Landhöjning och Kulturell influens

2015/04/01

Kortfattat om landhöjningen

I slutet av den senaste istiden låg inlandsisen över norra Europa och sträckte sig ända bort till östra Sibirien samt hade sin motsvarighet över hela den norra hemisfären, dvs även över Nordamerika långt ner till de stora sjöarna. På sina ställen nästan avsmält på andra mer än kilometertjock is som tyngde ner landet under. På vissa ställen ända upp till 3000 meter tjock.

Det är i detta sammanhanget viktigt att komma ihåg att en föregångare till det vi idag kallar Golfströmmen fanns. Tack vare säsongvisa växlingar i temperaturer, jordens rotation, jordaxelns lutning och solen, så kom avsmält kallt vatten i kontakt med varmare vatten som cirkulerade i de dåvarande världshaven. Här i Norden innebar detta att Golfströmmens föregångare cirkulerade kallt vatten kom i stor fart från norr, mötte varmt vatten på sin väg mot ekvatorn och strömmar som förde varm luft samt plusgradigt vatten upp längs den norska kusten gjorde att det fanns öar längs kusten som var beboliga. Med ökande avsmältning samt tack vare att landet under reste sig helt i enlighet med Archimedes princip för hur föremål som tryckt undan vatten reser sig, så bildades alldeles efter senaste istidens pik en stor vik från Altaområdet ner mot Troms och Trondheim. Denna stora havsvik var vid tiden vi normalt räknar som slutet på senaste istiden började viken bildas och kom senare att omfatta ett stort antal postglaciära områden från Stäket upp mot det nederbördsområde som idag utgör underlag för vattnet som blir till älv söder om Akkajauri.

Vi börjar från början: All is som ligger på land tynger ner landet under. All is som ligger fritt i vatten trycker bort ”motsvarande mängd” vatten. För verkligt naturligt förlopp och mer vetenskaplig förklaring slå upp Archimedes princip.

Isen över norra Europa smälte söderifrån och landet började först resa sig i söder. Människor följde efter, liksom laxar, björnar och många rovdjur. När vi kommer fram till inledningen av äldre Stenåldern är en stor del av landet vi kallar Sverige, liksom Norge, Finland och österut fortfarande liggande under ett tjockt istäcke.

När väl landet rest sig, så följde människorna efter. Först säsongvis vilket vi kan finna i form av tomtningar på nuvarande och äldre öar ute i Västerhavet från Göteborg upp till Nordkap. Senare längre men ändå tillfälliga bosättningar. Blandsamhälle med fiske, jordbruk till husbehov samt ”handel” inom närområdet och tillslut mer fasta bosättningar med djur som sköttes. Kulturella seder, bruk följde bosättningarna långt in i nutid enligt samma vattenvägar som en gång bildades när inlandsisen smält.

Kulturella vägar in i Sverige fram till vikingatiden


Bygger på utdrag ur Johansson Inger E, Den Gotiska Mosaiken, kapitel 8 Var Ansgar först att kristna Sverige? manuskript 1995/96 reviderat 2010.

NORDISKA GRAVAR I ÖST-VÄSTLIGT LÄGE UNDER DE FÖRSTA ÅRHUNDRADENA
Många idag har svårt att tänka sig att nordbor tidigt blev kristna. Traditionellt anses handel, kulturutbyte och kommunikation mellan Skandinavien och länderna som om det alltid skett via flera led. Vad man då glömmer bort är att redan under stenåldern måste man ha haft båtar som klarat av längre sjöfärder längs kusterna.
En utveckling av båtbyggarkonsten i Norden är en förutsättning för handel. Det har krävts båttransporter på ena eller andra sättet för att alla de föremål som hittats vid utgrävningar och/eller nedlagda i jorden på åkermark/tomter skall ha kunnat komma hit. Mängden av fynd gör att det är orimligt att tro att allt handlat om handel i många led. Tar tid. Eller att fynden som gjorts enbart kommit hit genom slumpmässiga besök från andra kulturer.
Hur ser den arkeologiska situationen ut i Norden när det gäller ev. kristna gravar? Vad menas med kristna gravar?
Det allra första kravet är att gravarna är s.k. skelettgravar. Kravet inkluderar självfallet att gravarna tidsmässigt tillhör tiden efter Kristifödelse. Bakgrunden är att skelettgravar funnits långt tidigare, men att den seden övergetts till förmån för urngravar. Det andra kravet är att gravarna skall ligga orienterade i öst-västlig riktning. Detta senare ”krav” kan tyda på kristen begravning eller en kristen influens.

