Var Ansgar först att kristna Sverige?

2012/11/06

Utdrag ur första versionen av den Gotiska Mosaiken
Den Gotiska Mosaiken del 1 kapitel 8

© Johansson Inger E, Den Gotiska Mosaiken manuskript från 1995-1998 Göteborg 2012
Var Ansgar först att kristna norden?

Nordiska gravar i öst-västligt läge under de första århundradena

 
Nu finns det säkerligen en och annan som till den kommande texten vill inflika att det är orimligt att tänka sig att nordbor tidigt blev kristna. Utifrån den traditionella synen på kommunikation mellan Skandinavien och länderna i södra Europa, i Afrika eller Asien har det ansetts som om all handel och kommunikation skett via flera led. Vad man då glömmer bort är det som visats tidigare i boken. Redan under stenåldern måste man med nödvändighet ha haft båtar som klarat av längre sjöfärder längs kusterna. En utveckling av båtbyggarkonsten i Norden är en förutsättning för handel, samtidigt vore det orimligt att anta att de föremål som kom till Skandinavien från Medelhavsområdet, Donauområdet och Svarta Havet inte i sig krävt båttransporter som inte enbart grundat sig på slumpmässiga besök.

 

Hur ser den arkeologiska situationen ut i Norden när det gäller ev. kristna gravar? Först måste vi definiera vad vi menar med kristna gravar. Det allra första kravet är att gravarna är s.k. skelettgravar. Kravet inkluderar självfallet att gravarna tidsmässigt tillhör tiden efter Kristifödelse. Bakgrunden är att skelettgravar funnits långt tidigare, men att den seden övergetts till förmån för urngravar. Det andra kravet är att gravarna skall ligga orienterade i öst-västlig riktning. Detta senare ”krav” anses tyda på kristen begravning eller åtminstone en kristen influens.

 

Från ~100 e.Kr. och framåt börjar skelettgravar förekomma allmänt på norra och centrala Jylland. Tidigare hade urngravar varit vanliga under lång tid. På norra och centrala Jylland finns det klart avgränsade begravningsplatser.[1]

 

På den Skandinaviska halvön skedde en samtidig förändring i begravningssederna efter ~100 e.Kr. Den ”kristna seden”(?) med jordgravar nådde Skåne runt samma tid som den nådde Jylland. Denna återinförda begravningssed tycks helt ha dominerat i Skånes södra delar under 200-talet.[2] I Norge märks förändringen också tidigt. Från Osloområdet spred sig gravskicket med jordbegravning(med eller utan kista) in i Östlandet inom loppet av etthundrafemtio år. Under 300-talet blev jordbe­gravningar van­ligt förekommande längs hela norska kusten ända upp mot Tromsö.[3]

 

De kristna gravsederna kan redan vid denna tiden ha spridit sig till delar av Sverige. Influenserna märks på öarna i Östersjön före folkvandringstiden. I Jämtland och Medelpad märks en kristen påverkan under 400-talet från norskt område. Fynd från Storsjöområdet har stora likheter i grav­skick, gravformer och tidsperioder som i Norge. Här skiljer sig Jämtland och Medelpad från resterande ”mellansverige”. Hur kan ett kulturinflytande från väster ha spridit sig geografiskt till ”svenskt” område? En trolig inflytelseriktning är från Trondheimsfjorden -> Neadalen -> Vemdalen -> Stjørdalen -> Vattenstäket (nuv. gränsen mot Sverige) -> Storsjöns vattenområde -> Östersjön. Under samma tid spred sig de ”svenska” jord­bruksbygderna vid Indalsälvens och Ljungans utlopp norrut via de båda flod­områdena.[4]

 

I norska inlandet övergavs skelettgravarna i stort sett under 400-talet, medan man i Vestfold och Telemarken höll sig till samma gravsed ännu på 500-talet.[5] Tröndelag och Nordnorge skil­de sig under  600- och 700-talet från övriga Norge. I dessa områden jordades de döda ända in på 700-talet. De flesta hittills funna och undersökta gravarna från 700-talet i Tröndelag och Nordnorge innehåller skelett som lagts i träkistor.[6]

 

I sin bok Vägar till Sveriges Kristnande behandlar framlidne Växjöbiskopen Jan Arvid Hellström de olika kristna inflytanden som från 700-talets slut fram till 1100-talet påverkat den svenska kyrkan. Där berörs bl.a. uppgifterna om kung Milred som skall ha sänt en missionsbiskop till Sverige.[7] Att kung Milred existerade i Northumbria runt år 800 är ställt utom allt tvivel. Om han var den förste engelske kungen som sände missionärer till Sverige är mer tveksamt. Otvivelaktigt är dock att Sverige och Norden kristnats från både väst, öst och syd inte bara vid ett utan vid flera olika tillfällen.

