Från Tacitus till Tâhirs ruser

© Johansson Inger E, för Studiefrämjandet i Linköping 1995.

Syftet med denna artikel är att diskutera ett mindre antal, äldre skriftliga källor till den svenska historien utifrån ett Europeiskt helhetsperspektiv, där nu känd arkeologisk kunskap i form av fynd och forskningsresultat vägs in i helheten. 

Den historiska Debatten om Sverige i äldre tider

I början av 1900-talet dominerades i Sverige den historiska debatten av motsättningarna mellan Weibullskolan och Uppsalaskolan. Källanalys och eller vedertagen kunskap? Vad var viktigast: att presentera säkerställd kunskap eller den kunskap som i ett givet ögonblick är den utifrån rådande paradigm givna? Båda skolorna utgick från den då antagna/kända verklig­heten. Största skillnaden mellan de olika skolorna ligger i Weibullskolans krav på källkritisk analys av alla källor som används vid historieforskning. ‘Skolorna’ skiljer sig även beträffande sagors, sägners och kvädens källvärdering. Kortfattat kan man säga att Uppsalaskolan såg och ser Uppsala och Uppland som startpunkt för Sveriges landshistoria, och som svearnas ”urhem”.

I äldre tid fanns det en förståelse för behovet av att behandla skriftliga texter och arkeologisk kunskap lika. I sammanhanget kan namn som bröderna Weibull, Oscar Almgren, Birger Nerman, Gunnar Ekholm, Otto von Friesen m.fl. nämnas. Betydelsen av ”samsyn” mellan olika discipliner avtog under mitten av 1900-talet till förmån för ”som alla vet” -paradoxen.

När Dag Stålsjö under 1970-talet lanserade Västergötland som Svea rikets vagga, tog debatten om Sveriges äldre historia ny fart. Dag Stålsjö ville sätta blickpunkten på skillnaden i resursfördelning mellan Mälardalen och övriga Sverige, samt även disku­tera hållbarheten i de resonemang som speciellt Uppsalaskolans företrädare förde. I sina TV-program presenterade Dag Stålsjö olika teorier med ett bärande inslag: Utifrån den kulturgeografiska och arkeologiska verkligheten kunde Svea rikes vagga mycket väl ha stått i Västergötland.

Flera forskare kallade Västgötaskolans förespråkare för ovetenskapliga.[i] Objektivt sett är denna kritik diskutabel. Snedvridet eller begränsat urval av texter är i sig ovetenskapligt. Detta gäller oavsett vilken forskare som presenterar texterna. Här utöver krävs självfallet att forskaren bemödar sig att söka efter äldre källor.

Uppsalaskolans teorier står och faller till stor del på tillförlitligheten hos tre källor – Ynglingatal[ii], Vita Ansgari[iii] samt Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar.[iv] Uppsalaskolan använder ofta yngre källor(efter 1100) och sentida ortnamn för att styrka de tre huvudkällornas uppgifter. Som många av Uppsalaskolans förespråkare, har Lars Gahrn i avhandlingen Sveariket i källor och historieskrivning, inte alls med rusiskt, grekiskt, bysantinskt och arabiskt källmaterial. I det östliga källmaterialet finns det ett flertal källor som berättar om svenskar och nordbor. Gahrn har inte talat om varför han bortser från dessa källor, från arkeologiska utgrävningar i Östeuropa och från utländska avhandlingar om äldre svenska förhållanden.[v] Hos Lars Gahrn saknas således helhetsynen vid analysen av Sveriges äldre historia.

Peter H Sawyer har i ett flertal böcker och artiklar betonat behovet av en helhets syn i svensk historieforskning.[vi] Här utöver är det få nu aktiva forskare i äldre svensk historia, som betonar värdet av en samanalys skriftliga källor – arkeologisk kunskap. Vid Göteborgs Universitets Historiska institution finns det doktorander som i sin forskning av bl.a.  kontakterna mellan Novgorodriket och Sverige arbetar utifrån detta förhållningssätt.

Enligt mitt förmenande, är det en stor brist när historieforskare bortser från behovet av helhetssyn, östeuropeiska och arabiska källor samt från den forskning som bedrivits i Östeuropa. Om det var så att det fanns täta kontakter mellan Bysans och ‘Sverige’ före 800-talets slut, innebär detta att vår syn på Ansgar, Rimbert och Hamburg-Bremens mission kan behöva revideras. Detta skulle i så fall direkt påverka de existerande teorierna om svearnas eventuella överhöghet över götarna.

 

Källvärdering av Kungasagor – Ättesagor

Hur stor är tillförlitligheten hos äldre sago- och kvädesmaterial? Kan de isländska sagorna ge forskaren ”säkra” uppgifter om Sverige på 500- eller 1000-talet? Kunga- och ättesagor nedtecknades, så vitt vi vet, efter år 1100. Både kunga- och ättesagorna har berättats i flera led innan de nedtecknades. Kungasagorna har ofta formen av hjältebeskrivning där händelserna skett långt bort från platsen där sagorna nedtecknats. Vi har inga kända svenska samtida källor till ättesagor eller kungasagor. Detta betyder att de ättesagor/kungasagor som berättar om svenska förhållanden före år 1000 varken är lokalt svenska eller samtida med eventuella händelser. Med andra ord: De flesta kunga- och ättesagor som av vissa forskare används för att beskriva äldre ‘svenska’ förhållanden är varken samtida eller lokalt nedtecknade.

Ättesagor har berättats från generation till generation inom en släkt. Ättesagor kan därför antas vara tillförlitligare än kungasagor som berättar om människor och händelser utanför ätten. Både kungasagorna och ättesagorna är nedtecknade långt efter händelserna. Den isländska koloniseringen finns nedtecknad i Landnámabóken. Landnamaboken uppfyller närhetskravet. Det finns skäl att anta att Landnámatidens händelser berättats från en äldre generationen till en yngre inom samma ätt. Om ättesagorna kan anses vara relativt tillförlitliga, så borde Landnámabóken vara minst lika tillförlitlig. Detta talar för att Landnámabóken är tillförlitligare än efter 1100 nedtecknade ätte- och kungasagor. Vi prövar Land­námabóken utifrån dessa premisser:

P1     Ättesagor om isländska händelser har större källvärde än kungasagorna

P2     Landnamaboken är en lokalt nedtecknad berättelse om isländska händelser och ätter

S1:    Landnamaboken har större källvärde än de olika kungasagorna.

Slutsats 1: Källvärdet för Landnamabokens uppgifter är högre än för uppgifter som endast kan erhållas ur olika kungasagor.

Stämmer då Landnamaboken utifrån arkeologisk kunskap? Den märkliga situationen uppstår att tidiga gravar och husgrunder, varken tidsmässigt eller lokalitetsmässigt överensstämmer med Landnama­bokens uppgifter. Tvärt om, de allra flesta husgrunder som hittats på i Landnamaboken angivna platser, är avsevärt yngre än vad Landnamaboken anger. Samtidigt finns de boplatser som daterats till landnamatiden inte ens omnämnda som äldre bosättningar i Landnamaboken.[vii] Mest överraskande, på Island finns boplatser som är äldre än Landnamatiden, troligen byggda redan under merovingertid.[viii]

P3     Landnamaboken berättar om var de första invandrarna byggde sina gårdar.

P4     Husgrunder på de platser som omnämns i Landnamaboken är inte från Landnamatiden.

S2     Landnamaboken kan inte anses vara speciellt tillförlitlig m.a.o. källvärdet är lågt.

