Utdrag ur Den Gotiska mosaiken del 2 kap 1-2

2015/09/02

Det finns ett antal källor som berättar om Skandinavien, ön i norra Oceanen eller andra beteckningar inklusive att Tuli/Thule fram till år 400 e.Kr. utifrån vad källorna berättar om natur, seglats dit etc. tycks ha varit Skandinavien och inte som senare (troligtvis) Island som de äldre källorna berättar om. Skriftliga källor kräver alltid att man gör sitt bästa att jämföra dem med de arkeologiska fynd av varierande slag som gjorts.

UTDRAG UR DEN
Den Gotiska mosaiken

eller

GOTERNAS
(OCH GERMANERNAS)
ÄLDRE HISTORIA
I SKRIFTLIGA KÄLLOR OCH ARKEOLOGISKA FYND

© Inger E Johansson 1996

KAPITEL 1
KÄLLOR FRÅN DE FÖRSTA 200 ÅREN E.KR.

PLINUS
En av de äldsta böckerna som omnämner Skandinaviska förhållanden är Historia Naturalis, i 37 böcker som Plinus d.ä. skrev. Plinus d.ä. dog vid Vesuvius utbrott år 79. 34 av de 37 böckerna om Världens natur och geografiska förhållanden finns bevarade in till våra dagar. Plinus är viktig för den gotiska historien på grund av sin uppgift om vilka folkslag som bodde längs Östersjön samt även ett mindre antal kontrollerbara uppgifter som Plinus lämnar om Skandinaviska förhållanden under hans levnad.

Plinus är en av de första som skrev en lång historia(i 20 böcker) om de Germanska krigen. Tyvärr finns det inget som tyder på att annat än fragment av boken om de germanska krigen bevarats till eftervärlden. Efter att Plinus återkommit till Sydeuropa vistades han under en tid i Spanien.

Plinus tillförlitlighet
Plinus befann sig runt år 70 i norra delen av Romarriket på gränsen till Östersjön. Om Plinus själv vid någon tidpunkt besökte någon del av Skandinavien är däremot ovisst. Det torde dock vara omöjligt, utifrån ett rimlighetsperspektiv att anta att Plinus själv inte kan ha haft direkt kontakt med människor som besökt Norden. Med reservation för att det om de uppgifter som berör Norden är andrahandsuppgifter är det därför omöjligt att helt avfärda de uppgifter hos Plinus som andra äldre källor refererar till som stöd för sina egna uppgifter.

TACITUS
En av källorna som lämnar uppgifter om germaner och nordbor i äldre tider är Germania skriven av Tacitus(~55-120 e.Kr.). Tacitus var romersk historiker och gift med den var romerske ståthållare i Brittanien, general Agricolas, dotter. Runt år 80 blev Tacitus questor. Han blev senare praetorisk prefekt på den tiden Domitianus var romersk kejsare. Även om tjänsterna delvis kom att få mer specifik inriktning under Konstantin den stores tid på 300-talet motsvarade tjänsterna i stort de samma som såsväl Ablabius på 300-talet som Cassiodorus på 500-talet hade. Under general Agricolas tid som guvernör tjänstgjorde ett stort antal germaner i den romerska armen i England. Till det stora Germanien räknade romarna även den Skandinaviska halvön.(Not 1)

Tacitus skrev bl.a. Dialogus de Oratoribus, De Vita Iulii Agricolae, Historiae, Annales samt Germania. I general Agricolas arme tjänstgjorde ett stort antal germaner från norra Europa. P.g.a. Tacitus släktskap med general Agricola var det möjligt för Tacitus att få direkta och indirekta uppgifter om germanska förhållanden. Tacitus uppgifter kan därför ha ett större historiskt värde än det som nutida forskning ofta ger dem. För ”svenska förhållanden” är speciellt Germania intressant. Tacitus skriver om ”Suionum” som bor ute i havet.

Tacitus lämnar flera konkreta uppgifter om Suionerna. Suioner brukar traditionellt översättas med svear. Detta är inte en självklar tolkning och översättning. Utifrån Tacitus andra användningar av begrepp som ”Suenos”, ”Suebos”, ”Suion” är identifikation som diskutabel. (Not 2) I varje fall om man med svear menar svear från Uppland. Tacitus lämnade även andra upplysningar om germanerna, bland dem att ‘germanerna’ offrade sina krigsvinster. (Not 3)

Stämmer Tacitus uppgifter in på det nu känd arkeologisk kunskap kan förmedla om Norden på Tacitus tid? Så långt som det gäller suioner, om man med dessa avser människor som bodde inom nuvarande södra Sverige, stämmer Tacitus uppgifter väl överens med fynd i bl.a. Skåne: Längs en förmodad forntida väg från Finjasjön via Sösdala – Häglinge till Ringsjön(Skåne) har flera vapenfynd kommit i dagen i form av skadade krigsrustningar, dyrbara hästbesel, silverförgyllda sadlar med nielloinläggning, praktfulla och påkostade hästrustningar och delar av andra rustningar.(Not 4) Rustningarna tycks vara offrade efter strider. Allt detta överenstämmer med Tacitus uppgifter. Om man betraktar de skånska fynden i ett större sammanhang, talar mycket för att minst ett större slag stod längs den forntida vägen på 400-talet.(Not 5) Tacitus skrev även att norrmännen inte var lika krigiska som suionerna. Vilka de sistnämnda än var. Tacitus kan ha haft rätt även beträffande norrmännen: De få svärd som hittats från den aktuella perioden inom Norge är nästan samtliga tillverkade i romarriket. (Not 6)

Tacitus tillförlitlighet
Hur tillförlitlig var Tacitus? Det går inte att välja vilka av uppgifterna som är trovärda, antingen får vi utgå ifrån att Tacitus haft kännedom om södra Skandinavien(genom direkta eller indirekta källuppgifter), eller också får den som påstår annorlunda kunna göra det troligt att Tacitus uppgifter är helt gripna ur luften.

Sammantaget innebär ovanstående enkla kontroller mellan ett fåtal av Tacitus uppgifter och nu kända arkeologiska fynd, att tilltron till Tacitus kan vara högre än vad historieforskare hittills antagit. Om Tacitus är tillförlitlig, finns i Germania ett antal uppgifter om dåvarande ”Sverige” som måste beaktas när Sveriges äldre historia skall berättas.
Tacitus släktskap med General Agricola medför, att det inte går att utesluta, att Tacitus kan ha fått första- eller andrahandsuppgifter om germanernas hemområden. Om Tacitus uppgifter är tillförlitliga, så innebär det att stora delar av den svenska äldre historien måste analyseras utifrån samtliga Tacitus uppgifter. När man dessutom tar hänsyn till att Tacitus under Domitianus tid hade det högsta juridiska ansvaret vid tiden för Domitianus besegrande av Sueberna, är det orimligt att anta att Tacitus inte kände till vad han själv berättar.

PTOLEMAIOS(125-161 )
Klaudios Ptolemaios var en på sin tid mycket känd grekisk astronom, matematiker, fysiker och geograf. Om hans liv vet man att han under år 127-141 var bosatt i Alexandria där han utförde astronomiska observationer. Från matematikern Ptolemaios finns de grunder som han lade för den plana och sfäriska trigonometrin bland det som påverkat matematiken.

Ptolemaios skrev ett geografiskt verk ”Geografike’ Hyfegsis.” I detta verk omnämns bland annat cirka 8000 då kända orter på jorden. Även de olika folkslag som bebodde ön Skandia är nämnda i verket. Bland dessa folkslag finns ett som Ptolemaios kallar gautoi. Ptolemaios ger även uppgifter om en flod som springer upp i det inre av landet och brusande kastar sig ut i västra Oceanen. Ptolemaios använder här begreppet Vigothaaelv. Det finns många uppgifter hos Ptolemaios som skulle behöva analyseras noggrannare.(Not 7) Ptolemaios ger i verket en mycket noggrann beskrivning hur kartor skall ritas för att hänsyn skall tas att jorden är en sfär som är ”tillplattad” vid polerna.

Det är inte utan att undertecknad är förvånad när jag ser hur dåligt kartor som sägs vara ritade utifrån Ptolemaios överensstämmer med Ptolemaios mycket noggranna instruktioner. Det blir inte mindre anmärkningsvärt om man tittar på hur lite de som kommenterat Ptolemaios kartor känner till om skillnaden i projektioner och vädersträck som blir om man använder längd eller ytriktiga storleksrelationer på en platt projektion från en sfärisk yta.

Ptolemaios tillförlitlighet
Ptolemaios uppgifter kan ha varit för kontroversiella för den unga kristna kyrkan. Utifrån det dåtida kristna synsättet är det tvärt om troligt att Ptolemaios uppgifter om att Himlakropparna snurrade runt Jorden, kan ha varit lika kontroversiellt för de som ville tänka sig att Jorden var platt och att himlen fanns rakt uppåt. Det kan var ett av många skäl till att Ptolemaios uppgifter ända in i våra dagar är så svår åtkomliga. Det finns många utgåvor även i Västeuropa som sägs vara översättningar av Ptolemaios.

Om man jämför med den utgåva som E.L. Stevensson lät göra 1932 där även foton av äldre avskrifter och källmaterial finns vid sidan om moderna översättningar och bearbetningar, är det omöjligt att bortse från Ptolemaios stora kunskap om sin samtid. Det må vara att Ptolemaios verk bygger på ett antal tidigare kartografers uppgifter. Sjöfarare i alla tider har haft ett behov av någon form av uppteckning. Det är anmärkningsvärt att vi inom den västra kulturkretsen så illa behandlat Ptolemaios att t.ex. uppgiften om att Skandinavien på Ptolemaios tid inte var bebodd av fastboende norr om 62 breddgraden.
Om vi för en stund tittar i österled, har araber och andra under århundraden före år 1000 e.Kr. använt sig av Ptolemaios kunskaper. Namn som Muhammed Khuwâtozmis, Masudi, Ahmad ibn-Muhammed ibn-al-Tayyib Savakhsi, Al Marwazi, Ibn Khurdachbik med flera både kände till och använde sig, enligt egna uppgifter av Ptolemaios efterlämnade material. Det är därför förmätet att tro att vi nordbor i nutiden vet bättre än dem.

PHILOSTRATUS
Flavius Philostratus föddes omkring 170 e.Kr. Familjen hörde sedan generationer hemma på den grekiska ön Lemnos. Orsaken till att Philostratus räknas in bland de som lämnat bidrag till den gotiska historien är att Philostratus i Lives of the Sophists omnämner Dio Chrysostomus. Chrysostomus hade under det första århundradet efter Kristifödelse skrivit ”On the Getae”. Boken som numera är försvunnen, handlade om Chrysostomus besök under sin långvariga exil i ett antal fjärran liggande länder bland dem det mycket avlägset liggande landet Getae.(Not 8) Getae kan i detta sammanhanget inte stå för Gothia vid Donau som var känt av romarna och grekerna sedan de germanska stammarna svämmat ut över Europa. Dio Chrysostomus föddes i Bithynia år 40 e.Kr. Av Chrysostomus verk finns ett 80-tal essäer och tal som handlar om dessa getae och deras liv bevarade in till våra dagar.

Troligen var Philostratus som skrev ”Lives of the Sophists” svärfar till den mer kände Philostratus d.y. (även kallad the Lemnian). Flavius Philostratus studerade i sin ungdom i Aten och ingick i den inre kretsen runt den syrisk födda romerska kejsarinnan Julia Romna som reste runt hela Romarriket med sitt hov. Det antas att Philostratus följde med henne och kejsar Septimus Severus till England år 208 e.Kr. och till Gaul år 212. Kejsar Septimus och Kejsarinnan Julia hade en son som hette Caraculla. När sonen ledde riket använde Kejsarinnan tid till att ska en intellektuell eller om man så vill pseudointellektuell ton som under resten av Romartiden kom att prägla det Italienska hovet. Det var under denna tid som Philostratus fick extra stor uppskattning. Philostratus flyttade vid kejsarinnans död från Antiokia till Tyre.

Philostratus uppnådde en aktningsvärd ålder. Han levde ända fram till kejsar Philip the Arabs tid(244-249 e.Kr.). Lives of the Sophists skrevs efter att Philostratus runt år 202 bosatt sig i Aten. Boken dedicerades till Gordian. I boken kallas Gordian först konsul. Detta var Gordian mellan år 229 och 230 e.Kr. Längre fram i boken kallas Gordian för prokonsul för Afrika. Detta ämbete innehade Gordian mellan år 230-238 e.Kr. Sista året blev den åttioårige Gordian kejsare och begick strax därefter självmord. Utifrån detta kan det antas att Lives of the Sophists publicerats någon gång mellan år 230 och 238 e.Kr. (Not 9)

Philostratus tillförlitlighet
De flesta uppgifter som Philostratus lämnar avser sin egen samtid. Utifrån Philostratus vittomfattande resande är uppgifterna troligtvis utifrån egen erfarenhet. Vad avser Philostratus uppgifter om källor som fanns till hans förfogande finns det ingen anledning att misstänka annat än att dessa uppgifter är sanna. Hur Philostratus eventuellt misstolkat sin samtid och äldre tidsperiod är inte möjligt att fastställa. De uppgifter som lämnas i denna boks del 3 är av sådan art att de oberoende av eventuella tendenser är omöjliga att ifrågasätta.

KAPITEL 2
ANDRA KÄLLOR TILL GOTISK HISTORIA FÖRE 500-TALET

ABLABIUS
Jordanes hänvisar i Getica skriven på 550-talet till ett antal äldre källor bland dem Ablabius ”Ablabius also, a famous chronicler of the Gothic race, confirms this in his most trustworthy account” (Not 10) och sin egen samtida Cassiodorus. Vem var då Ablabius? Det har under många hundra år varit en av de frågor som flera historiker funderat över. Utifrån de rikliga uppgifter som trots allt finns om en Ablabius som var praetorisk prefekt, i likhet med flera andra historiska skrivare, har följande material införts som ett tillskott till den debatten om vem Jordanes Ablabius var. Vad skrev då Jordanes? ”Ablabius also, a famous chronicler of the Gothic race, confirms this in hit most trustworthy account.”(Not 11)

Det finns olika uppgifter om Ablabius bakgrund. Ablabius beskrivs av Eunapius som ”the corrupt official” från Estathius. Enligt Eunapius kom Ablabius från en obskyr familj. På faderns sida tillhörde familjen inte ens övre medelklass.(Not 12) För denna boks syften finns det inget skäl att gå närmare in på de olika uppgifter som finns om den Ablabiuska släkttillhörigheten.

Ablabius, som troligtvis är samma person som Jordanes avsåg, tjänstgjorde som Konstantin den stores ”praetorian prefect”.(Not 13) Det är vidare troligt att Cassiodorus när han hänvisar till Ablabius skrifter avser Konstantin den stores Ablabius.(Not 14) Om det var så att Ablabius uppehöll tjänsten hos Konstantin redan då Konstantin som Caesar hade sitt högkvarter i Arles, det är ovisst. År 306 blev Konstantin romersk kejsare efter att en längre tid ha varit Caesar med Arles i Gaul som huvudsäte.

Under Konstantin den stores tid förstärktes den administrativa organisationen i romerska riket. Vid slutet av Konstantins tid fanns det fyra stycken prefekturer. Vardera prefekturen, hade för den civila verksamheten en pretorian prefekt. En pretorian prefekt av Rom stod näst högst i rang bland den icke militära tjänstemannastaben i riket. Högst i rang räknades ”the pretorian prefect” of the East (Kontantinopel) därefter kom the ”pretorian prefect” av Italien, the ”pretorian prefect” av Illyricum (Thessalonica) samt sist the ”pretorian prefect” av Gaul. (Not 15)

Konstantin den store konverterade till kristendomen omkring 310. Ablabius som var Praetorisk Prefekt var enligt Eunapius(326-414), skyldig till att sophisten Sopater mördades på uppdrag av Konstantin den store.(Not 16) Bakom Eunapius uppgifter ligger motsättningarna som i och med Konstantins omvändelse blev tydliga mellan olika delar av det Romerska etablissemanget.

Konstantin den store ärvde från tidigare kejsare för Romerska riket svåra strider och anfall av goterna. När Konstantin blev kejsare träffades en av många fredsöverenskommelser med goterna. Fredsavtalet gav goterna skattefrihet samt rätt att ta anställning som foederati i den romerska armen. Fredsavtalet träffades mellan Goternas båda kungarna Ariaricus och Aoricus och kejsar Konstantin. Goterna åtog sig att tillhandahålla män till romerska armén.(Not 17) Goternas näste kung Geberich, gick i krig mot Vandalerna för Romarrikets räkning. (Not 18)

De allra flesta Goterna både inom armén och utom denna kom att anta en östligare version av kristendomen arianismen. Enligt flera källor lät goterna döpa sig under 2-300-talet. Orsaken till detta kan vara att goterna under lång tid vistats i eller nära de tidiga romerska kristna både i Gaul och i östra delen av det romerska riket. Goterna kom att tillhöra den arianska delen av den kristna kyrkan. (Not 19)

När Konstantin flyttade över sin egen verksamhet till Bysans lämnade han stora befogenheter i Ablabius hand. Bysans blev den nya huvudstaden i Romarriket år 328 under namnet Konstantinopel. Ablabius inflytande i den västra delen av Konstantins rike ledde till att han fick större makt och inflytande än självaste kejsaren.(Not 20) Ablabius var t.ex. enligt Eunapius skyldig till att sophisten Sopater mördades.(Not 21) Det gick enligt Eunapius så långt att ”Constantine then, favoured Ablabius but was punished for it.” (Not 22) Här avsåg Eunapius Konstantins svårigheter på dödsbädden.

