Sveriges historia i ett nötskal del 3 – 1000 e.Kr till år 1500

2015/11/30

Andra versen på svenska nationalsången lyder:

Du tronar på minnen från fornstora dar
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och förbliver vad Du var.
Ack jag vill leva, jag vill dö i Norden

Ja i gamla tider flög namnet på landet här uppe ut över jorden. Redan år 54 E.Kr talades det för första gången om folket häruppe som levde vid Vigotha Elf. Vi har två källor. Dels den Dio som Jordanes hänvisar till i sitt verk om Goterna. Dio besökte landet här uppe i norr efter att blivit utröstad och fått ge sig av från Aten tog han sig upp via handelsplatsen Geata hade vid Donau nära Pustan och vidare över Pustan upp till Geata/Gothas (finns mer än 20 beteckningar i bevarade källor fram till år 800 e.Kr) handelsplatsen vid Wislas mynning. När Dio återvände till Aten skrev han enligt samtida källor en bok om folket här uppe. Den finns mig veterligen inte kvar. Däremot är fler än 50 av de tal han höll efter återkomsten till Aten bevarade som minst i B2-B3 version tack vare arabiska geografer och historiker samt koptiska kristna munkar. Den andra källan är betydligt mer känd, men tyvärr verkar det som om svenska historiker ofta missat att läsa den i de tidiga avskrifter som fortfarande finns bevarade….. Ptolomaios/Ptolomy berättar i sitt stora verk utöver hur man delar in jorden i 360 grader såväl det vi idag kallar longitud och latitud även om Vigotha Elf som springer upp i mitten av landet och forsar ut i Norra Oceanen.

Men åter till tiden 1000 e.Kr till år 1500 tre av de som gjorde att Sveriges namn flög över jorden var kvinnor.

* Den ena var Ingegerd, dotter till svenske kungen Olof Skötkonung. Hon var först förlovad med den norske kungen, men blev bortgift med Jaroslav av Novgorod. Jaroslav var ättling i rakt nedstigande led till Rurik. Samtliga händelser som tilldrog sig när den som i Nestorskrönikan kallas Rurik kallades över till andra sidan Östersjön bekräftas av Rimberts Ansgarskrönikan skriven senast år 867. Det finns till och med en passus i den som gör det möjligt (troligt?) att Rimbert eller Erimbert som han kallas i en del samtida källor SJÄLV var ögonvittne till den händelsen. Ingegerds och Jaroslavs äktenskap blev ovanligt lyckligt enligt såväl samtida besökande historiker och kyrkofäder m.m. När hon och Jaroslav gifte sig, så tog hon namnet Irina då hon konverterade till den Ortodoxa kyrkan. Hon och Jaroslav kom att bli Storfursteparet av Kiev vars barn och barnbarn i princip kom att gifta in sig i Europas samtliga större kunga-/furstehus. När Jaroslav dog gick Ingegerd/Irina i kloster och tog namnet Anna hon blev ett av Rysk-Ortodoxa kyrkans första helgon.

* Den andra var vårt svenska helgon Heliga Birgitta. Att Birgitta själv tillhörde Folkungaätten är tämligen välkänt. Vad som är mindre känt, är att även hennes man var en släkting av samma ätt. Än mindre känt är att makens arvsrätt enligt gamla arvsregler före den fras som väl alla förr fick lära sig: ”Gånge hatt till och hätta från” dvs då kvinnans arvsrätt samtidigt som Kvinnofridslagen kom minskade tack vare den dåvarande Svenska kyrkans ärkestifts inflytande. Den Heliga Birgitta ansåg enligt samtida dokument bevarade i kopieböcker, att hennes egen son enligt gamla arvsregler före Magnus Erikssons Landslag hade rätten att ärva svenska tronen då Birgitta inte ansåg att Magnus Eriksson ”var lämplig”. Allt började med att den Heliga Birgitta förfasade sig över att Kung Magnus och Drottning Bianka av Namur var tillsammans sexuellt även när det inte handlade om barnalstrande…. så Heliga Birgitta som var en av de starka vid hovet krävde att de inte skulle vara tillsammans om de inte avsåg att avla barn. När då Magnus Eriksson, sant eller osant, kom att bli nära vän och mer enligt Heliga Birgitta med man, så började Heliga Birgitta att kalla honom Magnus smek…

Den Heliga Birgitta fick mark i Vadstena av Kung Magnus och Drottning Bianka för att uppföra sitt kloster. Hon drog som de flesta vet till Rom för att få påvens tillstånd att grunda en ny orden. Det finns mycket att berätta om den Heliga Birgitta under åren i Rom. Hon dog innan hon kommit hem och fördes hem till Sverige.

* Den tredje kvinnan som gjorde att Sveriges (och Danmark/Norges) namn flög över världen lånade vi in och hon uppfostrades till stor del av den Heliga Birgittas ena dotter efter att kvinnan, Margaretha I (hon med Kalmarunionen) gift sig med vår svenske kung Magnus Erikssons son Håkan/Hakon fött honom en son som ärvde norska tronen och som hon som minderårig lyckats placera på den danska tronen….

Sammanfattning
Så vad vi har från 1000 e.Kr fram till år 1500 när det gäller de som fick namnet på vårt land att flyga över jorden, är bland annat en bortgift kvinna, en kvinna som grundade en klosterorden med huvudsäte i Östergötland samt en ”inlånad” dansk prinsessa.

Det var den sista kvinnans make Hakon av Norge som precis som Olaus Magnus skrev: ”Passerade Grönland med Krigsflotta”, se Olaus Magnus 1490-1557 confirms nåväl detta hände efter att Ivar Bardarsson till Påvlig Kardinal år 1364 vid återkomsten från Grönland och Nordamerika betalat tiondet för Korsnes och ytterligare en diocese i Nordamerika. Kardinalen blev sedemera påve och det är i den påvens arkiv en del detaljerade uppgifter finns att hitta.

Här i Sverige och på Europeiska delen av norra halvklotet fanns det självfallet ett antal män som många tror var kända över hela jorden. I vissa fall var de det, men inte lika mycket som kvinnorna ovan nämnda. I andra fall var de det endast under kortare tidsepoker och nämndes och glömdes strax bort. Precis som kartografen som redan under 1300-talets mitt karterade Nordamerika från Newfoundland väster ut till västra kusten av det som långt senare kom att kallas Hudson Bay och hela vägen ner till Mexikanska Golfen samt österut till Florida och norrut. Men den biten är en helt annan historia och han var inte av svenskt, norskt eller danskt påbrå.


Sveriges Historia i ett nötskal, del 2 – Vikingatiden

2015/10/31

Andra versen på svenska nationalsången lyder:

Du tronar på minnen från fornstora dar
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och förbliver vad Du var.
Ack jag vill leva, jag vill dö i Norden

Vikingatiden var en tid då svenskar, norrmän och danskar gjorde som goterna på sin tid raider i öst och väst. Precis som Ermaneric/Hermanerik på sin tid var den mest kände av alla svenskar i fornstora dar på färd i östled. Inte en gång utan gång på gång. Krävde tribut av de städer, byar de passerade. Om de inte fick det de ville, så tog de ortens ledande män som de satte att ömsom ro ömsom bära båtar. För på Vikingatiden hade inte männen med sig de stora följen de haft under Folkvandringstiden. De for oftare ner via de ryska floderna. Som de beskrivs Dnjepr och Stora Volga. Nere i Konstantinopel sålde handelsmännen inte bara vita fjällrävskinn, mårdskinn och sobel. En av de större handelsvarorna var slavar man tagit under resans gång.