Slutsats 2: Landnamabokens källvärde är lågt. Vad betyder då detta för uppgifter om Sverige i de isländska sagorna?

P5(S2)    Landnamabokens källvärde är lågt

P6(S1)    Landnamaboken har större källvärde än de olika kungasagorna.

S3           Kungasagorna har lågt källvärde.

Slutsats 3: Källvärdet hos ”svenska” namn och ortsuppgifter i äldre kungasagor är lågt. Oavsett hur många sagor som nedtecknades under 1100 och 1200-talen, så bevisar sagorna inget om ”svenska kungaätter” eller samhällsförhållanden på 500-talet, 800-talet eller 1000-talet. För mig personligen, ger sagorna en möjlig bild av en tänkbar forntida verklighet. Dessutom ger sagorna en klar bild av hur de som skrev ned sagorna ville att denna verklighet skulle sett ut.

 

Kvädens  källvärde som berättare om det förgångna

Ofta saknas en källvärdesanalys av olika teorier utifrån rimlighetsperspektiv. Ett exempel där avsaknaden av analysen får allvarliga konsekvenser är Ynglingatal. Ynglingatal tillskrivs Tjodolf från Hvin i Norge som levde på 900-talet. I sin nuvarande form skrevs kvädet ner tidigast omkring 1100.  Uppgifter ur Ynglingatal används ofta som bevis för Uppsalaskolans teorier om Uppland och Uppsala. Hur skulle då en källkritisk analys av Ynglingatal kunna påverka synen på det äldre Sverige?Ortnamn i Ynglingatal

För att ett nutida ortnamn skall kunna anses identiskt med ortnamn i äldre historisk tid, krävs det att ett samband mellan ortnamnen över tiden kan göras troligt. Detta historiska samband mellan två skilda tidsperioder kräver för att det skall vara trovärdigt en noggrann källanalys av samtliga berörda källor.

Lars Gahrn identifierar fyra ortnamn i Ynglingatal med nutida orter i mellersta Uppland.[ix] Gahrn skriver mer generellt om ortnamn, att ”det är rimligt att antaga att de har gammal hävd – nästan alla ortnamn är ju äldre än äldsta belägget. Namnen ger stöd för uppfattningen att de egentliga svearna bodde i Mälardalen.”[x] Detta låter sig sägas, men hur är det med bevisen? Under vilka förutsättningar är det rimligt att göra liknande antaganden? För att ortnamn i nutiden skall kunna utgöra bevis för ortnamn i Uppland på 800 och 900-talet i Ynglingatal som berättar om ortnamn på 500-talet krävs det att tre premisser samtidigt är sanna:

P1     Att Tjodolf från Hvin hade säkra och oberoende källor från 500-talet som han byggde på

P2     Att ortnamn på 800-talet avsåg samma orter som dem vi numera känner med samma namn.

P3     Att Tjodolf från Hvin i Norge(som levde på 900-talet) var väl bekant med ortnamnen: Föret, Skuta, Vendel och Uppsala från ett fjärran mycket begränsat område i Sverige.

Det finns ingen känd oberoende källa som tyder på att Tjodolf från Hvin hade säkra och oberoende källor till grund för sitt kväde. Således är P1 (så vitt vi vet) osant. Orterna som refereras i Ynglingatal kan ha haft sina nu­tida namn före år 1000. Ett sådant samband över tiden är dock på intet sätt bevisat. Det går inte att avgöra om P2 är sann eller falsk.  Det är ytterst tveksamt om Tjodolf var så väl bekant med Uppland, att han kände små orter i Uppland vid namn. P3 torde därför vara osann. D.v.s.: Utifrån nu känd historisk kunskap kan  P1, P2 och P3 inte samtidigt vara sanna.

Slutsatsen blir att Ynglingatal inte kan ge vetenskapligt säkerställd kunskap om ortnamnen i Sverige på t.ex. 500-800 talet. Då kvädet, så vitt vi vet, nedtecknades efter 1000 talet sjunker källvärdet av namn och ortsuppgifter i Ynglingatal ytterligare. Även om det är så att kvädet ordagrant överensstämmer med det ursprungliga kvädet, så är det ur källkritisk synpunkt diskutabelt att använda Ynglingatal för att fastställa  ortnamn i Uppland på 500-talet eller 800-talet.

 

Landhöjning – vattennivåer

När olika delar av Sverige och Nordens äldre historia presenteras är det viktigt att landhöjningsaspekten vägs in vid analys av forntidens kustområden. Traditionellt brukar historieforskare lägga en 7 meters nivåkurva på dagens karta när man analyserar 1000-talets kustlinjer. Uppgifterna brukar interpoleras bakåt i tiden för att visa en tänkt kustlinje omkring år 0. Nivåuppgifter utifrån ovan relaterade beräkningar är rena fantasiprodukter. Östersjön förlorar varje år 10 miljarder kubikmeter vatten p.g.a. landhöjningen. Sverige ”tippar”, d.v.s. Sveriges fastland höjer sig inte lika fort i söder som i norr. Landrörelsen sker inte med konstant hastighet, sett över tiden, utan med retarderande hastighet.

Nivåkurvor i äldre tider – teori  och verklighet

Om två orter i dagsläget ligger vid kusten precis 7 meter över nuvarande havsvattennivå, så visar traditionell nivåkurva att båda orterna hamnar vid havsytan samtidigt. Om man istället räknar med att den norra orten(ort A) har en landhöjning med 70 cm/100 år, så låg denna ort vid havsvattennivå, eller under vatten, år 1000. Om den södra orten(ort B) har en landhöjning på 20 cm/100 år, så låg ort B klart ovanför vattenytan även när ort A fortfarande låg under vattenytan. Om landhöjningen i södra Uppland är >60 cm/100 år, innebär detta att kustlinjen i södra Uppland gick >12 m högre år 0 än i nutiden. Norra Södermanland har höjt sig ~11 m medan södra Södermanland rest sig ~9 m sedan år 0. Östergötland höjer sig dubbelt så snabbt i norr som i söder. Då vattennivån norr om Tjust stod ~4 m högre år 0, så gick kustlinjen ~ 8 meter högre i Kolmårdenområdet.[xi] D.v.s. de flesta kartor från år 0 och år 1000 behöver korrigeras för att visa det verkliga historiska kustförhållandet.

 

Handelskontakter Norden-Europa innan folkvandringstid? 

Under romersk järnålder utvecklades åkerbruket i Sverige och på Östersjööarna. Förändringen märks tydligast i Östergötland, på Åland och på Gotland[xii] Fynd som dekorerat glas, smycken och guldarbeten vittnar om ökade kontakter mellan Sverige och det europeiska fastlandet. Merparten av de äldre guldfynden har gjorts i Götaland. Välkända är de välarbetade guldhalskragarna som hittats i Västergötland. Mindre kända är de guldhalskragar av enklare typ, från 200 till 300-talen, som hittats i eller omkring Tjust.[xiii] Guldet kom oftast från Romarriket eller Nubien. Många av guldföremålen är från området runt Donau.[xiv]

Hur har då guldet hamnat i Sverige? Det finns olika teorier hur guld- och silverföremålen kommit till Sverige och Götaland. En teori är att goterna härstammar från Götaland. Utifrån denna teori antas det att goterna ute i Europa hade kontakt med de som var kvar i Norden. Denna teori kan vara sann, den är dock ännu obevisad. En tänkbar orsak till hur romerskt guld hamnade i Norden brukar inte nämnas av svenska forskare. I de romerska styrkorna fanns under de första århundradena gotiska legosoldater.[xv] Dessa gotiska legosoldater kan ha varit en orsak till att värdefulla föremål kom upp till norra Europa. Legosoldaterna kan knappast ha varit den enda orsaken till guldfynden eller till utvecklingen i Norden. En sak tycks guldfynden säkert visa: Götalands befolkning hade kontakter med kontinenten innan folkvandringstiden började.

