Sveriges Historia i ett nötskal, del 2 – Vikingatiden

2015/10/31

Andra versen på svenska nationalsången lyder:

Du tronar på minnen från fornstora dar
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och förbliver vad Du var.
Ack jag vill leva, jag vill dö i Norden

Vikingatiden var en tid då svenskar, norrmän och danskar gjorde som goterna på sin tid raider i öst och väst. Precis som Ermaneric/Hermanerik på sin tid var den mest kände av alla svenskar i fornstora dar på färd i östled. Inte en gång utan gång på gång. Krävde tribut av de städer, byar de passerade. Om de inte fick det de ville, så tog de ortens ledande män som de satte att ömsom ro ömsom bära båtar. För på Vikingatiden hade inte männen med sig de stora följen de haft under Folkvandringstiden. De for oftare ner via de ryska floderna. Som de beskrivs Dnjepr och Stora Volga. Nere i Konstantinopel sålde handelsmännen inte bara vita fjällrävskinn, mårdskinn och sobel. En av de större handelsvarorna var slavar man tagit under resans gång.

Många har undrat över hur det kom sig att den svenska Stormaktstidens stora, Gustav II Adolf och inte minst Karl XII hade ögonen riktade i långt ner i sydöstra delarna av Europa. Men allt är för en gångs skull enklare att förklara än vanligt. För den vars namn flög mest och längst över jorden hette Ingvar. Nu talar jag inte om någon Ingvar med Ingvarståg på 1000-talet….. nej om verklighetens Ingvar som härjade med stort antal män hela vägen bort till Bakra och ner i Byzantinska Riket. Det var innan våra forntida svenskar åter började ta sold hos Romersk kejsare. Nu i det Östromerska Riket.

Verklighetens Ingvar, väl dokumenterad i källor över hela Europa och måhända samme som tillskrivits runstenar daterade till 1020-1030…. för verklighetens Ingvar även kallad Ingar/Inger/Yngvarr och….Igor finns väldokumenterad i alla vikingatåg till orter som av runologer och arkeologer tillskrivits en Ingvar 100 år senare än den som finns i extremt stort antal källor…

Vi tar det från början men börjar med Liuprand, Lombarden som år 963 blev biskop i Cremona. Liuprand hade år 948 AD resp. 950 varit kungligt sändebud i Konstantinopel och där fått sig berättat om Ingar/Inger som dött några få år tidigare efter att sin Liuprand berättar varit kungligt sändebud i Konstantinopel utöver att han av sin ärkebiskop fått första hands uppgifter om Ingar/Ingers misslyckade fälttåg år 941 AD. Ingar/Inger kallas även för Yngarr samt Igor i andra källor som berättar om samma vikingatåg. (några av dessa källor nämns nedan).

Om det misslyckade vikingatåget år 941 skriver Liuprand bl.a. ”Kung över detta folk var Inger som kom till Konstantinopel med över 1000 skepp
Den uppgiften samt många fler går att läsa i Theodor Mommsens artiklar i ”Monumenta Germaniæ historica” Script III sid 331.

Innan jag går vidare, skall jag presentera verklighetens Ingvar/Ingar/Inger/Yngvarr även kallad Igor i Ryssland.

När Rurik dog, var hans son Igor ett spädbarn. Som förmyndare kallades en av Ruriks norska släktingar, Oleh/Oleg i östliga källor Helge i nordiska källor. Helge hörde hemma i Halogaland. Enligt en av de främste historikerna under 1900-talet, Norah Chadwich styrdes Kiev under Oleg/Helges tid direkt från Halogaland fram till att Ingvar/Yngvarr/Ingar/Inger/Igor blev myndig. Novgorod styrdes under samma tid av Varjagerna (återkommer till dem nedan) från Sverige.
Just dessa uppgifter stöds även av ”Cambridge Document”, ‘An unknown Khazar Dokument utgiven av Jewish Quarterky Review, N S 1912; samt av ett flertal Arabiska, Grekiska samt Armenska källor.

Under åren som Oleh/Oleg/Helge var förmyndare för Ingvarr/Ingar/Inger/Yngvarr, så trolovades den senare med Helges dotter. Olga även kallad Allogia i östliga källor hette troligen Helga här i Norden. En som har skrivit om räderna var Kejsar Constantine Porhyrogentius i De Cermoniis Aulae Byzantinae (utgiven Bonn 1829). Precis som många andra östliga källor som berättar om de första 40 åren av 900-talet samt Yngvarr/Ingar/Inger/ som härjade i Svarta Havet, Kaspiska Havet samt i hela Asia Minor och ner till norra Syrien. Att vi här i Sverige tillskrivit de stora räderna den 100 år senare tänkte Ingvar på Ingvarsstenarna, det är en annan historia (möjligen Uppsala-politisk?) som jag här lämnar därhän.

Tack vare att Igor/Ingvar/Yngvarr/Ingar/Inger hade med sig sin hustru Olga/Helga(?) vid besök i Konstantinopel, så har ett antal arabiska källor berättat om de härnadstågen/fälttågen som fyllde folk med skräck. Det gick så långt att Sharaf Al-Zamān, Tāhir Marraeî (utgiven av V Minorsky London 1942) skrev: ”En gång seglade de in i Khazarsjön och blev härskare i Barda’h för en tid….. om de hade haft hästar och ridit skulle de varit en stor utmaning/fara för hela mänskligheten”

En av alla de andra samtida eller nästan samtida källorna till Ingvars/Yngvarrs/Igors härjningar var Moslem, en arabisk historiker och geograf. Han skrev i Annals of Abulfeda om år 943 AD: att de kom ”på skepp från sina hem(/hemländer) via Kaspiska Havet och Kurfloden, tog sig till Barda´a och ockuperade staden, plundrade, dödade och återvände hem

Gregori Abulfaraj berättar i Syriska Krönikan om Alani, Slaver och Lazzgier som under gemensam ledare år 943 ”kom och härjade ända bort till Azerbadjan och förstörde Barda´a samt slaktade 20.000 män samt försvann

Det ovan är bara en liten bråkdel av alla källor som berättar om Ingar/Inger/Ingvar/Yngvarr/Igors. De beskriver främst Ingvarstågen/Ingvarrs härtåg under 943-944. Finns ett stort antal andra Vikingahärjningar som samme person ledde. Uppgifter om 20.000 man och tusentals skepp (olika antal skepp) är vanligt förekommande. Men tillsvidare ville jag bara presentera den man som i fornstora dar spred om inte gott rykte så i varje fall rädsla över stor del av då kända jorden.