Många har undrat över hur det kom sig att den svenska Stormaktstidens stora, Gustav II Adolf och inte minst Karl XII hade ögonen riktade i långt ner i sydöstra delarna av Europa. Men allt är för en gångs skull enklare att förklara än vanligt. För den vars namn flög mest och längst över jorden hette Ingvar. Nu talar jag inte om någon Ingvar med Ingvarståg på 1000-talet….. nej om verklighetens Ingvar som härjade med stort antal män hela vägen bort till Bakra och ner i Byzantinska Riket. Det var innan våra forntida svenskar åter började ta sold hos Romersk kejsare. Nu i det Östromerska Riket.

Verklighetens Ingvar, väl dokumenterad i källor över hela Europa och måhända samme som tillskrivits runstenar daterade till 1020-1030…. för verklighetens Ingvar även kallad Ingar/Inger/Yngvarr och….Igor finns väldokumenterad i alla vikingatåg till orter som av runologer och arkeologer tillskrivits en Ingvar 100 år senare än den som finns i extremt stort antal källor…

Vi tar det från början men börjar med Liuprand, Lombarden som år 963 blev biskop i Cremona. Liuprand hade år 948 AD resp. 950 varit kungligt sändebud i Konstantinopel och där fått sig berättat om Ingar/Inger som dött några få år tidigare efter att sin Liuprand berättar varit kungligt sändebud i Konstantinopel utöver att han av sin ärkebiskop fått första hands uppgifter om Ingar/Ingers misslyckade fälttåg år 941 AD. Ingar/Inger kallas även för Yngarr samt Igor i andra källor som berättar om samma vikingatåg. (några av dessa källor nämns nedan).

Om det misslyckade vikingatåget år 941 skriver Liuprand bl.a. ”Kung över detta folk var Inger som kom till Konstantinopel med över 1000 skepp
Den uppgiften samt många fler går att läsa i Theodor Mommsens artiklar i ”Monumenta Germaniæ historica” Script III sid 331.

Innan jag går vidare, skall jag presentera verklighetens Ingvar/Ingar/Inger/Yngvarr även kallad Igor i Ryssland.

När Rurik dog, var hans son Igor ett spädbarn. Som förmyndare kallades en av Ruriks norska släktingar, Oleh/Oleg i östliga källor Helge i nordiska källor. Helge hörde hemma i Halogaland. Enligt en av de främste historikerna under 1900-talet, Norah Chadwich styrdes Kiev under Oleg/Helges tid direkt från Halogaland fram till att Ingvar/Yngvarr/Ingar/Inger/Igor blev myndig. Novgorod styrdes under samma tid av Varjagerna (återkommer till dem nedan) från Sverige.
Just dessa uppgifter stöds även av ”Cambridge Document”, ‘An unknown Khazar Dokument utgiven av Jewish Quarterky Review, N S 1912; samt av ett flertal Arabiska, Grekiska samt Armenska källor.

Under åren som Oleh/Oleg/Helge var förmyndare för Ingvarr/Ingar/Inger/Yngvarr, så trolovades den senare med Helges dotter. Olga även kallad Allogia i östliga källor hette troligen Helga här i Norden. En som har skrivit om räderna var Kejsar Constantine Porhyrogentius i De Cermoniis Aulae Byzantinae (utgiven Bonn 1829). Precis som många andra östliga källor som berättar om de första 40 åren av 900-talet samt Yngvarr/Ingar/Inger/ som härjade i Svarta Havet, Kaspiska Havet samt i hela Asia Minor och ner till norra Syrien. Att vi här i Sverige tillskrivit de stora räderna den 100 år senare tänkte Ingvar på Ingvarsstenarna, det är en annan historia (möjligen Uppsala-politisk?) som jag här lämnar därhän.

Tack vare att Igor/Ingvar/Yngvarr/Ingar/Inger hade med sig sin hustru Olga/Helga(?) vid besök i Konstantinopel, så har ett antal arabiska källor berättat om de härnadstågen/fälttågen som fyllde folk med skräck. Det gick så långt att Sharaf Al-Zamān, Tāhir Marraeî (utgiven av V Minorsky London 1942) skrev: ”En gång seglade de in i Khazarsjön och blev härskare i Barda’h för en tid….. om de hade haft hästar och ridit skulle de varit en stor utmaning/fara för hela mänskligheten”

En av alla de andra samtida eller nästan samtida källorna till Ingvars/Yngvarrs/Igors härjningar var Moslem, en arabisk historiker och geograf. Han skrev i Annals of Abulfeda om år 943 AD: att de kom ”på skepp från sina hem(/hemländer) via Kaspiska Havet och Kurfloden, tog sig till Barda´a och ockuperade staden, plundrade, dödade och återvände hem

Gregori Abulfaraj berättar i Syriska Krönikan om Alani, Slaver och Lazzgier som under gemensam ledare år 943 ”kom och härjade ända bort till Azerbadjan och förstörde Barda´a samt slaktade 20.000 män samt försvann

Det ovan är bara en liten bråkdel av alla källor som berättar om Ingar/Inger/Ingvar/Yngvarr/Igors. De beskriver främst Ingvarstågen/Ingvarrs härtåg under 943-944. Finns ett stort antal andra Vikingahärjningar som samme person ledde. Uppgifter om 20.000 man och tusentals skepp (olika antal skepp) är vanligt förekommande. Men tillsvidare ville jag bara presentera den man som i fornstora dar spred om inte gott rykte så i varje fall rädsla över stor del av då kända jorden.

Det sägs i ryska källor att det var Igors förmyndare Oleh/Oleg/Helge från Halogaland som runt 907 var den som började samla svenskar(varjager främst), ruser och slaver till stora härdnadståg mot Konstantinopel för att få tillstånd ett handelsavtal. Lämnar den frågan därhän för den har inte med rubriken att göra.


Sveriges historia i ett nötskal – före Vikingatiden

2015/10/25

Andra versen på svenska nationalsången lyder:

Du tronar på minnen från fornstora dar
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och förbliver vad Du var.
Ack jag vill leva, jag vill dö i Norden

Tyvärr har alldeles för många idag inte haft ämnesbehöriga lärare i Historia. För alla de som missade att lära in Sveriges äldre historia följer här en historisk tillbaka blick. Inte enbart den som Mellanmjölkslandet Sverige efter Grundskolans införande haft i läroböckerna. Ett land utan historia är ett land utan framtid. Det är viktigt att ta med och erkänna oavsett om det är förskräckliga saker ”våra” landsmän hittade på i äldre tider eller om det bara är den historia som vi svenskar idag vill erkänna.

Sammandrag av Sveriges historia

Fornstora dar
Fornstora dar börjar långt innan vi i Sverige och Norden ens började rista runor. Den biten lämnar jag tillsvidare därhän då den inte är den viktigaste att känna till. Fornstora dar som lämnade avtryck i samtida historikers, kyrkofäders samt geografers bevarade skrifter har större betydelse.

Hermanerik
Hermanerik kom från ön i norra Oceanen. Hermanerik dog runt ~370. Han var en östgotisk kung skapade ett välde från Östersjön till Svarta Havsområdet.

