Gotiska Mosaiken del 1 kap 4: Några folkgrupper samtida med goterna

Kapitel 4

Några folkgrupper samtida med goterna

 

Alaner

Vilka var alanerna. Utan noggranna studier av de äldre romerska och grekiska källtexterna, hade det varit svårt att ifrågasätta den vanligen förekommande identifiering av alanerna som en indoasiatisk folkgrupp. Alanerna anses även, av en del forskare stå nära den iranska folkgruppen.[1]

En identifiering av alanerna som ett skytiskt nomadfolk är allt annat än säkerställd, som framkommer av texterna nedan. I källor från 300-500 talet finns det mycket som talar för att alaner under den tiden kan ha varit ett begrepp som även avsåg en germanskättad folkgrupp. Det är däremot knappast möjligt att uttala sig om alanerna var goter. De alaner som omnämns tillsammans med goterna kan t.ex. utifrån sina boplatser i äldre tider varit samma som de halaner som tidigt kontrollerade ett handelsområde längs med Donau. De primärkällor som beskriver detta området vid tiden för hunnernas härjningar tycks skilja på alaner/halaner och goter. Mot denna tolkning talar Mommsens tolkning av Jordanes uppgifter där denne använt alanbegreppet.

Mommsen ansåg att Jordanes i Getica själv säger att han är got och inte förnekar att han är alan.[2] Om Mommsen hade rätt skulle detta kunna tyda på att alaner kunde vara goter. Något bevis för att alanerna skulle ha varit ett iranskt nomadfolk står i varje fall inte att finna i Jordanes texter.

Halanernas handelsområde låg enligt flera källor på väg upp mot de gotiska terovingernas område, om man kom nere från Svarta Havsområdet. Halanernas beskrivna område motsvaras i stort av det område som Ammianus Marcellinus kallade det alanska området. Ammianus Marcellinus ord avseende år 354 e.Kr. i Res gestae översätts till engelska som ”While the East was enduring these prolonged misfortunes Constantinus in his own seventh and the Caesar’s third consul ship moved at the beginning of the warm season from Arles to Valence, intending to take the field against the brothers Gundomad and Vadomar kings of the Alamanni, whose frequent raid were devasting the frontier regions of Gaul.”[3]

Ullmans översättning gör Gundomad och Vadomar till alanska kungar. Enligt V Ullman framgår det i Ammianus text att alaner var germaner som bodde mellan Donau, Main och övre Rhen.[4] Om Ullman översatt Ammianus texter rätt, är det omöjligt att anta att alanerna skulle vara ett steppfolk som följde med Vandalerna västerut. År 354 e.Kr. var åtminstone trettio år för tidigt för att den anknytningen skall kunna göras.

Detta skulle då innebär att alanerna i så fall skulle kunna, tvärt emot vad många nutida forskare antar, räknas som en gotisk folkgrupp.

 Cimbrer

Under ett tiotal år cirka hundra år före Kristifödelse lär cimbrer och teutoner plötsligt ha attackerat och översvämmat Italien. Vilka var cimbrerna? Utifrån vad forskningen idag tror sig veta är det rimligt att anta att dessa ursprungligen bott på norra Jylland. De stora striderna skedde efter att cimbrerna blivit bortkörda från norra Jylland. Det finns uppgifter om att cimbrerna skulle drivits iväg av vandalerna eller deras föregångare. Om detta är sant är för närvarande omöjligt att avgöra.

Cimbrerna började under 200-talet f.Kr. att flytta sig ner genom Europa. Tillsammans med cimbrer följde teutoner som redan tidigare bosatt sig i Kielbukten och i Sönderjylland. Cimbrerna finns omnämnda av Plinus d.ä. i Historia Naturalis.[5]

Om de historiker har rätt, som antar att det var vandalerna som drev bort cimbrerna från norra Jylland, kan man inte utan fler uppgifter säga var vandalerna ursprungligen kommer ifrån. Det går inte heller att veta om cimbrerna hade någon som helst släktskap med de jutar, som Ammianus Marcellinus beskriver på 300-talet. Cimbrerna e.Kr. födelse finns ännu ytterst sparsamt undersökta.

