Källornas berättelse

Kejsar Valens Mördas av gotiske kung Athanarik

© Johansson Inger E, Kapitel ur manuskript den Gotiska mosaiken, Linköping 1996 rev. Göteborg 2003.

Källornas berättelse
 
Vintern var lång och kall. I november år 375 dog kejsar Valentinian hjärtinfarkt. Han hade blivit mycket upprörd och ilsken på Quadiambassadörernas orimliga fredskrav. Valentinians hjärtat orkade inte med stressen. Men det var inte den enda olycka som drabbade Romarriket detta året. Kreta, Peloponnesien och övriga Grekland drabbades av svåra jordbävningar.[1]

Under kejsar Valens trettonde regeringsår, d.v.s. beroende på hur man räknar någon gång mellan år 375 och 377, anföll hunnerna goterna och drev dem i alla riktningar – norrut, söderut och västerut. Hunnerna hade sedan länge levt i de områden som Orosius, spansk präst och historiker på 400-talet, skrev låg bortom bergkedjorna.[2] Hunnerna kom med hästar, fruar, barn och vagnar och attackerade goterna.[3]

Valentinians död, de svåra jordbävningarna och oron vid Östroms gränser fick tribunerna Merobaudes och Equitius att oroa sig för att goterna skulle attackera längs Donau. Valens och Gratian var långt borta. En långt bort i öst och en i västra delen av Gaul. Tribunerna sände därför efter Valentinans unge son Valentinian d.y. vars mor tidigare varit gift med Magnetius. Valentinian d.y var då 5 år gammal. Detta kejsarval ledde till att västrom delades i två delar år 375. Gratian fick behålla Gaul, Spanien och England. Valentinian d.y. fick Italien, Illyrien och hela det romerska Afrika.

Oron i riket fick Valens att stifta en lag att alla kristna munkar som inte arbetade med seculära ärenden skulle tvångsinkallas till den romerska armén. Beslutet som i sig var djupt olyckligt kom dessutom vid sämsta tänkbara tidpunkt. Detta skedde vid samma tid som general Maximus gjorde uppror mor kejsar Valens.[4]

HERMANERIKS RIKE HOTAS AV HUNNERNA
Hunnerna anföll goternas stora vidsträckta och fruktbara områden. Den som fick ta första stöten var goternas kung Hermanerik. Hermanerik var vid denna tiden kung över alla goter. Många bearbetningar och uppslagsböcker förlägger Hermaneriks död till runt år 370 e.Kr. Samtida källor däremot talar om att goternas kung Hermanerik var den som först angreps av de anstormande hunnerna. En av dessa källorna är greken Zosimus. Om det är sant att Hermanerik dog, efter att goterna misslyckats stoppa hunnernas framtåg, levde Hermanerik åtminstone till år 375.[5]

Hermanerik hade gjort sig känd genom många häradståg och vinster i stora strider. Hans gotiska arme fruktades allmänt både av underkuvade folkgrupper och av de kringboende folken. När Hermanerik såg den hotande Hunnerarmén försökte han först under lång tid att hålla angriparna i från sig och sitt område. När inte detta gick blev Hermanerik förfärad och upprörd över den hotande faran.[6] Hunnerna kunde egentligen inte slåss man mot man utan att rida, ändå lyckades de vålla stor oreda och förstörelse bland goterna som bodde längs Donaus stränder.[7] Enligt historikern Ammianus Marcellinus, som var runt 45 år vid denna tiden, sökte Hermanerik slutligen frivilligt döden heller än att besegras av hunnerna.[8]

HERMANERIKS EFTERTRÄDARE
Efter Hermaneriks död valdes Vitimiris till goternas kung.[9] Med hjälp av en grupp hunner som Vitimiris köpt över lyckades han en tid hålla den samlade Halaner-Hunnerstyrkan stången. Slutligen föll Vitimiris i ett stort fältslag.[10] Hans minderårige son Videric utsågs till kung. Till Viderics hjälp utsågs Alatev och Safraks. De blev ledare för goterna i det stora riket som en gång varit Hermaneriks. Alatevs och Safraks valde att dra tillbaka den anförtrodda gotiska armen norrut i rikning mot Dnjestr .[11]