Bitar av den historiska väv beskriver Hermanerik inte enbart i ärade ord. Han och hans män var väldigt lika de senare Vikingarna som härjade från England hela vägen ner till Svarta Havet och Asia Minor.
Hermanerik finns väl dokumenterad av historiker. kyrkofäder samt geografer från Spanien ända bort till nuvarande konfliktområden i forna Asia Minor och söderut hela vägen till Jerusalem berättar om från Hermaneriks egen tid till 600-talet. Widsith rad 18 och 19 ‘Attila ruled the Huns; Eormanric The Goths Widsith poemet finns bevarat i ‘The Exter book’. Poemet antas vara från 600-talet.(Not 1)

Hermanerik/Ermanerik/Eormanric stavningarna är många precis som stavningarna för de Ostrogoter (Not 2). Ostrogoterna följde med honom från ön i Norra Oceanen via Gotland. (Not 3)

Mest känd av alla samtida/nästan samtida källorna är Zosimus (Zosimus, Historia Nova)

Eunapius var en känd retoriker och historiograf skrev bl.a. att Hermanerik/Ermanerik och hans män kom över vatten mot det område vi idag kallar Baltikum. Hermaneriks män var kända för att slåss med bra dubbelsidiga(!) svärd och härjade i stort sett på samma sätt som senare tiders vikingar gjorde. Ett undantag – fick Hermanerik inte det tribut han önskade sig, var han känd för att ta ledande män ur den besegrade eller belägrade gruppen. Han gjorde dem till slavar och en del såldes senare efter Hermaneriks död nere i östra Europa.
Eunapius var född i mitten på 340-talet(Sardis, Lydia) död omkring 420.

Not 1. The Exter book består av en samling äldre engelska, främst anglo-saxiska, poem som sammanställdes till en bok aom biskopen i Exter fick i gåva. skriven runt 975 e.Kr Poemet som Widsith skrev brukar dateras till 600-talet. Vill lägga in en sk. Brasklapp. Utifrån de uppgifter som Widsith lämnar, så ifrågasätter jag om inte Widsith själv skrivit av en källa som senast nedtecknades år 553/54 e.kr. Beviset för detta lämnar jag därhän då det inte berör denna artikel.

Not 2. exempel på detta kan polske historikern Gerard Labudas sammanställning användas. (Labuda Gerard, Zródla, sagi i legendy do najdawniej szych dziejów polski, Warsaw 1960):

Goci, Gaura, Gautar, Gautum, Gautowie, Geatas, Geatowie, Geotena, Goci Wspaniali, Gota, Góta, Gotan, Gotar, Góti, Gotum, Gothi, Gutan,Hraeda, Hraedhowie, Hraedowie, Hraid-Goci, Hredhowie, Hraid-Gótanz, Hraiþ-kutar, Hreðgotar, Hreid-Goci

Not 3. Stora delar av Gutasagan bekräftas om än inte tidsmässigt i de skrifter om Hermanerik som skrevs före 700-talet. En del kompletterande uppgifter ges i den verkliga Saxiska Krönikan (finns ett ex bevarat på Stadtsmuseum i Berlin) som berättar om hur Saxerna kördes bort av Hermaneriks folk när de från Gotland kom över till Baltikum från mitten av Estland upp mot nordost och började vandringen ner till det område i Tyskland som Saxerna sägs ha kommit ifrån.

Alarik
Alarik beskrivs i samtida källor som Goternas ledare. Finns ett antal varianter på tolkningar utifrån källkritisk analys om detta, men här citeras en samtida källa:

År 410: ”At that time after the death of Stilicho, Alaric, the leader of the Goths, sent an embassy to Honorius to treat for peace, but achieved nothing. Therefore, he made for Rome and besieged it…” Samma år dör Alarik och efterträds av sin svåger Ataulf. ”When Alaric died his brother-in-law, Ataulf, succeded hem.” (Olympidors, Bibl.Cod80 pp 168f) (Not 1)

Not 1 Olympidor/Olympidorus brukar dateras till första hälften av 600-talet. Sällan nämnd av svenska historiker har han en hel del upplysningar som bör tillföras svenska historien.

Theodrik den store
Theoderic föddes 454 e.Kr. i Bern där hans föräldrar bodde under hans första år. Theodrik var son till den gotiska kungen Valamir(Valdemar) och Ereriliva (mest känd som Evsebia) Theoderic hade en yngre bror, Teodimund. Theoderic den store var Ostrogoternas Kung under slutet av 400 och början av 500-talet. Theoderic, vars släkt kom uppe från ön i den norra Oceanen övervägde att invadera Romarriket och ersätta det med ett gotiskt rike. Theoderic finns bl.a. nämnd på Rökstenen. I april 487 fattade Theodrik beslutat att inte invadera hela Romarriket. Han tog ett beslut som förändrade Europas historia för alltid, även om han inte uppfyllde sina intentioner att göra alla delar av Europa till Gotiskt ”territorie”. (Not 2)

När Västroms siste kejsare störtas av Odovakar, så ledde Theoderic son till goten Valamir östgoterna som trängde in i Italien. (Not 1) Odovakar störtas av Theoderik och dödas. Adamantius(?vem var han) sände därefter en kejserlig kurir en s.k. ”magistrian” med klagomål på Theoderics framfart i det Romerska Italien. (Not 3)

Theoderic var kristen. Kejsaren av Östromerska riket antog därför att en präst skulle kunna påverka förhandlingarna med Theoderic. Kejsaren sände därför en präst med sin kurir som skulle sköta förhandlingarna. Den kejserlige kuriren hade med sig en präst ”whom the Christians call a ‘presbyter’,” (Not 4)

Not 1. Malchus 20,110

Not 2. Ett skäl till att vi vet extra mycket om Theodrik den store är att Cassiodorus (mest känd som källa för Jordanes) i unga år blev blev han ”questor sacri palatii” hos Theoderik den store. Cassiodorus var född ~487 i Bruttii Notera att Den Östgotiska staten godkänd av Östrom – såväl senat som övriga administrativa romerska funktioner upprätthölls för Östroms räkning av kung Theoderic. Källa: Cassiodorus, Variae IX,25

Not 3. Malchus 20,121

Not 4. Malchus 20, 140


SPRÅKLIGA LEDTRÅDAR TILL DET FÖRGÅNGNA

2015/09/21

Utdrag ur Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider, C-uppsats Historia Linköpings Universitet 1993
© Johansson Inger E, Linköping 1993

Ortsnamn kan ge ledtrådar till hur en plats har sett ut, brukats och använts till för länge sedan. De vanligaste förekommande ledtrådarna är -ö, -holm, -sund, vik m.m. Dessa slutled förekommer ofta i det nuvarande svenska in-landet. Dessa orterna har en gång legat vid vatten ofta vid havsvikar.

Om äldre tiders järnproduktion påminner Er-, Malm. Språkhistoriskt kan vi här jämföra med det latinska begreppet aes, aeris för järn. Jämför även med tyskans erz och engelskans ore. I den äldre engelskan finns mealm som betyder malm. Det gotiska begreppet var Malma. Andra ord som enligt Karin Calissendorff påminner om järnhanteringen är Röd, ryd, rud, red. Den traditionella tolkningen av röd/ryd är att ordledet kommit av begreppet rödja(röja). Personligen ansluter jag mig helt till hennes tolkning bl.a. beroende på det jag av egen erfarenhet vet avseende skillnader i begreppet riva/ raka/ röja mellan norra Bohuslän och Östergötland. Men det som övertygat ännu mer är samstämmigheten i var de nu kända tidiga järnproduktionerna av sjömalm skett och var ryd/röd namnleden finns. Calissendorff anser att dessa namnled tyder på att sjömalm bearbetats på orten. Jämför orden med engelskans red, finskans rauta och lappskans ruovvde. Sjömalmen ofta är rödfärgad. Det är alltså färgen på järnet som lett till ortnamnet. Bara i Småland finns det totalt 50 pastorat med namn som slutar på -ryd.187

Om en förkristen tid påminner oss gudanamn och -vi. Vi-namn är speciellt vanliga vid gamla offerplatser. I denna uppsatsen berörs inte äldre källor som talar om missionärer till Norden före Ansgar, inte heller andra källor, t.ex Beda, som talar om att påvliga sändebud i olika delar av Europa både träffat folk här uppifrån Norden och omvänt en del av dessa. Denna bit av den svenska historien hoppas jag få tillfälle att återkomma till vid annan tidpunkt.