Förmyndare för Constantius
Det var till Ablabius som Konstantin vid sin död lämnade över förmyndarskapet av sonen Constantius. ”To the Care of Ablabius he *Konstantin I* left his son Constantius, who had been co-ruler with him and who shared his father’s Empire with his brothers Konstantin and Constans” (Not 23)

Så fort Constantius blivit myndig avskedades Ablabius. Dettta skedde år 337 e.Kr. Ablabius drog då sig tillbaka till en lyxig gård i Bithynia. Enligt Eunapius förvånade sig många människor över att Ablabius inte själv direkt aspirerat på kejsartiteln. Det kom dock en tid då Ablabius uppträdde så arrogant gentemot sin omgivning och kejsaren att Ablabius i stället för purpurmantel fick en purpurdöd.(Not 24)

Ablabius tillförlitlighet
I sin tjänst som Praetorian prefect(~ ståthållare), var Ablabius chef över alla de ‘officia’ som fanns inom sitt prefektorat. Detta innebar bl.a. att Konstantin den stores Ablabius i sitt arbete var tvungen att ha god kännedom om det som tilldrog sig i riket. Om Ablabius som Cassiodorus och Jordanes refererar till var Konstantins Ablabius, ökar tillförlitligheten hos deras överlämnade materialet. Därmed inte sagt att Cassiodorus och Jordanes med nödvändighet har refererat Ablabius texter på ett tillfredsställande sätt. Är då Ablabius hos Konstantin och Constantius samme Ablabius som Jordanes refererar till och som Cassiodorus omnämner i Variæ X,22?Det finns mycket som tyder på att det är så. Helt är denna frågan dock inte kartlagd.

AMMIANUS MARCELLINUS
Marcellinus var född omkring 330 i Antiokia. Som medlem av en grekisk adelsfamilj var det naturligt att han tjänstgjorde i den romerska armen. I kriget år 353 mot perserna deltog Marcellinus i den östromerska armen. Han ingick senare bland de soldater och officerare som skickades med Caesar Julian till Gaul. Marcellinus tjänstgjorde åter i den östromerska armén i striderna mot perserna år 359. Där var det med blotta förskräckelsen som han undkom att bli tillfångatagen av perserkungen Shapur II. År 371 bodde Marcellinus åter i Antiokia.

Ammianus Marcellinus tillförlitlighet
Det är viktigt att notera att Ammianus Marcellinus i många av de uppgifter han lämnar själv varit ögonvittne till det skedda och eller som han själv anger i de fall han har hämtat uppgifter från en andra handskälla – har träffat någon som varit med. Självfallet måste hänsyn tas till Marcellinus egen eventuella tendens i det han skriver. Men, ingen kan få mig att tro att någon forskare i nutiden som inte tagit del av Marcellinus fullständigt översatta text eller avskrifter har större möjlighet att veta vad som skedde än de uppgifter som Marcellinus lämnade och som dessutom stöds av t.ex. Zosimus, Orosius m.fl.

EUNAPIUS
År 346 föddes Eunapius på ön Sardis. När han var 16 år gammal flyttade han till Aten. År 367 e.Kr. och fram till sin död år 414 bodde han åter på Sardis. Där arbetade Eunapius med undervisning i staden Lydia. En av Eunapius viktigaste böcker är ”Universal History” där han fortsatte Dexippus Chronicle fr.o.m. år 270 e.Kr. Några fragment av detta verk finns bevarat i ”the Lexicon of Suidas”.

Eunapius var personligt bekant med alla i de ledande kretsarna i det östromerska riket. Härutöver var han själv ögonvittne till många av de händelser som han berättade. En av hans fåtaliga andrahandskällor var Oribasius som följt med kejsar Julian till Gaul. En annan var Plotinius från Lycopolis, Neo-Platonismens grundare, som levt mellan år 204 och år 270 e.Kr. En annan var Porphyrys (the Tyrian) verk Life.(Not 25)

Eunapius tillförlitlighet
När vi läser om Eunapius uppgifter om Pretoriske Prefekten Ablabius är dessa från en tid alldeles innan Eunapius egen. Eunapius, som inte var kristen, uppfattningar om Västrom och dess innevånare är mycket färgade av hans avoghet mot det kristna västrom. Detta innebär inte att Eunapius trots detta och trots sin proöst-romerska inställning inte kan tänkas förmedla ett rimligt händelseförlopp.

Noter:
1. Enligt Paulus Diaconus var Germanien ett gemensamt namn för områden i Norden och på Europeiska kontinenten ända ner till Tanais(Don)Paulus Diaconus, 1:1-2. Diaconus refererar till Plinus Secundus, Naturalis historia m.fl

2. Tacitus, Germania 2.2. jfr även med hur begreppet ”Marsos Gambrivios Suebos Vandlios” i 7 av de bevarade avskrifterna skrivs Sueuos och i 2 st Suenos(Tacitus, Germania i De vita Agricolae Rom. II Fasc. I-II 1978-83)

3. Norsk Historie, 1, sid 245-266

4. Strömberg Märtha, Järnåldersguld i Skåne, Lund 1963 , sid 96

5. Strömberg Märta, sid 43-48

6. Norsk Historie, 1, sid 245-266

7. Ptolemaios, Geography of Claudius Ptoloby, ed E.L. Stevenson, New York 1932

8. Philostratus, Lives of the Sophists, bok 1:487

9. Wright WC, Introduktionen till Philostratus Lives of the Sophists, London 1921

10. Jordanes, Getica 28

11. Jordanes, Getica 28

12. Det finns en viss antydan till att Ablabius kan ha varit halvgot eller halvt alan.

13. Blockley Roger C, The fragmentary classicising historians of the later Roman empire,1983, not 188, sid 150
OBS! Notera att Ablabius innehade samma ämbete som senare Cassiodorus kom att ha under Teoderiks tid.

14. Cassiodorus Variae X,22

15. Ostrogorski G, Oxford 1968, sid 35

16. Eunapius, Lives of the Sophists,ed WC Wright, London 1921, sid 463f

17. Jordanes, Getica 112

18. Jordanes, Getica 115

19. Prokopius, Jordanes, Cassiodorus, Malchus m.fl.

20. Eunapius Lives of the Sophists, översatt WC Wright Ph.D. London 1921, sid 463

21. Eunapius Lives of the Sophists, översatt WC Wright Ph.D. London 1921, sid 463ff

22. Eunapius Fragmenta bok 1,9.2(Vit. soph. 6,3,8)

23. Eunapius Fragmenta, bok 3, 20, 2

24. Eunapius Lives of the Sophists, översatt WC Wright Ph.D. London 1921, sid 464f

25. Wright WC, Introduktionen till Eunapius Lives of the Sophists, London 1921


Cassiodorus – en av Jordanes källor till Goternas Historia

2015/04/01

Bakgrund
Goternas historia har traditionellt berättats utifrån Jordanes. Av det skälet är Jordanes uppgifter fundamentala för värdering av goterna i arbeten som behandlar äldre historia och eventuella Skandinaviska ursprung.

GOTERNA I ÖVERSÄTTNING OCH LITTERATUR
Goternas ursprung har länge diskuterats. Bland de forskare som diskuterat Goternas ursprung finns Peringskiöld d.y. Getica (1719); Curt Weibull <em<Goternas utvandring från Scandia (1955); Brady zem>The Legends of Ermanarich (1943); Wagner Jordanes Getica, untersuchungen zum leben des Jordanes und zur frühen Gesichte der Goten (1967); Svennung Jordanes und Scandia (1967); Korkkanen The People of Hermaneric, Jordanes Getica 116 (1975); Teillet Des Goths à la nation gothique (1984); Burns A history of the Ostro-Goths (1984); Wolfram History of the Goths (1988); Kazanski Les Goths (1991); Heather The Goths in the fourth centuryz (1991) och Goths and Romans 332-489 (1991) och Goths (1996); Nordin Andreas, Jordanes Getica – om goternas ursprung och bedrifter (1997) samt Ingemar Nordgren Goterkällan : goterna – religion, organisation, struktur : om den gotiska etniciteten (1998) m.fl.

Andreas Nordin skriver i inledningen till Jordanes Getica – om goternas ursprung och bedrifter:
”Som historisk källa är Jordanes inte helt pålitlig och i synnerhet hans redogörelse för goternas äldsta historia måste tas med en nypa salt. Det finns emellertid inte några andra utförliga källor om just goternas äldsta historia och därför är Jordanes Getica ett viktigt dokument.

Flera av de uppgifter som Jordanes refererade till stod Cassiodorus för. Kunskapen om Jordanes är inte stor. Bland frågor som diskuterats finns: vem han var och vad hade han för möjligheter att berätta om goterna. Åsikterna om vem Jordanes var går isär. Mommsen ansåg att Jordanes ”ante conversionem meam” betydde att Jordanes blev munk. Detta höll inte Mierow med om. Mierow trodde att Jordanes kan vara den Biskop Jordanes of Crotona som besökte Konstantinopel tillsammans med Påve Vigilius år 551. Mierow hänvisar till: ”Iordanes defensor ecclesiae Romanae” från år 556 som Påve Pelaius skrev om i sitt 5:e brev till biskoparna i Tuscia (Mansi 9,716) samt till Muratori (Scriptores 1,189) Mierow menade i sin analys, att en koppling till Crotona i Bruttium kan göra det troligt att Jordanes haft tillgång till Cassiodorus gotiska historia, eftersom Cassiodorus på äldre dagar dragit sig tillbaka till klostret Vivariense. Klostret låg i närheten av Crotona i Bruttium.

Cassiodorus bakgrund samt möjlighet att känna till goternas äldre och samtida historia är därför viktig att försöka fastställa.

Cassiodorus

Cassiodorus 500-talets början
Cassiodorus skrev en gotiska historia i 12 volymer. Boken anses vara förlorad. Cassiodorus var romersk konsul ordinarius från 514, magister officiorum 524. Cassiodorus skrev kejsar Theodoric officiella brev och författade ett antal skrifter. Bland dem Variæ. Variae är en samling med brev från bl.a. kejsar Theodoric.

Flavius Magnus Aurelius Cassiodorus föddes ~487 och dog ~583/585. Född i Bruttii inom en välkänd romersk släkt(Flavius) med rötter hos tidigare kejsare, blev Cassiodorus redan under ungdomsåren ”questor sacri palatii”. En questor sacri palatii hade till uppgift att ansvara för kejsarens juridiska affärer. I arbetet ingick både att upprätta lagar samt kontrasignera kejserliga dekret. (Not 1)

Cassiodorus farfar hade varit tribune och notarius vid Valentinian III:e kejserliga hov. (Samme Valentinian III som mördats 455). Farfadern deltog som med en god vän när dennes far var med i den romerska attachegruppen som skickades till Attilla. Därefter kom en del goter att få tillstånd att bosätta sig på släktens ägor.

På grund av Cassiodorus släktskap med de ledande romerska familjerna fanns det en viktig förutsättning redan från början för att östromerska riket skulle godkänna en västgotisk stat i Italien. Kontrollen över det juridiska fältet låg således fortsatt kvar inom samma maktsfär i Rom som tidigare. Cassiodorus upprätthöll således posten som qurestor hos västgoternas kung Theodoric. Vid denna tid var den östgotiska staten godkänd av Östrom – såväl senat som övriga administrativa romerska funktioner upprätthölls under kung Theoderic och hans efterträdare Athalarics tid. Det finns därför starka skäl som talar för att tjänsten som questor och andra tjänster, som Cassiodorus upprätthöll i det östgotiska riket, i stort motsvarade de funktioner som fanns i andra romerska prefektorat.(Not 2) Denna tjänst gav Cassiodorus stora möjligheter att få kännedom om de goter som besökte Theodoric och deras historia såsom den fanns nedtecknas (här hänvisas oftast till Ablabius på 300-talet) och som den återberättades.

Cassiodorus blev tidigt utsedd till patrician och kom senare även att bli senator i den Romerska senaten. Detta var i sig inte konstigt då hans Den unge Cassiodorus steg tidigt i graderna och år 514 blev han ”consul ordinarius”. En consul ordinarius hade att självständigt ansvara för den administrativa skötseln av ett honom tilldelat område.
Efter att Cassiodorus varit konsul en tid kom han att utses till senator och bodde senare i Rom.(Not 3)

Andra källor om Cassiodorus år 526-533:
Cassiodorus tjänstgjorde som ”Magister Officiorum” hos Theodorik den store och Athalaric.(Not 4)

En Magister Officiorum var kejsarens högste administrative tjänsteman och hade som en av sina uppgifter att ha kontroll av alla ”officia” i riket. Han var vidare ansvarig för kejsarens säkerhet och chef för kejsarens livvakt. Utöver detta var Magister officiorum även cermonimästare, d.v.s. ansvarig för mottagningarna av alla främmande ambassadörer samt hade i denna roll till uppgift att sitta med vid förhandlingar med främmande länders sändebud. Utöver detta var Magister officiorum även chef för den kejserliga posten (cursus publicus). Till sin hjälp hade Magister Officiorum en Quaestor Sacri Palatii som var ansvarig för rikets juridiska affärer.

Cassiodorus arbetade för Athalaric 526-533 som ”Magister officiorum.” En Magistrer officiorum innehade den ledande administrativa tjänsten i centrala administrationen.

Magister officiorum hade som sin uppgift: Att kontrollera alla ‘officia’, vara ansvarig för Theoderiks säkerhet och som sådan även chef över ”scholae palatinae” = kejsarens livvakt. Som Magister officiorum var Cassiodorus även cermonimästare, han var ansvarig för mottagningandet av alla främmande ambassadörer och satt dessutom med som kejsarens representant vid förhandlingar med främmande länders sändebud. Härutöver var en Magister officiorum även chef över rikets post och postkontor, (cursus publicus). Närmast under Magister officiorum var en quaestor sacri palatii ansvarig.(Not 5) Detta innebär att det fanns få samtida som hade så god muntlig som skriftlig kännedom om t.ex. de goter som fanns i den romerska armen eller besökte östgoternas store, nämligen Theoderik.

I Variæ utgiven år 537, återgav Cassiodorus 32 brev. Av breven framgår att Cassiodorus själv finansierade de gotiska soldaternas uppehälle som bodde inom hans ”egna” ansvarsområde. Detta för att inte belasta den ansträngda statskassan med utgifterna. (Not 6) För nordiska förhållanden (Herulerna) är det intressant, att Cassiodorus talar om att Herulernas kung Rodulf, var vapenson till Theodoric. Kung Rodulf adopterades av Theodoric (Not 7).

Bland breven finns ett brev från kejsar Theodoric(d. 526) till Austi (Ester i nuvarande Estland) angående bärnstenshandeln samt även ett brev till Herulernas konung efter att Herulernas huvudstyrka återvänt(?) till Skandinavien. Dessa brev skall fram till Andra Världskrigets utbrott funnits i Villa Medici i Rom samt omnämnt i det enda original som finns/fanns av Saxiska Annalerna(obs inte Anglo-Saxiska), fram till början av 50-talet i Berliner Stadts Museums ägo enligt uppgift till UB i Linköping 1995 fanns MS i bibliotekssamling i Berlin då.

Uppgifter om Cassiodorus 533-34
från flertal mindre källhänvisningar ur äldre källor:
Cassiodorus blev omkring 533-534 ”Praefectus praetorio” En pretorian prefect hade till uppgift att vara högste ansvarige i den administrativa och juridiska ledningen av en prefectura – i detta fallet den gamla romerska prefecturan Italien. Även under den tid som östgoterna övertagit ledningen i Rom fungerade fortfarande det gamla romerska administrativa systemet.

En pretorian prefect av Rom ansågs vara en hög och betrodd tjänsteman. Detta betydde t.ex. att när Cassiodorus efter att goterna besegrats av Belisarius fortsatt räknades som en som representerat kejsaren. Att så är fallet framkommer inte minst i de källor som hänvisar till Cassiodorus som skicklig, tillförlitlig och intelligent.

Cassiodorus skrev en ”public eulogy” till Theodahad som efterträdde Athalaric. Under Theodahad och Vitiges hade Cassiodorus tjänsten som ”Questor”
Fåtal och mycket fragmentariska uppgifter om Cassiodorus 535-539

540-talet
När östgoternas rike krossades blev Cassiodorus munk och grundade ett kloster. I detta kloster skrev sedan Cassiodorus ett stort antal teologiska och historiska böcker. Han skrev även böcker om utbildning och ortografi.

550-551
Under åren 550-551 befann sig Cassiodorus i Konstantinopel.

Cassiodorus tillförlitlighet
Tillsammans innebär ovanstående uppgifter att det fanns få samtida som hade så god muntlig som skriftlig kännedom om goterna som den Cassiodorus hade. Mommsens teori att Cassiodorus inte skulle ha kunnat haft en muntlig kännedom om goternas historia och legender faller således på Cassiodorus egna uppgifter i Variæ 9,25,9 samt på Cassiodorus arbetsuppgifter som Questor respektive Magister Officiorum.