 

Tacitus (~55-120)

Tacitus var en romersk historiker och gift med en dotter till General Gnaeus Julius Agricola. Agricola var romersk ståthållare i Brittanien. Brittanien var den av romarna ockuperade delen av England. Under General Agricolas tid som guvernör tjänstgjorde ett stort antal germaner från skilda germanska folkgrupper i den romerska armen i England. Tacitus blev romersk konsul år 97. Bland Tacitus böcker som har bevarats finns Dialogus de Oratoribus, De Vita Iulii Agricolae, Historiae, Annales samt Germania. För ”svenska förhållanden” är Germania intressant. Tacitus  skriver att ”Suionum” bor ute i havet. Suioner antas ofta vara svear. Svear tros av många forskare vara ett begrepp för svithiodbor. Är dessa slutsatser logiska och rimliga? Enligt mitt förmenande lämnar Tacitus uppgifter som pekar i en helt annan riktning. Tacitus begrepp som ”Suenos”, ”Suebos”, ”Suion” visar att en identifiering av svearna som svithiodbor inte är självklar. Jämför med begreppet ”Marsos Gambrivios Suebos Vandlios” som i 7 av de bevarade avskrifterna skrivs Sueuos och i 2 st avskrifter Suenos.[xvi] Det går inte att avgöra om Tacitus med suionum avsåg ett folkbegrepp eller ett områdesnamn för alla som bodde inom området.

 

Går suionerna att knyta till Uppland utifrån Tacitus texter?

För att identifikationen av suioner som svear och svithiodbor skall vara trovärdig, är svaret på frågan: Går suionerna att knyta till Uppland?  viktig.

En identifiering av suioner som svear = svithiodbor förutsätter därutöver, att svearna på Tacitustid var så dominerande att övriga folkgrupper i södra/mellersta Skandinavien var underordnade svearna. Utöver Tacitus Suionum(svear?) begrepp finns, så vitt jag kunnat finna, ingen källa som identifierar ‘svearna’ som en dominerande folkgrupp under Tacitustid. Om svearna var knutna till Mälardalen på Tacitus tid, så innebär detta i sig att svearna torde ha varit bosatta i samma område även före Tacitustid. D.v.s. identifieringen svear=svithiodbor kräver att svear går att knyta till Mälarområdet, även då stora delar av Uppland låg under vatten. Om svearna inte går att knyta till Mälardalen vid den tiden, så uppstår frågan var fanns svearna då? Med andra ord, om Tacitus avsåg senare tiders svear ~ ‘svenskar‘, så uppkommer frågan: Var bodde svearna när vattennivån var mer än 12 m högre i större delen av Uppland?

Analys av ett fåtal av Tacitus uppgifter om suionerna

Tacitus lämnar många konkreta uppgifter om suionerna: ”Suionum hinc ´civitates, ipso in Oceano, practer viros armaque classibus valent….quia subitas hostium incursus prohibet Oceanus.”[xvii] ”Trans Suionas aliud mare, pigrum ac prope immotum, quo cingi claudique terrarum orbem hinc fides, quod extremus…. tantum natura, ergo iam dextro Suebici maris litore Auesiorum gentes adluuntur, quibus ritus habitusque Sueborum,lingua Britannicae propior.”….”Suionibus Sithonum gentes continuantur, cetera similes uno differunt, quod femina dominatur: in tantum non modo a libertate, sed etiam a servitute degenerant.”[xviii] 

Om Tacitus är tillförlitlig, finns i texten ett antal uppgifter om dåvarande ”Sverige”:

P1.    Suionerna bodde på en ö(?) ute i havet.

P2.    Suionerna var sedan gammalt kända för att ha hög klass på sina vapen

P3.    Suionerna bodde vid Sueberhavet. På den högra kusten av samma hav bodde esterna (Austi)[xix]

P4.    Sitonerna skilde sig från Suionerna genom att Sitonerna tillämpade matriarkat.

P5.    Suioner och Sitoner bor nära varandra.

P6.    Suionerna anslöt sig i viktiga frågor till Sitonerna.

P7.    Efter Suionernas och Sitonernas område slutar Suebernas land

P1 tyder på att Tacitus beskrev Skandinavien. Tacitus ger däremot inga klara geografiska uppgifter om var suionerna bodde. Däremot lämnas uppgifter som, om de är tillförlitliga, går att analysera för att få mer kunskap om dåtidens Skandinavie:  Suionerna bodde på ena sidan Sueberhavet och att Esterna bodde på andra sidan samma hav. P1 och P3 medför därför att vi  vet något konkret om Suionerna:

P1.    Suionerna bodde ute i havet. (på en ö, en halvö eller fast land?)

P3.    Suionen bodde vid Sueberhavet. På den högra kusten av samma hav bodde esterna (Austi).

S1     Suionerna bodde på andra sidan Sueberhavet(Östersjön) i förhållande till esterna.

För att P1 och P3 samtidigt skall kunna vara sanna, måste Suionerna bott på Östersjöns västra kust. Med andra ord, om Tacitus är tillförlitlig, så bodde Suionerna någonstans längs Östersjökusten från Skåne i söder och upp till mellersta Sverige. P4 tyder på att Suioner och Sitoner är två folkgrupper. 

P5.    Suioner och Sitoner bor nära varandra.

P6.    Suionerna anslöt sig i viktiga frågor till Sitonerna.

S2     Suioner och Sitoner tillhörde åtminstone inte samma folkgrupp.

Om P5 är sann, ger Germania skäl att anta att sitonerna bodde bortom suionerna. Om P6 är sann, går det inte att utesluta, att Skandinavien(= suioner och sitoner) under Tacitus tid hade ett  försvarsförbund. P5 och P6 bekräftar, förutsatt att Tacitus uppgifter är sanna, att suioner och sitoner inte tillhör samma folkgrupp.  Under förutsättning att Sitonerna går att knyta till Mälardalen runt år 0, så bodde Suionerna på Tacitus tid någonstans från Skåne upp till och med Södermanland. Var sitonerna var bosatta runt Mälaren är därmed inte klarlagt. Tacitus uppgifter får, om de är tillförlitliga, långtgående konsekvenser för synen på Sveriges äldre historia.

Suionernas vapen

Uppgiften att suionerna var välkända för sin höga klass på vapen, implicerar att suionerna själva kunde tillverka högklassigt järn. Detta innebär att om ett område skall identifieras som Suionernas område på Tacitus tid, krävs det att området utifrån arkeologisk kunskap går att bevisa att det hade hög kvalité på järnföremål som tillverkades. lokalt. Den inhemska produktionen pekar på att kvaliten i järnet skilt sig mellan olika områden. Fosforhalten varierar starkt i fynd från olika delar av Sverige. Hög fosforhalt gör järnet mer lättarbetat t.ex. till vassa eggar/dubbelsidig slipningar m.m. Fynden från Öland, Gotland, Östergötland, Västergötland, Bohuslän och Dalsland har högre fosforhalt än liknande fynd från Skåne, Mälarlandskapen och Dalarna.[xx] Om järnkvalité beaktas, så borde innevånare på Öland, Gotland, och i Östergötland, Västergötland, Bohuslän – Dalsland haft större förutsättningar att tillverka högkvalitativa vapen än vad järnåldersmänniskorna runt Mälaren hade. Detta innebär att Tacitus texter, vattennivåer i Östersjön samt järnkvalitén i olika delar av Sverige talar mot teorierna att svearna bodde runt Mälaren på Tacitus tid.