När de gotiska Terovingernas kung Athanarik, fick höra talas om de andra goternas stora problem med hunnerna, beslöt han  att med all kraft förmå sina styrkor att stå emot hunnernas attacker. För att förbereda sig på striderna slog Athanarik och hans trupper läger längs Dnjestr i de gotiska Grevtungernas dalgång. Munderik, som senare blev romersk ståthållare vid den arabiska gränsen, fick uppdrag av Athanarik att tillsammans med Lagarimanernas hövdingar speja på hunnernas framfart. Detta försök att förekomma hunnernas anfall misslyckades. Hunnergrupper som fått syn på spejarna gick till anfall. Athanarik fllydde till en höjd vid floden Gerasus på gränsen mot Taifalernas land.[12]

Ryktet om hunnerna spred sig till de övriga gotiska folkgrupperna. Ett hittills helt okänt folk drog fram över bergen likt en snöstorm. Hunnerna förstörde allt. Många goter beslöt sig då för att söka nya boplatser. Som brukligt bland goterna samlades de olika hövdingarna och folkvalda. Efter långa överläggningar beslöt man sig för att Thrace var det lämpligaste området att flytta till. Jorden var bördig och floden Hister(Donau) skilde landet från de angripande hunnerna. Under Alavivus ledning besatte gotiska styrkor Donaus stränder och sände bud till Valens med bön om att få bosätta sig i Thrace.[13] Eftersom goternas ledare vid flera tillfällen sänt delegater till den romerske kejsaren Valens med petitioner om att påvekyrkan skulle sända dem egna biskopar valde kejsaren att delvis tillmötesgå goternas begäran. Kejsaren sände goterna arianska missionärer. Enligt Orosius berodde detta på att kejsaren var pervers och visade avoghet mot den sanna kristna kyrkan[14] Detta medförde hur som helst att de flesta goter blev kristna men arianer.

GOTERNA TILLÅTS BOSÄTTA SIG I ROMARRIKET
Många av de gotiska grupperna, framför allt bland västgoterna önskade bosätta sig i Romarriket för att undkomma hunnernas framfart. Efter ett antal svåra slag flydde överlevande goter från området norr om Donau flydde år 376 e.Kr tvärs över Donau och bad kejsar Valens om lov att få bosätta sig i det Romerska riket.[15] I gengäld lovade goterna att låta bli med härjningståg samt att ställa upp med hjälptrupper till den romerska armén.[16]

Kejsar Valens såg välvilligt på denna propå och gav goterna det önskade tillståndet. Men han krävde i gengäld att goterna först lade ner sina vapen.[17] För att minska risken för gotiskt förräderi sände Valens ett stort antal gotiska barn som gisslan med sin befälhavare Julius till östrom. Kejsar Valens ansåg att de gotiska barnen skulle kunna utgöra ett hot och oroa hela det romerska samhället. Från romersk sida ansågs det därför viktigt att goternas barn inte skulle få möjlighet att bilda oppositionella grupper. Av det skälet fördelades den gotiska gisslan d.v.s. barnen mellan flera olika städer. [18]

Trots avtalet fick inga andra goter flytta in i Romarriket. Enligt fredsöverenskommelsen som goterna träffat med kejsar Valens skulle de romerska befälhavarna hjälpa goter att fly in i Romarriket. Trots denna överenskommelse och i strid med sin kejsares order valde dessa befälhavare ut vackra gotiska kvinnor och sköna ynglingar för s.k. tvivelaktiga ändamål. De enda andra som släpptes in var goternas slavar och gotiska bönder. Samtidigt som de romerska befälhavarna gjorde egna urval, lyckades emellertid andra goter smita in ”bakvägen. De goter som nekats inresa trots avtalet och istället smet in i romarriket,ansåg sig inte bundna av det träffade avtalet eller de från goternas sida uttalade löftena. På detta sättet kom Thrace, Pannonien, Makedonien och Thessaloniki snabbt att fyllas av det som romarna kallade gotiska rövarband.[19]

Zosimus detaljerade uppgifter om händelseförloppet skiljer sig från den mer kände Jordanes uppgifter. Jordanes ansåg att bakgrunden till problemen mellan goter och romare var en begäran från Fritigern, Alatheus(Alatev i andra källor) och Safraks begäran till de romerska kommendanterna Lupicinus och Maximus om öppnandet av en marknad och problem till följd av detta.[20] Obestritt är att en del goter vid detta tillfälle fick bosätta sig i Romarriket – ett stort antal tilläts inte bosätta sig inom Romarriket men gjorde det ändå. Bland de goter som  som trots allt tilläts bosätta sig i Romarriket år 376 fanns Tervingerna/Terovingerna, en västgotisk folkgrupp. Deras militära ledare hette Fritigern och Alavivius. [21] Båda dessa omnämns senare vid flera olika tidpunkter i den Romerska historien, både i Östromerska riket och längre västerut – i Gaul och England.

