Romerske kejsaren Valens mördad av Terovingernas kung Athanarik
© Johansson Inger E, utdrag ur manuskriptet Den gotiska Mosaiken, Linköping 1995 redigerat Göteborg 2008
Inledande kommentar
Det är viktigt att känna till att personer utöver de romerska kejsarna ofta kan vara kända under fler än en stavning beroende på om källan till en text var från Västrom, Östrom eller om personen haft direktkontakt/själv upplevt del av det som berättas. Ett exempel bland många är Fortigern som när samma händelse beskrivs av mer än en källa även kan stavas t.ex. Verteigern. Fortigern är för övrigt en person som gått att följa från det att han kom över till det område vi idag kallar Baltikum hela vägen till västra Europa. Karln lyckades göra sig omöjlig på så många sätt att han ensam finns dokumenterad i över 20 källor med som minst 2 samtida källor som berättar om när han blev utslängd ur någon del av Romarriket. Vilket han blev så många gånger att han torde varit exceptionell på mer än ett sätt.
Ett annat exempel är Terovingerna, Tervinger med flera stavningar. Deras ledare är i samtliga fall jag hittat någon som har gotisk bakgrund. Däremot är det svårt att utifrån källmaterial säga om hela gruppen var goter eller om den bestod av höga ämbetsmän från något av de områden som vägrat betala tribut till någon av de större gotiska grupperna och därför tagits som gisslan av goterledaren för Terovingerna. Finns hur många samtida eller nästan samtida källor som helst om Terovingerna. Det är en liten bråkdel jag valt ut till texten nedan. Valet har varit mitt och gjorts utifrån hur tillgänglig den bästa versionen (oftast B3-version) av en text är. Texter som jag behövt ha hjälp av greker eller araber för att få tillgång till, har inte tagits med men använts vid analysen som gjordes innan texten skrevs.
Inledning
Slaget mellan kejsar Valens trupper och goterna vid Adrianople(nuv. Edirne i den europeiska delen av Turkiet) som inleddes den 9 augusti 378 e.Kr. och som slutade med mordet på kejsar Valens, var droppen som fick bägaren med goter och andra germaner att rinna söderut genom Europa. Romarriket kände på kejsar Valens tid till den stora fara som nordborna utgjorde. Många germanska och gotiska plundrings och härjningståg finns beskrivna från äldre tider och framåt. Ända sedan Marcus Aurelius tid hade germanska grupper attackerat Romarriket från områden långt borta i den norra Oceanen. Redan Herodotes talade om ”sagofolken vid Atlanten”.[1] Tacitus berättade i Germania att människor som i äldre tid ville byta land kom över havet. Utifrån var Tacitus placerar sin uppgift är det underförstått att dessa människor kom från Nordeuropas västliga delar.[2] I Seven books against pagans skrev Orosius att germaner och goter ”flyttade” in i Asien och till den europeiska kontinenten från områden som låg i norra Oceanen. Orosius berättade att goterna och äldre tiders Getae var samma folk. Orosius skrev att Alexander den store hade skrivit att den folkgruppen skulle man undvika att komma i strid med.[3]
Goterna vars folkvandringar oftast beskrivs utifrån Jordanes Getica, var alltså väl kända av de ledande inom Romarriket och längs Medelhavets länder. Att det var goter som redan år 365 e Kr., kort efter Valens utnämning till kejsare, orsakade honom stora bekymmer kan knappast ha förvånat kejsar Valens. Att det bakom Valens största bekymmer låg en nordisk goterkung som inte bara orsakade den romerske kejsarens död, utan också senare begravdes i den byzantinske kejsarens gravkor är kanske mer förvånande. Men historien skall berättas från början.
Ingenting sker utan en förhistoria eller en omvärldshistoria. I inledningen följer därför först en kort presentation av Romarriket år 365 e.Kr. och norra Europa. Därefter följer en kortfattad analys av möjligheterna för de primära och sekundära källornas författare att veta vad de talar om. Slutligen får källorna själva tala om händelserna från kejsar Valens sista tre år. Händelser som för alltid förändrat världshistorien och som kastar sina skuggor ända in i nutidens oroshärdar i Sydosteuropa.
Några primärkällor som beskriver kejsar Valens tid
och olika utgåvor av dessa primärkällorna.