Heruler

Herulerna som folkgrupp var kända av flera klassiska författare: Dexippos(250-270 talet) kallade dem heluri.[6] Suida kallade dem eruli. På 500-talet kallade bland andra Jordanes och Zosimus dem heruli. Herulerna skall ha återvandrat till Skandinavien någon gång mellan 515 och 518 e.Kr. Procopius skrev att herulerna på 550-talet ”sedan länge” bott vid mellersta Donau. Enligt Jordanes fick herulerna sitt namn från ett grekiskt ord för folk som levde i myrområden.[7]

Herulerna köpte myrmarker ofta med guld som de fått för olika uppdrag eller rövat från intill boende folkgrupper. Att någon kunde köpa myrmarker för guldmynt förvånande många i Romarriket. Samma gjorde också en del Ostrogoter. Ur markerna utvann herulerna myrmalm som de använde för att tillverka svärd som de sålde för dyra pengar. Här finns då anknytningen till de högkvalitativa dubbelsidiga svärd som hittats i Östergötland och där järnets nästan stålliknande kvalitér torde härröra från blästugnar liknande dem som hittats i större antal i Järnstad, nära Mjölby och Ödeshög i Östergötland.[8]

Efter kung Rudolfs död drog herulerna norrut via Danmark till Skandia.[9] Utvandringen eller om det möjligen var en återvandring, sägs ha skett under Kejsar Anastasius tid d.v.s. någon gång mellan år 515 och 518. Detta sammanfaller i tiden med langobardernas kung Tatos möjliga livstid. Paulus Diaconus berättar att Tatos dotter lät mörda kung Rodulfs bror och därför orsakade striden mellan heruler och langobarder där herulernas kung Rodulf dog.[10]

Om Procopius och andra äldre källor är pålitliga, tågade herulerna upp genom Danmark och for över vattnet till Skandinavien tidigast år 515 och senast 518/519. Tiden ligger tidsmässigt nära Procopius egen tid. Herulerna tågade genom Danmark, via vatten kom de till Thule och bosatte sig invid gautoi. Om det är så att halva herulerstyrkan tågade mot norr efter kung Rudolfs död 515, är det troligt att herulerna kom till Sverige någon gång mellan 515 och 520.

Finns det då något arkeologiskt undersökningsmaterial från denna tiden som talar för att några götar upplevt en söderifrån kommande fara/anfall? Att herulerna verkligen utvandrat till Skandinavien bekräftas av att de heruler som valde att stanna kvar i Europa, skrev ett eget brev till herulernas konung.[11]

Spår av gångna tiders heruler?

500-talets fynd och fornminnesmönster längs vattenvägarna in mot mellersta Småland från Halland tycks visa på en förändring som skett under 500-talet. I Småland finns de kristna Kånnahögarna som vanligtvis dateras till 600-talet. Om förändringen och de kristna Kånnahögarna i Småland beror på herulernas intåg i Sverige, får framtida forskning utvisa. Om dateringen av Kånnahögarna är riktigt, faller möjligheten att högarna direkt kan knytas till herulerna. Är det å andra sidan så att högarna är från 500-talet, torde det vara värt att studera andra förändringar som skett i nära anslutning till den tid då herulerna runt 518-520 e.Kr. skall ha utvandrat till Sverige.

Av något skäl skedde vid samma tid en maktansamling i Roxenbygden under en kortare tidsrymd. Vid Stångåns och Svartåns mynningar ut i Roxen tycks flera borgar ha anlagts.[12] Vid samma tid anlades storgårdar i innersta delen av Gamlebyviken, den tidens mest använda vattenväg in mot Roxenområdet.[13]

Jutar

Det har funnits forskare som trott att jutarna varit goter. Utifrån de äldre källor som står till förfogande på latin eller översatta till engelska, tyska, franska är detta ett orimligt antagande. Det finns i primärkällor klara distinktioner mellan jutar och goter. Ett exempel bland många: Ammianus Marcellinus(f. omkring 330 e.Kr.) skriver om jutar som en egen folkgrupp. År 358 gjorde jutarna, en germansk folkgrupp som bodde vid Romarrikets gräns härjningståg in i Raetien.[14]  Raetien omfattade på den tiden nuvarande norra Tyrolen, östra Schweiz och södra Tyskland mellan Donau och Inn.

Om Ammianus Marcellinus, som själv tjänstgjorde i den romerska armén både i Gaul och i öster mot perserna har rätt när han skiljer på jutar och goter, faller alla teorier om jutar och goter som samma folkslag. I förlängningen faller då även alla teorier om goternas eventuella ursprung på norra Jylland.