Suebernas land, Sueberhavet

Tacitus berättar att Suebernas område slutar efter Suionernas och Sitonernas område. Östersjön kallas för Sueberhavet. En logisk semantisk analys ger därför ytterligare uppgifter.

P7.    Efter Suionernas och Sitonernas område slutar Suebernas land

S1     Suionerna bodde i havet på andra sidan Sueberhavet(Östersjön) i förhållande till esterna.

S3     Suebernas land omfattade Suionernas och Sitonernas område

Om Tacitus är tillförlitlig, kan Suebernas land ha omfattat delar av södra och östra Skandinavien. Inom Suebernas område levde i så fall minst 2 folkgrupper: Suioner och Sitoner.

Venderbegreppet

Efter att Tacitus presenterat Suioner och nämnt Sitoner, så skriver han: att här slutar Suebernas land. ”Hic Suebiae finis. Peucinorum Venethorumque et Fennorum nationes Germanis an Sarmatis ascribam dubito…”[xxi] Tacitus var inte säker på om Vender och Finnar tillhör Germaner eller Sarmariter. Om Tacitus är tillförlitlig, så faller alla  eventuella teorier om att venderna var finnar.

Den danske forskaren W.Thomsen ansåg att: ”Det navn, under hvilket slaverne optræder i old tidens litteratur, er i almindelighed Venedi eller Veneti(Venadi, Vinidae, )” Enligt Thomsen kallades delar av Ryssland ännu vid sekelskiftet för ”Venäjä, Venää eller Venät(egl Venädä)”. Samma områden kallade esterna för ”Wene”.[xxii] Thomsens uppgifter överenstämmer med ryska och slaviska forskare. De översätter ofta Qwenland/Kvänland med Slavernas land.[xxiii] Tacitus uppgifter styrks även av Plinus(†79 AD): En del säger, att områdena vid floden Weichsel bebos av Sarmaterna, Venderna…[xxiv] Detta innebär att de forskare som vill identifiera vender med finnar, antingen bör ana­lys­era Tacitus och Plinus och andra äldre källor utifrån denna kunskap, eller tala om varför de förkastar texterna i detta avseendet.

Tacitus tillförlitlighet

Hur tillförlitlig var Tacitus? Tacitus släktskap med General Agricola medför att det inte går att utesluta, att Tacitus kan ha fått första- eller andrahandsuppgifter om germanernas hemområden.  Om Tacitus uppgifter är tillförlitliga, så innebär det att stora delar av den svenska äldre historien måste analyseras utifrån samtliga Tacitus uppgifter.

 

Ptolemaios(125-~165)

Ptolemaios Klaudios var i första hand astronom. Ptolemaios är även känd som matematiker. Ett större geografiskt verk ”Vägledning inom geografin” ger uppgifter om de olika folkslagen som bebodde ön Skandiai.[xxv] Bland folkslagen nämns gautoi. Det går utanför detta arbetes syfte att analysera Ptolemaios namn på olika folkstammar och folkslag. Det är ändå värt att notera, att de flesta av folkslagen faller på plats, om vi svenskar tar reda på vad våra skandinaviska och Östersjögrannar kallat, och ibland ännu kallar, delar av Skandinavien.[xxvi]

 

Folkvandringstiden

Vi tror oss veta, att många hus i Sverige övergavs under folkvandringstiden. En del forskare kopplar samman fenomenet med goternas vandringar. Hur stämmer olika teorier om ev. utflyttning med arkeo­logi och skriftliga källor? Olika områden i Götaland tycks ha avfolkats, samtidigt som närliggande om­råden fortsatt brukades som tidigare. Detta tycks motsäga en allmän ödeläggelse i Skandina­vien under folkvandringstiden. På Östersjööarna brändes många gårdar och övergavs under folkvand­ringstiden. Det går inte att utesluta att oron i Europa även drabbat Skåne.[xxvii] Det finns däremot inga belägg, för att oron spreds i hela Skandinavien. Om pest eller andra sjukdomar varit orsak till att gårdar övergavs, så borde gårdar upp-/ nerströms från ett avfolkat område vara likartade mellan två närbelägna orter (<1 km från var­andra) Så är inte fallet.[xxviii] Återstår möjlig­heten till utflyttning. Det finns källor som ger ledtrådar som pekar i den riktningen. En genomgående uppgift hos källor skrivna före 600-talet, är att missväxt flera år i följd ledde till en ut­vandring. Tre olika områden för denna utvandring anges: norr om Elbe i Kielbukten(via strider på Bornholm), via Gothi­skanza till Baltiska bukten/Finska viken samt till myrområden i närheten av nu­varande Weisel.

 

Cassiodorus (~490-585)

Normalt brukar Cassiodorus enbart nämnas i samband med den gotiska historia i 12 volymer som betraktas som förlorad. Cassiodorus var romersk konsul ordinarius från 514, magister officionum 524. Cassiodorus skrev kejsar Theodoric officiella brev. Det finns flera kända skrifter av Cassiodorus. För svenska förhållanden är Variæ mest intressant. Variae är en samling med brev från bl.a. kejsar Theodoric.[xxix] Av breven framgår att Cassiodorus själv bekostade delar av den gotiska armens uppehälle för att inte belasta statskassan.[xxx] I Variae finns brev till Herulernas konung, berörs Herulernas för­hållande och oroligheter i det romerska riket, samt brev till esterna om bärnstenshandeln. Ur Variae framgår att Herulernas kung Rodulf som var vapenson till Theodoric adopterades av kejsaren.[xxxi]

Cassiodorus tillförlitlighet

Cassiodorus arbetade för Theo­dorics räkning. Om Herulernas konung Rodulf periodvis vistades vid Theodorics hov, vilket utifrån breven verkar troligt, så bör även Theodorics medarbetare haft direkt kontakt med honom. Det föreligger således tids- och lokalitets närhet mellan källan och  händelserna. Utifrån Norbert Wagners avhandling Getica untersuchungen zum leben des Jordanes und zur frühen Gesichte der Goten kan det anses troligt att Cassiodorus haft kännedom om Tacitus olika verk. Cassiodorus kan också ha haft Ablabius skrifter att tillgå när han färdigställde sitt arbete om Goternas Historia.[xxxii] Under åren 550-551 befann sig Cassiodorus i Konstantinopel.

 

Jordanes (500-talet)

Jordanes verk Getica antas innehålla delar av Cassiodorus ‘förlorade goterhistoriska verk’. Jordanes uppgifter är omfattande och till viss del vaga. De kräver en utförlig analys utifrån andra äldre texters uppgifter och nutida arkeologiska grävningsrapporter. Några kortfattade funderingar kring vissa upp­gifter får tillsvidare bidra till bilden av ett eventuellt samband goter-götar i denna analys.