Ammianus Marcellinus,
Roms historie i det fjerde århunrede e.Kr., Arendal 1877
The later Roman Empire, Harmondsworth 1986
Rerum gestarum libri qui supersunt, Leipzig 1978
Eunapius
Fragment 39M
Live of the Sophists, transl. W C Wright Ph.D.,London 1921
Vitae sophisarum, Romae, 1956
Eutropius
Book I och II, ed EC Marchant M.A., London 1899
Jordanes,
Getica
Origin and deeds of the Goths, Princeton, N.J., 1908
Orosius
Seven books against the Pagans, Washington DC 1964 (ingår i serien The Fathers of the church)
Historiarum adversos paganos libri vii, Lipsiae 1889
Zosimus
New history, Sydney 1982
Neue Geschichte, Stuttgart 1990
Övriga källor
Blockley Roger C
The fragmentary classicising historians of the later Roman empire 1-2 Liverpool 1981 resp. 1983
Cameron Averil
The later Roman empire, Cambridge, Mass 1993
Collins Roger,
Early Medieval Europe 300-1000, London 1991
Korkkanen Irma
The Peoples of Hermanaric Jordanes, Cetica 116, Helsingfors 1975
Wagner Norbert,
Jordanes, Getica,untersuchungen zum leben des Jordanes und zur frühen Gesichte der Goten, Berlin 1967
Wiebe Franz Josef
Kaiser Valens und die heidnische Opposition, Bonn 1995
Personerna bakom TRE av primärkällorna
Ammianus Marcellinus
Ammianus Marcellinus anses vara en av senantikens främsta historieskrivare. Han var född omkring 330 i Antiokia. Som medlem av en grekisk adelsfamilj var det naturligt att han tjänstgjorde i den romerska armen. I kriget år 353 mot perserna deltog Marcellinus i den östromerska armen. Han ingick senare bland de soldater och officerare som skickades med Caesar Julian till Gaul. Marcellinus tjänstgjorde åter i den östromerska armén i striderna mot perserna år 359. Där var det med blotta förskräckelsen som han undkom att bli tillfångatagen av perserkungen Shapur II. År 371 bodde Marcellinus åter i Antiokia. Ammianus uppgifter är särskilt intressanta eftersom de är samtida och ofta självupplevda. De utgör därför ett detaljerat komplement till andra samtida källor om det Romerska imperiets ödesår på 360 – 370 -talet.
Ammianus Marcellinus tillförlitlighet
Eftersom Ammianus Marcellinus själv varit ögonvittne till många av de händelser han berättar om eller, som han själv anger i de fall han har hämtat uppgifter från en andrahandskälla, har träffat någon som varit med om händelserna, finns det skäl att noga beakta de uppgifter som Ammianus Marcellinus lämnar. Självfallet måste hänsyn tas till Marcellinus egen eventuella tendens i det han skriver. Men, ingen kan få mig att tro att någon forskare i nutiden som inte tagit del av Marcellinus fullständigt översatta text eller avskrifter har större möjlighet att veta vad som skedde än de uppgifter som Marcellinus lämnade och som dessutom stöds av t.ex. Zosimus, Orosius m.fl.
Eunapius
År 346 föddes Eunapius på ön Sardis. När han var 16 år gammal flyttade han till Aten. År 367 e.Kr. och fram till sin död år 414 bodde han åter på Sardis. Där arbetade Eunapius med undervisning i staden Lydia. En av Eunapius viktigaste böcker är ”Universal History” där han fortsatte Dexippus Chronicle fr.o.m. år 270 e.Kr. Några fragment av detta verk finns bevarat i ”The Lexicon of Suidas”. Eunapius är viktig för gotisk historia eftersom han ger så detaljerade uppgifter om Ablabius som enligt Cassiodorus och Jordanes skrivit om goternas historia. Eunapius var inte samtida med Ablabius, utan Ablabius dog troligen omkring tiden för Eunapius födelse. Detta är viktigt att notera.
Eunapius var personligt bekant med alla i de ledande kretsarna i det östromerska riket. Härutöver var han själv ögonvittne till många av de händelser som han har berättat om. En av hans fåtaliga andrahandskällor var Oribasius som följt med kejsar Julian till Gaul. En annan var Plotinius från Lycopolis, neo-platonismens grundare, som levde mellan år 204 och år 270 e.Kr. En annan var Porphyrys (the Tyrian) verk Life.[4] Ett annat av Eunapius verk är Lives of the Sophists.
Eunapius tillförlitlighet
Under de för romarriket kritiska åren 360-367 bodde Eunapius i Aten. Eunapius levde således under de år som striderna mellan goter och romare på grekiska fastlandet och i grekiska övärlden stod som hetast. Detta tillsammans med Eunapius bekantskap med alla de ledande personerna i östrom gör att Eunapius tillförlitlighet ingalunda helt går att ifrågasätta.
När vi läser om Eunapius uppgifter om pretoriske prefekten Ablabius är dessa från en tid alldeles innan Eunapius egen. Eunapius uppgifter, Eunapius var inte kristen. Hans avoghet mot det kristna Västrom märks klart i hans skrifter. Detta innebär inte att Eunapius trots detta och trots en pro-östromersk inställning, inte kan tänkas förmedla ett rimligt händelseförlopp.
Eutropius
Eutropius var enligt egen utsago i sin ungdom sekreterare hos Konstantin den store. År 363 följde Eutropius med kejsar Julian på en expedition mot Parthianerna. Eutropius skrev en romersk historik, en epitome som var klar år 378 och dedicerades till kejsar Valens. Utifrån dedikationens utformning finns det skäl att anta att boken var färdig innan Valens död samma år.
Eutropius tillförlitlighet
Eutropius värde som historiker brukar normalt inte anses speciellt högt. Främst gäller detta de uppgifter där Eutropius knappast varit närvarande själv. Om Eutropius uppgifter är oberoende eller påverkad av yttre omständigheter, t.ex. Eutropius ev. egna släktskap med Konstantin den store är svårt att bedöma. Inte desto mindre ger Eutropius uppgifter en bild av Romarriket under 360-370-talet.