Det finns källor och uppslagsböcker som antar att jutarna ursprungligen var germaner som var bosatta på Jyllands västkust. Enligt den teorin måste då antingen dessa germaner fortsatt varit bosatta på Jylland efter att cimbrerna utvandrat, eller varit germaner som ingått bland de som besegrat cimbrerna och drivit dem från sina hem. Är jutarna då samma folkgrupp som besegrade cimbrerna? De få källor som talar om orsaken till cimbrernas rörelser söderut i Europa talar om folkgruppen vandaler som orsak till förflyttningen. Om jutar och vandaler var av samma folk, borde antydningar om detta funnits någonstans i äldre källmaterialet. Så länge inget underlag för liknande tankegångar föreligger utifrån arkeologiskt undersökt material eller i skriftliga källor, är detta visserligen en möjlig tolkning om än av mycket begränsat värde.

Jutarna antas under folkvandringstiden ha under­kuvats av danerna. Problemet med hela den teorin är att ingen på något vis lyckats spåra danernas ursprung. Under 400-talet finns jutar i Flandern och söder om Themsen i England.

Langobarder

Det finns uppgifter i en del uppslagsverk att langobarder redan runt Kristifödelse skall ha varit bosatta runt nedre Elbe där de på 500-talet skall ha bildat ett rike. Om den första uppgiften är riktig i så måtto att langobarder så tidigt i större grupper varit bosatta så långt söderut är osäkert. Enligt Paulus Diaconus(f. 720) härstammande vinnilerna, som var langobardernas ursprungliga namn, från Skandinavien.[15] Paulus Diaconus verk byggde på biskopen av Trentos, Secundus(d. 612) Gesta Langobardorum. Enligt Diaconus, drog langobarderna från Scoringa till Mauringa och vandrade därifrån vidare till Golanda.[16]

Namnet  langobarder fick de på grund av sin vana att bära långt skägg: ”Ty på deras språk betyder ”lang” lång och ”bart” skägg”.[17]

Markomaner/Markomanner

Enligt Marcellinus hade folken från länderna längst bort vid den norra Oceanen på 300-talet en månghundraårig vana att gå till anfall mot Romarriket. Första attackerna som Marcellinus kände till skall skett redan på kejsar Markus Aurelius tid. Namnet markomaner lär betyda gränsmän. Markomaner skall ha varit bland dem som år 164 f.Kr. gick till attack mot romarna.[18] Cirka 60 år senare finner vi delar av markomanerna bosatta i trakterna mellan Main och övre Donau.

I början av vår tideräkning kom markomaner i strid med andra germanstammar. Markomanerna skall därefter ha ställt trupper till kejsar Domitian förfogande då denne år 81-82 e.Kr. besegrade sueverna(sueberna). Markomanerna kallas senare i källorna för longioner.[19] Detta namnet kan enligt Ridley ha varit ett kollektivt namn för alla sydostgermaner. Om Ridleys vidare analyser är riktiga skulle longionernas gruppnamn efter år 278 ersatts med beteckningen vandaler.[20] Utifrån de personer som anges i primärkällor från 300 och 400-talet är detta ingalunda en säker uppgift, det är även möjligt att ett antal longioner  gått samman med vandalerna efter 250-talet e.Kr.

 

Skyter

Skyterna antas av många äldre uppslagsverk och nutida källor vara en forntida folkstam bosatt i Skytien, d.v.s. Sydryssland och Västturkistan, i äldre tider. Namnet anses främst avse de människor som bodde vid Svarta Havets norra kust. När grekerna kom i kontakt med folkgruppen på 600-talet f.Kr. var en del skytier spannmålsodlare, andra var nomader. Utifrån bevarade språkrester antas skyterna ursprungligen ha en nordiransk härstamning. Eftersom området under de senaste 2.500 åren vid upprepade tillfällen fått motta invandringar och utstå ockupering av främmande arméer är det svårt att finna hur bevarade språkrester från ev. nordiranska skyter gått att urskilja från andra nordiranska nomad folk, t.ex. de som under kejsar Julians tid hjälpte Romarriket med handelstransporterna mot Indien.

Skyter är ett begrepp som kan vålla många problem för den som inte är insatt i de romerska och grekiska historikernas namn på de människor som under århundradena efter Kristifödelse bodde i det klassiska Skytien.