ÄLDRE GUDANAMN OCH GUDADYRKAN I UNDERSÖKNINGSOMRÅDET.

Alv: Alvestad Lar: Larum
Ask: Askeby Oden: Odensgöl
Bal: Balstorp Skuld: ev. Skyllinge
Balder: Baldersrum Tor: ev. Torön
Fal: Falerum Ullvi: Ullevi
Frö, Freja,
Fröj: Frö, Fröjerum, Frörum, Fröshult Urd: Ursäter (osäkert)

DJUR OCH NATURNAMN INOM UNDERSÖKNINGSOMRÅDET (ENBART ORTSNAMN)
Blidstena, Bäckeby, Dalby, Djurglo, Fågelvik, Hallingeberg, Hannäs, Hellerö, Hälleberg, Hällingsby, Högby,
Forsum, Kärrvik, Liljestad, Linneberga, Ljunga, Lundby, Sjögerum, Skönberga, Stockebäck, Säverum

VERKSAMHETSNAMN INOM UNDERSÖKNINGSOMRÅDET.
Bjärka, Broby, Drag, Ed, Fårestad, Hackerstad, Hackenäs,Kasinge, Skinnstad, Ullevi, Vallstad, Värna

ÄLDRE MANSNAMN INOM UNDERSÖKNINGSOMRÅDET.

Björn: Björstad, Björsäter Helge: Helgenäs
Black: (~svart hårig) ev. Bleckstad Kol: Kolstad
Frode: Fröderum .(ev Frönamn) Kättil: Kättilö
Giste: Gisterum Olof: Olofsrum
Grim: Grimstad Ring: Ring
Gunnar: Gunnerstad Trysil: Tryserum

Noter:
186 Calissendorff Karin, Linquistic Evidence for Early Iron Producton ur Järnkontorets Iron and man, sid 157-160.
187 Wessén, Elias, Östergötlands ortsnamn, ur Östergötland utg av Östgöta Nation, Stockholm 1937 sid 274.

5.2 LJUDFÖRÄNDRINGAR INOM OMRÅDET

Svenskan består som bekant av många dialekter. Dessa påminner om äldre tiders nära samvaro inom ett intresse-område som hade samma validering av orden. Utöver dialekterna har vi vokal och diftongförändringar. Dessa kan ibland sträcka sig inte bara inom ett dialektalt område utan över ett större område.

Från kusten inom undersökningsområdet och inåt landet till Vättern ligger ett området där man in i
våra dagar bevarat den gamla skillnaden mellan gammalt a och ä. Området är begränsat i söder av en
linje strax söder om Västervik -> Kinda – Jönköping -> Vätterns längd upp till norra Västergötland -> över Vänern
upp i Värmland. Områdets norra gräns följer tämligen väl landskapsgränsen mot Södermanland -> norra Närke ->
upp i Värmland där området smalnar av.188 Till skillnad från övriga Småland finns det gamla a:et kvar i uttal av harv
från Gamleby, Loftahammar, Västra Ed, Dalhem, Ukna, Hannäs, Tryserum och Gärdesrum. Detta gäller även i hela undersökningsdelen av Östergötland. Däremot skiljer sig övriga Småland respektive Östergötland i så motto från undersökningsområdet att a>ä och ä>a eller att a och ä sammanfallit i antingen a eller ä. Denna förändring sträcker
sig i ett bälte tvärs genom Sverige.

a och åljud - and

188 Hesselman Bengt, Ordgeografi och språkhistoria. Bidrag från Nordiska seminariet vid Uppsala universitet 1936,
Uppsala 1936 sid 16-17

Även andra språkliga skillnader finns i Östergötland-Småland som helhet. Områden som ligger söder respektive väster om Östergötland-Småland har ett annat uttal av ”å” i t.ex. ollon och andra likvärdiga ord. I undersökningsområdet liksom i övriga Östergötland, Småland och Öland uttalas å för å. Detta är det gamla uttalet som lever kvar.
Väster om Vättern uttalas å i t.ex ollon för å som i 8 medan söder om Småland uttalet är au. Bältet med gammalt uttal sträcker sig upp till Västra Dalarna över Närke och upp till Hälsingland.189

a-ljud -kall

189 Westerberg Anna, utveckling av gammalt a framför ld och nd, svenska dialekter karta 3, Dialekt och folkminnes
arkivet, Uppsala 1991.

5.3 NAMN I NUTID OCH ÄLDRE TIDERS SKRIVNINGAR

TJUST – Tiust
Vad gäller äldre utländska källor och deras eventuella omnämnande av Tjust så finns den diskussionen redovisad i ett flertal olika historiska böcker och skrifter. För den som är intresserad räcker det att börja med att slå på ordet Tjust i äldre uppslagsböcker. Många av de äldre utländska angivelserna av Teuste, Tiuste, m.m. är av så osäker identifiering av Tjust att jag i denna uppsats lämnar dessa äldre angivelserna där hän. Den första gången Tjust är omnämnt i Sverige är på en runsten i Västerljung, Södermanland. (Tiust)-Runstenen har av ”Run-Sven” Sven BF Jansson bedömts vara från 1000-talet. Tjust omnämns även i universalförteckningen av Handskriften Bibl. Medecia Laurenziana i Florens över olika landskap 1120.190

ORTSNAMN INOM UNDERSÖKNINGSOMRÅDET
Vi har inom undersökningsområdet få skriftliga belägg för ortsnamnen före 1300. Eventuellt finns det fler uppgifter bland de dokument som Wilhelm av Sabina sände till Rom under sin vistelse i Linköping före kyrkomötet i Skänninge 1248 där han konstaterade att alla socknar i Linköpings stift då hade kyrkor.191 Det är även möjligt att det i Vatikan-staten finns dokument skrivna av kardinal Nicolaus av Albano efter Linköpings kyrkomöte redan 1152 som kan ge skriftliga belägg för ortsnamn.192 I varje fall torde Hansans talrika tyska köpmän i Skänninge, Söderköping och Linköping på 1200-talet även noterat ortsnamn i samband med affärer. Ett ev. studie i kvarvarande Hansaarkiv kan
eventuellt ge svar i framtiden.(Not 193)

Källor se notförklaringar not 194.
-um, -om
1293 Skönberga Skinberghum
1300-t Ukna Uknom
1377 Skeda Skethom
1380 Yxnerum Ynsnaruma
1384 Västervik Walostadhum i Västervik
1390 Överum Ofrarum

-stad
Bankekind urspr. Svinstad (observera att de flesta stadnamn vid denna tiden skrevs stadum/stadhum)

-by, -bo, -bol, vist(~bo)
1332 Vist Parochia Husaby Wijst
1339 Gårdeby Gardebo
1349 Askeby Aschaby
1354 Grebo Grepaboo
1386 Kuddby Kuta

-hammar
1352 Gladhamra Clathambra

-röd, -ryd, -rud, -red
1297 Östra Ryd Rydh
Verksamhetsnamn

Djur och Naturnamn
1313 Västra Ed Edh
1325 Hallingeberg Hallingabiaerg
1365 Hannäs Hananaes

Övriga
1200 Söderköping Suthercopia
1333 Lofta Loptho
1355 Mogata Mogatu
1376 Björsäter Byoernasaetis
1300-t Åkerholm Bokalla

190 Pettersson Harald, Från Norra Kalmar län för länge sedan, Västervik 1973 sid 13
191 Romdahl Axel L, Östergötland i historien, ur Östergötland utgiven av Östgöta Nation, Stockholm 1937 sid 181ff.
192 Ibid. sid 175
193 Ibid. sid 184
194 Se notförklaringar kapitel 9.0 not 194


Vilka var Vandalerna?