I Getica räknar Jordanes upp ett antal folkslag som bebodde Scythia.[xxxiii] Enligt Jordanes var Gautigoterna mer krigiska än de andra goterna.[xxxiv] Goterna hade lämnat Skanza med skepp över Östersjön och först slagit sig ner på Gothiscandza.[xxxv] De fortsatte vidare p.g.a. överbefolkning och slog först Rügerna och sedan Vandalerna på sin väg ner mot Svarta Havet. Efter ett broras delades styrkan och ena halvan av goterna skall ha fortsatt till Svarta Havet under kung Filimers ledning. Kung Filimer var enligt Jordanes den 5:e kungen efter utvandringen från Gothiscandza(Gotland?).[xxxvi] På Jordanes tid bodde goterna i Skythien.[xxxvii]

Jordanes tillförlitlighet

Jordanes kan själv ha varit östgot eller haft nära umgänge med östgoter. Jordanes avslutade Getica år 551.[xxxviii] Utifrån Jordanes texter är det rimligt att anta att 500-talets goter ansåg sig ha ett ursprung från Skandinavien.  År 550 och 551 besökte Jordanes Konstantinopel samtidigt som Cassiodorus. Jordanes uppgifter om goterna före 500-talet, kan till viss del styrkas utifrån äldre historiker som Ammianus Marcellinus, Olympidors m.fl.[xxxix]

 

Prokopios(500-talets mitt)

Prokopios (d ~560) var östromersk historieskrivare och följde Belisarius(östromersk fältherre hos Justanianus I) på olika fälttåg. Prokopios skrev om Vandaler- och Goterkrigen. I böckerna ger han flera uppgifter om Thule. Gautoi var en av Thules folkrikaste stammar. Det är rimligt att anta att Prokopios med Thule avsåg Skandinavien.

Enligt Prokopius härstammade de olika gotiska folkgrupperna från en enda folkstam. Alla gotiska folk talade på 500-talet samma språk – gotiska och var enligt Prokopius arianer.[xl] Vandaler och andra gotiska folkslag kristnades under 300-talet enligt samtida källor. Andra uppgifter berättar att Vandalerna i norra Afrika tvingade andra kristna att bli kristna arianer. 

Prokopius ansåg att skandinaverna var barbarer: De drack inte vin och inte heller åt av jordens frukter. Värst av allt: De uppskattade inte skönhet och vackra kläder.[xli] Längst upp i norr bodde på 500-talet Skridfinnarna.[xlii] Skridfinnarna var de enda av Thules(Skandinaviens) invånare som levde som djur, de gick klädda i djurskinn.[xliii]

Herulerna

Prokopius skrev att Herulerna ”sedan länge” bodde vid mellersta Donau. Herulerna förflyttade sig under Kejsar Anastasiustid (491-518) till Thule. Herulerna tågade genom Danmark och tog sig sjöledes till Skandinavien. De bosatte sig ”nära” Gauterna.[xliv]

Det finns utöver Prokopios andra källor som berättar om Herulerna. Bland de uppgifter som ännu inte behandlats ur svensk synvinkel är de grekiska källor som berättar varifrån Herulerna kom. Varför grekerna gav dem namnet heruler samt flera andra uppgifter.

De heruler som i början på 500-talet stannade kvar i mellersta Europa skrev senare ett eget brev till Herulernas konung. Brevet skrevs efter att Herulernas huvudstyrka lämnat det Europeiska fast­landet. Detta brev och andra källor som berättar om Herulerna ingår inte i denna analys.

Prokopios tillförlitlighet

Vid fälttåget på 530-talet mot Vandalerna slog Belisarius Vandalerna vid Tricannanum år 533. År 540 besegrades Östgoterna i Italien.  Enligt Jordanes tog Belisarius Mathesuentha, dotterdotter till Theodoric samt gift med Vitiges med sig till Konstantinopel efter slaget.[xlv] Om Prokopios hela tiden följde Belisarius, så är det troligt att Prokopios kan ha fått förstahandsuppgifter från både Vandaler och Öst­goter om deras historiska bakgrund. Om dessa uppgifter på något sätt varit nedtecknade är däremot omöjligt att avgöra.

King Alfred´s Orosius (880-talet)

King Alfred tillskrivs en engelsk 880-talsversion av Orosius geografiska verk:
”Burgundan habbað þone (ilcan) sæs earm be westan him; Winedas; Sweon be norþan; be eastan him sint Sermende, be suþan him Surfe. Sweon habbað be suþan him þone sæs earm Osti; be eastan him Sermende, be norðan him ofer þa westenne is Cwenland; be westannorðan him sindon Scridefinnas; be westan Norðmenn”[xlvi] ….”He sæde ðæt Norðmanna land wære swyþe lang swyðe smæl……Ðonne is toemnes þæm lande suðeweardum, on oðre healfe þæs mores, Sweoland, oþ þæt land norðeweard; toemnes þæs lande norðeweardum Cwena land.”.[xlvii] ….”Weonoðland him wæs on steorbord on bæcbord him wæs Langaland Læland Falster Sconeg, þas land eall hyrað to Denemearcan. Þonne Burgenda land wæs us on bæcbord þa hybbað him sylf cyning. Þonne æfter Burgenda lande wæron us þas land þa synd hatene ærest Blecingaeg Meore Eowland Gotland on bæcbord, þas land hyrað to Sweon.”[xlviii]

ung. översättning:
Burgunderna har i väster sjöarmen och Winedas, Sweon i norr och öster om sig Sermende, i söder finns Surfe. Sweon har söder om sig sjöarmen ända till Osti, i öster Sermende och norr över Cwenland, i nordväst finns Skridfinnar och i väster Nordmän. ……..Han sade att Nordmannalandet var mycket långt och mycket smalt…..Sedan finns landet (markerna) sydöver och (längs) den ena hälften på andra sidan hedarna, Sweoland, och därpå det land nordöver som gränsar till Cwena land….. Weonodland fanns på styrbordssidan och på babordssidan låg Langeland, Laeland, Falster och Skåne, länderna(=markerna) som hör till Denemearcan, Sedan(= därefter) såg vi Burgenda land på babordssidan som han(underförstått berättaren Wulfstan) själv kom ifrån, Sedan efter Burgenda lande hade vi först Blekinge, Möre, Öland och Gotland på vår babordssida, områden som hör till Sweon.

Kung Alfreds uppgifter kan ha betydelse för tolkningen av Sveriges historia: Blekinge, Möre, Öland och Gotland hörde till ”Sweon” på 800-talet[xlix] Langeland, Laeland, Falster och Skåne tillhörde Daner. Sweon fanns norr om sjöarmen i förhållande till där Burgunderna bodde. Söder om Sweon finns sjöarmen som sträcker sig ända bort till Estland (”Osti”).[l] Nordmannalandet var långt och smalt och gränsade längs hälften av sina södra hedar till Sweoland. Nordmannalandet gränsade i norr till Cwenland. Väster om Sweon bor Nordmän. Nordväst om Sweon finns Skridfinnar[li]

Om Kung Alfreds uppgifter är tillförlitliga, ger dessa uppgifter om var olika folkgrupper bodde i Skandinavien på 800-talet. Det är förvånansvärt vad väl dessa uppgifter överensstämmer med olika romerska och bysantinska äldre källors uppgifter. En närmare presentation av dessa likheter får anstå till en annan artikel.

 

Tidig handel mot Asien och Östeuropa.

Skandinavien hade tidigt etablerade kontakter mot öster. Nomadfolk vandrade redan innan renskötseln kom igång mellan Ryssland och Skandinavien. Det är dessutom troligt att kontakterna över Östersjön kan ha pågått sedan slutet av stenåldern eller början av bronsåldern. Under järnåldern vet vi att en handelsväg gick från Sverige via det baltiska området ner mot Bysans. Det var via denna handelsled som bärnsten redan under folkvandringstiden fördes till försäljning i Kazarområdet, i Bagdad och till det Bysantinska riket. Uppgifter i äldre källor om Ermaneric/Hermanerics gotiska rike talar, om de är tillförlitliga, för att ”Sverige” hade väl etablerade kontakter över Östersjön med Baltikum. Finns det då annat östligt källmaterial som berättar om våra nordiska förfäder? Ja, flera östliga källor jämnställer nordmännen med ruserna.