Romarriket på 360 och 370-talet
Kejsar Julians död – valet av kejsar Valentinian
Vid midnatt den 26 juni år 363 e.Kr. dog den romerske kejsaren Julian i sitt tält i sviterna efter ett svårt svärdshugg i sidan i strider mot perserna. Bland de som funnits med vid fronten fanns Ammianus Marcellinus. Kejsar Jovianus efterträdde Kejsar Julian. Jovianus hann knappt ikläda sig purpurmanteln innan han dog på väg till Konstantinopel den 17 februari året efteråt i en hastigt uppkommen sjukdom. I stället valdes praetoriske prefekten Salustius enhälligt av det romerska konciliet till ny kejsare. Salastius tackad vänligt men bestämt nej. Ytterligare några föreslagna kejsarkandidater tackat nej innan Valentinian från Cibalis i Pannonien valdes till ny romersk kejsare.[5]
Valens blir medkejsare
I januari år 365 lämnade gotiska grupper sina riken norr om Rhen och drog in i Romarriket. Kejsar Valentinian blev sjuk på väg till Konstantinopel. Efter påstötningar från armén som fruktade att Romarriket skulle stå utan kejsare om det hände Valentinian något, utsåg kejsaren sin bror Valens till medkejsare den 28 mars 365. Valens var som sin bror från Cibalis i Pannonien. Den romerska provinsen Pannonien som låg mellan Donau och de romerska provinserna Noricum och Dalmatia hade runt Kristifödelse erövrats av romarna.
I juni år 365 e.Kr. delades det romerska riket mellan de kejserliga bröderna. Valens fick ta hand om den östra delen av riket inklusive Thrace. Valentinian själv tog kontrollen över Italien, Gaul, Spanien, Brittanien och alla romerska besittningar i Afrika.[6]
Uppror mot kejsar Valens år 365
Procopius startade ett uppror i Konstantinopel mot kejsar Valens. Efter upproret fick Procopius år 365 fly till Svarta havsområdet. Härifrån återkom Procopius och fick då stöd av eunucken Eugenius. Till Procopius arme slöt sig den romerska legionen samt goterna vid Danube.[7] Bland de goter som stödde Procopius fanns terovingernas kung Athanarik.[8] Kung Athanarik är en av de som kom att bli huvudpersonerna bakom kejsar Valens senare öde.
På våren 366 e.Kr. marscherade Procopius stora i hopsamlade arme som då innehöll många goter och kejsar Valens trupper mot varandra. Det stora slaget stod utanför Thyatira. På grund av förräderi gick Procopius trupper i striderna över till kejsar Valens.[9]
Vinterna år 367 tillbringade de romerska styrkorna med att proviantera. En stor flotta drogs samman för seglats över Svarta havet till Donaus mynning. När våren närmade sig lämnade kejsaren sitt vinterkvarter vid Marcianopolis. Kejsar Valens tog med sig sina trupper som bevakat Donaus mynning och begav sig in på det gotiska området. Goterna som blev överraskade vågade inte ge sig in i man mot man kamp. De drog sig ut i träsken. Från dessa träsk gjorde goterna upprepade raider mot den romerska armen.[10]
Nordöstra Europa 360-370 e.Kr.
Medan strider pågick inom det romerska riket passade den östgotiske kung Hermanerik på att skapa sig ett stort välde vid sidan om det romerska riket. Hermanerik skapade ett gotiskt välde som sträckte sig från Östersjön till Svarta Havsområdet.[11] Hermanerik skapade sitt rike genom att(enl. Jordanes) underkuva Golthescythia, Thiudos, Inanxis, Vasinabroncae, Meren, Mordens, Imniscaris, Rogas, Tadzans, Athul, Navego, Bubegerae, Coldae.[12] De gotiska kontrollerade områdena kom att omfatta stora arealer från Östersjön ända ner till Svarta Havskusten.[13]
Det finns uppgifter att en östgotisk folkgrupp som kallades Greuthingi år 369 e.Kr. besegrades av romarna liksom även att de gotiska Tervingerna under ledning av sin kung Athanarik vid samma tid besegrats av romarna. Tervingerna och Greuthingi tvingades i fredsavtalet att acceptera att de helt var förbjudna att ens besöka Romarriket eller område som romarna kontrollerade.[14] Om det är så att Greuthingi, vilken sägs varit en ny tillkommande gotisk gruppering är samma grupp som kung Hermanerik som vid samma tid nått fram till Svarta Havsområdet är utifrån tillgängligt källmaterial inte säkerställt.
Västromerska riket i slutet av 360-talet.
I västra delen av det stora Romerska riket hade kejsar Valentinian vid denna tiden lyckligt avslutat sitt krig mot de germanska stammarna i Germanien. Valentinian satte en liten och ung arme att bevaka gränsen mot Germanien. Den unga armén bestod av unga germaner från närliggande germanskt land och bönder från de romerska provinserna. Efter att enrollerat dessa nya soldater hade han tränat dem så väl att germanstammarna i Germanien höll fred med romarna i nio år av rädsla för den romerska legionen. Själv fortsatte Valentinian med sin huvudstyrka till Gaul.
Kejsar Valentinan drabbades av en akut sjukdom och låg nära döden. Efter att Valentinan tillfrisknat bad det västromerska hovet kejsaren att utse en medkejsare för att undvika en politisk kris om något liknande skulle hända i framtiden. Den 24 augusti år 367 valde Valentinan sin åttaårige son Gratian till sin medkejsare.[15]
I England gick samma år Pikter från Pictland(nuv. Skottland) och Skottar från Irland till angrepp på de romerska styrkorna vid Hadrians Wall.[16] Romarrikets västra flank var hotat.