Något hände på norra Jylland in mot centrala delarna av jylländska halvön med början redan ~100 e.Kr. Under en lång period hade urngravar varit vanliga. Nu började något annat. En övergång till mer avgränsade begravningsplatser började. (Not 1) Kort efter den snabba övergången till nya seder började en nästan samtida förändrig i begravningsseder att ske bland annat i Skåne. Jordgravar återinfördes och tycks ha dominerat södra delarna av Skåne under 200-talet. (Not 2)

I Norge märks förändringen också tidigt. Från Osloområdet spred sig gravskicket med jordbegravning(med eller utan kista) in i Östlandet inom loppet av etthundrafemtio år. Under 300-talet blev jordbegravningar vanligt förekommande längs hela norska kusten ända upp mot Tromsö. (Not 3)

I Jämtland och Medelpad märks en kristen påverkan under 400-talet från norskt område. Fynd från Storsjöområdet har stora likheter i gravskick, gravformer och tidsperioder som i Norge. Här skiljer sig Jämtland och Medelpad från resterande ”mellansverige”. Hur kan ett kulturinflytande från väster ha spridit sig geografiskt till ”svenskt” område? En trolig inflytelseriktning är från Trondheimsfjorden -> Neadalen -> Vemdalen -> Stjørdalen -> Vattenstäket (nuv. gränsen mot Sverige) -> Storsjöns vattenområde -> Östersjön. Under samma tid spred sig de ”svenska” jordbruksbygderna vid Indalsälvens och Ljungans utlopp norrut via de båda flodområdena. (Not 4)

Det vill säga den kristna kulturella påverkan behöver inte betyda tidig kristendom men väl en förändring i seder och bruk. Påverkan följde i stort samma vattenvägar/vattensystem som inflyttning/bosättningen i stor del av mellersta-norra Sverige följt när landet reste sig ur havet. De kristna gravsederna kan ha spridit sig till delar av Sverige redan under tidig Folkvandringstid. Influenser märks på öar i Östersjön med början första århundradet efter Kristus in i Folkvandringstiden.
I norska inlandet övergavs skelettgravarna i stort sett under 400-talet, medan man i Vestfold och Telemarken höll sig till samma gravsed ännu på 500-talet.(Not 5) Här skilde sig Tröndelag och Nordnorge från övriga delarna av Norden. Skelettgravar företrädesvis i öst-västligt läge förekom i Tröndelag och Nordnorge under hela 600-talet samt större delen av 700-talet. De flesta funna och daterade gravarna från 700-talet i Tröndelag och Nordnorge innehåller skelett som lagts i träkistor.(Not 6)

I sin bok Vägar till Sveriges Kristnande behandlar framlidne Växjöbiskopen Jan Arvid Hellström de olika kristna inflytanden som från 700-talets slut fram till 1100-talet påverkat den svenska kyrkan. Där berörs bl.a. uppgifterna om kung Milred som skall ha sänt en missionsbiskop till Sverige.(Not 7)
Att kung Milred existerade i Northumbria runt år 800 är ställt utom allt tvivel. Om han var den förste engelske kungen som sände missionärer till Sverige är mer tveksamt. Otvivelaktigt är dock att Sverige och Norden kristnats från både väst, öst och syd inte bara vid ett utan vid flera olika tillfällen.
När den första kyrkan byggdes i Sverige är ovisst.