Till de som behandlat problemen runt Skytien och skyterna i äldre tider hör Roslovcev i Skytien und der Bosporen 1931. Nordin skriver t.ex. att ”Alanerna var ursprungligen skytiska nomadfolk, men efter att ha blivit bortdrivna av hunnerna slog de sig i början av 400-talet ned i Gallien och Spanien.”[21] Om detta varit sant – vilka är då dessa skytiska nomadfolks ättlingar i nuvarande Franska Gaul och Spanien? Inte baskerna i varje fall, de räknas av numera till de sista resterna av en urbefolkning som levde längs nuvarande gränsen mellan länderna.

Det många historiker glömmer bort, är att Skytien under yngre järnålder omfattade ett område som inte bara omfattade det antika Skytien utan även omfattade områden norr om Donau. I Skytien har ett antal folk ha bott under åren. Att germaner var bland dem som tidigt bosatte sig i det antika Skytien vittnar Plinus d.ä. om. Av uppgifternas placering i Plinus verk att döma tycks Plinus anse att germanerna i Skytien var av  skandinaviskt ursprung.[22] I Seven books against pagans berättar Orosius att skytier kallades de folk som bodde i Skytien oavsett om de t.ex. var alaner, hunner och goter som bodde i Skytien.[23] Zosimus bekräftar denna praxis i New History där han berättar att till skyterna räknades också de goter som bodde i det Skytiska området.[24]

Detta innebär att skytier i texter från antiken fram till folkvandringstiden mycket väl kan syfta på människor som är t.ex. goter, germaner och så vidare. Med andra ord är denna kunskap en förutsättning för att överhuvudtaget göra en analys av de äldre texterna.

 

Teutoner

Den finska forskaren Irma Korkkanen tolkade i sin avhandling thiudos som om dessa var samma folkgrupp som chuder.[25] Mot denna tolkning finns det mycket att anföra inte minst efter studier av flera primärkällor från 200 till och med 600-talet e.Kr. Andra historiker och forskare har tolkat thiudos och teutoner som om dessa var utvandrare från Tjust. Är denna tolkning då rimlig?

Många fynd från bronsåldern som hittats längs Roxens vattenområden är tillverkade längs Donau, Oder eller Weisers vattenområden.[26] Hur skulle detta kunna förklara ett samband mellan teutoner och Tjust(Teust) i äldre tider? I Blacksmithing in Prehistoric Sweden framförde Lena Thålin-Bergman åsikten att bronsframställning i Europa troligtvis var en organiserad produktionsindustri, från vilken export av föremål bland annat skedde till Norden.[27]

Med andra ord överensstämmer fynden med områden i närheten av Teutoburgerskogen, samt utgör åtminstone ett bevis för omfattande kontakter mellan de ”svenska” Östersjölandskapen och södra Europa redan vid övergången från bronsålder till järnålder. Till detta skall även nämnas Plinus d.ä. noteringar om teutonerna.[28]

Till detta kommer att en närmare undersökning, som jag gjorde i samband med min C-uppsats Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider visar att något hände i området från Söderköping och ner mot Gamleby. Det tycks utifrån förändrade bosättningar, helt övergivna bosättningar under början av yngre Järnåldern och vad som hittats på dessa platserna som om det finns starka indikationer talande för att en utvandring skett under samma period som goterna, främst ostrogoterna och de getae som i samtida källor sägs ha kommit från ön i norra Oceanen, börjar omtalas från södra stranden av dåtidens Sueberhav, vårt Östersjön.

Kan teutonerna ha kommit från tjust?

Om tolkningen av teutoner som utvandrare från Tjust är rimlig, borde spår av utflyttning synas i den tidens kustområden i Tjust. Detta är ett konstaterat faktum, längs vattenvägarna från Tjust upp mot inre delarna av Östergötland övergavs ett stort antal byar under den aktuella tiden. Samma förhållande kan spåras söder om Tjust.[29] 

Vattenlinjen i Tjust gick i äldre tider låg längre ut i kustbandet än vad som normalt antas. På de senaste 1000 åren har Tjustområdet rest sig cirka 2 m.[30] Detta skiljer sig avsevärt från den av många arkeologer antagna 7 meters landhöjning per 1000 år.

Om man räknar med en retarderad landhöjning så har Tjustområdet i stort höjt sig omkring 4-5 meter sedan Kristi födelse. Detta betyder att Tjust, stora delar av Småland och stora delar av Östergötland länge legat över vattenytan på t.ex. folkvandringstiden. Som jämförelse kan nämnas att stora delar av Uppland fortfarande låg under Östersjöns vattenyta eller var täckta av stora järnålderssjöar ännu flera hundra år efter folkvandringstidens slut.