Uppror i romarriket i början av 370-talet
Efter det kostsamma och framgångsrika kriget mot germanerna krävde kejsar Valentinian höjda skatter för att fylla på statens tillgångar. Kravet på höjda skatter blev den tändande gnistan och ledde till ett stort uppror i Romarriket. Upproret startade år 372 e.Kr. i de afrikanska provinserna. Valentinian beordrade trupper från garnisoner i Pannonien och övre Moesien att segla till Afrika. Kejsar Valentinians trodde att upproret i Afrika skulle kunna kväsas genom truppernas försorg. Resultatet blev i stället att när trupperna lämnade Pannonien och övre Moesien försvagades bevakningen längs Romarrikets nordöstra gräns mot goterna starkt. De olika germanska och gotiska folkgrupperna var inte sena att utnyttja tillfället. Sarmariter och quadi, en nordisk grupp som bosatt sig i sydöstra Tyskland, invaderade Pannonien och Moesien.[17]
Omflyttningen av garnisonerna kan ha lett till en av de förutsättningar som försvårade kejsar Valens möjligheter att få kontroll av nordgränsen i senare skede. Under alla förhållanden var stabiliteten i Romarriket svag på 370-talet.
Goterna förstörde stora områden runt Donau och drog iväg med allt de fann av värde. Pannonien hade ingen möjlighet att försvara sitt område. Den romerska bevakningen av städerna i Pannonien försvagades. I Moesien stod den romerska legionens styrkor samlade under general Theodosius. General Theodosius lyckades bättre än sin kollega i Pannonien i sitt försvar mot goternas attacker. Kejsar Valentinian drog så fort han fick kännedom om striderna snabbt från Gaul till Illyrien. Valentinians avsikt var att dra ut i krig mot quadi och de andra gotiska grupperna.[18]
Det kom slutligen till fredsförhandlingar och Quadiambassadörerna ställde hårda krav för att låta romarriket vara. Kejsar Valentinian blev så upprörd av deras krav att han i ilskan fick en svår hjärtattack som ändade hans liv i november år 375. Samma år drabbades Kreta, Pelopnesien och övriga Grekland av svåra jordbävningar.[19]
Tribunerna Merobaudes och Equitius oroades över att Valens och Gratian var lång borta. En i öst och en i västra Gaul. Tribunerna var rädda att goterna skulle attackera längs Donau. De sände därför efter Valentinians unge son Valentinian d.y. vars mor tidigare varit gift med Magnetius. Valentinian d.y var då 5 år gammal. Detta kejsarval ledde till att Västrom delades i två delar år 375. Gratian fick behålla Gaul, Spanien och England. Valentinian d.y. fick Italien, Illyrien och hela romerska Afrika. Detta var situationen när kejsar Valens tre sista år inleddes.
Källornas berättelse
Vintern 374 till 375 var lång och kall. I november år 375 dog kejsar Valentinian hjärtinfarkt. Han hade blivit mycket upprörd och ilsken på Quadiambassadörernas orimliga fredskrav. Samma år drabbades Kreta, Pelopnesien och övriga Grekland av svåra jordbävningar.[20]
Tribunerna Merobaudes och Equitius oroades över att Valens och Gratian var lång borta. En i öst och en i västra Gaul. Tribunerna var rädda att goterna skulle attackera längs Donau. De sände därför efter Valentinians unge son Valentinian d.y. vars mor tidigare varit gift med Magnetius. Valentinian d.y var då 5 år gammal. Detta kejsarval ledde till att Västrom delades i två delar år 375. Gratian fick behålla Gaul, Spanien och England. Valentinian d.y. fick Italien, Illyrien och hela romerska Afrika.
Valens stiftade en lag att alla kristna munkar som inte arbetade med sekulära ärenden skulle tvångsinkallas till den romerska armén. Beslutet som i sig var djupt olyckligt kom dessutom vid sämsta tänkbara tidpunkt. Detta skedde vid samma tid som general Maximus gjorde uppror mor kejsar Valens.[21]
Under kejsar Valens trettonde regeringsår, d.v.s. beroende på hur man räknar någon gång mellan år 375 och 377, anföll hunnerna goterna och drev dem i alla riktningar – norrut, söderut och västerut. Hunnerna hade sedan länge levt i de områden som Orosius, spansk präst och historiker på 400-talet, skrev låg bortom bergskedjorna.[22] Hunnerna kom med hästar, fruar, barn och vagnar och attackerade goterna.[23]
Hermaneriks rike hotas av hunnerna.
