Goternas härjningar

Påminner mycket om de vikingar vi senare hör talas om. När det gäller uppgifter om härjningar som i stort sett helt liknar de vikingar som drog i härnad enligt samtida källor skall ha gjort sig skyldig till, finns det från Gotertidens folkvandringar fram till Vikingatiden ett litet tidsgap. Detta tidsgap är inte mycket mer än 150 år. I slutet av den Gotiska Mosaiken vars tredje dels sjunde kapitel jag nu lägger ut nedan, finns en del reflektioner kring detta.

Utdrag ur den Gotiska mosaiken

© Johansson Inger E, Den Gotiska Mosaiken, Linköping 1995 rev Göteborg 1997

Kapitel 7

Goterna går till stor attack mot romarriket

Den romerska armén hade inte mycket att sätta emot goternas soldater.[2] Det tycks inte som om goterna mötte något större motstånd från de romerska försvararna under sina första års attacker.[3] Enligt Zosimus var det kejsar Gallienus avsaknad av administrativ kunskap som gjorde att goterna fick härja fritt i de romerska provinserna. De gotiska provinserna sträckte sig på Zosimus tid, 100 år senare, ända ut till Svarta Havskusten.[4]

Efter att goterna år 251 besegrat den romerska armén låg stora delar av Romarrikets östra delar öppna för goternas attacker.[5] Under året efteråt, 252 e.Kr. plundrade goter, borarier, urugunder och carpier varje stad i helaföljande år, 252 e.Kr. plundrade goter bland dem bovarier, tillsammans med urugunder och carpier enligt Zosimus uppgifter alla städer i Romarriket inklusive Rom.[6] Efter att goterna lagt under sig större delen av Europa fortsatte de sin härjningståg in i Asien.[7] Goterna fortsatte under lång tid med sina raider i östromerska riket. Under kejsar Gallienus tid anföll goterna upprepade gånger djupt in i Asia Minor. Detta kan ha berott på att goterna efter att de besegrat Decius fått tillåtelse av Gallienus att återvända ”hem” med sina fångar. Fångarna var främst de som hade tagits vid striderna kring  Philippopolis i Thrace. Gallienus hade dessutom lovat goterna att betala en årlig tribut som tack för hjälpen.[8] Det är inte uteslutet att goterna blev uppretade då tributen sedan inte utbetalades.

När Tacitus år 252 valts till caesar korsade den gotiska armén ”Lake Maeotis” och intog åter stora delar av det östromerska rikets asiatiska delar från Svartahavet till Cilicia. Cilicia låg i sydöstra delen av nuvarande Turkiet. [9]  Tacitus och hans arme gick till anfall och flera goter föll.[10]

Kejsare Valerians son och medkejsare Gallienus ansåg sig hotade främst av germanerna i väst. Dessa var starkast och mest våldsamma längs den romerska gränsen mot Germanien i Rhenområdet. Romarnas förstärkningar hindrade inte goter och markomaner från vidare  attacker på Romarriket. [11]

Ytterligare gotiska räder och härnadståg

Gallienus var en tid ensam kejsare då kejsar Valerian hade tagits tillfånga. Vid samma tid tog sig goter tillsammans med flera andra germanska trupper över Alperna och intog staden Ravenna. På vägen mot Italien drog de skövlande genom Gaul. Germanska trupper, främst goter fortsatte från Italien vidare mot Grekland och Makedonien. Pontus och Mindre Asiens byar och städer förstördes vid härjningarna nästan helt av goterna. Goterna intog Dacia som låg bortanför Donau. Efter denna ockupering gick Dacia för alltid förlorad för Romarriket.[12]

År 253 hade goternas härjningar nått Cappodocia, Pessinus och Ephesus. I juli samma år besegrades goterna som höll till vid Moesien av Aemilianus. Kort därefter valdes Aemilianus till kejsare av sina soldater.[13] När de gotiska trupperna hindrats av Aemilianus vid slaget i Moesien rörde sig goterna i stället i riktning mot Italien. Kejsar Valerian följde med de galliska och germanska legionerna till Italien. I augusti 253 mördades kejsar Gallienus och hans son av hans egna trupper som därpå anslöt sig till Aemilianus. I oktober samma år mördades Aemilianus av sina egna soldater. Valerian blev därefter kejsare i hela romarriket. Många goteroch markomaner fortsatte att härja de närbelägna romerska områden.[14] Ända nere i Spanien härjade germanstammar och tog vid denna tiden makten i större delen av Spanien.[15]

Goterna attackerar Grekiska övärlden och Mindre Asiens kuster

Under 254 e.Kr. drog goterna in i Italien, Illyricum och Grekland och plundrade stora områden. Gallienus trupper var helt enkelt inte tillräckligt starka så för att kunna hålla goterna stången. Därför ingick han en allians med en av de germanska ledarna.[16] Det är oklart vilken germansk ledare som samverkade med den romerska armen. Goterna attackerade Pityus. Den Pityusiska armen under ledning av general Successianus parerade lätt attacken och drev tillbaka goterna. Som tack för detta blev Successianus utsedd till Praetorisk prefekt av kejsar Valerian.[17]

