IVAR BARDSSON

Ivar Bardsson

mannen som seglade med Paul Knutsson västerut från Grönland.

Ivar Bardsson, Bardson, Bardarsson, kärt barn har många namn och det kanske är därför som så få i nutid känner till honom. Ivar Bardsson finns för ovanlighetens skull mycket väl dokumenterad i samtida källor från 1300-talet. Inte minst för att han själv skrev en bok som Isländske språkvetaren Finnur Jónsson[1] såg till att få utgiven 1930.

Det gamle Grønlands beskrivelse af Ívar Bárðarson (Ivar Bårdssön), ed. Finnur Jónsson (København, 1930).

Men Ivar Bardsson har även två andra skäl att bli ihågkommen. Dels för att det var han som skickades från Bergen 8 augusti 1341 till Grönland[2] då för att bli föreståndare på Gardar under biskop Arne. Under sin vistelse på Grönland fick Ivar Bardsson kännedom om att västra bosättningen hade avfolkats. 1637 skrev Biskop Odd Gissle av ett nu förlorat original att invånare på Grönland frivilligt avföll från den sanna kristna tron och efter att de gett upp alla sanna seder och flyttade till folket i Amerika. ‘‘ad Americae populos se converteunt’.
Dels fanns det när det gäller Ivar Bardsson en speciell omständighet, nämnd nedan, som gjorde att dokument som normalt inte skulle funnits, finns kvar än idag.

Nu skall vi ha klart för oss att Amerika självfallet inte kallades Amerika på 1300-talet. Men det vi idag kallar Amerika var väl känt inte bara under den sk. Vikingatiden. Här gör jag en inflikning i Ivar Bardsson artikeln för att belysa Nordens verkliga kunskaper om Grönland och det vi nu kallar Amerika utifrån en 1100-tals källa som är bortglömd av de flesta:

”…Norr om Tyskland ligger Danmark. Oceanen sträcker sig in i den Baltiska sjön, nära Danmark. Sverige ligger öster om Danmark och Norge i norr. Norr of Norge är Finnmarken. Kusten sträcker sig mot nordost och sedan österut tills den når Permia, som tillhör Ryssland. Från Permia finns obygder som sträcker sig norrut ända till Grönland [iej !!!] Bortom Grönland, söderut, finns Helluland och bortanför det Markland, därifrån är det inte långt till Vinland. Vilket somliga tror sträcker sig ända till Afrika. England och Skotland är en ö men är separata kungadömen. Island är en stor ö som ligger norr om Irland…

Närmast Danmark är mindre Sverige, sedan ligger Öland därefter Gotland, sedan Hälsingland, Vermland och de två Kvenländerna, som ligger norr om ‘Biarmaland’. Från Biarmaland sträckersig obygderna norrut hela vägen tills man når Grönland. Söder om Grönland ligger Helluland, därefter Markland, sedan är det inte långt till Vinland det Goda. Vilket somliga tror sträcker sig till Afrika. Och om det är så måste havet utvidga sig mellan Vinland och Markland. Det berättas att Thorfinn Karlsefne högg ved där [Markland] innan han gav sig ut för att söka Vinland. Han kom dit där de trodde landet låg, men nådde det inte och fick inget av rikedomarna med sig. Leif den lycklige var den förste som upptäckte Vinland och då mötte han några köpmän till sjöss som han med Guds godhet räddade till livet. Han introducerade kristendomen på Grönland och det dröjde inte länge förrän ett biskopssäte byggdes på en plats som kallas Gardar[3]

Det vi kallar Amerika var alltså känt under århundradena efter vikingatiden och väl känt på Ivar Bardssons tid. Inte minst för att tiondet hade samlats in bl.a. från ett av de två dioceses som lydde under Grönlands Biskop i Gardar. Ett av dem kallades så sent som när Ivar Bardsson återvände från resan med Paul Knutsson 1364 för Korsnes.

Ivar Bardsson återvände till Norge 1343/44. Nu hände något märkligt. Påven själv gör sig besvär att på Ivar Bardssons skriftliga begäran, i samband med att han rapporterat tillståndet på Grönland, att Ivar Bardsson får ”det første ledige kirkelige Beneficium med eller uden Sjælesorg i Bergens Diocese og paalægger Provsterne i St. Omer og i Apostelkirken i Bergen samt Kanniken Arne Vade at indføre ham deri.” som det står i Diplomatarium Norvegicum bind 17 nr 59.[4] En av orsakerna till detta skulle kunna ha varit att Ivars egen bror, biskopen varit studiekamrat med påven. (vilket de var). Annars är det sällsynt att påvar har lagt sig i sådana detaljer när det inte gällt biskopsämbeten.