Hunnerna anföll goternas stora vidsträckta och fruktbara områden. Den som fick ta första stöten var goternas kung Hermanerik. Hermanerik var kung över alla goter. Många bearbetningar och uppslagsböcker förlägger Hermaneriks död till runt år 370 e.Kr. Men, då de samtida källorna talar om att goternas kung Hermanerik var den som först angreps av de anstormande hunnerna, har dessa källor troligen bättre möjligheter att veta än vad nu tiden har. En av dessa källorna är greken Zosimus. Om det är sant att Hermanerik dog, efter att goterna misslyckats stoppa hunnernas framtåg, levde Hermanerik åtminstone till år 375.[24]
Goternas kung Hermanerik hade gjort sig känd genom många häradståg och vinster i stora strider. Hermaneric och hans gotiska arme fruktades allmänt av de kringboende folkslagen. När Hermanerik såg den hotande hunnerarmen försökte han under lång tid hålla ut och hålla angriparna i från sig och sitt område. När inte detta gick blev Hermanerik förfärad och upprörd över den hotande faran.[25] Hunnerna kunde egentligen inte slåss man mot man utan att rida, ändå lyckades de vålla stor oreda och förstörelse bland goterna som bodde vid Donau.[26] Enligt historikern Ammianus Marcellinus, som var runt 45 år vid denna tiden, sökte Hermanerik slutligen frivilligt döden heller än att besegras av hunnerna.[27]
Hermaneriks efterträdare
Efter Hermaneriks död valdes Vitimiris till goternas kung.[28] Med hjälp av en grupp hunner som Vitimiris köpt över lyckades han en tid hålla den samlade Halaner-Hunnerstyrkan stången. Slutligen föll han i ett stort fältslag.[29]
Vitimiris minderårige son Videric utsågs till kung. Videric fick inte som minderårig sköta riket utan det stora riket som en gång varit Hermaneriks sköttes av Alatev och Safraks. Alatevs och Safraks valde att dra tillbaka den anförtrodda gotiska armen norrut i riktning mot Dnjestr .[30]
När de gotiska terovingernas kung Athanarik, fick höra talas om goternas stora problem med hunnerna, beslöt han att med all kraft förmå sina styrkor att stå emot hunnernas attacker. För att förbereda sig på striderna, slog Athanarik och hans trupper läger längs Dnjestr i de gotiska grevtungernas dalgång. Munderik, som senare blev romersk ståthållare vid den arabiska gränsen, fick uppdrag av Athanarik att tillsammans med lagarimanernas hövdingar speja på hunnernas framfart. Detta försök misslyckades. Hunnerna som fått syn på spejarna gick till anfall. Athanarik flydde till en höjd vid floden Gerasus på gränsen mot Taifalernas land.[31]
Ryktet om hunnerna spred sig till de övriga gotiska folkgrupperna. Ett hittills helt okänt folk drog fram över bergen likt en snöstorm. Hunnerna förstörde allt. Många goter beslöt sig då för att söka nya boplatser. Som brukligt bland goterna samlades de olika hövdingarna och folkvalda. Efter långa överläggningar beslöt man sig för att Thrace var det lämpligaste området att flytta till. Jorden var bördig och floden Hister(Donau) skilde landet från de angripande hunnerna. Under Alavivus ledning besatte gotiska styrkor Donaus stränder och sände bud till Valens med bön om att få bosätta sig i Thrace.[32] Goterna hade vid flera tillfällen sänt delegater till den romerske kejsaren Valens med petitioner om att den påvekyrkan skulle sända dem egna biskopar. Kejsar Valens skall då enligt Orosius på grund av sin perversitet och avoghet mot den kristna kyrkan ha sänt goterna missionärer av den arianska doktrinen.[33]
Goterna tillåts bosätta sig i romarriket
Många goter, framför allt västgoter önskade bosätta sig i Romarriket för att undkomma hunnernas framfart. De överlevande från slagen mot hunnerna lämnade sina hem och flydde år 376 e.Kr. tvärs över Donau. Goterna från området norr om Donau bad kejsar Valens om lov att få bosätta sig i det Romerska riket.[34] Goterna lovade att låta bli med härjningståg och även att ställa upp med hjälptrupper till den romerska armén.[35]
Kejsar Valens gav goterna det önskade tillståndet. Kejsaren krävde i gengäld att goterna först lade ner sina vapen.[36] För att minska risken för gotiskt förräderi sände Valens ett stort antal gotiska barn som gisslan med sin befälhavare Julius till östrom. Kejsar Valens ansåg att de gotiska barnen skulle kunna utgöra ett hot och oroa hela det romerska samhället. Från romersk sida ansågs det därför viktigt att goternas barn inte skulle få möjlighet att bilda oppositionella grupper. Av det skälet fördelades den gotiska gisslan d.v.s. barnen mellan flera olika städer. [37]
Enligt fredsöverenskommelsen med kejsar Valens skulle också de romerska befälhavarna hjälpa goter att fly in i Romarriket. Trots denna överenskommelse och trots sin kejsares order valde dessa befälhavare ut vackra gotiska kvinnor och sköna ynglingar för s.k. tvivelaktiga ändamål. De enda andra som fick komma in var goternas slavar och gotiska bönder. Trots avtalet fick inga andra goter flytta in i Romarriket. Samtidigt som de romerska befälhavarna gjorde egna urval, lyckades emellertid andra goter smita in ”bakvägen. De goter som nekats inresa trots avtalet och istället smet in i romarriket, ansåg sig inte bundna av det träffade avtalet eller de från goternas sida gjorda löftena. På detta sättet kom Thrace, Pannonien, Makedonien och Tessaloniki snabbt att fyllas av det som romarna kallade gotiska rövarband.[38] Här skiljer sig Zosimus uppgifter från de som senare lämnades av Jordanes. Jordanes å sin sida ansåg att bakgrunden till att problemen var en begäran från Fritigern, Alatheus(Alatev i andra källor) och Safraks begäran till de romerska kommendanterna Lupicinus och Maximus om öppnandet av en marknad och problem till följd av detta.[39] Obestritt är att en del goter vid detta tillfälle fick bosätta sig i Romarriket – andra inte.
