Järnproduktion i tidiga ”Sverige”

 

Tillverkning av  järnvapen i Norden

Den tidigaste svenska järnet skulle tillfredsställa det lokala behovet. Järnet som framställdes utvanns enligt de lokalt gällande förutsättningarna, sjömalm, myrmalm eller järn från öppna dagbrott. Omständigheterna avgjorde vilken malm som användes och de färdiga bruks och nytto produkterna användes oftast inom ett mindre område.[1] Detta har lett till att man idag kan analysera var ett svärd är tillverkat. Man kan t.ex. mäta skillnad på bl.a. fosforhalten i järnsvärd. Järnet blir sprödare, men samtidigt lättare att smida vid en högre fosforhalt. Ett lättarbetat järn går lättare att smida till till vassa och/eller dubbelslipade eggar. Det slags svärd som bland annat förekommer bl.a. i fynd från Norra Kinda i Östergötland.[2] Järn­föremål från Öland, Gotland, Östergötland, Västergötland, Bohuslän och Dalsland har högre fosforhalt än fynden från Skåne och Mälarlandskapen/Dalarna vilkas fynd har låg fosforhalt.[3] Flera lokalt tillverkade dubbelslipade svärd har hittats Östergötland.[4]

Det finns anledning att påminna om Tacitus uppgifter i Germania från det första århundradet efter Kristi födelse: ”Suionum hinc ´civitates, ipso in Oceano, practer viros armaque classibus valent……quia subitas hostium incursus prohibet Oceanus.[5] Suionum bodde ute i Oceanen och var kända för att de hade högkvalitativa vapen….

---

[1]           Thålin-Bergman Lena, Blacksmithing in PrehistoricSweden, Stockholm 1979, sid 99f

[2]           Göransson Hans, The Flandrian Vegetational history of southern Östergötland, Lund 1977 sid 19f

[3]           Serning Inga, Prehistoric Iron Production, Iron and Man i Prehistoric Sweden, Stockholm 1979, sid 53f, se även Johansson Inger, Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tid, C-uppsats 1993, sid 18

[4]           Göransson Hans, The Flandrian Vegetational history of southern Östergötland, Lund 1977 sid 19

[5]           Tacitus, Germania 44f

Annons