Not 1 Klindt-Jensen Ole, Foreign influences in Denmark´s early ironage, Køpenhavn 1950, sid 176-179
Not 2 Strömberg Märtha, Järnåldersguld i Skåne, Lund 1963 sid 44
Not 3 Norsk Historie, bind 1 red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976 sid 252-256
Not 4 Norsk Historie 1976 sid 252-256
Not 5 Norsk Historie 1976 sid 256 ff
Not 6 Norsk Historie, bind 1, sid 416-421 Fram till 1925 hade 193 järnåldersgravar grävts ut i Vest-Agder. 77 st av dem var skelettgravar.
Not 7 Hellström Jan Arvid, Vägar till Sveriges Kristnande, sid 36


Sveriges okända äldre historia del 2

2014/09/03

Sveriges äldre okända historia del 2

© Johansson Inger E, Göteborg 3 september 2014

Skall man tala om Sveriges äldre historia så långt tillbaka man kan, så får vi börja med senaste istiden. Landet reste sig från söder norrut allt eftersom istäcket ovanpå smälte. Landresning är en retarderad rörelse som går fort i början, saktar ner men ännu pågår i Sverige norr en linje från mellan Varberg/Halmstad över till Gamleby/Västervik.

Under senaste istiden när norra Europa, och österut långt bort till östra Sibirien, med motsvarighet på den nordamerikanska kontinenten, låg under ett kilometertjockt istäcke, på sina håll upp till 3000 meter tjockt, tyngdes landet under ner. Innan vi går vidare, så är det bäst att berätta att det fanns ett hav där vi kallar Atlanten som pga av en föregångare till dagens Golfström förde varm luft och plusgradigt vatten upp till öar utanför nuvarande Trondheim – Altaområdet. Där fanns det en stor havsvik in mot det som nu i söder har postglaciära områden från Stäket upp mot det nederbördsområde som idag utgör underlag för vattnet som blir till älv söder Akkajauri.

Det är därför som det finns en viss diskrepans som en del missförstår när de ser hur landet som kom upp ur vattnet sedan reste sig.

Vi börjar från början: All is som ligger på land tynger ner landet under. All is som ligger fritt i vatten trycker bort “motsvarande mängd” vatten. För verkligt naturligt förlopp och mer vetenskaplig förklaring slå upp Archimedes princip.

Vad detta betytt och än idag betyder för pågående landhöjning i Norden se: Fakta Landhöjning

Utdrag:
I min C-uppsats Vattenvägarna in till Roxen i äldre tider, Historia Linköpings universitet 1993 skrev jag:

Vattennivåer i forntiden
Generellt: När man skall beräkna tidigare havsnivåer måste man först klarlägga följande: Havsytenivåer är inget exakt värde. Havsytan varierar, man räknar på årsmedelvärden.

Under dygnet (mellan ett hög och ett lågmärke mindre markant här i Östersjön, men kan i vissa lägen ändå göra skillnad när man räknar på vattenvägars farbarhet) Under året, månen och solens läge i förhållande till jorden, ger i sig skillnad i form av spring- och nipflod. Säsongvisa variationer förekommer.

Exempel på detta är att Östergötlands Östersjökust har en skillnad på årshögsta-årslägsta som medför en skillnad i vattennivå med 1 m. Under en tusenårsperiod kan torra/regniga perioder variera. Detta tillsammans med olika jordarters och bergformationers varierande receptionsförmåga över tiden tillsammans med vindar, strömmar och andra naturfenomen kan få havsytenivån att variera högst avsevärt från den teoretiska havsyteberäkningen.