Bland de goter som trots allt tilläts bosätta sig i Romarriket år 376 fanns tervingerna, en västgotisk folkgrupp. Deras militära ledare hette Fritigern och Alavivius. [40] Båda dessa finns omnämnda vid flera senare tidpunkter i den romerska historien, både i östrom och längre västerut – i Gaul och England.
Hermaneriks arvtagare nekas bosätta sig inom Romarriket
Det gick inte lika lätt för grevtungernas kung Videric, Hermaneriks arvtagare att få bosätta sig inom det stora Romarriket. Tillsammans med sina förmyndare Alatev och Safrak bad han att de och deras folk skulle få bosätta sig inne i Romarriket för att undkomma de anfallande hunnerna. Kejsar Valens ansåg inte att han kunde tillåta att Hermaneriks arvtagare – d.v.s. arvtagaren till alla goters kung att bosatte sig inom Romarriket. Goternas framfarter i äldre tider och den stora makt som framför allt Hermanerik haft utgjorde ett hot för kejsaren. När tervingernas kung Athanarik fick höra att Videric inte tilläts bosätta sig, så blev Athanarik orolig och drogs tillsammans med delar av sin styrka fort vidare bort från Donauområdet. Det kan tyckas att Athanarik inte hade skäl för oron. Med de arvsrättsliga förhållanden som rådde vid denna tiden var det Athanarik som om Videric dog utan arvinge stod närmast den gotiska kungatronen. Detta var skäl nog för Athanariks oro.
När delar av de tervingiska soldater upptäckte hur de romerska officerarna allt mer misskötte löftet som getts vid fredsförhandlingarna, att alla goter skulle få bosätta sig i Romarriket, blev de mycket upprörda. De tervinger som ännu inte hunnit i säkerhet på södra sidan av Donau började uppträda mer och mer hotfullt. Till slut blev Lucianus mycket rädd för att goterna skulle göra uppror. Detta skulle då kunna sprida sig både till de goter som fått bosätta sig i Romarriket och till de många goter som tjänstgjorde i den romerska armén. Lucianus lät därför sina soldater skynda på de redan räddade goterna så att de snabbt kom längre in i landet. Under den oreda som uppstod passade grevtungernas Viderics båda förmyndare Alatev och Safrak på att utnyttja tillfället till att ta sig över Donau.[41]
De gotiska styrkorna samlar sig till förnyade attacker på Romarriket
De gotiska hövdingarna Sverid och Kolios hade vid denna tiden sedan länge den romerske kejsarens tillstånd att vistas i Romarriket. Sverid och Kolios brukade inte ha sina vinterkvarter där men fick kejsarens befallning att stanna och tillbringa vintern i närheten av Adrianople. När Sveridus och Kolios fick kejsarens brev befann de sig på andra sidan Hellesponten. De begärde då att få respengar och mat samt 2-3 dagars uppskov inför resan. Adrianople högste administrative chef blev arg och hotade goterna med krig och svåra straff om de inte lydde kejsaren.
Fritigerns armé
Allmänheten och fabriksarbetarna blev mycket upprörda över goternas uppförande och gick till attack. Goterna slog ner massorna som kom mot dem, dräpte, plundrade samt jagade iväg de överlevande. Efter den händelsen slöt sig Sverid och Kolios styrkor till Fritigerns armé som fanns i närheten.[42] Fritigern satte sig i förbindelse med de övriga goterkungarna. Tillsammans drog de och deras arméer långsamt fram i riktning mot Marcianopolis. Där hade Lupicinus hade bjudit in goterkongarna Alaviv och Fritigern till ett gästabud. På gästabudet blev det slagsmål mellan det gotiska manskapet och stadens invånare. I ilskan dödade goterna hela soldatgarnisonen. Lupicinus befallde därför att Alavivs och Fritigerns drabanter skulle dödas. Fritigern rymde och flydde. 2000 skepp fylldes med goter som härjade till lands och till sjöss.[43]
Gotisk armé går till attack mot Adrianople
Den 9 augusti år 377 gick gotiska styrkor till attack. Efter attacken fortsatte de vidare mot Adrianople och Konstantinopel.[44] I de samlade styrkorna ingick vid detta tillfället även ett stort antal hunner och halaner som av de gotiska härförarna utlovats omåttliga skatter som fanns att hämta i de bägge städerna. Efter att belägringen av Adrianople som skett under ledning av Fritigern tvingats upplösas på grund av matbrist drog goterna vidare. De slog läger vid Peritus. Efter att vilat ut drog soldaterna vidare till Konstantinopel. Av rädsla för att råka ut för romerska bakhåll drog soldaterna fram i slutna ”fylkingar”.[45]
Gotiska armén går till attack mot Konstantinopel
Den gotiska armén kom så nära Konstantinopel att de nästan kunde banka på statsporten. Om det inte varit för att en grupp Saracener som bodde i staden fått syn på de fientliga soldaterna och gett sig ut för att möta dem utanför staden är det svårt att veta vad som hänt. Kampen mellan de gotiska trupperna och Saracenerna blev hård och drog ut på tiden. Tillslut när ingen klar segrare verkade finnas, drog en långhårig Saracen sin dolk och högg rakt in i den gotiska skaran. Saracenen träffade en got som fick halsen avskuren och blodet flödade. Saracenen lutade sig fram och drack av det rinnande blodet. Denna förfärliga händelsen satte stor skräck i goterna som inte längre vågade gå fram lika hårt som tidigare. Goterna rev ner sina ställningar som byggts upp för att belägra staden och begav sig norröver igen.