Hur ser den arkeologiska fyndbilden ut i Tjust? Avsaknad av fynd från en aktuell tidsperiod innebär i sig inget säkert bevis för att en bosättning inte har funnits under den aktuella tiden. För att en avsaknad av fynd skall kunna användas som ett bevis för en avflyttning, krävs kända områden som brukats kontinuerligt och har långvarigt bruk i de kända gravområden fram till den aktuella tiden där ett avbrott i bosättningen kan konstateras.

Det finns på stora områden i Tjust som i sin förändrade fornminnesbild under den aktuella tiden pekar på att en stor förändring skett någon gång under tiden romersk järnålder – yngre järnålder: Tibbhult, Hjorteds socken, har fornlämningar från bronsålder och äldre järnålder, men saknar kända fynd från tiden yngre järnålder till återkoloniseringen under medeltiden[31]; Gladhammars centralort var bebott sedan bronsåldern  tills en förändring skedde vid övergången till yngre järnålder därefter har området stått obebott ända in i våra dagar.[32]

Alla delar av Tjust uppfyller inte kriterierna som krävs för att en total utflyttning skall ha kunnat ske. Ullevi i Gamleby socken har ett gravfält som använts under både bronsålder och järnålder.[33] I Rummenhavsviken har tre gravfält använts från bronsålder och långt in i yngre järnålder.[34] Men så vitt forskningen nu vet är inte den bilden den vanligaste i Tjust.

Vad finns det då som styrker teorin att avfolkningen skett p.g.a. utvandring? Nu kända fynd styrker inte en teori att förändringar i bebyggelsemönstret har skett före folkvandringstidens början. Alternativet med eventuella farsoter faller också, dessa kan knappas ha varit luft- eller vattenburna. Närbelägna byar som rimligt att döma tagit vatten från samma vattenkälla och som bör ha haft kontakter med närmaste grannby har inte utvecklats likadant. Utifrån ett rimlighetsperspektiv är således en utflyttning möjlig. Det finns utifrån den aspekten inget som motsäger möjligheten att tolka teutonerna som utvandrare från Tjust.

Vandaler

Enligt uppslagsböcker var vandalerna ett östgermansk folk som ursprungligen varit bosatt vid Oder och tvingats flytta p.g.a. hunnernas ankomst. Detta behöver inte vara hela sanningen. Om de källor som utgår från att cimbrerna på 200-talet f.Kr. fördrivits från Jylland av vandalerna har rätt kan vandalernas ursprungliga boplatser knappast ha varit runt Oders mynning.

Vandalerna invaderade Västeuropa och bosatte sig i Gaul, Spanien på 400-talet. Den som ledde vandalerna västsydväst genom Europa var Godegisel. Enligt Prokopius som levde på 500-talet hade vandalerna ursprungligen lämnat sitt hemland p.g.a. hungersnöd. Det område som beskrivs som det område till vilket vandalerna kom låg i Östersjöområdets södra delar. Utifrån de f.n. kända och analyserade källorna är det således ytterst osäkert varifrån vandalerna ursprungligen kom.

Vandalerna hade otur med skör­den där de slog sig ned. Detta ledde till att kungen Godegisel, troligen i början av 400-talet drog ned med sitt folk ge­nom Europa. På vägen genom Europa slöt franker och alaner (alemaner, allemagner) upp och följde med Godegisel till sydvästra Europa. Väl nere i  Spanien härjade vandalerna till dess att Kejsar Honorius slöt ett fredsfördrag med Gode­gisel. På villkor att Godegisel och hans män lovade att sluta och röva fick de bosätta sig i väst­ra Spanien. Kort därefter avled Kejsar Honorius.