I förlängningen av detta faller även Mierows m.fl forskares analyser om Cassiodorus möjligheter till direkt kännedom om goterna och deras historia. Under åren 550-551 befann sig Cassiodorus i Konstantinopel som Norbert Wagner (1967) visade. Se not 11 igen.

Not 1 Ostrogorski G, Oxford 1968, sid 36

Not 2 Cassiodorus, Variae IX,25

Not 3 Diaconus Paulus, Langobardernas historia, 1:25

Not 4 Mierow J, sid 23

Not 5 Ostrogorski G, Oxford 1968, sid 36

Not 6 Cassiodorus, Variae, 9,25,9 De gotiska soldater som avses var bosatta i Cassiodorus omedelbara närhet och ansågs tillhöra elitgardén .Jfr med vikingatidens Väringar.

Not 7 Cassiodorus, Variae, 4,2,2-3 (brevet brukar dateras till år 507, kung Rodulf dog ~515), Om det är så att Cassiodorus ansvarat för utskriften av detta brev, så var han endast 20 år när han tillträdde sin första höga tjänst.

Not 8 I ett antal källor finns uppgift om att Herulerna som var kvar i Gaul skickade brev till Herulerna som utvandrat/återinvandrat via Jutland upp till Skandinavien/Sverige skickat ett brev där de bett att någon av Herulernas ledare/kungafamilj skulle sändas till dem då deras ledare dött. Ursprunget till de källuppgifterna har jag inte lyckats spåra.

Not 9 Cassiororus, Variae IX,25

Not 10 Diaconus Paulus, Langobardernas historia 1:25

Not 11 Wagner Norbert, Jordanes, Getica, untersuchungen zum leben des Jordanes und zur frühen Gesichte der Goten, Berlin 1967,sid 66-71 se även Wagners not 37 sid 72.


Cassiodorus, Prokopius, Jordanes, Paulus Diaconus och Goterna

2013/07/27

© Johansson Inger E, Den Gotiska Mosaiken utdrag Del 2

Den Gotiska historiens Källor, från kapitel 3, manuskriptet från 1995 rev 2001

 

Cassiodorus

Den gotiske kung Teoderik den store, som vunnit över Odovakar och återtaget Italien för den östromerske kejsarens räkning, hade vid sin sida romaren Flavius Magnus Aurelius Cassiodorus, son till Cassiodorus d.ä som varit romersk finansminster under Odovakars tid. Cassiodorus d.y. som omnämns av Jordanes m.fl. föddes i Bruttii inom en välkänd romersk släkt Flavius med rötter hos tidigare kejsare. Flavius Magnus Aurelius Cassiodorus dog ~583/585.

Cassiodorus d.y:s farfarsfar  som levt i början av 400-talet hade på grund av sin tjänst som Illustris deltagit i försvaret av Sicilien mot Vandalernas attacker runt år 440. Tjänsten Illustris var i början av 400-talet den högst rankade civila tjänsten i det romerska imperiet.[1] Hans son(Cassiodorus dy:s farfar) blev Tribune och Notarius för Valentinian III. Valentinian III mördades år 455 och hans änka ”räddades” av Vandalernas kung Geiserich, med åtföljande komplikationer för Romarriket. Cassiodorus Tribune, var god vän med patricierna Aetius.[2] Det var därför som han(Cassiodorus  Tribune) följt med Aetius son Carpilio som deltagare i en romersk grupp som besökt Attillas hov.

Cassiodorus d.ä. var romersk finansminister för Italien under Odovakars regim.[3] Under hans tid som finansminster fick Teoderik i vissa källor kallad Didrik, Theoderic, (Thiud’s Eric?) som var kung över alla östgoter i uppdrag att återta Italien till Romarriket. Teoderik gick år 488 med på att invadera Italien för kejsar Zenos räkning.[4] I fyra år stod striden mellan Teoderik och Odovakar. Bland de romare som tidigt gick över till Teodriks sida fanns Cassiodorus d.ä., Cassiodorus far.[5]

Teoderik själv föddes i Bern som son till östgoternas kung Valamir(Valdemar) och Ereriliva(mest känd dom Eusebia efter det att hon konverterat från Arianism till Katolicism någon gång runt Teoderics födelse).[6] Teoderik hade en yngre bror Teodimund(Thiud’s Emund?). Teoderic var gift två gånger och fick i första äktenskapet två döttrar. Arevagni som han runt 490 gifte bort med Västgoternas kung Alaric II. Paret bosatte sig i Gaul. Teodegota som giftes bort med den Burgundiske Kung Gundebad’s son Sigismund. Teoderik lät gifta bort sin syster med Vandalernas kung Trasamund. För att ytterligare få större inflytande inom Romarriket gifte Teoderik själv om sig med Augoflada Frankernas princessa. Amalbirga som var barnbarn till Theoderic giftes bort med kungen av Thüringen.[7]

Den nära släktskapen mellan Teoderik, Västgoterna, Vandalerna och Frankerna gör att Cassodorus d.y. när han i slutet av tonåren tillträdde sin första höga tjänst vid Teoderiks hov hade större kontakter med Goter och andra Germanska grupper än vad som var vanligt på den tiden.

Cassiodorus d.y. blev tidigt(under tonåren) ”questor sacri palatii” hos Teoderik. En questor sacri palatii hade till uppgift att ansvara för rikets juridiska affärer. I arbetet ingick att upprätta lagar samt även att kontrasignera Teoderiks dekret som Teoderik utfärdade antingen som representant för Östromerske kejsaren eller i egenskap av kung för Italien när helst Romerske kejsaren ej befann sig i riket.[8]

Tjänsten som questor motsvarade i stort samma funktion som fanns i andra romerska prefektorat.[9] Den gav därför Cassiodorus stora möjligheter att få kännedom om de goter som besökte Teoderik och deras historia. Cassiodorus talar t.ex. en hel del om herulernas kung Rodulf(död 515). Rodulf var adopterad som vapenson till Teoderik.[10] Det finns utifrån Cassiodorus tjänst som var ansvarig för kejsarens juridiska affärer, många skäl som talar för att han själv träffade kung Rudolf.[11] Rodulf kom ursprungligen från Ranriki(Ranriket) där han varit kung innan han blivit utslängd av sitt folk och dragit ner i Europa där Rodulf anslöt sig till Herulerna och utsågs till deras kung.

År 514 blev Cassiodorus d.y. utsedd till ”consul ordinarius”. När Cassiodorus varit konsul en tid utsågs han till senator.[12] År 524 blev Cassiodorus Magister Officiorum, och som sådan tjänstgjorde han först fram till Teoderiks död år 526 och därefter fram till 533 hos Teoderiks efterträdare Athalaric.[13] Magister Officiorum ansvarade för Teoderiks säkerhet och var den som var chef över kejsarens livvakt. I tjänsten ingick också att vara cermonimästare vid hovet samt att utöva kontrollfunktionen över alla ‘officia’ i Italien. Cassiodorus var Teoderiks högste tjänsteman och med en makt som inte stod denne efter.[14]

Cassiodorus var därför högste ansvarig vid hovet när främmande ambassadörer och sändebud kom till Theoderiks hov. Vid Teoderiks förhandlingar med de främmande ländernas sändebud satt Cassiodorus med som den östromerske kejsarens representant. Som om inte dessa tjänster och positioner varit nog, var Cassiodorus även chef över Italiens centrala postfunktion och högste ansvarig för alla postkontor i landet. Cassiodorus var som tidigare nämnts även senator i Roms senat.[15] Som senator hade Cassiodorus d.y. nära kontakt med de gotiska soldater som var förlagda nära Cassiodorus hemort. Cassiodorus skrev om den gotiska historia i ett verk som omfattade 12 volymer. Verket anses ha gått förlorad. I Variae utgiven 537 återger Cassiodorus stora delar av Teoderiks och Athalarics officiella brev. Av breven i Variae framgår att Cassiodorus själv finansierade de gotiska soldaternas uppehälle som bodde inom hans ”egna” ansvarsområde. Detta för att inte belasta den ansträngda statskassan med utgifterna. Cassiodorus blev senare pretorisk prefekt. Detta var han under åren 533-534.[16] En pretorisk prefekt hade till uppgift att vara högste ansvarige i den administrativa och juridiska ledningen av Italien. En pretorian prefect av Rom var även på Athanariks tid en hög betrodd tjänsteman av det östromerska riket.[17] År 534 skrev Cassiodorus sen ”Public eulogy” till Theodahad Athalarics efterträdare. Under Theodahad och Vitiges tid hade Cassiodorus åter tjänsten som questor i Italien.[18]

När östgoternas rike krossades 540 blev Cassiodorus munk och grundade ett kloster.[19] I detta kloster skrev sedan Cassiodorus ett stort antal teologiska och historiska böcker. Han skrev även böcker om utbildning och ortografi.

Cassiodorus tillförlitlighet

Sammantaget innebär ovanstående uppgifter att Cassiodorus hade mycket god muntlig och skriftlig kännedom om goterna och deras historia. Få av  Cassiodorus samtida hade lika goda kunskaper. Detta betyder att Mommsens teori att Cassiodorus inte skulle ha kunnat haft en muntlig kännedom om goternas historia och legender faller således på Cassiodorus egna uppgifter, bland annat i Variæ 9,25,9 samt på Cassiodorus ämbeten som Questor respektive Magister Officiorum. I förlängningen av detta faller även Mierows m.fl. forskares analyser om Cassiodorus möjligheter till direkt kännedom om goterna och deras historia. Som omnämnts tidigare befann sig Cassiodorus i Konstantinopel bl.a. under år 550-551 e.Kr.[20] Med andra ord befann sig Cassiodorus i Konstantinopel under de år som vi utifrån nuvarande kunskaper har anledning att anta att Jordanes besökte Konstantinopel. Om de båda direkt sammanträffande eller om det endast var så att Jordanes, vilket han antyder, under denna tiden hade tillgång till Cassiodorus goterhistoria är utifrån nu känt källmaterial omöjligt att avgöra.

För den som är mer intresserad av Cassiodorus d.ä. hän­visas till Cassiodorus d.y:s Variae som innehåller stora delar av Teoderiks korrespondens, bland dessa brev finns ett antal som berör Cassiodorus d.ä.[21]

Prokopius

Prokopius(d ~560) är mest känd som en bysantinsk historieskrivare. Prokopius tjänstgjorde som sekreterare till Belisarius. Belisarius var en östromersk fältherre hos Justanianus I och en av 500-talets mer kända fältherrar. Bland dem Belisarius romerska armé besegrade var vandalerna och östgoterna. Vid fälttåget mot vandalerna på 530-talet besegrade Belisarius arme dem år 533 vid Tricannanum. År 540 besegrade Belisarius arme östgoterna i Italien. Belisarius tog vid detta tillfälle Mathesuentha, goterkungen Teoderik den stores dotterdotter, tillsammans med hennes man Vitiges, östgoternas kung, till fånga. Belisarius förde de kungliga fångarna till Konstantinopel. Efter Vitiges död gifte Mathesuentha om sig med Germanus som var en av kejsar Justinians nevöer.[22]

Bland de många uppgifter som Prokopius lämnar om Skandinaviens invånare, både hur de bodde, var de bodde och hur de betedde sig när de var i södra Europa är en uppgift genomgående. Prokopius kallade dem alltid för barbarer. Han lämnar även uppgiften att goterna sedan 300-talet var kristna arianer. Här skiljer sig Prokopius från många av sina samtida. De andra samtida författarna berör enbart om omständigheterna så kräver goter och andra nordbors religiösa tillhörighet.

Vad menade man på 500-talet var kännetecknade en barbar? Begreppet är ju vanligt i äldre texter som berättar om goterna och nordborna. Om man ser på hur Prokopius motiverar att Thules invånare var barbarer, kan en del av dåtidens synsätt anas. Barbarerna från Thule drack inte vin och åt inte av jordens frukter. Inte heller uppskattade de skönhet och vackra kläder. Samtidigt är det här värt att minnas att om det är något som är genomgående i alla äldre källor om goterna och nordborna, så är det att de knappast var några nykterister. Det var endast det sydländska vinet som de, åtminstone enligt Prokopius inte uppskattade.

Med andra ord så motsvaras inte vårt nutida begrepp barbar av vad 550-talets uppfattning om vad samma ord betydde i äldre tider. På den tiden var det som räknades som viktigast, att bo inom den civiliserade delen av världen, d.v.s. i romarriket eller i den äldre kulturvärlden som uppstått i och kring Medelhavet. Detta betydde, att det romerska sättet att leva var den norm utifrån vilken antika författarna värderade andra folk och folkgrupper.

Prokopius trovärdighet

Prokopius följde Belisarius på de olika fälttågen. Om Prokopius hela tiden följde Belisarius, så är det troligt att han kan ha fått förstahandsuppgifter från vandaler och öst­goter om deras historiska bakgrund. Om dessa uppgifter på något sätt varit nedtecknade är däremot omöjligt att avgöra. Prokopius böcker om Vandalerkriget och Goterkrigen har mot denna bakgrund större källvärde än vad de normalt brukar tillskrivas av svenska forskare.

Det vore med ovanstående uppgifter orimligt att anta att Prokopius inte haft möjlighet att få muntliga direktuppgifter via dessa källor. Det är därför troligt att Prokopius som följde med Belisarius kan ha fått goda kunskaper om goter, vandaler, heruler och andra nordeuropéer.

Jordanes

En av de mest refererade källorna till goternas och nordbornas äldre historia, är Getica som skrevs på 550-talet av Jordanes. I Getica berättar Jordanes att goterna lämnade Skanza med skepp och for över Östersjön. De slog sig först ner på Gothiscandza.[23] Efter en tid på Gothiscandza blev ön överbefolkad goterna drog enligt Jordanes vidare till ”Ulmerugi”. Rügerna var på den tiden bosatta i Östersjöns södra delar. Detta utesluter inte att det Ulmerugi som omnämns kan ha varit ön Rügen norr om f.d. Östtyskland. Goterna bjöd rügerna kamp. För den som är bevandrad i senare tiders vikingars uppträdande förefaller det som om seden att bjuda motståndare kamp levt kvar under lång tid. Enligt Jordanes överföll goterna först rügerna. De drevs från sina hem av goterna. Sedan överföll goterna sina närmaste grannar vandalerna. På detta sättet ökade goterna på sin segerrad. Hur länge goterna bodde på den plats varifrån vandalerna drevs bort, berättar inte Jordanes. Om det var så att vandalerna vid denna tid bodde på norra Jylland där de enligt en uppfattning skulle bosatt sig efter att de drivit bort Cimbrerna är lika ovisst. Det kan vara så att denna delen av Jordanes berättelse härstammar från sagornas värld. Men, det går inte att utesluta att delar av den äldre gotiska historien som Jordanes presenterar kan innehålla ett litet korn sanning.

Jordanes bakgrund

Vem var Jordanes? Den tidigare forskningen vet inte mycket om personen Jordanes, vem han var och vad hade han för möjligheter att berätta om goterna. Enligt tämligen samstämmiga uppgifter skall Jordanes ha skrivit Getica någon gång efter 551 och före 560. Många, bland dem Mommsen på sin tid, Friedrich, Mierow, Svennung och Korkkanen, har diskuterat Jordanes texter. Det borde inte vara mycket som går att tillföra debatten. Ändå finns det i resonemangen som förts genom åren en, sett ur min synvinkel, alldeles för klen analys av de källor som Jordanes hänvisar till, och till dessa källors refererade källor. För att bringa lite ordning i den källkritiska analysen av Jordanes och hans källor börjar vi lite lätt med en mindre analys av Jordanes person.

Forskarna har genom åren presenterat många och helt skilda uppfattningar om Jordanes och hans bakgrund. En fråga som ofta sysselsatt forskarna gäller Jordanes ursprung. Var Jordanes alan eller got, eller var han både och. Mommsen ansåg på sin tid, att det inte gick att ifrågasätta Jordanes ursprung med hänvisning till Jordanes egna ord.[24] Mommsen drog slutsatsen att Jordanes själv säger att han är got och inte förnekar att han är alan.[25] Innan vi tittar närmare på vad Jordanes själv skriver ska vi en kort stund begrunda den andra diskussionen: Vad var Jordanes arbetsuppgifter? D.v.s. vad hade Jordanes för position vid tiden för att han skrev Getica? Denna fråga är ju självfallet mycket intressant och har livligt diskuterats bland olika forskare.

Mommsen ansåg att Jordanes ”ante conversionem meam” betydde att Jordanes blev munk. Detta höll inte Mierow, en annan känd forskare som studerat Jordanes, med om. Mierow trodde att Jordanes kan vara den biskop Jordanes av Crotona som besökte Konstantinopel tillsammans med påven Vigilius år 551.[26] Mierow menade att en koppling till Crotona i Bruttium kan göra det troligt att Jordanes haft tillgång till Cassiodorus gotiska historia, eftersom Cassiodorus på äldre dagar dragit sig tillbaka till klostret Vivariense. Detta kloster låg enligt Mierow i närheten av Crotona i Bruttium. Mierow antog utifrån den slutsatsen, att Jordanes frånvaro från Konstantinopel kan förklara hans oförmåga till att återge Cassiodorus böcker direkt i sin Getica. Det som ev. kan tala för Mierows uppfattning, är att Cassiodorus under år 540-554 även han befann sig i Konstantinopel.