Vid samma tid var Julius överbefälhavare för de romerska trupperna i Taurus. I dessa trupperna fanns många gotiska soldater. Av rädsla för att goterna i armén skulle göra uppror skickade Julius ett hemligt brev till de olika truppernas officerare. I brevet krävde överbefälhavaren att truppernas chefer skulle ge goterna ett löfte om snabb utbetalning av solden. Goterna skulle för detta ändamål samlas på ett torg. När goterna samlats omringades de och höggs ner av andra romerska soldater.[46]
Gotiska kavalleriet härjar i Thrace
Under kejsar Valens femtonde år stod ett stort slag mellan gotiska soldater och romerska armén i närheten av Adrianopolis(nuv. Edirne). Två år tidigare hade goterna, under ledning av sin general Maximus, ockuperat Thrace. De gotiska soldaterna var väl utrustade, vältränade och tycks ha haft en aldrig sinande ström av påfyllning av förnödenheter att tillgå. För den romerska armén blev utgången helt katastrofal.[47] Striderna slutade som berättas nedan med att Kejsar Valens dödades.[48]
När kejsar Valens såg att goterna plundrade hela Thrace beslöt han sig för att sända Saracer mot det gotiska kavalleriet. På kejsarens order lämnade Saracerna Konstantinopel i små grupper för att inte den romerska taktiken skulle avslöjas. Kejsar Valens beslöt sig åter för att ta med Saracerna då han snabbt förflyttade sig mot stridfälten i Thrace. Saracerna var kända som skickliga ryttare och duktiga soldater. Saracerna gick till angrepp mot goterna med sina lansar. Många goter föll. Andra goter försökte lägga sig i ett bakhåll. De misslyckades med sin taktik. Tack vare sina lansar var Saracerna överlägsna. Det gick så långt att många goter hellre ville korsa Donau och hamna i händerna på hunnerna än i Saracernas händer.
Sebastianus Magister Militium
Från Västrom anslöt sig Sebastianus med sina styrkor.[49] Valens utsåg Sebastianus till Magister Militium. Sebastianus fick själv välja 2000 soldater som skulle utgöra ett elitgarde. De flesta av soldaterna var nya rekryter som inte hunnit påverkas av östarmens svaga militära ledare. Efter att ha utsatt soldaterna för en intensiv träning och exercis intog Sebastianus ett antal muromgärdade städer. I dessa städerna förberedde Sebastianus sig på goternas attacker. Under tiden lyckades hans armé emellanåt döda goter som under sina härjningståg kom över stadsmurarna. Vanligen var det endast när goterna var bakfulla efter sina fester eller badade i floden för att bli rena som Sebastianus ansåg det säkert att angripa dem. Vid dessa tillfällen slaktade han och hans soldater alla de kom åt. Detta ledde till att goterna kom att frukta Sebastianus. Sebastianus stora framgångar förde med sig att avundsjukan mot honom ökade inom de ledande kretsarna i östrom. Sebastianus drogs inför hovet i kejsarens närvaro. Först därefter minskade Sebastianus inflytande.[50]
Kejsar Valens gör ett ödesdigert anfall
Det var kanske därför som kejsar Valens, tvärt emot magister militium Sebastianus uppfattning beslöt att gå till angrepp med full styrka. Detta ledde till att goterna gick till motanfall. I slaget som stod den 9 augusti 378 e.Kr. vann goterna lätt.[51] Så fort som en skvadron Romerskt kavalleri[52] överraskats av de anfallande goterna övergav kavalleriet infanteriet. Infanteriet kom att stå helt oskyddade. Infanterierna fann sig därför snabbt omgivna av fientligt kavalleri på alla sidor. Goterna sände svärmar av pilar mot infanterierna. Dessa tog då till flykten. Fotfolket blev nedslagna av goternas svärd eller genomstuckna av lansarna. Svärden och lansarna nådde de omringade romarna från alla håll.[53] Kejsar Valens flydde efter slaget brådstörtat med en handfull män till en obefäst by. Goterna följde efter honom.[54]
Kejsar Valens skadas och mördas
Kejsar Valens som sårats av en pil bars till en mindre bondgård för att gömmas undan för de gotiska soldaterna. Trots detta infångades Valens av västgotiska soldater och blev svårt misshandlad. Goterna satte efter misshandeln eld på gården och av kejsarens kropp fanns det inte något kvar för att lägga i en normal grav.[55] Enligt Zosimus drog goterna ihop ved från omgivningen och lade dem utanför det hus i vilket kejsaren tagit sin tillflykt. Därefter tände goterna på den samlade vedkasen. Huset med kejsaren brann ner till grunden. Detta skall ha skett den 19 januari 379 e.Kr.[56] Den som ledde angreppet på kejsar Valens var de gotiska Tervingernas kung Athanarik.[57]
Enligt Eunapius hade kejsaren sökt skydd i en koja och där bränts inne. Elden skall ha varit så het att det inte ens fanns benknotor kvar att begrava efteråt.[58] Det må vara hur som helst med koja eller mindre bondgård. Goterna gick vid denna tiden hårt fram mot romarna utan att fråga efter vilka som drabbas.