 

Ruserna i ryska annaler och krönikor

De första ruserna var troligen handelsmän eller äventyrare. Skandinaviska vikingar (= varjager) reste troligtvis i österled redan på 750-talet.[lii] Runt 760 AD hade den internationella handeln med Bysans och Staraja Ladoga kommit igång. Staraja Ladoga växte snabbt och var på 850 talet nordöstra Europas största stad.[liii] År 859 gjorde slaverna uppror mot varjagerna. Efter inre strider bad man varjagerna om en regent. Bland de tre ‘bröder’ som valdes var Rurik.[liv] Enligt traditionen var detta startpunkten för det senare Ryska riket. De ryska annalerna är förda årsvis. Nestorskrönikan[lv], Novgorodkrönikan[lvi], Lavrenty Annals och Ipaty Annals är de mest välkända. Ryska krönikor består av valda delar ur de äldre annalerna. Källornas innehåll tycks ha valts ur de olika annalerna, för att styrka rusiska och slaviska ätters legitima rätt till makten i det blivande Ryska riket.

 

Ruser och Nordmen i östliga källor

Från 800 och 900-talet finns det flera källor som berättar om ruser, nordbor och nordiska förhållanden. T.ex. Ibn Khordadbeh(postdirektör i Ispahara) berättade ~ 845 att rusernas främsta handelsvaror var bäver, svart räv och svärd.[lvii] Enligt andra källor var stora områden i Östeuropa på den tiden skattskyldiga till ruserna: I Wend berättas att wendiska prinsar kom över vattnet och krävde plogskatt av Wends smeder.[lviii] Även Varjagerna kom över havet och hämtade skatt av slaverna i Novgorod, Meshcera och Krivich.[lix] Skatten krävdes in i form av bäver, ekorr- och rävskinn. Ruserna var kända för att vara våldsamma och blodtörstiga.

Biskop Liudprand(även stavat Liutprand) från Lombardiet blev biskop i Cremona 963. Dessförinnan hade Liudprand år 948 och 950 varit kung Berengar II: sändebud i Konstantinopel. Som biskop var Liudprand kejsar Otto:s sändebud i Konstantinopel år 968.  Biskop Liudpand jämställde ruser och Nordmen. Den rusiska attacken på Barda, Barchaáh är en av de nordiska attackerna som noterades av biskop Liudprand.  Redan år 941 AD skrev Liudprand att ”These people had a king named Igor who got together a fleet of a thousand ships or more and sailed for Constantinople.”[lx] Källvärdet i biskopens uppgifter ligger i att de är ‘nästan’ samtida med de händelser som omtalas. Biskop Liudprands uppgifter refereras kortfattat av Norah Chadwick.[lxi]

Ibn Miskawaih (d. 1043) berättar om en rusisk attack på Bardha’aah i äldre tid.[lxii] Ibn Miskawiahs uppgifter är relativt tidsnära, om än inte samtida. Miskawaih berättar att en epidemi drabbade Nordmännen(ruserna) efter att de ätit stora mängder färsk frukt. Orsaken skall enligt Miskawaih varit att Nordbornas land var så kallt att all frukt importerades från främmande länder. Nordmännens ledare var en kortare tid ledare för hela Azarbadjan. När en rus dog så begravdes han med sin rustning och sitt krigsmaterial. När nordmännens välde tog slut förstörde muslimerna nordmännens höggravar för att komma åt svärden som ansågs vara av hög klass.[lxiii]

Skriftliga källor och arkeologiska fynd tycks tala för ett ”starkt” sambandet mellan det rusiska riket och Sverige. Exakt vilka ruserna var får framtida forskning fastställa. De äldre källorna nämner tre varjager som styrde i Staraja Ladoga och Novgorod: Rurik (Rus Erik?), Oleg (Helge) och Igor/Yngvarr (Ingvar?). Ruserna utvidgade under Rurik, Oleg och Igor sitt område i östra Europa. Ruserna krävde skatt över ett stort område och skapade ett rike i grekiska och arabiska källor ofta jämställs med det Bysantinska riket. Ett exempel på Rusernas maktposition, är fredstraktatet mellan ruser och Bysans år 907: ”Oleg ordered that 12 grinas be given per rowlock in the 2000 vessels and then established payment be made for Rus gorods; firstly for Kiev, then for Chernigov, for Pereyaslavl, for Polotsk, for Rostov, for Lubech and other gorods, because the grand princes, who were under Oleg, sat in these gorods”.[lxiv] (Gorods~Handelsstäder). Om Olegs rike var en federation, där Oleg styrde över ett antal handelsstäder är för närvarande omöjligt att avgöra. Det är även möjligt, att Novgorod under Olegs tid direkt styrdes från Sverige.[lxv] Detta skulle i så fall få konsekvenser för vår syn på Ansgar och Hamburg-Bremen missionens uppgifter.

Flera grekiska, bysantinska, arabiska, rusiska och khazariska källor berättar om rusiska anfall mot arabiskt och bysantinskt område under slutet av 800-talet och början på 900-talet.[lxvi] Källorna berättar om en rusisk kung/överkung(ibland kallad kongirr) som hette Igor eller Yngvarr. Denne Igor/Yngvarr, som levde från slutet på 800-talet och fram till ~940, lyckades samla mycket folk för sina härjnings- och krigståg. Det finns uppgifter om att upp till 30.000 människor kan ha deltagit i det största tåget. Klart är att kungens härjningståg går att följa från Östersjön och ner till Svarta Havet, Kaspiska havet m.m.

 

Ingvarsstenarna

De s.k. Ingvarsstenarna i Mellansverige är ett tidigt skriftligt belägg, för ett större händelseförlopp som tycks ha påverkat en stor del av Sverige. Det är lite märkligt att Ingvarstågen på de s.k. Ingvarsstenarna, av flertalet forskare förläggs 100 år efter det att en ur skriftliga källor välkänd Igor/Yngvarr, som lett stora härjningståg till de aktuella områdena, dött. Nu kända källor från Östeuropa, samt arkeologiska utgrävningar inom rusernas område tyder på att kontakten med Kalifatet (Särkland) starkt avtog under 980-talet för att helt upphöra efter 1032. I de få arabiska och armenska källor som omnämner rusiska härtåg efter år 1000, finns inte någon Igor/Ingvar eller liknande om­nämnd. Hur detta kan överensstämma med antaganden om ett eller flera Ingvarståg på 1040-talet får framtida forskning fastställa. Det går i dagsläget inte att utesluta att de forskare som i äldre tider identifierade Igor och Ingvar kan ha haft rätt i sina antaganden.

 

Sharaf Al-Zaman Tahir (bevarad i text från ~1120)

Flertalet forskare placerar rusernas urhem i Skandinavien. En av de få källor som ger geografiska uppgifter om rusernas hemort är Sharaf Al-Zaman Tahir. Tahir skriver att: ”The Rus live in an island in the sea, it´s extent being a distance of three days in either direction. It has woods and forests and is surrounded by a lake”…. ”They are strong and powerful men, and go on foot inte regions in order to raid, they also sail in boats… on the Khazarsea, seizing ships and plundering goods.”…….”Once they sailed into the sea of Khazar and became masters of Bardaá for a time. Their valour and courage are wellknown”[lxvii] De angivna uppgifterna kan utifrån avståndsuppgifterna knappast avse Staraja Ladoga. Andra uppgifter som Tahir ger om sjöfärder norrut i Östersjön (felaktigt kallad Azovhavet) till en punkt där det fanns midnattsol gör det än mer troligt att Tahir talade om ett område runt eller i Östersjön.