Mierow utgick i sin teori från att Jordanes personliga kunskap om gotiska områden skulle kunna förklaras med att han tidigare varit notarie hos en got/alan. Mierow trodde att den Vigilius som Jordanes Romana är dedicerad till kan vara påven Vigilius. Den uppfattningen förkastade Mommsen och Ebert. Mierow utgick i sitt resonemang från att Jordanes i A-Romanamanuskripten kallas ”Episcopus” och för biskop av Ravenna i C-Geticamanuskripten. Det senare anser Mierow att Jordanes absolut inte var.[27] För Mierows resonemang talar är att en biskop Jordanes av Crotona finns omnämnd i Damnatio Theodorik dokumenten där påven skriver: ”nos… cum Dacio Mediolanensi …. Paschasio Aletrino atque Iordane Crotonensi fratribus et episcopis nostris”

Jordanes egna uppgifter

”… and the last Vindobona. But the Sauromatae, whom we call Sarmatians, and the Cemandri and certain of the Huns dwelt in Castra Martis, a city given to them in the region of Illyricum. Of this race was Blivila, Duke of Pentapolis, and his brother Froila and also Bessa, a Patrician in our time. The Sciri, moreover, and the Sadagarii and certain of the Alani with their leader, Candac by name received Scythia Minor and Lower Moesia. Paria, the father of my father Alanoviiamuth (that is to say my grandfather), was secretary to this Candac as long as they lived. To his sister’s son Gunthingis, also called Baza, the Master of the soldiery, who was descended from the stock of the Amali, I also, Jordanes, although an unlearned man before my conversion was secretary. [28]

Jordanes berättar att Paria, Jordanes farfar, var sekreterare hos den alanske ledaren Candac och att han själv varit sekreterare hos Gunthingis Baza. Härutöver berättar han att Gunthingis Baza var systerson till Candac. Inte något i detta resonemang tyder på att Jordanes känt släktskap med någon av dessa två. När Jordanes uttrycker ”their leader” är det svårt att tro att Jordanes själv ansåg sig tillhöra alanerna. Finns det uppgifter i Jordanes texter som kan ge ytterligare ledtrådar? Om Jordanes överhuvudtaget är tillförlitlig måste hans egna ord i samtliga passager där han berör sitt eget förhållande till goter och alaner analyseras. Jordanes skriver i Getica att han följt noteringar som hans egna förfäder har skrivit ner. Vilka dessa förfäder eventuellt är utöver Jordanes far och farfar framgår inte.

We read that in their first abode the Goths dwelt in the land of Scythia near Lake Maeotis and in their third they dwelt again in Scythia above the sea of Pontus. Nor do we find anywhere in their written records legends which tell of their subjection to slavery in Britain or in some other islands, or of their redemption by a certain man at the cost of a single horse. Of course if anyone in our city says that the Goths had an origin different from what I have related, let him object. For myself, I prefer to believe what I have read, rather than put trust in old.”[29] En kort analys av texten ger viktiga uppgifter: Jordanes gör en klar distinktion mellan begreppen vi och de. Denna distinktionen är relativt genomgående i hela Getica. Ytterligare ett exempel: ”We learn from old traditions that their origin was as follows: Filimer king of Goths, son of Gadaric the Great.”[30] Med andra ord: ”Vi hör från gamla traditioner att deras ursprung.” I sin användning av 1:a och 3:e person pluralis ger Jordanes möjligen en antydan om att det fanns gotiska inslag i hans släkt. Det är däremot svårt att finna belägg för att Jordanes själv räknade sig som av gotisk släkt.

Vem var Gunthingis Baza

Jordanes refererade chef Gunthingis/Baza har vållat den historiska forskningen många gråa hår. Det är t.o.m. så att inte ens Mierow som omnämnts ovan lika lite som andra forskare har reflekterat över konsekvenserna av om deras teorier om Gunthingis Baza vore sanna. Mierow antog t.ex. med referens till Friedrich, att den Gunthingis/Baza som Jordanes tjänstgjorde som sekreterare hos vara den gotiske ledaren Godegisel som nämnts av bl.a. Procopius.[31] Jordanes skrev sitt verk ~550. Procopius Godegisel levde på kejsar Honorius tid 395-423 och dog enligt samtida källor år 429!!! Med andra ord är det helt omöjligt att Gunthingis Baza kan avse Procopius Godegisel. Det kan förefalla märkligt men varken Friedrich eller Mierow drog konsekvenserna av en sin identifikation.

Det fanns en Godegisel även på Jordanes tid, han var samregent med sin bror Gundomad för burgunderna. Gundomad mördade sin bror omkring år 500. P.g.a. ett giftermål mellan Teoderik den stores dotter och en av de burgundiska samregenterna, fanns det bland burgunderna på Bornholm och även vid burgundernas hov goda kunskaper om Skandinavien och om östgoterna.[32] (Referenser till en ö i Östersjön analyseras inte närmare här).

Bakgrunden till att burgunderna kom att omfatta folk både från Östersjöns västra delar och andra mindre folkgrupper från norra Gaul/södra Germanien diskuteras inte närmare här. För den som är intresserad hänvisas till Gregorius de Tours Frankernas historia samt till Orosius Seven books against pagans m.fl. som skrivit om händelseförloppet.

Vad finns det för andra samtida källor som möjligen kan användas till att sprida någon klarhet i Jordanes bakgrund? Det finns en nästan samtida källa som inte brukar nämnas i sammanhanget: Gregorius de Tours Frankernas historia. Gregorius de Tour föddes i Clermont – Ferrand ~539. Han berättar i boken om hertig Gunthram Boso. Hertig Gunthram Boso var en stor intrigmakare på 570-talet i Gaul. Han stödde Gundovald som gjorde anspråk på att vara son till Chlothar(Frankernas kung d. 561) och halvbror till kung Chilperik. Gundovald ansåg sig ha arvsrätt till den franska tronen. Gundovald hade kommit i onåd hos sin far som klippt hans hår(en stor skymf) och skickat iväg honom. Gundovald flydde till Rom, gifte sig och flyttade till Konstantinopel. Dit kom Gunthram Boso(~561) för att övertyga Gundovald att han var Frankerrikets rätte arvinge. När Gundovald återkom till Gallien på 570-talet ville Hertig Gunthram Boso inte längre vill stödja honom.[33] Hertig Gunthram Boso hade en biskop som i en del källor kallas biskopen av Baza.

Jordanes tillförlitlighet

Jordanes skrev Getica på 550-talet enligt egen uppgift utifrån bl.a. Cassiodorus ‘förlorade’ gotiska historia. Om Cassiodorus kan ni läsa om nedan. I Getica räknar Jordanes upp ett antal folkslag som bebodde Scythia.[34] Jordanes ger många intressanta uppgifter som sällan brukar relateras historieforskare. Viktigast för en källvärderingen av Jordanes uppgifter torde frågan om hur tillförlitliga hans kända och möjliga källmaterial var. Om Jordanes uppgifter i Getica är sanna, började den verkliga folkvandringen flera hundra år innan den tid som vi nu kallar för folkvandringstiden. För att de stora folkvandringarna skall ha startat under romersk järnålder, talar de uppgifter som Orosius, Herodotes och inte minst Julius Caesar lämnat.

Utifrån alla nu kända uppgifter och analyser kan man anta att Jordanes skrev Getica under 550-talet. Om det var hos den burgundiske kungen Godegisel(d.500) som Jordanes tjänstgjorde innan sin konvertering, måste Jordanes haft lika goda kunskaper om goterna som de mest välinformerade i sin samtid, undantaget Cassiodorus. Det skulle dessutom innebära att Jordanes tjänstgöring hos kungen fram till 500 medför att han var minst var 71 år när han skrev Getica.

Om det å andra sidan var så att hertig Gunthram Boso var Jordanes Gunthingis Baza, kan Jordanes inte ha tjänstgjort hos hertigen före 520-talets slut. Om det är så att Jordanes växt upp i Gaul inom hertig Bosos område, hertigen betecknas inte som frank utan som german(~ german => aleman => alan), är det troligt att Jordanes själv var alan. Därmed inte sagt att det utifrån texterna går att utesluta möjligheten att Jordanes själv räknade sig som got. Om det istället var så, som Mierow trodde, att Jordanes var biskop Jordanes of Crotona som besökte Konstantinopel tillsammans med Påve Vigilius år 551, innebär även det att Jordanes på grund av sin anknytning både till den påvliga kyrkan och till Crotona med nödvändighet måste ha haft relativt goda kunskaper om goterna åtminstone under sin egen levnadstid.

Under alla förhållanden ger samtliga dessa alternativ större tyngd till Jordanes ord och person än vad forskningen normalt brukar räkna med. Det går inte att utesluta att Jordanes kan ha varit i besittning av kunskap om goterna som få undantaget Cassiodorus hade under mitten av 550-talet. Detta innebär att Jordanes uppgifter måste analyseras i ljuset av de vid den tiden kända källorna till den gotiska och germanska historien.

Gregorius de Tour

Gregorius de Tour föddes ~539 i Clermont-Ferrard i en av Gauls främsta adelsfamiljer. 13 av de tidigare 16 biskoparna i Tour hade tillhört släkten när Gregorius blev biskop av Tour. Gregorius de Tour skrev om frankernas, eller rättare sagt i första hand om Merovingernas historia. Som Gregorius själv noterar finns det få uppgifter om vilka frankernas första kungar var. Merovingernas kungaätt inleddes sin tid på tronen med att Klodvid(d. 511) grundade frankernas riken. Grundandet av staten liksom kungaättens vidare tid på tronen fram till 751 e.Kr. präglas av blodiga inbördes strider inom kungafamiljen och riket.

Gregorius de Tours tillförlitlighet

I Frankernas historia beskrivs händelser i med olika århundraden före 550 blandade i en enda salig röra. De uppgifter som Gregorius kan om händelseförlopp under hans egen livstid är mer pålitliga. För nordiskt och svenskt förhållande kan Gregorius inte användas annat än som en källa som kan bekräfta andra skriftliga källor från samma tidsperiod.
 

Kapitel 4

Källor från 700- och 800-talen

Paulus Diaconus

Paulus Diaconus föddes ~720 i Friali (Monte Cassino). Utifrån Secundus, biskopen av Trentos Gesta Langobardorum och andra källor skrev Paulus Diaconus sitt eget folk – langobardernas historia.

Enligt Paulus Diaconus hade Plinus Secundus(d.79) beskrivit naturen på ön Scandinavia i sitt verk Naturalis historia. Bland de folkslag som enligt Paulus Diaconus ursprungligen utvandrat från Skandinavien till Germanien fanns utöver langobarderna goter, vandaler, ruger, heruler och turcilinger och andra grymma och barbariska folk”.[35]

Langobarderna skall ha kommit från Scoringa till Mauringa och sedan vandrat vidare till Golanda. Langobardernas förste kung Agelmund var son till en av de två hövdingar som fört vinilerna bort från Skandinavien.[36] Diaconus talar om att i anslutning till att Odovakar krossade rügerna som då bodde i den tidens Rugiland (~ nuvarande. Österrike), flyttade langobarderna från Golanda till detta Rugiland.[37]

Det var först under kung Tatos ledning som langobarderna bröt upp från Rugiland och bosatte sig på de öppna slättlandskapet. Slätterna kallades enligt Diaconus på langobardernas språk för ”feld”. Tre år efter att flyttningen skett skall Tato kommit i strid med herulernas kung Rodulf. Orsaken var att Tatos dotter legat bakom mordet på kung Rodulfs bror. I striden som följde dog herulernas kung Rodulf.[38]

Trots att många forskare ifrågasatt källvärdet i den sista uppgiften överensstämmer den väl med ett flertal andra källor. Cassiodorus lämnar i Variae, 4,2,2-3 uppgiften att kung Rodulf var vapenson till Teoderik den store.[39] Prokopius ger uppgiften att herulerna förflyttade sig under kejsar Anastasius tid (491-518) till Thule. [40]

Om de olika historiska källorna är sanna ger dessa tillsammans en tidsföljd: Odovakar härskade i Italien 476-493. =>Under den tiden flyttade langobarderna från Golanda till Rugiland. Det betyder att langobarderna tidigast kan ha flyttat till området vid Österrike år 476. Eftersom Herulernas kung Rodulf dog 515 i ett slag med kung Tato, och langobarderna tre år innan detta slag skall ha flyttat från Rugiland till ”de öppna slätterna” i Pannonien( nuvarande Ungern), är det troligt att den senare förflyttningen skett omkring år 512. Med andra ord bodde langobarderna som längst i Rugiland mellan år 476 och 512.

Paulus Diaconus tillförlitlighet

Det är förvisso så att Paulus Diaconus skriver flera hundra år efter att olika händelser i verkligheten hände. Det är därför förvånande när man finner att ett flertal kontrollerbara uppgifter inte desto mindre tycks vara relativt väl återberättade. Det bör därför ha funnits ett antal skriftliga källor som Paulus Diaconus hämtat sina uppgifter ifrån. Vilka de var och hur Paulus Diaconus urval gått till är inte helt klarlagt. Trots att Paulus Diaconus berättelse delvis är färgad av hans känslomässiga närhet till bokens innehåll är den ändå relativt sett tillförlitlig åtminstone beträffande tidsperioden närmast för och under hans egen livstid. Paulus Diaconus uppgifter bekräftar under alla förhållanden att Skandinaviens innevånare på hans tid var väl kända i Europa.


[1]        Cassiodorus, Variae 1.4.14

[2]        Cassiodorus, Variae 1.3.10-13

[3]        Collins Roger, Early Medieval Europe 300-1000, London 1991, sid 101

[4]        Jämför med Alarik som på sin tid på liknande sätt fick uppdraget att ansvara för Illyrien. ”Alaric the tribal leader of the Goths whom Stilicho summoned to guard Illyricum for Honorius...” Olympidorus 6  Bibl. Cod. 80 pp 167f, ”While Stilicho was still alive Alaric received four thousand pounds to pay for his services. Olympidors 7:2 (Bibl. Cod. loc.cit) På general Stilicho rekommendation blev Alarik romersk general med ansvar för Illyricum Olympidors 1:2, Sozomen 9,4, 2-4 m.fl. källor

[5]        Collins Roger, Early Medieval Europe 300-1000, London 1991, sid 101

[6]        Malchus 20,110

[7]        Valesiske codicil, II:12, – Codicillet är  ett tillägg gjort under 500 talet till Ammianus Marcellinus MS av Res Gesta

[8]         Ostrogorski G, Oxford 1968, sid 36

[9]         Som redovisas längre fram i boken kan detta bero på att Teoderik de facto hade den östromerske kejsarens uppdrag att slå ner Odovakars rike och därefter vara ställföreträdande kejsare för Zeno i Rom vid alla tillfällen då Zeno själv inte var närvarande.

[10]       Cassiodorus, Variae, 4,2,2-3 (brevet brukar dateras till år 507, kung Rodulf dog ~515), Om det är så att Cassiodorus ansvarat för utskriften av detta brev, så var han endast 20 år när han tillträdde sin första höga tjänst.

[11]       Kung Rudolf beskrivs som Herulernas ledare. Det finns källor sin berättar att Rudolf ursprungligen flydde från sitt hemland Ranarike.

[12]       Diaconus Paulus, Langobardernas historia, 1:25

[13]       Mierow J, sid 23

[14]       Jfr. avsnittet om Ablabius som när han innehade samma tjänst t.o.m. lär ha haft större makt än självaste kejsaren.

[15]       Ostrogorski G, Oxford 1968, sid 36

[16]       Cassiodorus, Variae 9, 25

[17]       Jfr. med Ablabius och andra bland de äldre historikerna som innehaft samma tjänst.

[18]       Wagner Norbert, Jordanes, Getica, untersuchungen zum leben des Jordanes und zur frühen Gesichte der Goten, Berlin 1967, sid 66-71

[19]       Diaconus Paulus, Langobardernas historia 1:25

[20]       Wagner Norbert, Jordanes, Getica,  untersuchungen zum leben des Jordanes und zur frühen Gesichte der Goten, Berlin 1967, sid 66-71. Se även Wagners not 37 sid 72.

[21]         Cassiodorus Variae, 1.3.3-4; Variae 1.4.4; Variae 1.3.5; Variae 1.4.6; Variae 3.28;

[22]       Jordanes, Getica  81f

[23]       Jordanes Getica 24-25 Jfr. med Gutasagan

[24]        Korkkanen Irma Helsingfors 1975 ref. till Mommsen, Prooem VI, VII.

          För den som inte känner till Mommsen följer här en kortare presentation. Theodor Mommsen (1817-1903) var tysk historiker, jurist, filosof och fick år 1902 Nobelpristet i litteratur. Mommsen var speciellt kunnig i den romerska historien och anses som en av de ledande forskarna genom tiderna.