Som jämförelse kan nämnas att Kristina Ambrosiani skriver avseende havsytenivåskillnaden i Birka år 500 e.Kr. att landhöjningen + klimatanpassade variationer i världshaven talar för att havsytenivåskillnaden då var < 7m skillnad havsytenivå, år 800-1000 ~5 m skillnad och omkring 1100 ~ > 4 m skillnad samt att havsytan på 1200 talet skilde sig ~ <4 m från nuvarande havsytenivå

I arkeologisk och historisk litteratur kan man ibland finna uppgifter att kusten sett ungefär samma ut för 1000 år som idag. Inom undersökningsområdet skiljer sig landhöjningen mellan 4,8 m sett under perioden från 1000 e.Kr. till idag. Ur metodisk synvinkel går dessa båda ståndpunkter inte ihop. Tillsvidare vill jag bara peka på de metodiska problem som finns kring dessa resonemang. [Undersökningsområdet sträckte sig från Bråviken ner till Västerviksområdet. För att klarlägga hur vattenlinjen mot det vi kallar Östersjön sett ut i äldre tider, undersökningsperioden omfattade från peaken av Stenåldern fram till år 1000 e.Kr, så krävdes att världshavens ‘havsytenivå’ fastställdes för tidsperiod. Detta för att få rätt nivåer på landhöjning samt hur Östersjön förändrat sin strandlinje under årtusendena. Kontrollpunkter fanns längs norska kusten, södra Östersjön och sydvästra Finland.]


När isen smälte från söder till norr följde fiskar, landdjur och till slut människor efter från söder till norr. I södra delarna av nuvarande Sverige, på land som numera sjunker(!) finns till viss del flinta. Flinta var stenåldersmänniskornas bästa råvara för egen verktygsproduktion. Man kunde göra yxor, spjut, skrapor o.s.v. Problemet i stora delar av Mellansverige var tidigt att det land som reste sig inte hade flinta, ofta av berg som pga. Vattens kretslopp fått spricklandskap under. Vatten i alla former försöker komma så långt ner som möjligt. Vatten, snö och is har olika densitet. Vatten som smälter på ytan sipprade ner genom is och nyfallen snö (föll säsongvis utöver att inlandsisen under lång tid i princip stod stilla söder en linje från Skövde (den aktuella tidens västpunkt mot Västerhavet) mot nuvarande Nyköping nuvarande Moskva och österut. Liknande förhållande rådde, men pga solens infallsvinkel, vobbling etc inte exakt samma tid på andra sidan det vi nu kallar Atlanten.

Spricklandskap är ett resultat av erosion. Vatten som forsar fram under is får grunden under att erodera. Beroende på vilken grund som finns under isen samt att isen var tjockast uppe vid det vi nu kallar Höga Kusten, så är det inte så enkelt att sprickorna där vattnet rann söderut (pga. landhöjningens retarderade rörelse så avstannar landhöjningen sakteliga undanför undan där isen först smält över land) Spricklandskap finns med sprickor såväl söderut som västerut, sydväst och syd ost.

Landhöjning är inte alltid så enkelt att förklara. Tänk dig att du lägger en lång träskärbräda i djupt vatten där brädan hålls ner med tyngder. Om du flyttar en av tyngderna närmare den långt bort, så börjar den ände som inte längre har tyngd på sig sakta att resa sig. I det ögonblicket den bryter vattenytan går det betydligt snabbare, en stund.

Exempel från C-uppsatsen:
Notera: Östersjön förlorar varje år 10 miljarder kubikmeter vatten p.g.a. landhöjningen.(not 1) I dag reser sig landet inom undersökningsområdet Bråviken/Norrköping till Gamleby/Västervik med några få mm per år detta motsvarar 2-4 m i genomsnitt under senaste 1000 års perioden, i stora delar av Tjustområdet 2m per 1000 år (not 2) samt mer i norra delen av undersökningsområdet(not 3)

1 Horn Anna red., Från Arkösund till Kråkelund,, Oskarshamn 1978 sid 2
2 Modéer Ivar Uppsala 1936, sid 91
3 Länstyrelsen i Östergötlands län, Natur Kultur Miljöer i Östergötland, Linköping 1986 sid 38
samt Asklund Bror, Östergötlands geologiska historia, Natur i Östergötland,Göteborg 1949 sid 29
– – – – – – – – Slut på exemplet – – – –

När människan så sakteliga började bosätta sig som minst säsongvis i södra delarna av Sverige, så behövde hon flinta eller liknande för att kunna leva i det nya landskapet som bestod av slätt, skog och kustlandskap.