2015/09/13

Utdrag ur den Gotiska Mosaiken 1 kap 1 avsnittet
© Inger E Johansson 1995 redigerat 1997

VANDALER
Enligt uppslagsböcker var vandalerna ett östgermansk folk som ursprungligen varit bosatt vid Oder och tvingats flytta p.g.a. hunnernas ankomst. Detta behöver inte vara hela sanningen. Om de källor som utgår från att cimbrerna på 200-talet f.Kr. fördrivits från Jylland av vandalerna har rätt kan vandalernas ursprungliga boplatser knappast ha varit runt Oders mynning.

Vandalerna invaderade Västeuropa och bosatte sig i Gaul, Spanien på 400-talet. Den som ledde vandalerna västsydväst genom Europa var Godegisel. Enligt Prokopius som levde på 500-talet hade vandalerna ursprungligen lämnat sitt hemland p.g.a. hungersnöd. Det område som beskrivs som det område till vilket vandalerna kom låg i Östersjöområdets södra delar. Utifrån de f.n. kända och analyserade källorna är det således ytterst osäkert varifrån vandalerna ursprungligen kom.

Vandalerna hade otur med skörden där de slog sig ned. Detta ledde till att kungen Godegisel, troligen i början av 400-talet drog ned med sitt folk genom Europa. På vägen genom Europa slöt franker och alaner (alemaner, allemagner) upp och följde med Godegisel till sydvästra Europa. Väl nere i Spanien härjade vandalerna till dess att Kejsar Honorius slöt ett fredsfördrag med Godegisel. På villkor att Godegisel och hans män lovade att sluta och röva fick de bosätta sig i västra Spanien. Kort därefter avled Kejsar Honorius.

Godegisels oäkta son Geiseric förde omkring år 429 sina trupper över Gibraltarsund till Afrika. Det finns olika uppgifter om varför Geiseric valde att korsa sundet. Enligt en del källor skall Bonifactius, den romerske militärguvernören i Afrika, ha råkat komma i på kant med den romerske kejsaren. Bonifactius skall enligt uppgift ha bjudit in vandalerna till Afrika för att få hjälp att kvarstå som guvernör. En annan uppgift säger att vandalerna inte visste att fredstraktatet mellan dem och den romerske kejsaren enligt romersk lag skulle förnyas vart trettionde år. Det som därefter hände är en inledning till de återupptagna folkvandringarna som för alltid ändrade Europas gränser. (Källa Prokopius, Vandalenkrieg 1:2 sid 7ff )

När Geiseric kommit över till Afrika så delades styrkorna, bestående av både vandaler och alaner, i 1000-mannatrupper. Geiseric gick år 429 e.Kr. även in i Mauretanien och Numidik.(Källa: Prokopius 1:5 ff) Geiserics framfart ledde till att den romerska flottan samlades på Sicilien för att gå till anfall mot vandalernas fästen. Till slut träffade Geiseric träffade ett fredsavtal med kejsar Theodosius som drog bort sin flotta från Sicilien.(Källa Priscus Text 9)

Geiserics sonhustru var dotter till Theodorid västgoternas kung. I ett anfall av misstänksamhet hade Geiseric skurit näsa och öron av sin sonhustru eftersom denna blivit misstänkt för att förgifta Geiseric. Sonhustrun hade därpå skickats hem till sin far. Av rädsla för Theodorids hämnd vädjade Geiseric till hunnernas kung Attila att gå till kamp mot västgoterna i Gaul.(Källa Jordanes, Getica 35, 184 antas komma från Priscus 20,2 )

Om det nu var så att vandalerna, som uppslagsböckerna säger, drevs västerut i Europa av hunnerna, är det lite märkligt att Geiserics trupper bestod både av alaner och vandaler. I all synnerhet om de forskare som identifierar alanerna som skytiska nomadfolk besläktade med hunnerna. Samtidigt talar också det faktum att Geiseric från Afrika hade så god kontakt med Attila och hans trupper som härjade i nordöstra Romarriket, mot att Geiseric kunde räkna med att få stöd av Attila.


Utdrag ur Den Gotiska mosaiken del 2 kap 1-2

2015/09/02

Det finns ett antal källor som berättar om Skandinavien, ön i norra Oceanen eller andra beteckningar inklusive att Tuli/Thule fram till år 400 e.Kr. utifrån vad källorna berättar om natur, seglats dit etc. tycks ha varit Skandinavien och inte som senare (troligtvis) Island som de äldre källorna berättar om. Skriftliga källor kräver alltid att man gör sitt bästa att jämföra dem med de arkeologiska fynd av varierande slag som gjorts.

UTDRAG UR DEN
Den Gotiska mosaiken

eller

GOTERNAS
(OCH GERMANERNAS)
ÄLDRE HISTORIA
I SKRIFTLIGA KÄLLOR OCH ARKEOLOGISKA FYND

© Inger E Johansson 1996

KAPITEL 1
KÄLLOR FRÅN DE FÖRSTA 200 ÅREN E.KR.

PLINUS
En av de äldsta böckerna som omnämner Skandinaviska förhållanden är Historia Naturalis, i 37 böcker som Plinus d.ä. skrev. Plinus d.ä. dog vid Vesuvius utbrott år 79. 34 av de 37 böckerna om Världens natur och geografiska förhållanden finns bevarade in till våra dagar. Plinus är viktig för den gotiska historien på grund av sin uppgift om vilka folkslag som bodde längs Östersjön samt även ett mindre antal kontrollerbara uppgifter som Plinus lämnar om Skandinaviska förhållanden under hans levnad.

Plinus är en av de första som skrev en lång historia(i 20 böcker) om de Germanska krigen. Tyvärr finns det inget som tyder på att annat än fragment av boken om de germanska krigen bevarats till eftervärlden. Efter att Plinus återkommit till Sydeuropa vistades han under en tid i Spanien.

Plinus tillförlitlighet
Plinus befann sig runt år 70 i norra delen av Romarriket på gränsen till Östersjön. Om Plinus själv vid någon tidpunkt besökte någon del av Skandinavien är däremot ovisst. Det torde dock vara omöjligt, utifrån ett rimlighetsperspektiv att anta att Plinus själv inte kan ha haft direkt kontakt med människor som besökt Norden. Med reservation för att det om de uppgifter som berör Norden är andrahandsuppgifter är det därför omöjligt att helt avfärda de uppgifter hos Plinus som andra äldre källor refererar till som stöd för sina egna uppgifter.

TACITUS
En av källorna som lämnar uppgifter om germaner och nordbor i äldre tider är Germania skriven av Tacitus(~55-120 e.Kr.). Tacitus var romersk historiker och gift med den var romerske ståthållare i Brittanien, general Agricolas, dotter. Runt år 80 blev Tacitus questor. Han blev senare praetorisk prefekt på den tiden Domitianus var romersk kejsare. Även om tjänsterna delvis kom att få mer specifik inriktning under Konstantin den stores tid på 300-talet motsvarade tjänsterna i stort de samma som såsväl Ablabius på 300-talet som Cassiodorus på 500-talet hade. Under general Agricolas tid som guvernör tjänstgjorde ett stort antal germaner i den romerska armen i England. Till det stora Germanien räknade romarna även den Skandinaviska halvön.(Not 1)

Tacitus skrev bl.a. Dialogus de Oratoribus, De Vita Iulii Agricolae, Historiae, Annales samt Germania. I general Agricolas arme tjänstgjorde ett stort antal germaner från norra Europa. P.g.a. Tacitus släktskap med general Agricola var det möjligt för Tacitus att få direkta och indirekta uppgifter om germanska förhållanden. Tacitus uppgifter kan därför ha ett större historiskt värde än det som nutida forskning ofta ger dem. För ”svenska förhållanden” är speciellt Germania intressant. Tacitus skriver om ”Suionum” som bor ute i havet.