[25]              Korkkanen referar till Mommsens utgåva av Jordanis Romana et Getica, MGH Auct. ant V, Berlin 1882, VII

[26]       Mierow hänvisar till en ”Iordanes defensor ecclesiae Romanae” från år 556 (som Påve Pelaius skrev om i sitt 5:e brev till biskoparna i Tuscia, Mansi 9,716

[27]       Mierow hänvisar till Muratori, Scriptores 1,189

[28]       Jordanis, The Gothic history of Jodanes, Princeton 1915, översatt av Charles Christopher Mierow,sid 3

[29]       Jordanes Getica, 38

[30]       Jordanes Getica 121 XXIV

[31]       Jordanis, The Gothic history of Jodanes, Princeton 1915, sid 3f

[32]        Giftermålet finns omnämnt i PLRE volII pp 63f

[33]       Gregorius de Tour, 4.50; 5.4; 5.14; 5.18; 6.24; 7.32; 7.33; 7.36 och 9.10

[34]       Jordanes, The origin and deeds of the Goths, ed. Ch.G.Mirow, Princeton 1862 samt Iordanis Romana et Getica rec Theodor Mommsen, Berlin 1882 samt Svennung J, Jordanes und Scandia. Uppsala 1967

[35]       Paulus Diaconus, 1:1-2. Plinus Secundus, Naturalis historia – ett naturvetenskapligt, kulturhistoriskt encyklopedi i 37 böcker.

[36]       Paulus Diaconus 1:10-14

[37]       Odovakar germansk kung som år 476 störtade västroms siste kejsare. År 493 besegrades Odovakar av Theoderik den store och dödades.

[38]       Paulus Diaconus 1:19ff

[39]        Cassiodorus, Variae, 4,2,2-3 brevet brukar dateras till år 507

[40]       Procopius  Gotenkrieg. Kung Rodulf dog  515


Utdrag ur Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider

2013/05/07

Utdrag ur Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider,
Johansson Inger E,
C-uppsats Historia Linköpings Universitet 1993,
kapitel 7.0 Sammanfattning

© Johansson Inger E, Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider, Linköping 1993

[Kommentar 7 maj 2013
Undersökningsområdet var vattenvägarna in mot Roxen från söder Bråviken och ner till Västervik i äldre tider./IEJ]

Finns det någon tidsepok som i känt material är mindre representerat?
Det finns tecken som tyder på att en utvandring från vissa av undersökningsområdetsorter kan ha skett runt tiden för Kristi födelse och folkvandringstid. Detta framgår av att två närliggande områden tycks ha haft helt olika utveckling under tiden från Kristi födelse och fram till Vikingatidens början. Det finns förhållandevis få kända järnåldersfynd söder om linjen Källsåker i Törnfalls socken och Locknevi. Vi har även ett antal orter inom övriga Tjust där vi inte
har några gjorda fynd från yngre järnåldern. Detta innebär inte att det inte finns järnåldersfynd/ -boplatser/ -fossila åkrar. Bara att vi för närvarande inte känner till något om detta. För att kunna uttala sig om en ev. ”ödebygd” under yngre järnåldern behövs en analys av skillnaden mellan ett större antal tätorter söder och norr om denna linje avseende kända äldre skrifter, naturförhållanden, jordbruksmetoder, antalet gjorda utgrävningar m.m. En sådan undersökning kan eventuellt i framtiden ge svar på gåtan om den synbara fyndfattigdomen som tycks finnas söder om denna linje.

Kan man finna likheter mellan avstånd till vattenvägar/naturförhållanden och kända gravfält, gravfynd, fornborgar inom detta området?
Fasta fornminnena och fynd inom undersökningsområdet kommer främst från områden som legat < 1 km från vatten-väg vid den tidpunkt fornminnen och/eller fynd dateras till. Närheten till vattenlederna märks inte minst i att det stora flertalet av borgarna har sin sträckning i klar anslutning till vattenlederna.

Fynden längs de olika vattenvägarna kommer företrädesvis från områden som låg längs Oder, Weissel över Ungerska steppen mot Donaus vattenleder. Materialet tyder således både avseende lösfynd, gravsätt och byggnationer på att det förekommit täta kontakter med Europa även före Folkvandringstid. Undersökningsområdet tycks även tidigt ha haft kontakt med Svarta Havsområdet och Grekland. Det är intressant att notera att flera föremål kommer från de områden där några av våra ovanligaste växter har sitt normala hemlandskap. Denna iaktagelse har diskuterats med Alpo Sörman*, som under många år arbetat på Naturvårdsenheten i Östergötland. Han omtalade att två av växterna kan ha kommit med som ogräs vid övergång till nya sädeslag.

Fynden visar även att kontakterna med centraleuropa som startade under bronsåldern fortsatte under senare tidsperioder. Mycket talar för att kommunikationsnät i någon form då kan ha varit tämligen väl utarbetade. Materialet tyder på att kontakterna ökat i västlig riktning först i samband med Romarrikets delning. Tendenserna för denna förändring är tämligen stark, men materialets storlek är inte tillräckligt stort för att säkerhet fullständigt skall kunna uppnås.

De ogräs som ofta följt med säd och som växer på samma vattennivå över havet och platser där de under den tiden vanligaste vattenvägarna in mot Roxen mötte Östersjön har en mycket markant spridning i Östra Europa:
Goternas vandringar

Jämför dem med Ostrogoternas rörelser:
Klibblim och vejde

* Klibblim och vejde, ogräsen som Alpo Sörman, Naturvårdsenheten i Östergötland diskuterade med mig finns omnämnda var de i originalform växer och var de egentligen hör hemma i den stora genomgång som Länstyrelsen i Östergötland presenterade i Länstyrelsen i Östergötlands län, Natur Kultur Miljöer i Östergötland, Linköping 1986 , Naturvårdsplan och kulturminnesprogram, Linköping 1986


Kejsar Valens död för gotisk hand

2013/03/28

Romerske kejsaren Valens mördad av Terovingernas kung Athanarik

© Johansson Inger E, utdrag ur manuskriptet Den gotiska Mosaiken, Linköping 1995 redigerat Göteborg 2008

Inledande kommentar

Det är viktigt att känna till att personer utöver de romerska kejsarna ofta kan vara kända under fler än en stavning beroende på om källan till en text var från Västrom, Östrom eller om personen haft direktkontakt/själv upplevt del av det som berättas. Ett exempel bland många är Fortigern som när samma händelse beskrivs av mer än en källa även kan stavas t.ex. Verteigern. Fortigern är för övrigt en person som gått att följa från det att han kom över till det område vi idag kallar Baltikum hela vägen till västra Europa. Karln lyckades göra sig omöjlig på så många sätt att han ensam finns dokumenterad i över 20 källor med som minst 2 samtida källor som berättar om när han blev utslängd ur någon del av Romarriket. Vilket han blev så många gånger att han torde varit exceptionell på mer än ett sätt.

Ett annat exempel är Terovingerna, Tervinger med flera stavningar. Deras ledare är i samtliga fall jag hittat någon som har gotisk bakgrund. Däremot är det svårt att utifrån källmaterial säga om hela gruppen var goter eller om den bestod av höga ämbetsmän från något av de områden som vägrat betala tribut till någon av de större gotiska grupperna och därför tagits som gisslan av goterledaren för Terovingerna. Finns hur många samtida eller nästan samtida källor som helst om Terovingerna. Det är en liten bråkdel jag valt ut till texten nedan. Valet har varit mitt och gjorts utifrån hur tillgänglig den bästa versionen (oftast B3-version) av en text är. Texter som jag behövt ha hjälp av greker eller araber för att få tillgång till, har inte tagits med men använts vid analysen som gjordes innan texten skrevs.

Inledning

Slaget mellan kejsar Valens trupper och goterna vid Adrianople(nuv. Edirne i den europeiska delen av Turkiet) som inleddes den 9 augusti 378 e.Kr. och som slutade med mordet på kejsar Valens, var droppen som fick bägaren med goter och andra germaner att rinna söderut genom Europa. Romarriket kände på kejsar Valens tid till den stora fara som nordborna utgjorde. Många germanska och gotiska plundrings och härjningståg finns beskrivna från äldre tider och framåt. Ända sedan Marcus Aurelius tid hade germanska grupper attackerat Romarriket från områden långt borta i den norra Oceanen. Redan Herodotes talade om ”sagofolken vid Atlanten”.[1] Tacitus berättade i Germania att människor som i äldre tid ville byta land kom över havet.  Utifrån var Tacitus placerar sin uppgift är det underförstått att dessa människor kom från Nordeuropas västliga delar.[2] I Seven books against pagans skrev Orosius att germaner och goter ”flyttade” in i Asien och till den europeiska kontinenten från områden som låg i norra Oceanen. Orosius berättade att goterna och äldre tiders Getae var samma folk. Orosius skrev att Alexander den store hade skrivit att den folkgruppen skulle man undvika att komma i strid med.[3]

Goterna vars folkvandringar oftast beskrivs utifrån Jordanes Getica, var alltså väl kända av de ledande inom Romarriket och längs Medelhavets länder. Att det var goter som redan år 365 e Kr., kort efter Valens utnämning till kejsare, orsakade honom stora bekymmer kan knappast ha förvånat kejsar Valens. Att det bakom Valens största bekymmer låg en nordisk goterkung som inte bara orsakade den romerske kejsarens död, utan också senare begravdes i den byzantinske kejsarens gravkor är kanske mer förvånande. Men historien skall berättas från början.

Ingenting sker utan en förhistoria eller en omvärldshistoria. I inledningen följer därför först en kort presentation av Romarriket år 365 e.Kr. och norra Europa. Därefter följer en kortfattad analys av möjligheterna för de primära och sekundära källornas författare att veta vad de talar om. Slutligen får källorna själva tala om händelserna från kejsar Valens sista tre år. Händelser som för alltid förändrat världshistorien och som kastar sina skuggor ända in i nutidens oroshärdar i Sydosteuropa.

 

 

Några primärkällor som beskriver kejsar Valens tid

och olika utgåvor av dessa primärkällorna.

 

Ammianus Marcellinus,
Roms historie i det fjerde århunrede e.Kr., Arendal 1877
The later Roman Empire, Harmondsworth 1986
Rerum gestarum libri qui supersunt, Leipzig 1978

Eunapius
Fragment 39M
Live of the Sophists, transl. W C Wright Ph.D.,London 1921
Vitae sophisarum, Romae, 1956
 

Eutropius
Book I och II, ed EC Marchant M.A., London 1899
 

Jordanes,
Getica
Origin and deeds of the Goths, Princeton, N.J., 1908

Orosius
Seven books against the Pagans, Washington DC 1964 (ingår i serien The Fathers of the church)
Historiarum adversos paganos libri vii, Lipsiae 1889

Zosimus
New history, Sydney 1982
Neue Geschichte, Stuttgart 1990
 

Övriga källor

Blockley Roger C
The fragmentary classicising historians of the later Roman empire 1-2 Liverpool 1981 resp. 1983

Cameron Averil
The later Roman empire, Cambridge, Mass 1993

Collins Roger,
Early Medieval Europe 300-1000, London 1991

Korkkanen Irma
The Peoples of Hermanaric Jordanes, Cetica 116, Helsingfors 1975

Wagner Norbert,
Jordanes, Getica,untersuchungen zum leben des Jordanes und zur frühen Gesichte der Goten, Berlin 1967

Wiebe Franz Josef
Kaiser Valens und die heidnische Opposition, Bonn 1995
 

 

 

Personerna bakom TRE av primärkällorna

Ammianus Marcellinus

Ammianus Marcellinus anses vara en av senantikens främsta historieskrivare. Han var född omkring 330 i Antiokia. Som medlem av en grekisk adelsfamilj var det naturligt att han tjänstgjorde i den romerska armen. I kriget år 353 mot perserna deltog Marcellinus i den östromerska armen. Han ingick senare bland de soldater och officerare som skickades med Caesar Julian till Gaul. Marcellinus tjänstgjorde åter i den östromerska armén i striderna mot perserna år 359. Där var det med blotta förskräckelsen som han undkom att bli tillfångatagen av perserkungen Shapur II. År 371 bodde Marcellinus åter i Antiokia. Ammianus uppgifter är särskilt intressanta eftersom de är samtida och ofta självupplevda. De utgör därför ett detaljerat komplement till andra samtida källor om det Romerska imperiets ödesår på 360 – 370 -talet.

Ammianus Marcellinus tillförlitlighet

Eftersom Ammianus Marcellinus själv varit ögonvittne till många av de händelser han berättar om eller, som han själv anger i de fall han har hämtat uppgifter från en andrahandskälla, har träffat någon som varit med om händelserna, finns det skäl att noga beakta de uppgifter som Ammianus Marcellinus lämnar. Självfallet måste hänsyn tas till Marcellinus egen eventuella tendens i det han skriver. Men, ingen kan få mig att tro att någon forskare i nutiden som inte tagit del av Marcellinus fullständigt översatta text eller avskrifter har större möjlighet att veta vad som skedde än de uppgifter som Marcellinus lämnade och som dessutom stöds av t.ex. Zosimus, Orosius m.fl.

 

Eunapius

År 346 föddes Eunapius på ön Sardis. När han var 16 år gammal flyttade han till Aten. År 367 e.Kr. och fram till sin död år 414 bodde han åter på Sardis. Där arbetade Eunapius med under­visning i staden Lydia. En av Eunapius viktigaste böcker är ”Universal History” där han fortsatte Dexippus Chronicle fr.o.m. år 270 e.Kr. Några fragment av detta verk finns bevarat i ”The Lexicon of Suidas”. Eunapius är viktig för gotisk historia eftersom han ger så detaljerade uppgifter om Ablabius som enligt Cassiodorus och Jordanes skrivit om goternas historia. Eunapius var inte samtida med Ablabius, utan Ablabius dog troligen omkring tiden för Eunapius födelse. Detta är viktigt att notera.

Eunapius var personligt bekant med alla i de ledande kretsarna i det östromerska riket. Härutöver var han själv ögonvittne till många av de händelser som han har berättat om. En av hans fåtaliga andrahandskällor var Oribasius som följt med kejsar Julian till Gaul. En annan var Plotinius från Lycopolis, neo-platonismens grundare, som levde mellan år 204 och år 270 e.Kr. En annan var Porphyrys (the Tyrian) verk Life.[4] Ett annat av Eunapius verk är Lives of the Sophists.

Eunapius tillförlitlighet

Under de för romarriket kritiska åren 360-367 bodde Eunapius i Aten. Eunapius levde således under de år som striderna mellan goter och romare på grekiska fastlandet och i grekiska ö­världen stod som hetast. Detta tillsammans med Eunapius bekantskap med alla de ledande personerna i östrom gör att Eunapius tillförlitlighet ingalunda helt går att ifrågasätta.

När vi läser om Eunapius uppgifter om pretoriske prefekten Ablabius är dessa från en tid alldeles innan Eunapius egen. Eunapius uppgifter, Eunapius var inte kristen. Hans avoghet mot det kristna Västrom märks klart i hans skrifter. Detta innebär inte att Eunapius trots detta och trots en pro-östromersk inställning, inte kan tänkas förmedla ett rimligt händelseförlopp.

Eutropius

Eutropius var enligt egen utsago i sin ungdom sekreterare hos Konstantin den store. År 363 följde Eutropius med kejsar Julian på en expedition mot Parthianerna. Eutropius skrev en romersk historik, en epitome som var klar år 378 och dedicerades till kejsar Valens. Utifrån dedikationens utformning finns det skäl att anta att boken var färdig innan Valens död samma år.

Eutropius tillförlitlighet

Eutropius värde som historiker brukar normalt inte anses speciellt högt. Främst gäller detta de uppgifter där Eutropius knappast varit närvarande själv. Om Eutropius uppgifter är oberoende eller påverkad av yttre omständigheter, t.ex. Eutropius ev. egna släktskap med Konstantin den store är svårt att bedöma. Inte desto mindre ger Eutropius uppgifter en bild av Romarriket under 360-370-talet.

 

Romarriket på 360 och 370-talet

Kejsar Julians död – valet av kejsar Valentinian

Vid midnatt den 26 juni år 363 e.Kr. dog den romerske kejsaren Julian i sitt tält i sviterna efter ett svårt svärdshugg i sidan i strider mot perserna. Bland de som funnits med vid fronten fanns Ammianus Marcellinus. Kejsar Jovianus efterträdde Kejsar Julian. Jovianus hann knappt ikläda sig purpurmanteln innan han dog på väg till Konstantinopel den 17 februari året efteråt i en hastigt uppkommen sjukdom. I stället valdes praetoriske prefekten Salustius enhälligt av det romerska konciliet till ny kejsare. Salastius tackad vänligt men bestämt nej. Ytterligare några föreslagna kejsarkandidater tackat nej innan Valentinian från Cibalis i Pannonien valdes till ny romersk kejsare.[5]

Valens blir medkejsare

I januari år 365 lämnade gotiska grupper sina riken norr om Rhen och drog in i Romarriket. Kejsar Valentinian blev sjuk på väg till Konstantinopel. Efter påstötningar från armén som fruktade att Romarriket skulle stå utan kejsare om det hände Valentinian något, utsåg kejsaren sin bror Valens till medkejsare den 28 mars 365. Valens var som sin bror från Cibalis i Pannonien. Den romerska provinsen Pannonien som låg mellan Donau och de romerska provinserna Noricum och Dalmatia hade runt Kristifödelse erövrats av romarna.