Med hjälp av lokalbefolkningen som inte var speciellt förtjust i romarna korsade de gotiska styrkorna Bosporen. Goterna attackerade Phasis och därefter åter Pityus. Vid denna den andra attacken intog goterna Pityus försvarsfort och kastade ut alla försvarare. Goterna var nu helt överlägsna de romerska styrkorna och tog många fångar. Fångarna sattes att ro de gotiska skeppen under den varma sommaren 255. Samma sommar gick goterna till attack mot Trapezus. Före attacken fällde goterna ett antal långa trästammar. De lämnade kvar bitarna närmast stammen vid kvistningen för att åstadkomma stegar. Därefter reste de gotiska trupperna de nyfällda trädstammarna mot Trapezus stadsmur. Genom att klättra upp längs dessa lutade trädstammarna i smågrupper tog goterna sig in i staden. Efter att först förstört många hednatempel och vanliga bostadshus dödade goterna ett stort antal av stadens innevånare. Andra invånare i Trapezus togs tillfånga. I staden hittade goterna stora mängder av mynt och slavar som de tog med sig när de seglade hem.[18]

Då boraviergoterna kom hem överväldigades andra goterstammar av hur väl boravierna  lyckats vid sina härjningar. Andra gotiska soldater ville göra samma sak.[19] Med hjälp av sina fångar byggde goterna en flotta. Under vintern år 256  seglade de, till skillnad från andra vintrar då de återvände till sina vinterkvarter, över Svarta Havet via Istrus, Tomi och Anchialus till Phileatinesjön. Med hjälp av lokala fiskare förde goterna över sitt infanteri den kortaste vägen mellan Byzantium och Chalcedon.

Trots starkt försvar intogs Chalcedon. I Chalcedon fann goterna stora mängder mynt och vapen som de tog med sig som krigsbyte. Härifrån fortsatte goterna till Nicomedia. Nicomedia  var en stor och rik stad innan den gotiska attacken. Efter det lyckade anfallet på Nicomedia fortsatte de gotiska soldaterna vidare med sina plundringståg, genom Nicaea, Cios, Apameia, Prusa hela vägen till Cyzicus. Vid den tiden hade Ryndacusfloden svämmat över sina bräddar och var svår att korsa.[20] Goterna drog sig då tillbaka och brände hela vägen ner mot Nicomedia och Nicae. När goterna nått Nicae lastade de sina vunna skatter på kärror och båtar och började planera för återtåget.[21]

 

Makedonien anfalles

Vid samma tid som delar av den gotiska armén påbörja sitt återtåg från Nicae gick andra gotiska stammar i samlad trupp in i Illyrien och i Italien. Överallt där de gotiska drog fram härjade de Förstörde och krävde tribut för att inte härja[22] Hela Makedonien sattes i flammor. De belägrade Tessaloniki och Kyzikus(vid Marmorön). Ankialos i Kilikien erövrades liksom Nikopolis som låg vid Donau i nedre Moesien.[23] Därefter lastade goterna sina vunna skatter på kärror och båtar och började tänka på hemfärden. De som tagits som fångar och slavar fick gå först och arbeta mest.[24]

 

Pesten härjar i Romarriket

År 259 härjade pesten i Valerians trupper.[25] Detta året gick goterna i samlad trupp in i Illyrien och Italien. De invaderade hela halvön ända ner till Rom. Gallienus var vid denna tiden upptagen på andra sidan Alperna i kriget mot andra germanstammarna. Goterna gick hårt fram i Romarriket. Flera av de städer som goterna ockuperade tömdes nästan helt på sin befolkning. Detta berodde inte bara på goterna utan hade även sin bakgrund i den härjande pesten. Det tog tid men tillslut drevs goterna ut ur Italien.[26] Men goterna var ingalunda slagna för det. De kom snart igen i stora skaror.

---

[1]        Zosimus, New History 1:23

[2]        Zosimus, New History 1:23

[3]        Jordanes, Getica, 107-109

[4]        Zosimus 1:26

[5]        Jordanes, Getica, 101

[6]        Zosimus, 1:27

[7]        Jordanes, Getica, 107-109

[8]        Zosimus, 1:24

[9]        Cilicia låg i sydöstra Mindre Asien.

[10]       Zosimus, 1:63-64

[11]       Zosimus, 1:28f

[12]       Orosius 7:22

[13]       Zosimus, 1:28f

[14]       Zosimus, 1 :29f

[15]       Orosius 7:22

[16]       Zosimus, 1:20-31

[17]       Zosimus 1:32-33

[18]       Zosimus, 1:32-33

[19]       Jämför texten med Julius Caesars uppgifter om de germanska stammarna i  Caesar Julius, Kriget i Gallien 21:1-23:8 samt med vikingatågen i väst- och östled under vikingatiden

[20]       Ryndacusfloden skulle möjligen kunna vara den flod som Jordanes avser när han talar om att en översvämmad flod ledde till att goterna delades i två styrkor. Det är i så fall förklarligt att källor innan detta tillfället talar  om goterna som ett enda folkslag med flera grupper men efteråt ofta använder beteckningarna väst- och östgoter.

[21]       Zosimus, 1:34-35

[22]       Zosimus, 1:34-35

[23]        Ammianus Marcellinus, 31:5

[24]       Zosimus, 1:34-35

[25]       Zosimus 1:36

[26]       Zosimus, 1:37-39

Annons