 

När den första kyrkan byggdes i Sverige är ovisst. Tills dess daterbara rester hittas inom Sveriges gränser av en stavkyrka som är äldre än år 1000 e.Kr. är det omöjligt att utesluta att det funnits kristna kyrkor även före 800-talets början inom nuvarande Sveriges gränser. För detta talar de källor som talar om goterna som arianer. Sambandet mellan goterna, götarna och södra Skandinavien återkommer jag till längre fram i boken.


[1]        Klindt-Jensen Ole, Foreign influences in Denmark´s early ironage, Køpenhavn 1950, sid 176-179

[2]        Strömberg Märtha, Järnåldersguld i Skåne, Lund 1963 sid 44

[3]        Norsk Historie, bind 1, red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976, sid 252-256

[4]        Norsk Historie, bind 1 red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976, sid 281ff

[5]        Norsk Historie, bind 1, red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976, sid 256ff

[6]        Norsk Historie, bind 1, red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976, sid 416-421 Fram till 1925 hade 193 järnåldersgravar grävts ut i Vest-Agder. 77 st av dem var skelettgravar.

[7]        Hellström Jan Arvid, Vägar till Sveriges Kristnande, sid 36


FÖRUTSÄTTNINGAR I ÄLDRE TIDERS SKANDINAVIEN

2012/11/06

Utdrag ur första versionen av den Gotiska Mosaiken
Den Gotiska Mosaiken del 1 inledningen kapitel 5

© Johansson Inger E, Den Gotiska Mosaiken manuskript från 1995-1998 Göteborg 2012
Förutsättningar i äldre tiders skandinavien

I äldre tider förenade sjöar och hav de människor som bodde vid kusten med andra människor som bodde längs vattenvägen, sjön eller havet. Vattenvägar har haft stor betydelse för långväga transporter ända in i vår tid.[1] Så sent som under de senaste årtionden har huvuddelen av alla transporter till och från Sverige skett via transporter över vatten. När vi studerar äldre tider är detta något som är värt att lägga på minnet.

Under stenåldern och bronsåldern bodde fångst- och jägarfolk i stora delar av södra Sverige. Dessa människor använde i sin vardag vapen och verktyg av flinta. Fynd av flinta finns i stora delar av Sverige. Men  alla delar av landet har inte haft geologiska förutsättningar för att ha egen flinta. Flintan måste ha importerats till dessa områden från flintrika områden på andra ställen i Skandinavien eller från något område som ligger längs Östersjön.

  Ett exempel på ett sådant område är Östergötland. Östergötland har ingen egen flinta. De närmaste flintaområden finns i Skåne samt på andra sidan Östersjön i de Baltiska staterna.[2] Detta betyder att flintan måste importerats till Östergötland antingen som råmaterial eller som färdigt föremål. Under förutsättning att landtransporter inte var vanligare på stenåldern än vad vi nu tror, måste flintan transporterats hit över Östersjön.

Många föremål som hittats i vårt land från bronsålder och äldre järnåldern är inte tillverkade i Sverige. De har istället tillverkats på olika håll i södra Europa. Eftersom varje föremål som inte är tillverkade på en plats med nödvändighet måste ha transporterats dit på ett eller annat sätt, innebär det att dessa föremål måste ha kommit till Sverige över vattnet. Detta betyder att merparten av dessa fynd måste ha kommit över Östersjön eller Nordsjön. Kontakterna över vattnet har troligtvis skett i båda riktningarna. Antingen har det skett via direktkontakter mellan människor över stora avstånd, eller handelskontakter i flera olika led. Tacitus skrev i inledningen till Germania att de som i äldre tider önskade flytta söderut i Europa inte kom landvägen utan från havet i norr.[3]

 

Vattennivåer i äldre tider

Vattennivåerna i äldre tider har därför stor betydelse för historiska teoriers tillförlitlighet. Självfallet är den viktigaste förutsättningen att de områden som har haft kontakter utåt även har varit ovan vattenytan i äldre tider. Därför är det viktigt, att studera rimligheten i historiska teorier även utifrån landhöjningen. Varje ort måste analyseras utifrån sin landhöjning. Det går inte längre att, som äldre tradition bjuder, lägga en 7 meters nivåkurva på dagens karta när man analyserar 1000-talets kustlinjer, extrapolera bakåt i tiden och räkna fram en kustlinje för tiden runt år 0. Nivåuppgifter som tas fram på det sättet är rena fantasiprodukter.[4]

 