I juni år 365 e.Kr. delades det romerska riket mellan de kejserliga bröderna. Valens fick ta hand om den östra delen av riket inklusive Thrace. Valentinian själv tog kontrollen över Italien, Gaul, Spanien, Brittanien och alla romerska besittningar i Afrika.[6]

Uppror mot kejsar Valens år 365

Procopius startade ett uppror i Konstantinopel mot kejsar Valens. Efter upproret fick Procopius år 365 fly till Svarta havsområdet. Härifrån återkom Procopius och fick då stöd av eunucken Eugenius. Till Procopius arme slöt sig den romerska legionen samt goterna vid Danube.[7] Bland de goter som stödde Procopius fanns terovingernas kung Athanarik.[8] Kung Athanarik är en av de som kom att bli huvudpersonerna bakom kejsar Valens senare öde.

På våren 366 e.Kr. marscherade Procopius stora i hopsamlade arme som då innehöll många goter och kejsar Valens trupper mot varandra. Det stora slaget stod utanför Thyatira. På grund av förräderi gick Procopius trupper i striderna över till kejsar Valens.[9]

 
Vinterna år 367 tillbringade de romerska styrkorna med att proviantera. En stor flotta drogs samman för seglats över Svarta havet till Donaus mynning. När våren närmade sig lämnade kejsaren sitt vinterkvarter vid Marcianopolis. Kejsar Valens tog med sig sina trupper som bevakat Donaus mynning och begav sig in på det gotiska området. Goterna som blev överraskade vågade inte ge sig in i man mot man kamp. De drog sig ut i träsken. Från dessa träsk gjorde goterna upprepade raider mot den romerska armen.[10]

Nordöstra Europa 360-370 e.Kr.

Medan strider pågick inom det romerska riket passade den östgotiske kung Hermanerik på att skapa sig ett stort välde vid sidan om det romerska riket. Hermanerik skapade ett gotiskt välde som sträckte sig från Östersjön till Svarta Havsområdet.[11] Hermanerik skapade sitt rike genom att(enl. Jordanes) underkuva Golthescythia, Thiudos, Inanxis, Vasinabroncae, Meren, Mordens, Imniscaris, Rogas, Tadzans, Athul, Navego, Bubegerae, Coldae.[12] De gotiska kontrollerade områdena kom att omfatta stora arealer från Östersjön ända ner till Svarta Havskusten.[13]

Det finns uppgifter att en östgotisk folkgrupp som kallades Greuthingi år 369 e.Kr. besegrades av romarna liksom även att de gotiska Tervingerna under ledning av sin kung Athanarik vid samma tid besegrats av romarna. Tervingerna och Greuthingi tvingades i fredsavtalet att acceptera att de helt var förbjudna att ens besöka Romarriket eller område som romarna kontrollerade.[14] Om det är så att Greuthingi, vilken sägs varit en ny tillkommande gotisk gruppering är samma grupp som kung Hermanerik som vid samma tid nått fram till Svarta Havsområdet är utifrån tillgängligt källmaterial inte säkerställt.

Västromerska riket i slutet av 360-talet.

I västra delen av det stora Romerska riket hade kejsar Valentinian vid denna tiden lyckligt avslutat sitt krig mot de germanska stammarna i Germanien. Valentinian satte en liten och ung arme att bevaka gränsen mot Germanien. Den unga armén bestod av unga germaner från närliggande germanskt land och bönder från de romerska provinserna. Efter att enrollerat dessa nya soldater hade han tränat dem så väl att germanstammarna i Germanien höll fred med romarna i nio år av rädsla för den romerska legionen. Själv fortsatte Valentinian med sin huvudstyrka till Gaul.

Kejsar Valentinan drabbades av en akut sjukdom och låg nära döden. Efter att Valentinan tillfrisknat bad det västromerska hovet kejsaren att utse en medkejsare för att undvika en politisk kris om något liknande skulle hända i framtiden. Den 24 augusti år 367 valde Valentinan sin åttaårige son Gratian till sin medkejsare.[15]

I England gick samma år Pikter från Pictland(nuv. Skottland) och Skottar från Irland till an­grepp på de romerska styrkorna vid Hadrians Wall.[16] Romarrikets västra flank var hotat.

 

 

Uppror i romarriket i början av 370-talet

Efter det kostsamma och framgångsrika kriget mot germanerna krävde kejsar Valentinian höjda skatter för att fylla på statens tillgångar. Kravet på höjda skatter blev den tändande gnistan och ledde till ett stort uppror i Romarriket. Upproret startade år 372 e.Kr. i de afrikanska provinserna. Valentinian beordrade trupper från garnisoner i Pannonien och övre Moesien att segla till Afrika. Kejsar Valentinians trodde att upproret i Afrika skulle kunna kväsas genom truppernas försorg. Resultatet blev i stället att när trupperna lämnade Pannonien och övre Moesien försvagades bevakningen längs Romarrikets nordöstra gräns mot goterna starkt. De olika germanska och gotiska folkgrupperna var inte sena att utnyttja tillfället. Sarmariter och quadi, en nordisk grupp som bosatt sig i sydöstra Tyskland, invaderade Pannonien och Moesien.[17]

Omflyttningen av garnisonerna kan ha lett till en av de förutsättningar som försvårade kejsar Valens möjligheter att få kontroll av nordgränsen i senare skede. Under alla förhållanden var stabiliteten i Romarriket svag på 370-talet.

Goterna förstörde stora områden runt Donau och drog iväg med allt de fann av värde. Pannonien hade ingen möjlighet att försvara sitt område. Den romerska bevakningen av städerna i Pannonien försvagades. I Moesien stod den romerska legionens styrkor samlade under general Theodosius. General Theodosius lyckades bättre än sin kollega i Pannonien i sitt försvar mot goternas attacker. Kejsar Valentinian drog så fort han fick kännedom om striderna snabbt från Gaul till Illyrien. Valentinians avsikt var att dra ut i krig mot quadi och de andra gotiska grupperna.[18]

Det kom slutligen till fredsförhandlingar och Quadiambassadörerna ställde hårda krav för att låta romarriket vara. Kejsar Valentinian blev så upprörd av deras krav att han i ilskan fick en svår hjärtattack som ändade hans liv i november år 375. Samma år drabbades Kreta, Pelopnesien och övriga Grekland av svåra jordbävningar.[19]

Tribunerna Merobaudes och Equitius oroades över att Valens och Gratian var lång borta. En i öst och en i västra Gaul. Tribunerna var rädda att goterna skulle attackera längs Donau. De sände därför efter Valentinians unge son Valentinian d.y. vars mor tidigare varit gift med Magnetius. Valentinian d.y var då 5 år gammal. Detta kejsarval ledde till att Västrom delades i två delar år 375. Gratian fick behålla Gaul, Spanien och England. Valentinian d.y. fick Italien, Illyrien och hela romerska Afrika. Detta var situationen när kejsar Valens tre sista år inleddes.

 

Källornas berättelse

Vintern 374 till 375 var lång och kall. I november år 375 dog kejsar Valentinian hjärtinfarkt. Han hade blivit mycket upprörd och ilsken på Quadiambassadörernas orimliga fredskrav. Samma år drabbades Kreta, Pelopnesien och övriga Grekland av svåra jordbävningar.[20]

Tribunerna Merobaudes och Equitius oroades över att Valens och Gratian var lång borta. En i öst och en i västra Gaul. Tribunerna var rädda att goterna skulle attackera längs Donau. De sände därför efter Valentinians unge son Valentinian d.y. vars mor tidigare varit gift med Magnetius. Valentinian d.y var då 5 år gammal. Detta kejsarval ledde till att Västrom delades i två delar år 375. Gratian fick behålla Gaul, Spanien och England. Valentinian d.y. fick Italien, Illyrien och hela romerska Afrika.

Valens stiftade en lag att alla kristna munkar som inte arbetade med sekulära ärenden skulle tvångsinkallas till den romerska armén. Beslutet som i sig var djupt olyckligt kom dessutom vid sämsta tänkbara tidpunkt. Detta skedde vid samma tid som general Maximus gjorde uppror mor kejsar Valens.[21]

Under kejsar Valens trettonde regeringsår, d.v.s. beroende på hur man räknar någon gång mellan år 375 och 377, anföll hunnerna goterna och drev dem i alla riktningar – norrut, söderut och västerut. Hunnerna hade sedan länge levt i de områden som Orosius, spansk präst och historiker på 400-talet, skrev låg bortom bergskedjorna.[22] Hunnerna kom med hästar, fruar, barn och vagnar och attackerade goterna.[23]

Hermaneriks rike hotas av hunnerna.

Hunnerna anföll goternas stora vidsträckta och fruktbara områden. Den som fick ta första stöten var goternas kung Hermanerik. Hermanerik var kung över alla goter. Många bearbetningar och uppslagsböcker förlägger Hermaneriks död till runt år 370 e.Kr. Men, då de samtida källorna talar om att goternas kung Hermanerik var den som först angreps av de anstormande hunnerna, har dessa källor troligen bättre möjligheter att veta än vad nu tiden har. En av dessa källorna är greken Zosimus. Om det är sant att Hermanerik dog, efter att goterna misslyckats stoppa hunnernas framtåg, levde Hermanerik åtminstone till år 375.[24]

Goternas kung Hermanerik hade gjort sig känd genom många häradståg och vinster i stora strider. Hermaneric och hans gotiska arme fruktades allmänt av de kringboende folkslagen. När Hermanerik såg den hotande hunnerarmen försökte han under lång tid hålla ut och hålla angriparna i från sig och sitt område. När inte detta gick blev Hermanerik förfärad och upprörd över den hotande faran.[25] Hunnerna kunde egentligen inte slåss man mot man utan att rida, ändå lyckades de vålla stor oreda och förstörelse bland goterna som bodde vid Donau.[26] Enligt historikern Ammianus Marcellinus, som var runt 45 år vid denna tiden, sökte Hermanerik slutligen frivilligt döden heller än att besegras av hunnerna.[27]

 

Hermaneriks efterträdare

Efter Hermaneriks död valdes Vitimiris till goternas kung.[28] Med hjälp av en grupp hunner som Vitimiris köpt över lyckades han en tid hålla den samlade Halaner-Hunnerstyrkan stången. Slutligen föll han i ett stort fältslag.[29]

Vitimiris minderårige son Videric utsågs till kung. Videric fick inte som minderårig sköta riket utan det stora riket som en gång varit Hermaneriks sköttes av Alatev och Safraks. Alatevs och Safraks valde att dra tillbaka den anförtrodda gotiska armen norrut i riktning mot Dnjestr .[30]

När de gotiska terovingernas kung Athanarik, fick höra talas om goternas stora problem med hunnerna, beslöt han att med all kraft förmå sina styrkor att stå emot hunnernas attacker. För att förbereda sig på striderna, slog Athanarik och hans trupper läger längs Dnjestr i de gotiska grevtungernas dalgång. Munderik, som senare blev romersk ståthållare vid den arabiska gränsen, fick uppdrag av Athanarik att tillsammans med lagarimanernas hövdingar speja på hunnernas framfart. Detta försök misslyckades. Hunnerna som fått syn på spejarna gick till anfall. Athanarik flydde till en höjd vid floden Gerasus på gränsen mot Taifalernas land.[31]

Ryktet om hunnerna spred sig till de övriga gotiska folkgrupperna. Ett hittills helt okänt folk drog fram över bergen likt en snöstorm. Hunnerna förstörde allt. Många goter beslöt sig då för att söka nya boplatser. Som brukligt bland goterna samlades de olika hövdingarna och folkvalda. Efter långa överläggningar beslöt man sig för att Thrace var det lämpligaste området att flytta till. Jorden var bördig och floden Hister(Donau) skilde landet från de angripande hunnerna. Under Alavivus ledning besatte gotiska styrkor Donaus stränder och sände bud till Valens med bön om att få bosätta sig i Thrace.[32] Goterna hade vid flera tillfällen sänt delegater till den romerske kejsaren Valens med petitioner om att den påvekyrkan skulle sända dem egna biskopar. Kejsar Valens skall då enligt Orosius på grund av sin perversitet och avoghet mot den kristna kyrkan ha sänt goterna missionärer av den arianska doktrinen.[33]

Goterna tillåts bosätta sig i romarriket

Många goter, framför allt västgoter önskade bosätta sig i Romarriket för att undkomma hunnernas framfart. De överlevande från slagen mot hunnerna lämnade sina hem och flydde år 376 e.Kr. tvärs över Donau. Goterna från området norr om Donau bad kejsar Valens om lov att få bosätta sig i det Romerska riket.[34] Goterna lovade att låta bli med härjningståg och även att ställa upp med hjälptrupper till den romerska armén.[35]

Kejsar Valens gav goterna det önskade tillståndet. Kejsaren krävde i gengäld att goterna först lade ner sina vapen.[36] För att minska risken för gotiskt förräderi sände Valens ett stort antal gotiska barn som gisslan med sin befälhavare Julius till östrom. Kejsar Valens ansåg att de gotiska barnen skulle kunna utgöra ett hot och oroa hela det romerska samhället. Från romersk sida ansågs det därför viktigt att goternas barn inte skulle få möjlighet att bilda oppositionella grupper. Av det skälet fördelades den gotiska gisslan d.v.s. barnen mellan flera olika städer. [37]
 

Enligt fredsöverenskommelsen med kejsar Valens skulle också de romerska befälhavarna hjälpa goter att fly in i Romarriket. Trots denna överenskommelse och trots sin kejsares order valde dessa befälhavare ut vackra gotiska kvinnor och sköna ynglingar för s.k. tvivelaktiga ändamål. De enda andra som fick komma in var goternas slavar och gotiska bönder. Trots avtalet fick inga andra goter flytta in i Romarriket. Samtidigt som de romerska befälhavarna gjorde egna urval, lyckades emellertid andra goter smita in ”bakvägen. De goter som nekats inresa trots avtalet och istället smet in i romarriket, ansåg sig inte bundna av det träffade avtalet eller de från goternas sida gjorda löftena. På detta sättet kom Thrace, Pannonien, Makedonien och Tessaloniki snabbt att fyllas av det som romarna kallade gotiska rövarband.[38] Här skiljer sig Zosimus uppgifter från de som senare lämnades av Jordanes. Jordanes å sin sida ansåg att bakgrunden till att problemen var en begäran från Fritigern, Alatheus(Alatev i andra källor) och Safraks begäran till de romerska kommendanterna Lupicinus och Maximus om öppnandet av en marknad och problem till följd av detta.[39] Obestritt är att en del goter vid detta tillfälle fick bosätta sig i Romarriket – andra inte.

Bland de goter som trots allt tilläts bosätta sig i Romarriket år 376 fanns tervingerna, en västgotisk folkgrupp. Deras militära ledare hette Fritigern och Alavivius. [40] Båda dessa finns omnämnda vid flera senare tidpunkter i den romerska historien, både i östrom och längre västerut – i Gaul och England.

Hermaneriks arvtagare nekas bosätta sig inom Romarriket

Det gick inte lika lätt för grevtungernas kung Videric, Hermaneriks arvtagare att få bosätta sig inom det stora Romarriket. Tillsammans med sina förmyndare Alatev och Safrak bad han att de och deras folk skulle få bosätta sig inne i Romarriket för att undkomma de anfallande hunnerna. Kejsar Valens ansåg inte att han kunde tillåta att Hermaneriks arvtagare – d.v.s. arvtagaren till alla goters kung att bosatte sig inom Romarriket. Goternas framfarter i äldre tider och den stora makt som framför allt Hermanerik haft utgjorde ett hot för kejsaren. När tervingernas kung Athanarik fick höra att Videric inte tilläts bosätta sig, så blev Athanarik orolig och drogs tillsammans med delar av sin styrka fort vidare bort från Donauområdet. Det kan tyckas att Athanarik inte hade skäl för oron. Med de arvsrättsliga förhållanden som rådde vid denna tiden var det Athanarik som om Videric dog utan arvinge stod närmast den gotiska kungatronen. Detta var skäl nog för Athanariks oro.

När delar av de tervingiska soldater upptäckte hur de romerska officerarna allt mer misskötte löftet som getts vid fredsförhandlingarna, att alla goter skulle få bosätta sig i Romarriket, blev de mycket upprörda. De tervinger som ännu inte hunnit i säkerhet på södra sidan av Donau började uppträda mer och mer hotfullt. Till slut blev Lucianus mycket rädd för att goterna skulle göra uppror. Detta skulle då kunna sprida sig både till de goter som fått bosätta sig i Romarriket och till de många goter som tjänstgjorde i den romerska armén. Lucianus lät därför sina soldater skynda på de redan räddade goterna så att de snabbt kom längre in i landet. Under den oreda som uppstod passade grevtungernas Viderics båda förmyndare Alatev och Safrak på att utnyttja tillfället till att ta sig över Donau.[41]
 

De gotiska styrkorna samlar sig till förnyade attacker på Romarriket

De gotiska hövdingarna Sverid och Kolios hade vid denna tiden sedan länge den romerske kejsarens tillstånd att vistas i Romarriket. Sverid och Kolios brukade inte ha sina vinterkvarter där men fick kejsarens befallning att stanna och tillbringa vintern i närheten av Adrianople. När Sveridus och Kolios fick kejsarens brev befann de sig på andra sidan Hellesponten. De begärde då att få respengar och mat samt 2-3 dagars uppskov inför resan. Adrianople högste administrative chef blev arg och hotade goterna med krig och svåra straff om de inte lydde kejsaren.