HERMANERIKS ARVTAGARE NEKAS BOSÄTTA SIG INOM ROMARRIKET
Det gick inte lika lätt för grevtungernas kung Videric, Hermaneriks arvtagare att få bosätta sig inom det stora Romarriket. Tillsammans med sina förmyndare Alatev och Safrak bad han att de och deras folk skulle få bosätta sig inne i Romarriket för att undkomma de anfallande hunnerna. Kejsar Valens ansåg inte att han kunde tillåta att Hermaneriks arvtagare – d.v.s.arvtagaren till alla goters kung att bosatte sig inom Romarriket. Goternas framfarter i äldre tider och den stora makt som framför allt Hermanerik haft utgjorde ett hot för kejsaren. När tervingernas kung Athanarik fick höra att Videric inte tilläts bosätta sig, så blev Athanarik  orolig och drogs tillsammans med delar av sin styrka fort vidare bort från Donauområdet. Det kan tyckas att Athanarik inte hade skäl för oron. Med de arvsrättsliga förhållanden som rådde vid denna tiden var det Athanarik som om Videric dog utan arvinge stod närmast den gotiska kungatronen. Detta var skäl nog för Athanariks oro.

När delar av de terovingiska soldater upptäckte hur de romerska officerarna allt mer misskötte löftet som getts vid fredsförhandlingarna, att alla goter skulle få bosätta sig i Romarriket, blev de mycket upprörda. De terovinger som ännu inte hunnit i säkerhet på södra sidan av Donau började uppträda mer och mer hotfullt. Till slut blev Lucianus mycket rädd för att goterna skulle göra uppror. Detta skulle då kunna sprida sig både till de goter som fått bosätta sig i Romarriket och till de många goter som tjänstgjorde i den romerska armén. Lucianus lät därför sina soldater skynda på de redan räddade goterna så att de snabbt kom längre in i landet. Under den oreda som uppstod passade Alatev och Safrak, Grevtungernas Viderics båda förmyndare, på att utnyttja tillfället till att ta sig över Donau.[22]

DE GOTISKA STYRKORNA SAMLAR SIG TILL FÖRNYADE ATTACKER PÅ ROMARRIKET
De gotiska hövdingarna Sverid(Svenios) och Kolios(Col) hade sedan länge haft den romerske kejsarens tillstånd att vistas i Romarriket samt bedriva handel mellan Romarna och norra Europa. Sverid och Kolios brukade vintertid dra sig norrut till sina hemländer där de hade sina vinterkvarter. Efter oroligheterna som brutit ut befallde kejsaren dem att stanna inom riket och tillbringa vintern i närheten av Adrianopel. När Sveridus och Kolios fick kejsarens brev befann de sig på andra sidan Hellesponten. De begärde då att få respengar och mat samt 2-3 dagars uppskov inför resan. Adrianopel högste administrative chef blev arg och hotade goterna med krig och svåra straff om de inte frivilligt lydde kejsaren.

Allmänheten och fabriksarbetarna blev mycket upprörda över goternas uppförande och gick till attack. Goterna slog ner massorna som kom mot dem, dräpte, plundrade samt jagade iväg de överlevande. Efter den händelsen slöt sig Sverid och Kolios styrkor till Fritigerns armé som fanns i närheten.[23]

Fritigern satte sig i förbindelse med de övriga Goterkungarna. Tillsammans drog de och deras arméer långsamt fram i riktning mot Marcianopolis. Där hade Lupicinus hade bjudit in goterkongarna Alaviv och Fritigern till ett gästabud. På gästabudet blev det slagsmål mellan det gotiska manskapet och stadens invånare. I ilskan dödade goterna hela soldatgarnisonen. Lupicinus befallde därför att Alavivs och Fritigernas drabanter skulle dödas. Fritigern rymde och flydde. 2000 skepp fylldes med goter som härjade till lands och till sjöss där de drog fram.[24]

