gilla

  2. […] Grönland och Grönlänningarna kapitel 2 […]

    Gilla

  3. Hans Lindgren skriver:

    Hej!
    Du skriver att fiskare fraan Bohuslaen i gamla dager seglade till Baffin Island innan Radar blev allmaen. Radar kom inte i bruk i svenska handelsflottan foerraen paa 50-talet. I staellet skall Du nog skriva MOTOR. Det aer korrektare och goer prestationen mer beundransvaerd. Fiskarna i Bohuslaen koepte maanga stora, seglande kuttrar fraan England naer de engelska fiskarna gick oever till Steam trawlers i slutet av 1800-talet. Motorer blev nog inte vanliga i svenska fiskebaatar foerraen laangt in paa 1900-talet.
    Tack for Dina fina och intressanta bloggar!
    MVH,
    Hans Lindgren

    Gilla

    • norah4you skriver:

      Nej Hans,
      jag känner väl till när radar började användas längs Kanadas kust. Talar inte om när den kom i bruk på båtar varken svenska eller utländska. Utan innan radarn blev allmän avser alltså när ett land hade byggt ut sin radar så att landet kunde hävda sin territorialrätt. Du får läsa en gång till.
      Sedan det där med motorer i båtar. Det vet ni yngre idag lite om. Finns gott om bilder tagna av släktingar i dåtidens större utlastningshamn för gatusten, Sannäs, som visar utifrån att man kan se vilka hus som finns i samhället att det inte bara var segelbåtar som lastade i slutet på 1800-talet. Har goda bilder även från 1905 och framåt. Det var inte segelbåtar min egen farfar följde med som förman för större stenhuggeri när man levererade gatusten till Bryssel eller till Paris…. Jag har dessutom i min egen ägo brev som beskriver båtarna och transporterna. Så gå och gräv i Landsarkivet. Original på en del av det jag äger skickades av farfar till Landsarkivet i Göteborg i mitten av 1950-talet och kvitto finns på att det mottagits där. Dock lyckades jag inte själv under den korta tid jag skrev en kulturgeografisk uppsats runt 2000 få fram det. Men kvitto finns att det är mottaget och där borde samtliga båtar som skeppade gatusten och var motordrivna finnas noterade precis som i mina fotokopior.

      Gilla

  4. […] och Grönlänningarna, Inledning och Kapitel 1 Grönland och Grönlänningarna, kapitel 2 Grönland och Grönlänningarna kapitel […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s