Tacitus lämnar flera konkreta uppgifter om Suionerna. Suioner brukar traditionellt översättas med svear. Detta är inte en självklar tolkning och översättning. Utifrån Tacitus andra användningar av begrepp som ”Suenos”, ”Suebos”, ”Suion” är identifikation som diskutabel. (Not 2) I varje fall om man med svear menar svear från Uppland. Tacitus lämnade även andra upplysningar om germanerna, bland dem att ‘germanerna’ offrade sina krigsvinster. (Not 3)

Stämmer Tacitus uppgifter in på det nu känd arkeologisk kunskap kan förmedla om Norden på Tacitus tid? Så långt som det gäller suioner, om man med dessa avser människor som bodde inom nuvarande södra Sverige, stämmer Tacitus uppgifter väl överens med fynd i bl.a. Skåne: Längs en förmodad forntida väg från Finjasjön via Sösdala – Häglinge till Ringsjön(Skåne) har flera vapenfynd kommit i dagen i form av skadade krigsrustningar, dyrbara hästbesel, silverförgyllda sadlar med nielloinläggning, praktfulla och påkostade hästrustningar och delar av andra rustningar.(Not 4) Rustningarna tycks vara offrade efter strider. Allt detta överenstämmer med Tacitus uppgifter. Om man betraktar de skånska fynden i ett större sammanhang, talar mycket för att minst ett större slag stod längs den forntida vägen på 400-talet.(Not 5) Tacitus skrev även att norrmännen inte var lika krigiska som suionerna. Vilka de sistnämnda än var. Tacitus kan ha haft rätt även beträffande norrmännen: De få svärd som hittats från den aktuella perioden inom Norge är nästan samtliga tillverkade i romarriket. (Not 6)

Tacitus tillförlitlighet
Hur tillförlitlig var Tacitus? Det går inte att välja vilka av uppgifterna som är trovärda, antingen får vi utgå ifrån att Tacitus haft kännedom om södra Skandinavien(genom direkta eller indirekta källuppgifter), eller också får den som påstår annorlunda kunna göra det troligt att Tacitus uppgifter är helt gripna ur luften.

Sammantaget innebär ovanstående enkla kontroller mellan ett fåtal av Tacitus uppgifter och nu kända arkeologiska fynd, att tilltron till Tacitus kan vara högre än vad historieforskare hittills antagit. Om Tacitus är tillförlitlig, finns i Germania ett antal uppgifter om dåvarande ”Sverige” som måste beaktas när Sveriges äldre historia skall berättas.
Tacitus släktskap med General Agricola medför, att det inte går att utesluta, att Tacitus kan ha fått första- eller andrahandsuppgifter om germanernas hemområden. Om Tacitus uppgifter är tillförlitliga, så innebär det att stora delar av den svenska äldre historien måste analyseras utifrån samtliga Tacitus uppgifter. När man dessutom tar hänsyn till att Tacitus under Domitianus tid hade det högsta juridiska ansvaret vid tiden för Domitianus besegrande av Sueberna, är det orimligt att anta att Tacitus inte kände till vad han själv berättar.

PTOLEMAIOS(125-161 )
Klaudios Ptolemaios var en på sin tid mycket känd grekisk astronom, matematiker, fysiker och geograf. Om hans liv vet man att han under år 127-141 var bosatt i Alexandria där han utförde astronomiska observationer. Från matematikern Ptolemaios finns de grunder som han lade för den plana och sfäriska trigonometrin bland det som påverkat matematiken.

Ptolemaios skrev ett geografiskt verk ”Geografike’ Hyfegsis.” I detta verk omnämns bland annat cirka 8000 då kända orter på jorden. Även de olika folkslag som bebodde ön Skandia är nämnda i verket. Bland dessa folkslag finns ett som Ptolemaios kallar gautoi. Ptolemaios ger även uppgifter om en flod som springer upp i det inre av landet och brusande kastar sig ut i västra Oceanen. Ptolemaios använder här begreppet Vigothaaelv. Det finns många uppgifter hos Ptolemaios som skulle behöva analyseras noggrannare.(Not 7) Ptolemaios ger i verket en mycket noggrann beskrivning hur kartor skall ritas för att hänsyn skall tas att jorden är en sfär som är ”tillplattad” vid polerna.

Det är inte utan att undertecknad är förvånad när jag ser hur dåligt kartor som sägs vara ritade utifrån Ptolemaios överensstämmer med Ptolemaios mycket noggranna instruktioner. Det blir inte mindre anmärkningsvärt om man tittar på hur lite de som kommenterat Ptolemaios kartor känner till om skillnaden i projektioner och vädersträck som blir om man använder längd eller ytriktiga storleksrelationer på en platt projektion från en sfärisk yta.

Ptolemaios tillförlitlighet
Ptolemaios uppgifter kan ha varit för kontroversiella för den unga kristna kyrkan. Utifrån det dåtida kristna synsättet är det tvärt om troligt att Ptolemaios uppgifter om att Himlakropparna snurrade runt Jorden, kan ha varit lika kontroversiellt för de som ville tänka sig att Jorden var platt och att himlen fanns rakt uppåt. Det kan var ett av många skäl till att Ptolemaios uppgifter ända in i våra dagar är så svår åtkomliga. Det finns många utgåvor även i Västeuropa som sägs vara översättningar av Ptolemaios.

Om man jämför med den utgåva som E.L. Stevensson lät göra 1932 där även foton av äldre avskrifter och källmaterial finns vid sidan om moderna översättningar och bearbetningar, är det omöjligt att bortse från Ptolemaios stora kunskap om sin samtid. Det må vara att Ptolemaios verk bygger på ett antal tidigare kartografers uppgifter. Sjöfarare i alla tider har haft ett behov av någon form av uppteckning. Det är anmärkningsvärt att vi inom den västra kulturkretsen så illa behandlat Ptolemaios att t.ex. uppgiften om att Skandinavien på Ptolemaios tid inte var bebodd av fastboende norr om 62 breddgraden.
Om vi för en stund tittar i österled, har araber och andra under århundraden före år 1000 e.Kr. använt sig av Ptolemaios kunskaper. Namn som Muhammed Khuwâtozmis, Masudi, Ahmad ibn-Muhammed ibn-al-Tayyib Savakhsi, Al Marwazi, Ibn Khurdachbik med flera både kände till och använde sig, enligt egna uppgifter av Ptolemaios efterlämnade material. Det är därför förmätet att tro att vi nordbor i nutiden vet bättre än dem.

PHILOSTRATUS
Flavius Philostratus föddes omkring 170 e.Kr. Familjen hörde sedan generationer hemma på den grekiska ön Lemnos. Orsaken till att Philostratus räknas in bland de som lämnat bidrag till den gotiska historien är att Philostratus i Lives of the Sophists omnämner Dio Chrysostomus. Chrysostomus hade under det första århundradet efter Kristifödelse skrivit ”On the Getae”. Boken som numera är försvunnen, handlade om Chrysostomus besök under sin långvariga exil i ett antal fjärran liggande länder bland dem det mycket avlägset liggande landet Getae.(Not 8) Getae kan i detta sammanhanget inte stå för Gothia vid Donau som var känt av romarna och grekerna sedan de germanska stammarna svämmat ut över Europa. Dio Chrysostomus föddes i Bithynia år 40 e.Kr. Av Chrysostomus verk finns ett 80-tal essäer och tal som handlar om dessa getae och deras liv bevarade in till våra dagar.