GOTISK ARMÉ ANFALLER ADRIANOPEL OCH ATTACKERAR KONSTANTINOPEL
Den 9 augusti år 377 gick gotiska styrkor till attack. Efter attacken fortsatte de vidare mot Adrianopel och Konstantinopel.[25] I de samlade styrkorna ingick vid detta tillfället även ett stort antal hunner och halaner som av de gotiska härförarna utlovats del av de omåttliga skatter som fanns att hämta i de bägge städerna. Efter att belägringen av Adrianopel som skett under ledning av Fritigern tvingats upplösas på grund av matbrist drog goterna vidare. De slog läger vid Peritus. Efter att vilat ut drog soldaterna vidare till Konstantinopel. Av rädsla för att råka ut för romerska bakhåll drog soldaterna fram i slutna ”fylkingar”.[26]

Den gotiska armén kom så nära Konstantinopel att de nästan kunde banka på statsporten. Hade det inte varit för att en grupp Saracener som bodde i staden fått syn på de fientliga soldaterna och gett sig ut för att möta dem utanför staden är det svårt att veta vad som hänt. Kampen mellan de gotiska trupperna och Saracenerna blev hård och drog ut på tiden. Till slut när ingen klar segrare verkade finnas, drog en långhårig Saracen sin dolk och högg rakt in i den gotiska skaran. Saracenen träffade en got som fick halsen avskuren och blodet flödade. Saracenen lutade sig fram och drack av det rinnande blodet. Denna förfärliga händelsen satte stor skräck i goterna som inte längre vågade gå fram lika hårt som tidigare. Goterna rev ner sina ställningar som byggts upp för att belägra staden och begav sig norröver igen.

Vid samma tid var Julius överbefälhavare för de romerska trupperna i Taurus. Bland Julius mannar fanns många gotiska soldater. Av rädsla för att goterna i armén skulle göra uppror skickade Julius ett hemligt brev till de olika truppernas officerare. I brevet krävde överbefälhavaren att truppernas chefer skulle ge goterna ett löfte om snabb utbetalning av solden. Goterna skulle för detta ändamål samlas på ett torg. När goterna samlats omringades de och höggs ner av andra romerska soldater.[27]

GOTISKA KAVALLERIET HÄRJAR I THRACE
Under kejsar Valens femtonde år stod ett stort slag mellan gotiska soldater och romerska armén i närheten av Adrianopolis(nuv Edirne). Två år tidigare hade goterna, under ledning av sin general Maximus som senare kom i Romersk sold, occuperat Thrace. De gotiska soldaterna var väl utrustade, vältränade och tycks ha haft en aldrig sinande ström av påfyllning av förnödenheter att tillgå från de gotiska bönderna som var bosatta i närheten. För den romerska armén blev utgången helt katastrofal.[28] Striderna slutade med att Kejsar Valens dödades.[29]

När kejsar Valens såg att goterna plundrade hela Thrace beslöt han sig för att sända Saracer mot det gotiska kavalleriet. På kejsarens order lämnade Saracerna Konstantinopel i små grupper för att inte den romerska taktiken skulle avslöjas. Kejsar Valens beslöt sig åter för att ta med Saracerna då han snabbt förflyttade sig mot stridfälten i Thrace. Saracerna var kända som skickliga ryttare och duktiga soldater. Saracerna gick till angrepp mot goterna med sina lansar. Många goter föll. Andra goter försökte lägga sig i ett bakhåll. De misslyckades med sin taktik. Tack vare sina lansar var Saracerna överlägsna. Det gick så långt att många goter hellre ville korsa Donau och hamna i händerna på hunnerna än i Saracernas händer.