Gratian utser Theodosius till kejsare i öst
När det såg som hopplösast ut red Viktor som var magister equitium genom Makedonien. Han fortsatte i sporrsträck genom Tessaloniki och Moesien tills han nådde Pannonien. Ritten gjorde Viktor för att varsko Gratian om den romerska arméns stora förlust samt om mordet på kejsar Valens. När Gratian fick kännedom om Valens död utsåg han Theodosius till sin medkejsare. Theodosius som var född i Calica i Spanien var son till Valentinian. Kejsar Gratian gav Theodosius makten över Thrace och det östromerska riket. Gratian tog i stället själv sig an de ökade problemen med germanerna i västra Gaul.[59]
Sammanfattning och slutsats
Kejsar Valens har med rätt eller orätt mest blivit ihågkommen för sin död. Om man får tro de samtida källorna var det Valens som genom att sända goterna en ariansk biskop såg till att goterna senast under hans tid blev kristna. För att värdera dessa uppgifter i ett helhetsperspektiv krävs att sambandet germanska folkgrupper, inklusive goterna, och Norden värderas utifrån de äldre primärkällor som klart påvisar detta samband.
Om hänsyn tas till dessa primärkällor har kejsar Valens, förutsatt att hans samtida källor som tillskriver honom att ligga bakom kristnandet av goterna stor betydelse för diskussionen om kristendomens historia och utbredning i Nordeuropa.
Kejsar Valens fel(?) bedömning av situationen när delar av den gotiska armén sökte skydd på romerskt område har utifrån nu kända uppgifter troligtvis lett till hans egen död. De stridigheter med blandade styrkor goter-halaner, goter-hunner och olika germansk-gotiska grupperingar å ena sidan och den romerska armén å andra sidan har bäddat för försvagning av romerska arméns västfront, Västroms fall samt kvarlämnat olika folkgrupper och grupperingar i Balkanområdet. De många av de folkgrupper som i och med händelseförloppet under slutet av 370-talet kom att bebo dessa antikens välkända områden, tillsammans med senare tillkommande folkgrupper med flera skilda religioner, skilda åsikter även inom kristendomen vilka kristna grupperingar som var ”sanna” kristna har inneburit en av förutsättningarna för att Balkan in i modern tid varit ett oroshörn.
Om striderna mellan kejsar Valens och Athanarik som startade år 365 e.Kr. inte slutat med att den senare mördade kejsaren, hade det möjligen enbart varit anmärkningsvärt att Athanarik av kejsar Theodosius senare vid sin död fått en kejserlig begravning i den kejserliga graven i Konstantinopel.[60] Med bakgrund av att det inte tycks ha varit okänt att Athanarik stått bakom mordet på kejsar Valens, kan man möjligen ställa sig frågan om det gotiska inflytandet i Östromerska delen av riket var avsevärt större än vad forskningen hittills har utgått från.
[2] Tacitus Germania 2:1 jämför med Ammanianus Marcellinus 31:5
[3] Orosius, Seven books against pagans, 1:16
[4] Wright WC, Introduktionen till Eunapius Lives of the Sophists, London 1921
[5] Zosimus New history bok 3:29
[8] Ammianus Marcellinus 31:3
[11] Jordanes, Getica, 79
[12] Jordanes, Getica 116
[14] Zasimus 4.11.4 -4.12 jfr med Eunapius fragment 39M
[16] Duncan AAM, Scotland the Making of the Kingdom,Vol.1, Edinburgh 1978, sid 28
[17] Zosimus 4:16, jfr med Ammianus Marcellinus 29.6.1-16
[24] Ammianus Marcellinus 31:5
[25] Ammianus Marcellinus 31:3
[27] Ammianus Marcellinus 31:3
[28] Ammianus Marcellinus 31:5
[29] Ammianus Marcellinus 31:3
[30] Ammianus Marcellinus 31:5ff
[31] Ammianus Marcellinus 31:3
[32] Ammianus Marcellinus 31:3-4
[35] Ammianus Marcellinus 31:3-4
[39] Jordanes, Getica XXVI,134f
[40] Ammianus Marcellinus 31.4-11
[41] Ammianus Marcellinus 31:4-5
[42] Ammianus Marcellinus 31:6
[43] Ammianus Marcellinus 31:5
[44] Ammianus Marcellinus 31.16.7
[45] Ammianus Marcellinus 31:15
[46] Ammianus Marcellinus 31:16
[48] Eunapius, Lives of the Sophists, E 480f
[52] 1 romersk skvadron motsvarade 100-200 män i två grupper)
[57] Ammianus Marcellinus 31:3
[58] Eunapius 480-481, se även Ostrogorski G, Oxford 1968, sid 52
Publicerat av norah4you 
norah4history 