Troligen var Philostratus som skrev ”Lives of the Sophists” svärfar till den mer kände Philostratus d.y. (även kallad the Lemnian). Flavius Philostratus studerade i sin ungdom i Aten och ingick i den inre kretsen runt den syrisk födda romerska kejsarinnan Julia Romna som reste runt hela Romarriket med sitt hov. Det antas att Philostratus följde med henne och kejsar Septimus Severus till England år 208 e.Kr. och till Gaul år 212. Kejsar Septimus och Kejsarinnan Julia hade en son som hette Caraculla. När sonen ledde riket använde Kejsarinnan tid till att ska en intellektuell eller om man så vill pseudointellektuell ton som under resten av Romartiden kom att prägla det Italienska hovet. Det var under denna tid som Philostratus fick extra stor uppskattning. Philostratus flyttade vid kejsarinnans död från Antiokia till Tyre.

Philostratus uppnådde en aktningsvärd ålder. Han levde ända fram till kejsar Philip the Arabs tid(244-249 e.Kr.). Lives of the Sophists skrevs efter att Philostratus runt år 202 bosatt sig i Aten. Boken dedicerades till Gordian. I boken kallas Gordian först konsul. Detta var Gordian mellan år 229 och 230 e.Kr. Längre fram i boken kallas Gordian för prokonsul för Afrika. Detta ämbete innehade Gordian mellan år 230-238 e.Kr. Sista året blev den åttioårige Gordian kejsare och begick strax därefter självmord. Utifrån detta kan det antas att Lives of the Sophists publicerats någon gång mellan år 230 och 238 e.Kr. (Not 9)

Philostratus tillförlitlighet
De flesta uppgifter som Philostratus lämnar avser sin egen samtid. Utifrån Philostratus vittomfattande resande är uppgifterna troligtvis utifrån egen erfarenhet. Vad avser Philostratus uppgifter om källor som fanns till hans förfogande finns det ingen anledning att misstänka annat än att dessa uppgifter är sanna. Hur Philostratus eventuellt misstolkat sin samtid och äldre tidsperiod är inte möjligt att fastställa. De uppgifter som lämnas i denna boks del 3 är av sådan art att de oberoende av eventuella tendenser är omöjliga att ifrågasätta.

KAPITEL 2
ANDRA KÄLLOR TILL GOTISK HISTORIA FÖRE 500-TALET

ABLABIUS
Jordanes hänvisar i Getica skriven på 550-talet till ett antal äldre källor bland dem Ablabius ”Ablabius also, a famous chronicler of the Gothic race, confirms this in his most trustworthy account” (Not 10) och sin egen samtida Cassiodorus. Vem var då Ablabius? Det har under många hundra år varit en av de frågor som flera historiker funderat över. Utifrån de rikliga uppgifter som trots allt finns om en Ablabius som var praetorisk prefekt, i likhet med flera andra historiska skrivare, har följande material införts som ett tillskott till den debatten om vem Jordanes Ablabius var. Vad skrev då Jordanes? ”Ablabius also, a famous chronicler of the Gothic race, confirms this in hit most trustworthy account.”(Not 11)

Det finns olika uppgifter om Ablabius bakgrund. Ablabius beskrivs av Eunapius som ”the corrupt official” från Estathius. Enligt Eunapius kom Ablabius från en obskyr familj. På faderns sida tillhörde familjen inte ens övre medelklass.(Not 12) För denna boks syften finns det inget skäl att gå närmare in på de olika uppgifter som finns om den Ablabiuska släkttillhörigheten.

Ablabius, som troligtvis är samma person som Jordanes avsåg, tjänstgjorde som Konstantin den stores ”praetorian prefect”.(Not 13) Det är vidare troligt att Cassiodorus när han hänvisar till Ablabius skrifter avser Konstantin den stores Ablabius.(Not 14) Om det var så att Ablabius uppehöll tjänsten hos Konstantin redan då Konstantin som Caesar hade sitt högkvarter i Arles, det är ovisst. År 306 blev Konstantin romersk kejsare efter att en längre tid ha varit Caesar med Arles i Gaul som huvudsäte.

Under Konstantin den stores tid förstärktes den administrativa organisationen i romerska riket. Vid slutet av Konstantins tid fanns det fyra stycken prefekturer. Vardera prefekturen, hade för den civila verksamheten en pretorian prefekt. En pretorian prefekt av Rom stod näst högst i rang bland den icke militära tjänstemannastaben i riket. Högst i rang räknades ”the pretorian prefect” of the East (Kontantinopel) därefter kom the ”pretorian prefect” av Italien, the ”pretorian prefect” av Illyricum (Thessalonica) samt sist the ”pretorian prefect” av Gaul. (Not 15)

Konstantin den store konverterade till kristendomen omkring 310. Ablabius som var Praetorisk Prefekt var enligt Eunapius(326-414), skyldig till att sophisten Sopater mördades på uppdrag av Konstantin den store.(Not 16) Bakom Eunapius uppgifter ligger motsättningarna som i och med Konstantins omvändelse blev tydliga mellan olika delar av det Romerska etablissemanget.

Konstantin den store ärvde från tidigare kejsare för Romerska riket svåra strider och anfall av goterna. När Konstantin blev kejsare träffades en av många fredsöverenskommelser med goterna. Fredsavtalet gav goterna skattefrihet samt rätt att ta anställning som foederati i den romerska armen. Fredsavtalet träffades mellan Goternas båda kungarna Ariaricus och Aoricus och kejsar Konstantin. Goterna åtog sig att tillhandahålla män till romerska armén.(Not 17) Goternas näste kung Geberich, gick i krig mot Vandalerna för Romarrikets räkning. (Not 18)

De allra flesta Goterna både inom armén och utom denna kom att anta en östligare version av kristendomen arianismen. Enligt flera källor lät goterna döpa sig under 2-300-talet. Orsaken till detta kan vara att goterna under lång tid vistats i eller nära de tidiga romerska kristna både i Gaul och i östra delen av det romerska riket. Goterna kom att tillhöra den arianska delen av den kristna kyrkan. (Not 19)

När Konstantin flyttade över sin egen verksamhet till Bysans lämnade han stora befogenheter i Ablabius hand. Bysans blev den nya huvudstaden i Romarriket år 328 under namnet Konstantinopel. Ablabius inflytande i den västra delen av Konstantins rike ledde till att han fick större makt och inflytande än självaste kejsaren.(Not 20) Ablabius var t.ex. enligt Eunapius skyldig till att sophisten Sopater mördades.(Not 21) Det gick enligt Eunapius så långt att ”Constantine then, favoured Ablabius but was punished for it.” (Not 22) Här avsåg Eunapius Konstantins svårigheter på dödsbädden.

Förmyndare för Constantius
Det var till Ablabius som Konstantin vid sin död lämnade över förmyndarskapet av sonen Constantius. ”To the Care of Ablabius he *Konstantin I* left his son Constantius, who had been co-ruler with him and who shared his father’s Empire with his brothers Konstantin and Constans” (Not 23)

Så fort Constantius blivit myndig avskedades Ablabius. Dettta skedde år 337 e.Kr. Ablabius drog då sig tillbaka till en lyxig gård i Bithynia. Enligt Eunapius förvånade sig många människor över att Ablabius inte själv direkt aspirerat på kejsartiteln. Det kom dock en tid då Ablabius uppträdde så arrogant gentemot sin omgivning och kejsaren att Ablabius i stället för purpurmantel fick en purpurdöd.(Not 24)

Ablabius tillförlitlighet
I sin tjänst som Praetorian prefect(~ ståthållare), var Ablabius chef över alla de ‘officia’ som fanns inom sitt prefektorat. Detta innebar bl.a. att Konstantin den stores Ablabius i sitt arbete var tvungen att ha god kännedom om det som tilldrog sig i riket. Om Ablabius som Cassiodorus och Jordanes refererar till var Konstantins Ablabius, ökar tillförlitligheten hos deras överlämnade materialet. Därmed inte sagt att Cassiodorus och Jordanes med nödvändighet har refererat Ablabius texter på ett tillfredsställande sätt. Är då Ablabius hos Konstantin och Constantius samme Ablabius som Jordanes refererar till och som Cassiodorus omnämner i Variæ X,22?Det finns mycket som tyder på att det är så. Helt är denna frågan dock inte kartlagd.