Finns det då andra källor som talar i samma riktning? Ja,  bland dem Ibn Rustah (~900). Enligt Ibn Rustah kom ruserna från en 3 dagsmarscher lång ö som var täckt av skogar och glest befolkad p.g.a. de stora sumpmarkerna. Ön låg enligt Rustah bortom alla slavar (Rustah trodde att ruserna också var slaver). Om det var så att Rustah är tillförlitlig i denna uppgift, så implicerar den uppgiften att det är troligt att ön låg i Östersjön. Slaver fanns på Rustahs tid i stora delar av det nuvarande ryska området. Enligt Rustah underkuvade ruserna alla slaviska folk.[lxviii]

Slutsats
Uppgifter från Tacitus tid och fram till Sharaf al-Zaman Tahir tid visar att Nordens innevånare varken var okända eller isolerade från det övriga Europa. När Tacitus skriver att Suionerna i större frågar ansluter sig till Sitonerna, så måste Suioner och Sitoner för Tacitus ha varit två kända folkstammar. Detta innebär att, Svithiodbor inte räknades som Svear eller tvärs om. Detta kan tyda på att ett försvarsförbund mellan olika landsdelar/ folkstammar inom  ‘Sveriges område’ kan ha existerat redan under Tacitus tid. Om Suion/Suionum avsåg ett rike, så innebär detta att det tvärt emot historiska forskningsantaganden redan tidigt fanns ett försvarsförbund/rike som blev utgångspunkten till nuvarande Sverige. Detta kunna vara förklaringen till den begreppsförvirring som än i dag råder mellan rike, områden och folkgrupper i äldre källor.

Förutsatt att Tacitus är tillförlitlig, är det rimligt att anta att Suebernas land omfattade delar Skandi­navien: Suionernas och Sitonernas områden. Om Svitjod i senare tider, har någon som helst mot­svarighet under äldre tidsperioder, så bodde Suionerna på Tacitus tid söder om Mälaren. Om Suioner och Sitoner går att identifiera med senare tiders Svear och Svithiodbor är däremot hittills obevisat. Det är något överraskande, att Tacitus uppgifter om suionernas bosättningsområde, så väl överens­stämmer med king Alfreds uppgifter om Sweon 700 år senare. Inte heller king Alfreds texter utesluter möjligheten att Suionum/Sweon kan ha avsett ett områdesnamn för ett antal folkstammar, som var bosatta inom ett område som täckte delar av Södra Skandinavien.

Tacitus uppgifter om suionernas höga kvalité på vapnen överensstämmer väl med metallurgiska under­sökning av vapnen från Östergötland, Västergötland, Småland, Öland och Gotland. Dessa vapnens kvalité som handelsobjekt och som stridsvapnen för nordborna finns omnämnda i källor från Tacitus 100-tal fram till Sharaf Al-Zaman Tahirs 1100-tal. Under perioden 750-1100 finns det ett flertal källor som identifierar ruser med nordmän. Det går därför inte att utesluta, att delar av mellan och Östeuropa helt eller delvis styrdes från Norden. Det står det klart att Sveriges äldre historias pussel ännu inte är helt färdiglagt.

 

---

[i]         En av Västgötaskolans främste kritiker var fil. dr. Lars Gahrn dåvarande forskarstud. i Uppsala

[ii]        Ynglingatal antas författat av Tjodolf från Hvin i Norge på 900-talet kväde. Kvädet nedtecknades först på 1100-talet

[iii]       Rimbert, Vita Ansgarii, Hannover 1884

[iv]       Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar, Stockhom 1984

[v]        Johansson Inger, Källorna till svenskt 800-tal i Europeiskt perspektiv, en kritisk granskning av Lars Gahrns avhandling Sveariket i källor och historieskrivning, D-uppsats 1995, sid 14 resp. sid 24

[vi]       Sawyer P H, Kungar och vikingar, Norden och Europa 700-1000, Malmö 1985, m.fl. böcker samt artiklar

[vii]       Einarsson Bjarni F,The Settlement of Iceland; a critical approach,Göteborgs universitet 1994, sid 58-66

[viii]      Hermanns-Auðardóttir Margrét, Islands Tidiga Bosättning, Umeå Universitet 1989, kapitel 4 och  7.2.2  

[ix]       Gahrn Lars, Sveariket i källor och historieskrivning, Uppsala 1988, sid 93

[x]        Gahrn,sid 51

[xi]       Johansson Inger, Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider, C-uppsats 1993

[xii]       Widgren, Mats, Settlement and farming systems in the early Iron Age, Stockholm 1983, sid 8-10

[xiii]      Stale Harald, Meddelande, Tjustbygdens kulturhistoriska förening 1970 sid 33ff

[xiv]      Bolin Sture, Ur penningens historia, Lund 1962, sid 27ff

[xv]       Laing Lloyd and Jennifer, 1979, sid 28

[xvi]      Tacitus Publius Cornelius, Germania i De vita Agricolae Rom. II Fasc. I-IV 1978-83,sid 2           

[xvii]     Tacitus, Germania 44

[xviii]     Tacitus, Germania 45

[xix]      ” … ergo iam dextro Suebici maris litore Auesiorum gentes adluuntur…”

[xx]       Serning Inga, Prehistoric Iron Production, ur Iron and Man i Prehistoric Sweden, Stockholm 1979, sid 53

[xxi]      Tacitus, Germania 46.1

[xxii]     Thomsen Vilh. 1919 sid 235f

[xxiii]     Johansson Inger, 1995 sid 9 jfr med Minorsky V, i kommentarerna till Marwazi, London 1942 sid 117

[xxiv]     Thomsen Vilh., Samlede Afhandlinger I bind, 1919 sid 234 

[xxv]     Ptolemaios, Geography of Claudius Ptoloby, ed E.L. Stevenson, New York 1932

[xxvi]     Labuda Gerard,Zródla, sagi i legendy do najdawniej szych dziejów polski, Warsaw 1960; prof Knut Mykland, Norges historie, bind 1, Oslo 1976;  Saks Edgar V, The Estonian Vikings Cardiff 1985 m.fl

[xxvii]    Strömberg Märta, Järnåldersguld i Skåne, Lund 1963, sid 87-97

[xxviii]   Johansson Inger 1993, sid 18ff

[xxix]     Cassiodorus, Variae, bok V, utg. av Hodgins under titeln The Letters of Cassiodorus, London 1886

[xxx]     Cassiodorus, Variae, 9,25,9 De gotiska soldater som avses var bosatta i Cassiodorus omedelbara närhet och ansågs tillhöra elitgardén .         Jfr  med vikingatidens Väringar.

[xxxi]     Cassiodorus, Variae, 4,2,2-3 (brevet brukar dateras till år 507, kung Rodulf dog ~515)

[xxxii]    Wagner Norbert, Getica untersuchungen zum leben des Jordanes und zur frühen Gesichte der Goten, Berlin 1967,sid 66-71                se även Wagners not 37 sid 72

[xxxiii]   Jordanes, Getica 22f  

[xxxiv]   En förutsättning för att en folkgrupp skall kunna anses vara mer krigisk kan vara bättre vapen. Jfr. med Tacitus, Germania 44.  