SEBASTIANUS MAGISTER MILITIUM
Från västrom anslöt sig Sebastianus med sina styrkor.[30] Valens utsåg Sebastianus till Magister Militium. Sebastianus fick själv välja 2000 soldater som skulle utgöra ett elitgarde. De flesta av soldaterna var nya rekryter som inte hunnit påverkas av östarmens svaga militära ledare. Efter att ha utsatt soldaterna för en intensiv träning och exercis intog Sebastianus ett antal muromgärdade städer. I dessa städerna förberedde Sebastianus sig på goternas attacker. Under tiden lyckades hans armé emellanåt döda goter som under sina härjningståg kom över stadsmurarna. Vanligen var det endast när goterna var bakfulla efter sina fester eller badade i floden för att bli rena som Sebastianus ansåg det säkert att angripa dem. Vid dessa tillfällen slaktade han och hans soldater alla de kom åt. Detta ledde till att goterna kom att frukta Sebastianus. Sebastianus stora framgångar förde med sig att avundsjukan mot honom ökade inom de ledande kretsarna i östrom. Sebastianus drogs inför hovet i kejsarens närvaro. Först därefter minskade Sebastianus inflytande.[31]

KEJSAR VALENS GÖR ETT ÖDESDIGERT ANFALL
Motsättningarna inom Östroms ledande kretsar kan ha varit skälet till att kejsar Valens, tvärt emot magister militium Sebastianus uppfattning, beslöt att gå till angrepp mot goterna med full styrka. Detta ledde till att goterna gick till motanfall. Slaget som stod den 9 augusti 378 e.Kr. vann goterna lätt.[32] Så fort som en skvadron Romerskt kavalleri[33] överraskats av de anfallande goterna övergav det romerska kavalleriet infanteriet. Infanteriet kom därför att stå helt oskyddade och fann sig snabbt omgivna av fientligt gotiskt kavalleri på alla sidor. Goterna sände svärmar av pilar mot infanteristerna. Dessa tog då till flykten. Fotfolket blev nedslagna av goternas svärd eller genomstuckna av lansarna. Svärden och lansarna nådde de omringade romarna från alla håll.[34] Kejsar Valens flydde efter slaget brådstörtat med en handfull män till en obefäst by. Grupper ur goternas styrkor förföljde honom.[35]

KEJSAR VALENS SKADAS OCH MÖRDAS
Kejsar Valens som sårats av en pil bars till en mindre bondgård för att gömmas undan för de gotiska soldaterna. Trots detta infångades Valens av västgotiska soldater och blev svårt misshandlad. Goterna satte efter misshandeln eld på gården och av kejsarens kropp fanns det inte något kvar för att lägga i en normal grav.[36] Enligt Zosimus drog goterna ihop ved från omgivningen och lade dem utanför det hus i vilket kejsaren tagit sin tillflykt. Därefter tände goterna på den samlade vedkasen. Huset med kejsaren brann ner till grunden. Detta skall ha skett den 19 januari 379 e.Kr.[37] Den som ledde angreppet på kejsar Valens var de gotiska Tervingernas kung Athanarik.[38]

Enligt Eunapius hade kejsaren sökt skydd i en koja och där bränts inne. Elden skall ha varit så het att det inte ens fanns benknotor kvar att begrava efteråt.[39]  Det må vara hur som helst med koja eller mindre bondgård. Goterna gick vid denna tiden hårt fram mot romarna utan att fråga efter vilka som drabbas. Goterna var vid denna tiden fast bosatta i Thrace och kallades för ”qui Thracia populabantur”.[40]

GRATIAN UTSER THEODOSIUS TILL KEJSARE I ÖST
När det såg som hopplösast ut red Viktor som var magister equitium genom Makedonien. Han fortsatte i sporrsträck genom  Thessaloniki och Moesien tills han nådde Pannonien. Ritten gjorde Viktor för att varsko Gratian om den romerska arméns stora förlust samt om mordet på kejsar Valens. När Gratian fick kännedom om Valens död utsåg han Theodosius till sin medkejsare. Theodosius som var född i Calica i Spanien var son till Valentinian. Kejsar Gratian gav Theodosius makten över Thrace och det östromerska riket. Gratian tog i stället själv sig an de ökade problemen med germanerna i västra Gaul.[41]

Sammanfattning och slutsats
Kejsar Valens har med rätt eller orätt mest blivit ihågkommen för sin död. Om man får tro de samtida källorna var det Valens som genom att sända goterna en ariansk biskop såg till att goterna senast under hans tid blev kristna. För att värdera dessa uppgifter i ett helhetsperspektiv krävs att sambandet germanska folkgrupper, inklusive goterna, och Norden värderas utifrån de äldre primärkällor som klart påvisar detta samband.