AMMIANUS MARCELLINUS
Marcellinus var född omkring 330 i Antiokia. Som medlem av en grekisk adelsfamilj var det naturligt att han tjänstgjorde i den romerska armen. I kriget år 353 mot perserna deltog Marcellinus i den östromerska armen. Han ingick senare bland de soldater och officerare som skickades med Caesar Julian till Gaul. Marcellinus tjänstgjorde åter i den östromerska armén i striderna mot perserna år 359. Där var det med blotta förskräckelsen som han undkom att bli tillfångatagen av perserkungen Shapur II. År 371 bodde Marcellinus åter i Antiokia.

Ammianus Marcellinus tillförlitlighet
Det är viktigt att notera att Ammianus Marcellinus i många av de uppgifter han lämnar själv varit ögonvittne till det skedda och eller som han själv anger i de fall han har hämtat uppgifter från en andra handskälla – har träffat någon som varit med. Självfallet måste hänsyn tas till Marcellinus egen eventuella tendens i det han skriver. Men, ingen kan få mig att tro att någon forskare i nutiden som inte tagit del av Marcellinus fullständigt översatta text eller avskrifter har större möjlighet att veta vad som skedde än de uppgifter som Marcellinus lämnade och som dessutom stöds av t.ex. Zosimus, Orosius m.fl.

EUNAPIUS
År 346 föddes Eunapius på ön Sardis. När han var 16 år gammal flyttade han till Aten. År 367 e.Kr. och fram till sin död år 414 bodde han åter på Sardis. Där arbetade Eunapius med undervisning i staden Lydia. En av Eunapius viktigaste böcker är ”Universal History” där han fortsatte Dexippus Chronicle fr.o.m. år 270 e.Kr. Några fragment av detta verk finns bevarat i ”the Lexicon of Suidas”.

Eunapius var personligt bekant med alla i de ledande kretsarna i det östromerska riket. Härutöver var han själv ögonvittne till många av de händelser som han berättade. En av hans fåtaliga andrahandskällor var Oribasius som följt med kejsar Julian till Gaul. En annan var Plotinius från Lycopolis, Neo-Platonismens grundare, som levt mellan år 204 och år 270 e.Kr. En annan var Porphyrys (the Tyrian) verk Life.(Not 25)

Eunapius tillförlitlighet
När vi läser om Eunapius uppgifter om Pretoriske Prefekten Ablabius är dessa från en tid alldeles innan Eunapius egen. Eunapius, som inte var kristen, uppfattningar om Västrom och dess innevånare är mycket färgade av hans avoghet mot det kristna västrom. Detta innebär inte att Eunapius trots detta och trots sin proöst-romerska inställning inte kan tänkas förmedla ett rimligt händelseförlopp.

Noter:
1. Enligt Paulus Diaconus var Germanien ett gemensamt namn för områden i Norden och på Europeiska kontinenten ända ner till Tanais(Don)Paulus Diaconus, 1:1-2. Diaconus refererar till Plinus Secundus, Naturalis historia m.fl

2. Tacitus, Germania 2.2. jfr även med hur begreppet ”Marsos Gambrivios Suebos Vandlios” i 7 av de bevarade avskrifterna skrivs Sueuos och i 2 st Suenos(Tacitus, Germania i De vita Agricolae Rom. II Fasc. I-II 1978-83)

3. Norsk Historie, 1, sid 245-266

4. Strömberg Märtha, Järnåldersguld i Skåne, Lund 1963 , sid 96

5. Strömberg Märta, sid 43-48

6. Norsk Historie, 1, sid 245-266

7. Ptolemaios, Geography of Claudius Ptoloby, ed E.L. Stevenson, New York 1932

8. Philostratus, Lives of the Sophists, bok 1:487

9. Wright WC, Introduktionen till Philostratus Lives of the Sophists, London 1921

10. Jordanes, Getica 28

11. Jordanes, Getica 28

12. Det finns en viss antydan till att Ablabius kan ha varit halvgot eller halvt alan.

13. Blockley Roger C, The fragmentary classicising historians of the later Roman empire,1983, not 188, sid 150
OBS! Notera att Ablabius innehade samma ämbete som senare Cassiodorus kom att ha under Teoderiks tid.

14. Cassiodorus Variae X,22

15. Ostrogorski G, Oxford 1968, sid 35

16. Eunapius, Lives of the Sophists,ed WC Wright, London 1921, sid 463f

17. Jordanes, Getica 112

18. Jordanes, Getica 115

19. Prokopius, Jordanes, Cassiodorus, Malchus m.fl.

20. Eunapius Lives of the Sophists, översatt WC Wright Ph.D. London 1921, sid 463

21. Eunapius Lives of the Sophists, översatt WC Wright Ph.D. London 1921, sid 463ff

22. Eunapius Fragmenta bok 1,9.2(Vit. soph. 6,3,8)

23. Eunapius Fragmenta, bok 3, 20, 2

24. Eunapius Lives of the Sophists, översatt WC Wright Ph.D. London 1921, sid 464f

25. Wright WC, Introduktionen till Eunapius Lives of the Sophists, London 1921


More Y-SNP calls for Chachapoyas

2015/09/02

A special thanks to Genetiker who allows me to reblogg and discuss this!

This is a very interesting study in itself. Even more interesting in the light of Nikulás Bergsson/Bergþórsson’s Leidarvisir and borgaskipan:
”… North of Germany is Denmark. Ocean extending into the Baltic Sea, near Denmark. Sweden is east of Denmark and Norway in the north. North of Norway’s Finnmark. … Beyond Greenland, southward, there Helluland and beyond it Markland, from there it is not far to Vinland. which some people think stretching all the way to Africa. England and Scotland is an island but is separate kingdoms. Iceland is a large island to the north of Ireland …. ”
Norse Vikings predated Columbus exploring North America – Smoking gun part 2 chapter 1

Once I came across a Spanish monk’s notes when he followed Spanish explorers in Mid resp South America. He had a short note that they met ”white” indians with red hair and that almost all died within weeks after the meeting. True or false? Never been able nor had money and/or time following the possible ”lead” to something substantial. Could it possibly be so that Norse Vikings, read Swedes, Norwegians, Scots and Basques, who hunted mamals followed the coast in the New World as the done in the Old?

Genetiker

Below are more Y-SNP calls for six male pre-Columbian Chachapoya mummy samples. Positive calls are in bold, and negative calls are in non-bold.

This post gives more information about the Chachapoyas, and it includes links to photographs of Chachapoya remains showing that they had European rather than Amerindian hair. This post gives more information about the samples below, along with analyses of their autosomal DNA.

The published DNA-based sex determination analyses indicated that one of the seven available Chachapoya mummy samples was female, and that four of them were possibly female, but I’ve done new sex determination analyses that indicate that only one of the samples, NA43, was female.

The calls for NA39 show that he did not belong to haplogroup Q1a2-L56, which makes up the vast majority of Amerindian Y chromosomes. He might have belonged to Q1a1-F1096, whose Q1a1a1-M120 branch has been found in Peruvians.

The calls for NA47…

View original post 803 fler ord