Fritigerns armé

Allmänheten och fabriksarbetarna blev mycket upprörda över goternas uppförande och gick till attack. Goterna slog ner massorna som kom mot dem, dräpte, plundrade samt jagade iväg de överlevande. Efter den händelsen slöt sig Sverid och Kolios styrkor till Fritigerns armé som fanns i närheten.[42] Fritigern satte sig i förbindelse med de övriga goterkungarna. Tillsammans drog de och deras arméer långsamt fram i riktning mot Marcianopolis. Där hade Lupicinus hade bjudit in goterkongarna Alaviv och Fritigern till ett gästabud. På gästabudet blev det slagsmål mellan det gotiska manskapet och stadens invånare. I ilskan dödade goterna hela soldatgarnisonen. Lupicinus befallde därför att Alavivs och Fritigerns drabanter skulle dödas. Fritigern rymde och flydde. 2000 skepp fylldes med goter som härjade till lands och till sjöss.[43]

Gotisk armé går till attack mot Adrianople

Den 9 augusti år 377 gick gotiska styrkor till attack. Efter attacken fortsatte de vidare mot Adrianople och Konstantinopel.[44] I de samlade styrkorna ingick vid detta tillfället även ett stort antal hunner och halaner som av de gotiska härförarna utlovats omåttliga skatter som fanns att hämta i de bägge städerna. Efter att belägringen av Adrianople som skett under ledning av Fritigern tvingats upplösas på grund av matbrist drog goterna vidare. De slog läger vid Peritus. Efter att vilat ut drog soldaterna vidare till Konstantinopel. Av rädsla för att råka ut för romerska bakhåll drog soldaterna fram i slutna ”fylkingar”.[45]

Gotiska armén går till attack mot Konstantinopel

Den gotiska armén kom så nära Konstantinopel att de nästan kunde banka på statsporten. Om det inte varit för att en grupp Saracener som bodde i staden fått syn på de fientliga soldaterna och gett sig ut för att möta dem utanför staden är det svårt att veta vad som hänt. Kampen mellan de gotiska trupperna och Saracenerna blev hård och drog ut på tiden. Tillslut när ingen klar segrare verkade finnas, drog en långhårig Saracen sin dolk och högg rakt in i den gotiska skaran. Saracenen träffade en got som fick halsen avskuren och blodet flödade. Saracenen lutade sig fram och drack av det rinnande blodet. Denna förfärliga händelsen satte stor skräck i goterna som inte längre vågade gå fram lika hårt som tidigare. Goterna rev ner sina ställningar som byggts upp för att belägra staden och begav sig norröver igen.
 

Vid samma tid var Julius överbefälhavare för de romerska trupperna i Taurus. I dessa trupperna fanns många gotiska soldater. Av rädsla för att goterna i armén skulle göra uppror skickade Julius ett hemligt brev till de olika truppernas officerare. I brevet krävde överbefälhavaren att truppernas chefer skulle ge goterna ett löfte om snabb utbetalning av solden. Goterna skulle för detta ändamål samlas på ett torg. När goterna samlats omringades de och höggs ner av andra romerska soldater.[46]

Gotiska kavalleriet härjar i Thrace

Under kejsar Valens femtonde år stod ett stort slag mellan gotiska soldater och romerska armén i närheten av Adrianopolis(nuv. Edirne). Två år tidigare hade goterna, under ledning av sin general Maximus, ockuperat Thrace. De gotiska soldaterna var väl utrustade, vältränade och tycks ha haft en aldrig sinande ström av påfyllning av förnödenheter att tillgå. För den romerska armén blev utgången helt katastrofal.[47] Striderna slutade som berättas nedan med att Kejsar Valens dödades.[48]

När kejsar Valens såg att goterna plundrade hela Thrace beslöt han sig för att sända Saracer mot det gotiska kavalleriet. På kejsarens order lämnade Saracerna Konstantinopel i små grupper för att inte den romerska taktiken skulle avslöjas. Kejsar Valens beslöt sig åter för att ta med Saracerna då han snabbt förflyttade sig mot stridfälten i Thrace. Saracerna var kända som skickliga ryttare och duktiga soldater. Saracerna gick till angrepp mot goterna med sina lansar. Många goter föll. Andra goter försökte lägga sig i ett bakhåll. De misslyckades med sin taktik. Tack vare sina lansar var Saracerna överlägsna. Det gick så långt att många goter hellre ville korsa Donau och hamna i händerna på hunnerna än i Saracernas händer.

Sebastianus Magister Militium

Från Västrom anslöt sig Sebastianus med sina styrkor.[49] Valens utsåg Sebastianus till Magister Militium. Sebastianus fick själv välja 2000 soldater som skulle utgöra ett elitgarde. De flesta av soldaterna var nya rekryter som inte hunnit påverkas av östarmens svaga militära ledare. Efter att ha utsatt soldaterna för en intensiv träning och exercis intog Sebastianus ett antal muromgärdade städer. I dessa städerna förberedde Sebastianus sig på goternas attacker. Under tiden lyckades hans armé emellanåt döda goter som under sina härjningståg kom över stadsmurarna. Vanligen var det endast när goterna var bakfulla efter sina fester eller badade i floden för att bli rena som Sebastianus ansåg det säkert att angripa dem. Vid dessa tillfällen slaktade han och hans soldater alla de kom åt. Detta ledde till att goterna kom att frukta Sebastianus. Sebastianus stora framgångar förde med sig att avundsjukan mot honom ökade inom de ledande kretsarna i östrom. Sebastianus drogs inför hovet i kejsarens närvaro. Först därefter minskade Sebastianus inflytande.[50]

 

Kejsar Valens gör ett ödesdigert anfall

Det var kanske därför som kejsar Valens, tvärt emot magister militium Sebastianus uppfattning beslöt att gå till angrepp med full styrka. Detta ledde till att goterna gick till motanfall. I slaget som stod den 9 augusti 378 e.Kr. vann goterna lätt.[51] Så fort som en skvadron Romerskt kavalleri[52] överraskats av de anfallande goterna övergav kavalleriet infanteriet. Infanteriet kom att stå helt oskyddade. Infanterierna fann sig därför snabbt omgivna av fientligt kavalleri på alla sidor. Goterna sände svärmar av pilar mot infanterierna. Dessa tog då till flykten. Fotfolket blev nedslagna av goternas svärd eller genomstuckna av lansarna. Svärden och lansarna nådde de omringade romarna från alla håll.[53] Kejsar Valens flydde efter slaget brådstörtat med en handfull män till en obefäst by. Goterna följde efter honom.[54]

Kejsar Valens skadas och mördas

Kejsar Valens som sårats av en pil bars till en mindre bondgård för att gömmas undan för de gotiska soldaterna. Trots detta infångades Valens av västgotiska soldater och blev svårt misshandlad. Goterna satte efter misshandeln eld på gården och av kejsarens kropp fanns det inte något kvar för att lägga i en normal grav.[55] Enligt Zosimus drog goterna ihop ved från omgivningen och lade dem utanför det hus i vilket kejsaren tagit sin tillflykt. Därefter tände goterna på den samlade vedkasen. Huset med kejsaren brann ner till grunden. Detta skall ha skett den 19 januari 379 e.Kr.[56] Den som ledde angreppet på kejsar Valens var de gotiska Tervingernas kung Athanarik.[57]

Enligt Eunapius hade kejsaren sökt skydd i en koja och där bränts inne. Elden skall ha varit så het att det inte ens fanns benknotor kvar att begrava efteråt.[58] Det må vara hur som helst med koja eller mindre bondgård. Goterna gick vid denna tiden hårt fram mot romarna utan att fråga efter vilka som drabbas.

Gratian utser Theodosius till kejsare i öst

När det såg som hopplösast ut red Viktor som var magister equitium genom Makedonien. Han fortsatte i sporrsträck genom Tessaloniki och Moesien tills han nådde Pannonien. Ritten gjorde Viktor för att varsko Gratian om den romerska arméns stora förlust samt om mordet på kejsar Valens. När Gratian fick kännedom om Valens död utsåg han Theodosius till sin medkejsare. Theodosius som var född i Calica i Spanien var son till Valentinian. Kejsar Gratian gav Theodosius makten över Thrace och det östromerska riket. Gratian tog i stället själv sig an de ökade problemen med germanerna i västra Gaul.[59]
 

Sammanfattning och slutsats

Kejsar Valens har med rätt eller orätt mest blivit ihågkommen för sin död. Om man får tro de samtida källorna var det Valens som genom att sända goterna en ariansk biskop såg till att goterna senast under hans tid blev kristna. För att värdera dessa uppgifter i ett helhetsperspektiv krävs att sambandet germanska folkgrupper, inklusive goterna, och Norden värderas utifrån de äldre primärkällor som klart påvisar detta samband.

Om hänsyn tas till dessa primärkällor har kejsar Valens, förutsatt att hans samtida källor som tillskriver honom att ligga bakom kristnandet av goterna stor betydelse för diskussionen om kristendomens historia och utbredning i Nordeuropa.

Kejsar Valens fel(?) bedömning av situationen när delar av den gotiska armén sökte skydd på romerskt område har utifrån nu kända uppgifter troligtvis lett till hans egen död. De stridigheter med blandade styrkor goter-halaner, goter-hunner och olika germansk-gotiska grupperingar å ena sidan och den romerska armén å andra sidan har bäddat för försvagning av romerska arméns västfront, Västroms fall samt kvarlämnat olika folkgrupper och grupperingar i Balkanområdet. De många av de folkgrupper som i och med händelseförloppet under slutet av 370-talet kom att bebo dessa antikens välkända områden, tillsammans med senare tillkommande folkgrupper med flera skilda religioner, skilda åsikter även inom kristendomen vilka kristna grupperingar som var ”sanna” kristna har inneburit en av förutsättningarna för att Balkan in i modern tid varit ett oroshörn.

Om striderna mellan kejsar Valens och Athanarik som startade år 365 e.Kr. inte slutat med att den senare mördade kejsaren, hade det möjligen enbart varit anmärkningsvärt att Athanarik av kejsar Theodosius senare vid sin död fått en kejserlig begravning i den kejserliga graven i Konstantinopel.[60] Med bakgrund av att det inte tycks ha varit okänt att Athanarik stått bakom mordet på kejsar Valens, kan man möjligen ställa sig frågan om det gotiska inflytandet i Östromerska delen av riket var avsevärt större än vad forskningen hittills har utgått från.
 

 


[1] Herodotes 4,184

[2] Tacitus Germania 2:1 jämför med Ammanianus Marcellinus 31:5

[3] Orosius, Seven books against pagans, 1:16

[4] Wright WC, Introduktionen till Eunapius Lives of the Sophists, London 1921

[5] Zosimus New history bok 3:29

[6] Zosimus 4:1-4

[7] Zosiumus 4:5-7

[8] Ammianus Marcellinus 31:3

[9] Zosiumus 4:5-7

[10] Zosimus 4:10-11

[11] Jordanes, Getica, 79

[12] Jordanes, Getica 116

[13] Zosimus 1:26

[14] Zasimus 4.11.4 -4.12 jfr med Eunapius fragment 39M

[15] Zosimus 4:12:2

[16] Duncan AAM, Scotland the Making of the Kingdom,Vol.1, Edinburgh 1978, sid 28

[17] Zosimus 4:16, jfr med Ammianus Marcellinus 29.6.1-16

[18] Zosimus 4:16-17

[19] Zosimus 4:17-18

[20] Zosimus 4:17-18

[21] Orosius bok 7:33

[22] Orosius bok 7:33

[23] Zosimus 4:20f

[24] Ammianus Marcellinus 31:5

[25] Ammianus Marcellinus 31:3

[26] Zosimus 4:20

[27] Ammianus Marcellinus 31:3

[28] Ammianus Marcellinus 31:5

[29] Ammianus Marcellinus 31:3

[30] Ammianus Marcellinus 31:5ff

[31] Ammianus Marcellinus 31:3

[32] Ammianus Marcellinus 31:3-4

[33] Orosius 7:33

[34] Zosimus 4:20

[35] Ammianus Marcellinus 31:3-4

[36] Zosimus 4:20

[37] Zosimus 4:26

[38] Zosimus 4:20

[39] Jordanes, Getica XXVI,134f

[40] Ammianus Marcellinus 31.4-11

[41] Ammianus Marcellinus 31:4-5

[42] Ammianus Marcellinus 31:6

[43] Ammianus Marcellinus 31:5

[44] Ammianus Marcellinus 31.16.7

[45] Ammianus Marcellinus 31:15

[46] Ammianus Marcellinus 31:16

[47] Orosius 7:33

[48] Eunapius, Lives of the Sophists, E 480f

[49] Zosimus 4:22

[50] Zosimus 4:23

[51] Zosimus 4:24

[52] 1 romersk skvadron motsvarade 100-200 män i två grupper)

[53] Orosius 7:33

[54] Zosimus 4:24

[55] Orosius 7:33

[56] Zosimus 4:24

[57] Ammianus Marcellinus 31:3

[58] Eunapius 480-481, se även Ostrogorski G, Oxford 1968, sid 52

[59] Zosimus 4:24f

[60] Orosius I:2


Hermanerik

2013/03/08

Ermanerik/Hermanerik

© Johansson Inger E, omarb. avsnitt i Den Gotiska Mosaiken, manuskript 1995 reviderat 1997,1999, 2003, nu 2013

Historisk bakgrund

Hermanerik finns väl dokumenterad i europeiska källor från sin egen tid fram till 800-talet. Mest känd är troligen Zosimus Historia Nova[1]. Zosimus daterades tidigare till början av 400-talet, numera finns det historiker som antar att han dött efter 501. Hermaneriks period hämtade Zosimus i stora drag från Eunapius[2].

Eunapius var en känd retoriker och historiograf född i mitten på 340-talet(Sardis, Lydia) död omkring 420 samt ett antal andra mindre kända sophister på de grekiska öarna. Gruppen som Hermanerik anförde sägs av flera äldre historiker ha kommit över vatten mot det område vi idag kallar Baltikum. Hermaneriks män var kända för att slåss med bra dubbelsidiga(!) svärd och härjade i stort sett på samma sätt som senare tiders vikingar gjorde. Ett undantag – fick Hermanerik inte det tribut han önskade sig, var han känd för att ta ledande män ur den besegrade eller belägrade gruppen. Han gjorde dem till slavar och en del såldes senare efter Hermaneriks död nere i östra Europa.

Var Hermanerik kom ifrån kan diskuteras. Till viss del styrks källuppgifter från 400-800 talet av den för oss svenskar mer kända Gutasagan. Hermanerik lär ha varit en av de som försökte inta Gotland men i stort for Gotland förbi. Finns vissa uppgifter i senare källor som tyder på att det fanns gotlänningar som anslöt sig till Hermanerik. Detta är dock högst osäkert.

Hermanerik finns även omnämnd t.ex. i Widsith: Widsith rad 18 och 19  ‘Attila ruled the Huns; Eormanric The Goths Widsith poemet som bevarats i ‘The Exter book’. Poemet antas vara från 600-talet.

Nu finns det historiker in i våra dagar som går och tror att Hermaneriks rike föll med Hermaneriks död. Så var inte fallet. Några av de som tog hand om huvudgruppen finns kända, fler ökända, som ledare av gotergrupper efteråt från England i väst till Konstantinopel i öst. Enda skälet att detta nämns är att flera nordbor finns noterade som bosatta i olika områden i Europa där det än idag råder oro som ofta skylls på långt senare östliga grupper som bildade Osmanska riket.

Oaktat vilket finns det några speciellt intressanta faktauppgifter att lägga på minnet. Det finns ett samband i tid och vattennivå som inte bara går att spåra utifrån artifakter på svenska fastlandet och Gotland utan fastmer i det så omhuldade påståendet att Goterna inte var så förtjusta i guld.  Det finns de historiker som önskat se Gotland som utgångspunkt för Goter. Sambandet är dock mycket svagt.

Goterna finns från slutet av 200-talet omtalade i sydöstliga källor för att de för guld de fick genom handel och/eller som tjänstgörande i Romersk sold, köpte myrmarker(!) i område från nuvarande Grekland upp till Ukraina. Där tillverkade de järn av samma kvalité, nästan stål, som framställts i t.ex. Järnstad (mellan Ödeshög och Mjölby) detta sålde de, ofta som färdiga vapen, och köpte utsäde.

Klibblim och vejde

Ogräsen klibblim och vejde växer i den östgötska skärgård. De växer på jord i markområden som låg över vattnet före folkvandringstidens början. Varken klibblim eller vejde påträffas annars någonstans längs Östersjön eller i Östersjöns tillrinnande flodsystem. Klibblim och vejde växer i normala fall på stäpperna i sydost Europa samt i det inre Asien.[3] Dessa växter kan ha kommit till Skandinavien som ogräs vid övergång till odling med nya sädesslag. Säd som transporterats hit från Ungern, Donau och Svarta Havsområdet under den tidsperiod då goterna börjar nämnas i de romerska, grekiska och arabiska källorna.[4] Konkret innebär växtlokalerna för klibblim och vejde, att nordbor från Östergötland kan ha fått sina odlingskunskaper/impulser vid resor i södra Europa redan före Kristi födelse. De ”östgötar”? som har varit ute och rest har i så fall fört hem nya sädeslag i slutna kärl, omlastat/delat upp innehållet när de kom till den östgötska kusten.