Utifrån det påvebrevet kan vi anta att det är troligt att påven när han fick Ivar Bardssons begäran också fått reda på situationern på Grönland. Det är i varje fall inte otroligt.

Ivar Bardsson återvände senare till Grönland tillsammans med Gula Ting lagmannen Paul Knutsson.  En del av Ivars berättelse om  har skrivits ner av någon samtida:

”Jtem dette alt som forsagt er, sagde oss Jffuer *Baardtsen Grønlænder, som war forstander paa biskobs garden, i Gardum paa grønnland udi mange aar, att hand haffde alt dette seett och hand war en aff dennem som war wdneffender aff Lagmanden at fare till westerbijgden emod de skrelinge att wddriffue de skrellinge, wdaff westerbijgd, och da de komme didt da funde de ingen mand, endten Christenn eller heden wden noget willdt fæ och faaer, och bespissede sig aff det willtt fæ, och *toge saa meget som skiuene kunde berre och zeijlede saa der med hiemb och for(schreffne) Jffer war der med. ” [5]

Snabb översättning till svenska: jämte det allt som sagts oss av sagde Ivar Bardsson Grönlänningen [obs. han var född nära Bergen] som var föreståndare på biskopens gård i Gardar på Grönland under många år, att han hade sett och att han var den som fick lagmannens[6] uppdrag att fara till Västerbygden….

Det har på sina håll i samband med diskussionen om Kensingtonstenen ifrågasatts dels om Paul Knutsson och Ivar Bardsson verkligen seglade iväg till Grönland. De gjorde de. På vägen släppte de av två präster på Grönland. Det har även ifrågasatts om Ivar Bardsson överlevde resan västerut från Grönland. Hade varit konstigt nog om han inte gjort det eftersom det då hade varit svårt för någon att skriva ner uppgiften ovan. Yttermera visso. Finnur Jónsson noterar i sin utgåva av Ivar Bardssons berättelse i förordet att Ivar Bardsson lämnade över tiondet till påvens delegat i Bergen år 1364. Jag har själv kollat i källorna och antar att jag hittat samma källa för detta som Finnur  Jónsson gjorde. Det var Ivar Bardsson som överlämnade tiondet och då inte bara för Gardar utan även för två dioceses under Gardar.

Andra intressanta källor från tiden:

Original regest i Vatican Archieve (Mart.IV. ann. I. ep. 119.)

Original regest in Vatican Archieve (Nic.III An.II. ep.39).

Orig. Reg. i d. pav. Ark., Reg. (Johann. XXI. an. I. fol. 23. ep. 93.)


[1] Finnur Jónsson 1858-1934 isländsk lingvist och professor i skandinavisk filologi

[2] Diplomatarium Norvegicum band 5 nr 152

[3] Nicholas Bergthorsson, Leidarvisir och borgaskipan. Nicholas Bergthorsson dog 1158

[4] 18 mars 1344, Källan till Diplomatarium Norwegicum är St.s Afskrift fra Reg. Auinion. 75 – Clem. VI t.

   20 an. 2 p. 5 – fol. 467 ajfr. Supplicationen af samme Datum, D. N. VI. no. 171

[5] AM 777 a 4.

[6] OBS notera ‘lagmannen’. Den enda lagman som finns noterad i samband med vistelse på Grönland i

   mitten av 1300-talet är Paul Knutsson.

2 kommentarer till IVAR BARDSSON

  1. […] Den som gräver i gamla arkiv hittar mycket. Letar man sedan efter gamla kartor som finns bevarade finner man än mer. Bland annat trådar med rötter från tidiga svenska kungar fram till Carl XIV för att inte tala om trådar som går tillbaka till Grönlänningarna samt de dioceses under Gardar See som år 1364 betalade in tiondet bl.a. från Korsnes nordisk bosättning i Nordamerika för uppgifter om det senare se Ivar Bardarsson, mannen som seglade med Paul Knutsson västerut från Grönland […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s