Landhöjning

Landhöjning är en retarderad rörelse. Landet som längst tyngts ner av den tjocka isen under istiden reser sig fortare än det land där isen tidigt försvann.[5] Sverige höjer sig därför inte lika fort i söder som i norr, utan landet ”tippar”. Landhöjningen resulterade ~ 5.700 f.Kr. att Vättern tippade.[6] Det svenska fastlandets ”tippning” har bidragit till att landområden mellan Skåne och Danmark lagts under vatten. Detta beror på att Östersjön minst 10 månader varje år tömmer ut stora mängder vatten i världshaven på grund av landhöjningen. F.n. töms 10 miljarder kubikmeter vatten ut via Öresund, Lilla och Stora Bält.[7]

 

Landet reste sig från söder och norrut. Människorna följde efter från söder. När de första människorna nådde norra delen av Mellansverige, låg fortfarande landet norrut under tjock is. Detta betyder i korthet att människorna vandrade in från söder, inte från öster. Där var det inlandsis ända ner till område i nuvarande Finska Viken och bort österut  mot våra dagars Moskva och vidare åt öster när t.ex. Jämtland – Hälsingland nått vattenytan. Det skedde under Bronsåldern. Lite varierat var men helt klart är att det varken var samer eller dagens nordbor som var här först.

 

Om man studerar de historiska konsekvenserna av landhöjningens variationer i olika delar av landet blir skillnaden stor. Speciellt om verklig landhöjning jämförs med  många äldre historiker förväntade kartbilden:

Om landhöjningen i södra Uppland (vilket flertalet geologiska noteringar ger anledning att anta) är >60-80 cm/100 år, innebär detta att kustlinjen i södra Uppland  år 0 i varje fall gick >12 m över den nuvarande. Då är att märka att under samma tid har södra Södermanland rest sig ~9 m, Norra Östergötland omkring 8 m. Samtidigt har Tjust endast stigit ~4 m under motsvarande tid.[8] Konkret medför detta att något ”svenskt” maktcentra i Uppland är helt orealistisk innan det aktuella området kommit upp över vattenytan.  För att ytterligare belysa problematiken med landhöjning i äldre tider är följande värt att notera: Det är inte bara landhöjningen som man måste ta hänsyn till. Nu försvunna järnålderssjöar som en gång varit avsnörda havsvikar har innan de försvunnit även de påverkats av landhöjningen, jordförskjutningar och annat. Ett exempel: Väster om Högby, Vreta socken har en järnålderssjö försvunnit någon gång före 1600-talet. Strandkanten är ännu synlig vissa delar av året. Här visar kartanalyser, markutnyttjande, lerlager etc. att järnålderssjön innan den bröt igenom och rann ut fanns runt 50-53 meter över havsytan. Samma gäller järnålderssjöar i t.ex. Uppland.


[1]        Jfr. med bakgrunden till byggandet av Göta Kanal och timmerflottning i Norrland  m.m.

[2]        Cnattingius Bengt, Östgötskt fornliv, Särtryck ur Sveriges Bebyggelse Landsbygden Statistisk beskrivning över Sveriges städer och landsbygd, Östergötlands län del 1, Stockholm 1947 sid 30ff

[3]        Tacitus Germania 2:1, jfr  i del 2  kapitel 1 av denna bok med indirekta bevis för dessa kontakterna i form av ogräs.

[4]        Exempel på detta är när Kristina Ambrosiani anser, att  vattennivån i Birka år 500 e.Kr. låg < 7 m  högre än idag eftersom landhöjningen + klimatanpassade variationer talar för att havsytenivåerna  i världshaven då stod < 7m  högre än idag. (Ambrosiani K,  Arkeologi; Gamleby 1989 sid 81),  Dessa, och andra  uppgifter om den svenska landhöjningen som Ambrosiani  m.fl. framför saknar relevans. Högre vattennivåer i  världshaven har i sig ingen som helst betydelse för Östersjövikarnas inre delar. Östersjöns problem är snarare att det stadigvarande flyter ut stora mängder vatten ur Östersjön.

[5]        Jfr. om man tynger ner en kork. D.v.s. vad vi får är ett fysikaliskt fenomen. Den kraft som får ett tidigare nertyngt föremål att höja sig ur vattnet är relaterat till den nedåt riktade kraft som tyngt ner det. Ju större tryck neråt, ju snabbare reser sig föremålet.

[6]        Håkansson Lars, Ahl Thorsten; SNV PM740 NLU Rapport 88 , Uppsala 1976, sid 12 ff

[7]        Horn Anna red., Från Arkösund till Kråkelund,, Oskarshamn 1978 sid 2

[8]        Modéer Ivar, Färdvägar och sjö­märken vid Nordens kuster Uppsala 1936, sid 91; Asklund Bror, Östergötlands geologiska historia, ur  Natur i Östergötland,Göteborg 1949, sid 29 samt Natur Kultur Miljöer i Östergötland, Linköping 1986,