FÖRUTSÄTTNINGAR I ÄLDRE TIDERS SKANDINAVIEN
I äldre tider förenade sjöar och hav de människor som bodde vid kusten med andra människor som bodde längs vattenvägen, sjön eller havet. Vattenvägar har haft stor betydelse för långväga transporter ända in i vår tid. Så sent som under de senaste årtionden har huvuddelen av alla transporter till och från Sverige skett via transporter över vatten. När vi studerar äldre tider är detta något som är värt att lägga på minnet.

Under stenåldern och bronsåldern bodde fångst- och jägarfolk i stora delar av södra Sverige. Dessa människor använde i sin vardag vapen och verktyg av flinta. Fynd av flinta finns i stora delar av Sverige. Men alla delar av landet har inte haft geologiska förutsättningar för att ha egen flinta. Flintan måste ha importerats till dessa områden från flintrika områden på andra ställen i Skandinavien eller från något område som ligger längs Östersjön.

Ett exempel på ett sådant område är Östergötland. Östergötland har ingen egen flinta. De närmaste flintaområden finns i Skåne samt på andra sidan Östersjön i de Baltiska staterna. Detta betyder att flintan måste importerats till Östergötland antingen som råmaterial eller som färdigt föremål. Under förutsättning att landtransporter inte var vanligare på stenåldern än vad vi nu tror, måste flintan transporterats hit över Östersjön.

Flint wasn't natural in Östergötland, Sweden during Stone Age

Flint wasn’t natural in Östergötland, Sweden during Stone Age

VATTENNIVÅER I ÄLDRE TIDER
Vattennivåerna i äldre tider har därför stor betydelse för historiska teoriers tillförlitlighet. Självfallet är den viktigaste förutsättningen att de områden som har haft kontakter utåt även har varit ovan vattenytan i äldre tider. Därför är det viktigt, att studera rimligheten i historiska teorier även utifrån landhöjningen. Varje ort måste analyseras utifrån sin landhöjning. Det går inte längre att, som äldre tradition bjuder, lägga en 7 meters nivåkurva på dagens karta när man analyserar 1000-talets kustlinjer, extrapolera bakåt i tiden och räkna fram en kustlinje för tiden runt år 0. Nivåuppgifter som tas fram på det sättet är rena fantasiprodukter.

LANDHÖJNING
Landhöjning är en retarderad rörelse. Landet som längst tyngts ner av den tjocka isen under istiden reser sig fortare än det land där isen tidigt försvann. Sverige höjer sig därför inte lika fort i söder som i norr, utan landet ”tippar”. Landhöjningen resulterade ~ 5.700 f.Kr. att Vättern tippade. Det svenska fastlandets ”tippning” har bidragit till att landområden mellan Skåne och Danmark lagts under vatten. Detta beror på att Östersjön minst 10 månader varje år tömmer ut stora mängder vatten i världshaven på grund av landhöjningen. F.n. töms 10 miljarder kubikmeter vatten ut via Öresund, Lilla och Stora Bält.

Landhöjningens konsekvenser:
Om man studerar de historiska konsekvenserna av landhöjningens variationer i olika delar av landet blir skillnaden utifrån den av många äldre historiker förväntade kartbilden mycket markant: Om landhöjningen i södra Uppland (vilket flertalet geologiska noteringar ger anledning att anta) är >60-80 cm/100 år, innebär detta att kustlinjen i södra Uppland år 0 i varje fall gick >12 m över den nuvarande.