Godegisels oäkta son Geiseric förde omkring år 429 sina trupper över Gibraltarsund till Afrika. Det finns olika uppgifter om varför Geiseric valde att korsa sundet. Enligt en del källor skall Bonifactius, den romerske militärguvernören i Afrika, ha råkat komma i på kant med den romerske kejsaren. Bonifactius  skall enligt uppgift ha bjudit in vandalerna till Afrika för att få hjälp att kvarstå som guvernör.[35] En annan uppgift säger att vandalerna inte visste att fredstraktatet mellan dem och den romerske kejsaren enligt romersk lag skulle förnyas vart trettionde år. Det som därefter hände är en inledning till de återupptagna folk­vand­ringarna som för alltid ändrade Europas gränser.[36]

När Geiseric kommit över till Afrika så delades styrkorna, bestående av både vandaler och alaner, i 1000-mannatrupper. Geiseric gick år 429 e.Kr. även in i Mauretanien och Numidik.[37] Geiserics framfart ledde till att den romerska flottan samlades på Sicilien för att gå till anfall mot vandalernas fästen. Till slut träffade Geiseric träffade ett fredsavtal med kejsar Theodosius som drog bort sin flotta från Sicilien.[38]

Geiserics sonhustru var dotter till Theodorid västgoternas kung. I ett anfall av misstänksamhet hade Geiseric skurit näsa och öron av sin sonhustru eftersom denna blivit misstänkt för att förgifta Geiseric. Sonhustrun hade därpå skickats hem till sin far. Av rädsla för Theodorids hämnd vädjade Geiseric till hunnernas kung Attila att gå till kamp mot västgoterna i Gaul.[39]

Om det nu var så att vandalerna, som uppslagsböckerna säger, drevs västerut i Europa av hunnerna, är det lite märkligt att Geiserics trupper bestod både av alaner och vandaler. I all synnerhet om de forskare som identifierar alanerna som skytiska nomadfolk besläktade med hunnerna. Samtidigt talar också det faktum att Geiseric från Afrika hade så god kontakt med Attila och hans trupper som härjade i nordöstra Romarriket, mot att Geiseric kunde räkna med att få stöd av Attila.

Vender

Venderna brukar ofta nämnas när nordmän från folkvandringstid och fram till vikingatidens slut reser österut. Många gånger råder i nutiden en begreppsförvirring, speciellt bland arkeologiska forskare, när folkgruppen vender skall identifieras. Under äldre tid rådde inte detta problemet. Plinus d.ä.(†79 e.Kr. vid Vesuvius utbrott) skrev några år före sin död om dessa folkgrupper.[40] Tacitus visste inte om venderna och finnarna skulle räknas till de germanska stammarna eller inte.[41] Detta innebär att under det första århundradet e.Kr. visste romarna att vender och finnar var två separata folkgrupper.

I den svenska historien har feltolkningen av venderna vållat stor oreda inte minst p.g.a. Adam av Bremens tolkning av begreppet som vender som kväner från Kvänland där Kvänland av Adam tolkas som Kvinnolandet. Med andra ord leder detta till att Adam av Bremen placerar sagornas amazoner norr om mellersta Sverige.[42]

Den danske språk- och litteraturforskaren W. Thomsen skrev att: ”Det navn, under hvilket slaverne optræder i old tidens litteratur, er i almindelighed venedi eller veneti(venadi, vinidae, ).” Om Thomsen har rätt i sina uppgifter från sekelskiftet, kallades delar av Ryssland så sent som då för ”venäjä, venää eller venät(egl venädä)” av finnarna. Samma områden skall esterna ha kallat ”Wene”.[43]

Ryska och slaviska forskare översätter ofta Qwenland/Kvänland med slavernas land.[44] Ett samlingsbegrepp för alla de platser där det då bodde slaver.[45] Eftersom venderna redan på Tacitus tid var bosatta nordost och öster om sarmaterna tyder detta på att en identifiering av vender under de första århundradena redan då kan ha avsett slaviska folkgrupper. Under alla förhållanden innebär ovanstående att varje forskare som vill identifiera vender med finnar, bör börja med att ana­lys­era ett antal äldre primärkällor.


[1]    Nu senast av Nordin Andreas. Getica : om goternas ursprung och bedrifter / Jordanes ; översättning: Andreas Nordin sid 15

[2]    Jordanis Romana et Getica, MGH Auct. ant V, ed. Mommsen. Berlin 1882, VII

[3]    Marcellinus Ammianus, Res gestae, bok 14 kapitel 10

[4]     Ullman i Ammianus Marcellinus, Roms historie i det fjerde århunrede e.Kr., Arendal 1877, sid 188

[5]     Plinus d.ä., Historia Naturalis 2,167; 4,94 resp. 4.96-100; 8,143; 17,2; 36,2  m.fl. ställen.