Ogräsen utgör tillsammans med källor som berättar att långa ljushyade nordmän spred sig ut över Europa, gick in i den Romerska armén som soldater eller arbetade som handelsmän mot Romarriket, en stark indikation på stora kontakter ut mot Europa långt före folkvandringstiden.[5]

 Klibblim och vejde

Klibblim och Vejde

utbredning

 Goternas vandringar

Östgoternas vandringar

enligt källorna

Kommentar: Goternas ursprung brukar diskuteras. Men så vitt jag vet är det ingen som förr visat på ovanstående samband före min C-uppsats Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider, Linköpings Universitet 1993.

Redan Herodotes talade om ”sagofolken vid Atlanten”.[6] Tacitus berättade i Germania att människor som i äldre tid ville byta land kom över havet.  Utifrån var Tacitus placerar sin uppgift är det underförstått att dessa människor kom från Nordeuropas västliga delar.[7] I Seven books against pagans skrev Orosius[8] att germaner och goter ”flyttade” in i Asien och till den europeiska kontinenten från områden som låg i norra Oceanen. Orosius berättade att goterna och äldre tiders Getae var samma folk. Orosius skrev att Alexander den store hade skrivit att den folkgruppen skulle man undvika att komma i strid med.[9]

Goterna vars folkvandringar oftast beskrivs utifrån Jordanes Getica, var alltså väl kända av de ledande inom Romarriket och längs Medelhavets länder. Kända långt innan Hermanerik lade under sig stor del av Europa.

Del 2 Ermanerik/Hermanerik

Hermaneriks rike hotas av hunnerna.

Hunnerna anföll goternas stora vidsträckta och fruktbara områden. Den som fick ta första stöten var goternas kung Hermanerik. Hermanerik var vid denna tiden kung över alla goter. Många bearbetningar och uppslagsböcker förlägger Hermaneriks död till runt år 370 e.Kr. Samtida källor däremot talar om att goternas kung Hermanerik var den som först angreps av de anstormande hunnerna. En av dessa källorna är greken Zosimus. Om det är sant att Hermanerik dog, efter att goterna misslyckats stoppa hunnernas framtåg, levde Hermanerik åtminstone till år 375.[10]

Hermanerik hade gjort sig känd genom många häradståg och vinster i stora strider. Hans gotiska arme fruktades allmänt både av underkuvade folkgrupper och av de kringboende folken. När Hermanerik såg den hotande Hunnerarmén försökte han först under lång tid att hålla angriparna i från sig och sitt område. När inte detta gick blev Hermanerik förfärad och upprörd över den hotande faran.[11] Hunnerna kunde egentligen inte slåss man mot man utan att rida, ändå lyckades de vålla stor oreda och förstörelse bland goterna som bodde längs Donaus stränder.[12] Enligt historikern Ammianus Marcellinus, som var runt 45 år vid denna tiden, sökte Hermanerik slutligen frivilligt döden heller än att besegras av hunnerna.[13]

Hermaneriks efterträdare

Efter Hermaneriks död valdes Vitimiris till goternas kung.[14] Med hjälp av en grupp hunner som Vitimiris köpt över lyckades han en tid hålla den samlade Halaner-Hunnerstyrkan stången. Slutligen föll Vitimiris i ett stort fältslag.[15] Hans minderårige son Videric utsågs till kung. Till Viderics hjälp utsågs Alatev och Safraks. De blev ledare för goterna i det stora riket som en gång varit Hermaneriks. Alatevs och Safraks valde att dra tillbaka den anförtrodda gotiska armen norrut i rikning mot Dnjestr .[16]

När de gotiska Terovingernas kung Athanarik, fick höra talas om de andra goternas stora problem med hunnerna, beslöt han  att med all kraft förmå sina styrkor att stå emot hunnernas attacker. För att förbereda sig på striderna slog Athanarik och hans trupper läger längs Dnjestr i de gotiska Grevtungernas dalgång. Munderik, som senare blev romersk ståthållare vid den arabiska gränsen, fick uppdrag av Athanarik att tillsammans med Lagarimanernas hövdingar speja på hunnernas framfart. Detta försök att förekomma hunnernas anfall misslyckades. Hunnergrupper som fått syn på spejarna gick till anfall. Athanarik fllydde till en höjd vid floden Gerasus på gränsen mot Taifalernas land.[17]

Ryktet om hunnerna spred sig till de övriga gotiska folkgrupperna. Ett hittills helt okänt folk drog fram över bergen likt en snöstorm. Hunnerna förstörde allt. Många goter beslöt sig då för att söka nya boplatser. Som brukligt bland goterna samlades de olika hövdingarna och folkvalda. Efter långa överläggningar beslöt man sig för att Thrace var det lämpligaste området att flytta till. Jorden var bördig och floden Hister(Donau) skilde landet från de angripande hunnerna. Under Alavivus ledning besatte gotiska styrkor Donaus stränder och sände bud till Valens med bön om att få bosätta sig i Thrace.[18] Eftersom goternas ledare vid flera tillfällen sänt delegater till den romerske kejsaren Valens med petitioner om att påvekyrkan skulle sända dem egna biskopar valde kejsaren att delvis tillmötesgå goternas begäran. Kejsaren sände goterna arianska missionärer. Enligt Orosius berodde detta på att kejsaren var pervers och visade avoghet mot den sanna kristna kyrkan[19] Detta medförde hur som helst att de flesta goter blev kristna men arianer.

 

Goter tillåts bosätta sig i romarriket 

Många av de gotiska grupperna, framför allt bland västgoterna önskade bosätta sig i Romarriket för att undkomma hunnernas framfart. Efter ett antal svåra slag flydde överlevande goter från området norr om Donau flydde år 376 e.Kr tvärs över Donau och bad kejsar Valens om lov att få bosätta sig i det Romerska riket.[20] I gengäld lovade goterna att låta bli med härjningståg samt att ställa upp med hjälptrupper till den romerska armén.[21]

Kejsar Valens såg välvilligt på denna propå och gav goterna det önskade tillståndet. Men han krävde i gengäld att goterna först lade ner sina vapen.[22] För att minska risken för gotiskt förräderi sände Valens ett stort antal gotiska barn som gisslan med sin befälhavare Julius till östrom. Kejsar Valens ansåg att de gotiska barnen skulle kunna utgöra ett hot och oroa hela det romerska samhället. Från romersk sida ansågs det därför viktigt att goternas barn inte skulle få möjlighet att bilda oppositionella grupper. Av det skälet fördelades den gotiska gisslan d.v.s. barnen mellan flera olika städer. [23]

Trots avtalet fick inga andra goter flytta in i Romarriket. Enligt fredsöverenskommelsen som goterna träffat med kejsar Valens skulle de romerska befälhavarna hjälpa goter att fly in i Romarriket. Trots denna överenskommelse och i strid med sin kejsares order valde dessa befälhavare ut vackra gotiska kvinnor och sköna ynglingar för s.k. tvivelaktiga ändamål. De enda andra som släpptes in var goternas slavar och gotiska bönder. Samtidigt som de romerska befälhavarna gjorde egna urval, lyckades emellertid andra goter smita in ”bakvägen. De goter som nekats inresa trots avtalet och istället smet in i romarriket,ansåg sig inte bundna av det träffade avtalet eller de från goternas sida uttalade löftena. På detta sättet kom Thrace, Pannonien, Makedonien och Thessaloniki snabbt att fyllas av det som romarna kallade gotiska rövarband.[24]

Kommentar:

Zosimus detaljerade uppgifter om händelseförloppet skiljer sig från den mer kände Jordanes uppgifter. Jordanes ansåg att bakgrunden till problemen mellan goter och romare var en begäran från Fritigern, Alatheus(Alatev i andra källor) och Safraks begäran till de romerska kommendanterna Lupicinus och Maximus om öppnandet av en marknad och problem till följd av detta.[25] Obestritt är att en del goter vid detta tillfälle fick bosätta sig i Romarriket – ett stort antal tilläts inte bosätta sig inom Romarriket men gjorde det ändå. Bland de goter som  som trots allt tilläts bosätta sig i Romarriket år 376 fanns Tervingerna/Terovingerna, en västgotisk folkgrupp. Deras militära ledare hette Fritigern och Alavivius. [26] Båda dessa omnämns senare vid flera olika tidpunkter i den Romerska historien, både i Östromerska riket och längre västerut – i Gaul och England.

 

 

Hermaneriks arvtagare nekas bosätta sig inom Romarriket

Det gick inte lika lätt för grevtungernas kung Videric, Hermaneriks arvtagare att få bosätta sig inom det stora Romarriket. Tillsammans med sina förmyndare Alatev och Safrak bad han att de och deras folk skulle få bosätta sig inne i Romarriket för att undkomma de anfallande hunnerna. Kejsar Valens ansåg inte att han kunde tillåta att Hermaneriks arvtagare – d.v.s.arvtagaren till alla goters kung att bosatte sig inom Romarriket. Goternas framfarter i äldre tider och den stora makt som framför allt Hermanerik haft utgjorde ett hot för kejsaren. När tervingernas kung Athanarik fick höra att Videric inte tilläts bosätta sig, så blev Athanarik  orolig och drogs tillsammans med delar av sin styrka fort vidare bort från Donauområdet. Det kan tyckas att Athanarik inte hade skäl för oron. Med de arvsrättsliga förhållanden som rådde vid denna tiden var det Athanarik som om Videric dog utan arvinge stod närmast den gotiska kungatronen. Detta var skäl nog för Athanariks oro.

När delar av de terovingiska soldater upptäckte hur de romerska officerarna allt mer misskötte löftet som getts vid fredsförhandlingarna, att alla goter skulle få bosätta sig i Romarriket, blev de mycket upprörda. De terovinger som ännu inte hunnit i säkerhet på södra sidan av Donau började uppträda mer och mer hotfullt. Till slut blev Lucianus mycket rädd för att goterna skulle göra uppror. Detta skulle då kunna sprida sig både till de goter som fått bosätta sig i Romarriket och till de många goter som tjänstgjorde i den romerska armén. Lucianus lät därför sina soldater skynda på de redan räddade goterna så att de snabbt kom längre in i landet. Under den oreda som uppstod passade Alatev och Safrak, Grevtungernas Viderics båda förmyndare, på att utnyttja tillfället till att ta sig över Donau.[27]

 

 

De gotiska styrkorna samlar sig till förnyade attacker på Romarriket

De gotiska hövdingarna Sverid(Svenios) och Kolios(Col) hade sedan länge haft den romerske kejsarens tillstånd att vistas i Romarriket samt bedriva handel mellan Romarna och norra Europa. Sverid och Kolios brukade vintertid dra sig norrut till sina hemländer där de hade sina vinterkvarter. Efter oroligheterna som brutit ut befallde kejsaren dem att stanna inom riket och tillbringa vintern i närheten av Adrianopel. När Sveridus och Kolios fick kejsarens brev befann de sig på andra sidan Hellesponten. De begärde då att få respengar och mat samt 2-3 dagars uppskov inför resan. Adrianopel högste administrative chef blev arg och hotade goterna med krig och svåra straff om de inte frivilligt lydde kejsaren.

Allmänheten och fabriksarbetarna blev mycket upprörda över goternas uppförande och gick till attack. Goterna slog ner massorna som kom mot dem, dräpte, plundrade samt jagade iväg de överlevande. Efter den händelsen slöt sig Sverid och Kolios styrkor till Fritigerns armé som fanns i närheten.[28]

Fritigern satte sig i förbindelse med de övriga Goterkungarna. Tillsammans drog de och deras arméer långsamt fram i riktning mot Marcianopolis. Där hade Lupicinus hade bjudit in goterkongarna Alaviv och Fritigern till ett gästabud. På gästabudet blev det slagsmål mellan det gotiska manskapet och stadens invånare. I ilskan dödade goterna hela soldatgarnisonen. Lupicinus befallde därför att Alavivs och Fritigernas drabanter skulle dödas. Fritigern rymde och flydde. 2000 skepp fylldes med goter som härjade till lands och till sjöss där de drog fram.[29]

 

 

Gotisk armé anfaller Adrianopel och attackerar Konstantinopel

Den 9 augusti år 377 gick gotiska styrkor till attack. Efter attacken fortsatte de vidare mot Adrianopel och Konstantinopel.[30] I de samlade styrkorna ingick vid detta tillfället även ett stort antal hunner och halaner som av de gotiska härförarna utlovats del av de omåttliga skatter som fanns att hämta i de bägge städerna. Efter att belägringen av Adrianopel som skett under ledning av Fritigern tvingats upplösas på grund av matbrist drog goterna vidare. De slog läger vid Peritus. Efter att vilat ut drog soldaterna vidare till Konstantinopel. Av rädsla för att råka ut för romerska bakhåll drog soldaterna fram i slutna ”fylkingar”.[31]

Den gotiska armén kom så nära Konstantinopel att de nästan kunde banka på statsporten. Hade det inte varit för att en grupp Saracener som bodde i staden fått syn på de fientliga soldaterna och gett sig ut för att möta dem utanför staden är det svårt att veta vad som hänt. Kampen mellan de gotiska trupperna och Saracenerna blev hård och drog ut på tiden. Till slut när ingen klar segrare verkade finnas, drog en långhårig Saracen sin dolk och högg rakt in i den gotiska skaran. Saracenen träffade en got som fick halsen avskuren och blodet flödade. Saracenen lutade sig fram och drack av det rinnande blodet. Denna förfärliga händelsen satte stor skräck i goterna som inte längre vågade gå fram lika hårt som tidigare. Goterna rev ner sina ställningar som byggts upp för att belägra staden och begav sig norröver igen.

Vid samma tid var Julius överbefälhavare för de romerska trupperna i Taurus. Bland Julius mannar fanns många gotiska soldater. Av rädsla för att goterna i armén skulle göra uppror skickade Julius ett hemligt brev till de olika truppernas officerare. I brevet krävde överbefälhavaren att truppernas chefer skulle ge goterna ett löfte om snabb utbetalning av solden. Goterna skulle för detta ändamål samlas på ett torg. När goterna samlats omringades de och höggs ner av andra romerska soldater.[32]


[1]        Zosimus, New history, Sydney 1982

              Zosimus, Neue Geschichte, Stuttgart 1990

[2]        Eunapius, Fragment 39M

              Eunapius, Live of the Sophists, transl. W C Wright Ph.D.,London 1921

              Eunapius, Vitae sophisarum, Romae, 1956

[3]        Natur Kultur Miljöer i Östergötland, Länstyrelsen i Östergötlands län, Linköping 1986 , sid 59

[4]        Natur Kultur Miljöer i Östergötland, sid 70

[5]        Cassiodorus, Variae; Diaconus Paulus, Langobardernas historia, Hydatius, Hydace Chroniquee; Jordanes, Getica;; Gregorius de Tour, Frankernas historia;; Prokopius, Gotenkrieg och Vandalenkrieg; Tacitus, Germania; ;  mfl.  Jämför 700-tals källan Paulus Diaconus 1:7; med Guta-sagan eller med Jordanes, Getica 24-25. Härutöver finns det fragment av texter skrivna av Eunapius, Malchus, Marcellinus Ammianus, Olympidors,  Sozomen , Priscus,  John of Antioch, Zosimus, Philostorgius och andra historiker, skrivare, kyrko- och statsmän  som ger små pusselbitar om Norden och Nordbor.

[6]        Herodotes 4,184

[7]        Tacitus Germania 2:1 jämför med Ammanianus Marcellinus 31:5

[8]        Orosius, Seven books against the Pagans, Washington DC 1964 (ingår i serien The Fathers of the church)

          Orosius, Historiarum adversos paganos libri vii, Lipsiae 1889

[9]        Orosius, Seven books against pagans, 1:16

[10]       Ammianus Marcellinus 31:5

[11]       Ammianus Marcellinus 31:3

[12]       Zosimus 4:20

[13]       Ammianus Marcellinus 31:3

[14]       Ammianus Marcellinus 31:5

[15]       Ammianus Marcellinus 31:3

[16]       Ammianus Marcellinus 31:5ff

[17]       Ammianus Marcellinus 31:3

[18]       Ammianus Marcellinus 31:3-4

[19]       Orosius 7:33

[20]       Zosimus 4:20

[21]       Ammianus Marcellinus 31:3-4

[22]       Zosimus 4:20

[23]       Zosimus 4:26

[24]       Zosimus 4:20

[25]       Jordanes, Getica XXVI,134f

[26]       Ammianus Marcellinus 31.4-11

[27]       Ammianus Marcellinus 31:4-5

[28]       Ammianus Marcellinus 31:6

[29]       Ammianus Marcellinus 31:5

[30]       Ammianus Marcellinus 31.16.7

[31]       Ammianus Marcellinus 31:15

[32]       Ammianus Marcellinus 31:16