Om hänsyn tas till dessa primärkällor har kejsar Valens, förutsatt att hans samtida källor som tillskriver honom att ligga bakom kristnandet av goterna stor betydelse för diskussionen om kristendomens historia och utbredning i Nordeuropa.

Kejsar Valens fel(?) bedömning av situationen när delar av den gotiska armén sökte skydd på romerskt område har utifrån nu kända uppgifter troligtvis lett till  hans egen död. De stridigheter med blandade styrkor  goter-halaner, goter-hunner och olika germansk-gotiska grupperingar å ena sidan och den romerska armén å andra sidan har bäddat för försvagning av romerska arméns västfront, Västroms fall samt kvarlämnat olika folkgrupper och grupperingar i Balkanområdet. De många av de folkgrupper som i och med händelseförloppet under slutet av 370-talet kom att bebo dessa antikens välkända områden, tillsammans med senare tillkommande folkgrupper med flera skilda religioner, skilda åsikter även inom kristendomen vilka kristna grupperingar som var ”sanna” kristna har inneburit en av förutsättningarna för att Balkan in i modern tid varit ett oroshörn.

Om striderna mellan kejsar Valens och Athanarik som startade redan år 365 e.Kr inte slutat med att den senare mördade kejsaren, hade det möjligen enbart varit anmärkningsvärt att Athanarik av kejsar Theodosius senare vid sin död fått en kejserlig begravning i den kejserliga graven i Konstantinopel.[42] Med bakgrund av att det inte tycks ha varit okänt att Athanarik stått bakom mordet på kejsar Valens, kan man möjligen ställa sig frågan om det gotiska inflytandet i Östromerska delen av riket var avsevärt större än vad forskningen hittills har utgått från.

Det är oavsett allt annat där och då Romarrikets fall börjar. Sönderfallet beskrivs i nästkommande kapitel.

© Johansson Inger E, Kapitel ur manuskript den Gotiska mosaiken, Linköping 1996 rev. Göteborg 2003.

 


[1]           Zosimus 4:17-18

[2]           Orosius bok 7:33

[3]           Zosimus 4:20f

[4]           Orosius bok 7:33

[5]           Ammianus Marcellinus 31:5

[6]           Ammianus Marcellinus 31:3

[7]           Zosimus 4:20

[8]           Ammianus Marcellinus 31:3

[9]           Ammianus Marcellinus 31:5

[10]        Ammianus Marcellinus 31:3

[11]        Ammianus Marcellinus 31:5ff

[12]        Ammianus Marcellinus 31:3

[13]        Ammianus Marcellinus 31:3-4

[14]        Orosius 7:33

[15]        Zosimus 4:20

[16]        Ammianus Marcellinus 31:3-4

[17]        Zosimus 4:20

[18]        Zosimus 4:26

[19]        Zosimus 4:20

[20]        Jordanes, Getica XXVI,134f

[21]        Ammianus Marcellinus 31.4-11

[22]        Ammianus Marcellinus 31:4-5

[23]        Ammianus Marcellinus 31:6

[24]        Ammianus Marcellinus 31:5

[25]        Ammianus Marcellinus 31.16.7

[26]        Ammianus Marcellinus 31:15

[27]        Ammianus Marcellinus 31:16

[28]        Orosius 7:33

[29]        Eunapius, Lives of the Sophists, E 480f

[30]        Zosimus 4:22

[31]        Zosimus 4:23

[32]        Zosimus 4:24

[33]        1 romersk skvadron motsvarade 100-200 män i två grupper)

[34]        Orosius 7:33

[35]        Zosimus 4:24

[36]        Orosius 7:33

[37]        Zosimus 4:24

[38]        Ammianus Marcellinus 31:3

[39]        Eunapius 480-481, se även Ostrogorski G, Oxford 1968, sid 52

[40]        Chronica Gallica, MGH AA,1892, 1:2

[41]        Zosimus 4:24f

[42]        Orosius I:2

2 Responses to Källornas berättelse

  1. […] den Gotiska Mosaiken English Kap 4 Några folkgrupper samtida med goterna, Gotiska Mosaiken del 1 Källornas berättelse English text Goter och Romare när hände vad Goternas källor t.o.m. 200-talet Andra källor till […]

    Gilla

  2. […] till den Gotiska Mosaiken – In english Källornas berättelse –  In english Goter och Romare när hände vad Goternas källor t.o.m. 200-talet Andra källor […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s