[xxxv]    Jordanes Getica 24-25 Jfr. med Gutasagan

[xxxvi]   Jordanes, Getica 26-38f

[xxxvii]   Jordanes Getica 116-120 jfr. med Bede, I:I ”the Pictish race from Scythia” som av många forskare anses vara en sammanblandning med Skyterna och i verkligheten avse nordbor från Skandinavien.

[xxxviii]  Jordanes, Romana et Getica, Momsen Th, Berlin 1889, Prooem. XV.

[xxxix]   Enl. Norbert Wagner, sid 82 finns delar av Olympidors verk bevarade och återutgivna av Karl Müller i Fragmenta historicum Græcorum, band 4, t.ex fragment 29 sid 64

[xl]       Prokopios Vandalenkrieg 1:2, München 1966, sid 7

[xli]       Prokopius Gotenkrieg II:15, övers D Coste München 1966, sid 158-159

[xlii]      jfr med Tacitus uppgifter om Finnarna i Germania 46, jfr även King Alfred´s Orosius, ed H Sweet, 1883 sid 16

[xliii]     Prokopius Gotenkrieg II:15f, 158ff

[xliv]     Prokopius, Gotenkrieg II:14ff

[xlv]      Jordanes, Getica 81f

[xlvi]     King Alfred´s Orosius, ed H. Sweet, London 1883,sid 16

[xlvii]     King Alfred´s Orosius,1883, sid 18

[xlviii]    the Old English Orosius ed Janet Bately Oxford 1980, sid 16 -17 där fotokopia av foliatet ingår

[xlix]     jfr Tacitus, Germania 44

[l]         jfr Tacitus Germania 45

[li]        jfr Prokopius Gotenkrieg II:15, samt med Tacitus uppgifter om Finnarna i Germania 46

[lii]       Birkbæk Frank, Förord till Vikingernes Rusland – Staraja Ladoga og Novgorod, Roskilde Museum 1993 sid 5-6

[liii]       Grekov B, sid 20f

[liv]       The Nikonian Chronicle, vol 1 from the beginning to 1132, ed. Princeton 1984. sid 15f.

[lv]       Nestorskrönikan, översatt A. Norback, Stockholm 1919

[lvi]       First Novgorod Annals, 1888

[lvii]      Thomsen V, sid 270

[lviii]     Grekov, sid 50.

[lix]       The Nikonian Chronicle, vol 1 fed. Princeton 1984. sid 15f.

[lx]       Antapodosis, ed. FA Wright, London 1930,v,xvi,

[lxi]       Chadwich Norah,The Beginning of Russian History, Cambridge, sid 48f

[lxii]      Ibn Miskawaih,The Eclipse of the Abbasid Caliphate, ed. Amedroz HF & Margoliuth PS, Oxford 1921.

[lxiii]     Ibn Miskawaih,The Eclipse of the Abbasid Caliphate, vol II sid 68, jfr Tacitus uppgifter om Suionernas högkvalitativa vapen samt Jordanes uppgifter om Gautigoterna som mer krigiska än andra goter.(se ovan)

[lxiv]     Grekov, Kievrus, sid 16ff. 

[lxv]      Chadwick sid 24f

[lxvi]     Khazarian Hebrew Documents of the tenth Century, Ithaka and London 1982, Ibn Miskawaih,The Eclipse of the Abbasid Caliphate, Oxford 1921. Sharaf Al-Zaman Tahir; Marvazi on China, m.fl. källor

[lxvii]     Sharaf Al-Zamân Tâhir, Marvazi on China, the Turks and India, ed. V Minorsky, London 1942, sid 36ff

[lxviii]    Thomsen V, Samlade Afhandlinger I, 1919 sid 271-272

 

Äldre källor

Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar, Stockhom 1984

Antapodosis, ed. FA Wright, London 1930

Bede The Ecclesiastical History of the English People

Cassiodorus, Variae, bok V, utg. av Hodgins under titeln The Letters of Cassiodorus, London 1886

First Novgorod Annals, 1888

Ibn Miskawaih,The Eclipse of the Abbasid Caliphate, ed. Amedroz HF & Margoliuth PS, Oxford 1921.

Jordanes, Romana et Getica, ed. Momsen Th., Berlin 1889

Jordanes, The origin and deeds of the Goths, ed. Ch.G.Mirow, Princeton 1862                                          

Khazarian Hebrew Documents of the Tenth Century, ed. Norman Golb and Omeljan Pritsak, London 1982

King Alfred´s Orosius, ed H. Sweet, London 1883

Nestorskrönikan, översatt A. Norback, Stockholm 1919

Nikonian Chronicle, vol 1 from the beginning to 1132, ed. Princeton 1984

Old English Orosius ed Janet Bately Oxford 1980

Prokopius Vandalenkrieg , övers D Coste München 1966

Prokopouis Gotenkrieg, övers D Coste München 1966

Ptolemaios, Geography of Claudius Ptoloby, ed E.L. Stevenson, New York 1932

Rimbert, Vita Ansgarii, Hannover 1884

Samlade Afhandlinger I,ed. Thomsen V, 1919

Sharaf Al-Zaman Tahir;Marvazi on China, London 1942

Tacitus Cornelius, Germania övers. Karl Büchner, Stuttgart 1985

Tacitus Cornelius, Germania i De vita Agricolae Rom. II Fasc. I-IV 1978-83

 

Sentida tryckta källor och bearbetningar

Birkbæk Frank, Förord till Vikingernes Rusland – Staraja Ladoga og Novgorod, Roskilde Museum 1993

Bolin Sture, Ur penningens historia, Lund 1962

Chadwick Norah, The Beginning of Russian History, Cambridge 1946

Einarsson Bjarni F,The Settlement of Iceland; a critical approach,Göteborgs universitet 1994

Gahrn Lars, Sveariket i källor och historieskrivning, Uppsala 1988

Golb Norman and Pritsak Omeljan, Khazarian Hebrew Documents of the tenth Century, Ithaka and London 1982

Grekov, Kievrus,Moskva 1959

Gutasagan

Hermanns-Auðardóttir Margrét, Islands Tidiga Bosättning, Umeå Universitet 1989

Klindt-Jensen Ole, Foreign influences in Denmark´s early ironage, Køpenhavn 1950

Labuda Gerard,Zródla, sagi i legendy do najdawniej szych dziejów polski, Warsaw 1960

Llaing, Lloyd and Jennifer, Anglo Saxon England, London 1979

Lars GahrnsSveariket i källor och historieskrivning, D-uppsats 1995                                                            

Norges historie, bind 1, Oslo 1976

Saks Edgar V, The Estonian Vikings Cardiff 1985

Sawyer P H, Kungar och vikingar, Norden och Europa 700-1000, Malmö 1985

Serning Inga, Prehistoric Iron Production, ur Iron and Man i Prehistoric Sweden, Stockholm 1979

Stale Harald, Meddelande, Tjustbygdens kulturhistoriska förening 1970

Strömberg Märta, Järnåldersguld i Skåne, Lund 1963

Thomsen V, Samlade Afhandlinger I, 1919

Widgren, Mats, Settlement and farming systems in the early Iron Age, Stockholm 1983

 

Otryckt material

Johansson Inger, Källorna till svenskt 800-tal i Europeiskt perspektiv, en kritisk granskning av Lars Gahrns avhandling Sveariket i källor och historieskrivning, D-uppsats 1995

Johansson Inger, Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider, C-uppsats 1993