[6]     Dexippos Fragment 5J

[7]     Jordanes, Getica XXIII, 117ff beskriver hur herulerna fått sitt namn på grund av att de bosatt sig vid ”Lake Maeotis” inne i myrmarker som grekerna skall ha kallat ”helλ”. Enligt Jordanes var det därifrån herulerna fått sitt namn. 

[8]     Vid Järnstad, Stora Åby i Ödeshögs kommun, gjordes en utgrävning 1997, när nya E4:an byggdes. Arkeologerna hittade här en boplats från äldre järnåldern samt kunde identifiera 17 lämningar av blästugnar för järnframställning från samma tid. Vid Stora Ullevi, Linköpings kommun har härdar, schaktugnar och från romersk järnålder-folkvandringstid hittats.

[9]      Prokopius, Gotenkrieg II:14-15 Kung Rudolf antas enligt uppslagsverk ha dött i en strid 515. Striden finns omnämnd  i olika källor. Bakgrunden skall ha varit att en kungadotter låtit mörda Rudolfs bror och att Rudolf och hans heruler skulle hämnas denne broder.

[10]    Paulus Diaconus 1:19ff

[11]     Cassiodorus, Variae, bok V

[12]     Kaliff Anders,  Fornborgar och Folkvandringstid i Roxenbygden, Uppsala Universitet, 1987, sid 18-21

[13]     Rönnby, Forn Västervik, Stockholm 1986 sid 41

[14]     Amminanus Marcellinus 17:6

[15]     Paulus Diaconus, 1:1-2.

[16]     Paulus Diaconus 1:7 samt 1:10-14. jfr med Gutasagan samt med Jordanes, Getica 24-25

[17]     Paulus Diaconus 1:9 jämför även med begreppet barberare

[18]      Ammianus Marcellinus 31:6

[19]       Tacitus Annaler 12:.29-30 samt Dio 67,5.2

[20]       Ridley, Zosimus New History, Bok 1 not 125

[21]       Getica : om goternas ursprung och bedrifter / Jordanes ; översättning: Andreas Nordin, 1997 sid 15

[22]       Plinus d.ä., Historia Naturalis 4.79 resp 8.38 samt 8.39

[23]       Orosius 7:34

[24]        Zosimus

[25]        Irma Korkkanen The Peoples of Hermanaric Jordanes, Cetica 116, Helsingfors 1975, sid 33 ff

[26]        Göransson H, The Flandrian Vegetational history of southern Östergötland, Lund 1977 sid 17

[27]         Thålin-Bergman Lena, Blacksmithing in Prehistoric Sweden, Stockholm 1979 , sid 99-100

[28]          Plinus d.ä., Historia Naturalis, 4.99; 35.25 resp 37.35

[29]          Johansson Inger, Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider, C-uppsats Historia, Linköping 1993

[30]          Modéer Ivar Uppsala 1936, sid 91

[31]           Kulturminnesvårdsprogram För Västerviks kommun sid 182

[32]           Kulturminnesvårdsprogram För Västerviks kommun. sid 204

[33]           Rönnby Johan, ”FornVästervik”- från vikingagård till medeltidsstad, Stockholms universitet 1986 sid 38

[34]            Rönnby Johan, Stockholm 1986, sid 33

[35]

[36]             Prokopius, Vandalenkrieg 1:2, sid 7ff

[37]             Prokopius 1:5ff

[38]              Priscus Text 9

[39]              Jordanes, Getica,  35,184 antas komma från Prissus 20,2

[40]              Thomsen Vilh., Samlede Afhandlinger I bind, 1919 sid 234

[41]               Tacitus Germania 44f

[42]               Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar, Stockholm 1984.    Jämför med  Orosius 1:2 och 1:15

[43]                Thomsen Vilh. 1919 sid 235f

[44]                 Johansson Inger, Källorna till svenskt 800-tal i europeiskt perspektiv, en kritisk granskning av Lars Gahrns avhandling Sveariket i Källor och historieskrivning, D-uppsats Historia Linköping 1995 sid 9 jfr med Minorsky V, i kommentarerna till Marwazi, London 1942 sid 117

[45]                 Thomsen V, Samlede afhandlinger BD1, Köpenhamn 1919, sid 235ff  samt Minorsky V, i Sharaf Al Zamân, T.ÂHIR, Marwazi, London 1942 sid 117

One Response to Gotiska Mosaiken del 1 kap 4: Några folkgrupper samtida med goterna

  1. […] Några folkgrupper samtida med goterna […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s