Då är att märka att under samma tid har södra Södermanland rest sig ~9 m, Norra Östergötland omkring 8 m. Samtidigt har Tjust endast stigit ~4 m under motsvarande tid. Konkret medför detta att något ”svenskt” maktcentra i Uppland är helt orealistisk innan det aktuella området kommit upp över vattenytan. För att ytterligare belysa problematiken med landhöjning i äldre tider är följande värt att notera: Det är inte bara landhöjningen som man måste ta hänsyn till. Nu försvunna järnålderssjöar som en gång varit avsnörda havsvikar har innan de försvunnit även de påverkats av landhöjningen, jordförskjutningar och annat. Men det är en annan historia.

Östergötland under stenåldern
En av de mest kända fyndgravarna från stenåldern och bronsåldern upptäcktes vid Bergsvägen i Linköping. Den innehåller bl.a båtyxa, kruka, mans- och kvinnoskelett, hundskelett.(not 1) I Östergötland finnsflera fynd av importerad flinta samt av hemmagjorda grönstensyxor. Detta visar att stora delar av Östergötland var bebott av fångst- och jägarfolk för 3000 år sedan. En stort antal av dessa fynd, speciellt från yngre stenåldern, har gjorts inom undersökningsområdet.(not 2) I norra Östergötland var boplatser från yngre stenåldern oftast belägna 25 m över nuvarande Östersjöns vattennivå.(not 3)

Som tidigare nämnts finns närmaste flintaområde nere i Skåne, samt på andra sidan Östersjön.(not 4)

Exempel på fynd från denna perioden finns bland annat i Hammarkinds härad. Här undersöktes under åren 1905 – 1912 27 högar i Ljunga, Skönberga socken. Högarna gav fynd från flera olika tidsepoker. Bland stenåldersfynden var en båtformig skafthålsyxa och 3 flintyxor som daterades till omkr. 2500 f Kr.<(not 5)

1 Lindahl Anders, Människan kommer till Östergötland, ur Östergötland en läsebok om hembygden, Uddevalla 1958 sid 35
2 Cnattinius Bengt, Östgötskt forntidsliv, Stockholm 1947 sid 30ff
3 Lindahl Anders, Människan kommer till Östergötland, sid 33
4 Cnattingius Bengt, Östgötskt fornliv, Särtryck ur Sveriges Bebyggelse Landsbygden Statistisk beskrivning över
Sveriges städer och landsbygd, Östergötlands län del 1, Stockholm 1947 sid 30,
5 Danielsson Hilda,Östgötarna under forna tider, ur Östergötland, Stockholm 1937 sid 126-127

Norden under stenåldern
För att göra bilden fullständig, så krävs informationen att stor del av det vi idag kallar Atlanten var öppet över mot Island, Grönland. På andra sidan havet tyngde istidens täcke ner landet som reste sig när isen smälte. Bland det som bildades i Nordamerika är det vi idag kallar de Stora Sjöarna.

Längs norska kusten fanns det hela vägen upp till Alta små och medelstora öar som låg i dåtidens havsvatten. Detta sammantaget med att landet österut in mot Stora Kusten var djupt nedtyngt av inlandsisen som låg tjockast längst mot Stora Kusten-Norra Bottenviken, gjorde att det säsongvis, ibland längre tid ibland kortare, var öppet från Västerhavets norra del – utanför Alta genom spricklandskapets fjordar ända in i den fjällvärld som sträcker sig längs dåtida flodsystem, ibland bara kvar som rester i form av brons- eller äldre järnålders sjöar idag. Utöver att Sverige befolkades från söder till norr. Så befolkades landet delvis från väster. Finland-Treriksröset och norra Ryssland låg länge under is och glaciärer som undan för undan smälte undan.

Norden befolkades alltså inte från öster till väster, där låg inlandsisen nästan kilometerhög när de första söder- och västerifrån kom för att som minst ha fångst-/fiskeperiod. Detta får konsekvenser på vilka som i verkligheten om allt skall gå rätt till borde räknas som urbefolkning. Inte de som räknas dit idag. De kom flera tusen år senare.