Det sägs i ryska källor att det var Igors förmyndare Oleh/Oleg/Helge från Halogaland som runt 907 var den som började samla svenskar(varjager främst), ruser och slaver till stora härdnadståg mot Konstantinopel för att få tillstånd ett handelsavtal. Lämnar den frågan därhän för den har inte med rubriken att göra.


Ren riva raka raun ren – Gammal kunskap som glömts bort

2015/03/22

Nordisk/svensk kontakt med Muslimska världen
välkänd sedan länge

Biskop Liudprand från Cremona(~940)

Biskop Liudprand (även stat Liutprand) jämställde ruser och Nordmen.[23] Den rusiska attacken på Barda, Barchaáh är en av de nordiska attackerna som noterades av biskop Liuprand.[24] Källvärdet i biskopens uppgifter ligger i att de är ‘nästan’ samtida med de händelser som omtalas. Detta innebär inte att inte uppgifterna borde belysas ur ett svenskt perspektiv. Den källanalysen ingår inte i denna uppsats syfte, därför används Biskop Liuprands uppgifter, så som de refereras i Norah Chadwicks arbeten.[25]

Ibn Miskawaih (d. 1043)

Redovisar uppgifter om en rusisk attack på Bardha’aah samt om en rusisk räd tillsammans med byzan­tiner mot Tarsus.[26] Miskawaih berättar om en epidemi som drabbat ruserna efter att de ätit stora mängder frukt. Rusernas eget land var kallt och all frukt importerades från främmande länder. Nordmännens ledare sägs även en kortare tid varit ledare för hela Azarbadjan. När en rus dog så begravdes han med sin rustning och sitt krigs­material. När nordmännens välde tog slut förstörde muslimerna nordmännens höggravar för att komma åt svärden som ansågs vara av hög klass.[27] Ibn Miskawaihs uppgifter är relativt tidsnära, om än inte samtida. Flera uppgifter ur källan kan troligen användas för att ge en bättre bild av 800-900 talets svenska och nordmän i österled.

Khazardokument från 900-talet

Delar av ett Khazariska dokument från ~ år 930 finns bevarat. Dokumentet är skrivit på hebreiska. Troligen är dokumentet skrivit i Kievregionen. En del forskare anser att materialet är 1100-tals avskrifter av äldre bysantinskt material.[28] Dokumenten innehåller bl.a. uppgifter om en rusisk kung vid namn Helge eller Halgo. I materialet finns även rusiska härtåg beskrivna. I denna uppsatsen har jag valt att utgå från Norman Golb and Omeljan Pritsak vetenskapliga studie som innehåller både hebreiska texter, översättningar till engelska samt en analys av dokumenten.[29]

[23] Thomasen V, Samlade Afhandlinger I, 1919

[24] Antapodosis, v,ch.xvi översättning av FA Wright, London 1930

[25] Chadwich Norah, The Beginning of Russian History, Cambridge, sid 48 f

[26] Ibn Miskawaih,The Eclipse of the Abbasid Caliphate, ed. Amedroz HF & Margoliuth PS, Oxford 1921.

[27] ibid, se engelska översättningen vol II sid 68 fotnot 1

[28] Chadwick N sid 41-42 hänvisar bl.a. till An Unknown Khazardokument, Jewish Quarterly Review, N.S. 1912

[29] Khazarian Hebrew Documents of the Tenth Century, Norman Golb and Omeljan Pritsak, London 1982

– – – – – – – Slut på utdrag från Källorna till svenskt 800-tal i Europeiskt perspektiv, en kritisk granskning av Lars Gahrns avhandling Sveariket i Källor och historieskrivning: Johansson Inger E, D-uppsats HT 1995, Institution Tema avd Historia Linköpingsuniversitet 1995

samt
Från järnåldern finns flera fynd av svärd och svärdsfästen från bl.a. Ungern och Sydeuropa även från Grekland finns fynd. Det har gjorts fynd av romerska mynt från äldre kejsartidens Romarrike. Observera här att dessa mynten är kopparmynt och knappast kan ha haft något metallvärde. Glasföremål har kommit från Rhenområdet under början av yngre järnåldern. Efter romarrikets delning har vi fynd i daterade gravar av både Väst- och öst-romerska guldmynt. Spelbrickor av elfenben från Afrika eller Orienten finns bland fyndmaterialet från yngre järnålder främst vendeltid. Från 600-tals dateringar och framåt finns fynd av Arabiska silvermynt och Islamska mynt. Längre fram i vikingatiden finns det i undersökningsområdet flera fynd både från arabiska hemisfären och från England – Frankrike och Tyskland. Utdrag 6.0 ANALYS AV FYND RELATERAT TILL FYNDENS TROLIGA URSPRUNG, Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider, Johansson Inger E C-uppsats Historia 1993 Linköpings Universitet

Även om skrivet av nordiska historiker före 1920……


Sveriges okända äldre historia del 1

2014/08/31

Som jag skrev igår i Sveriges okända rysk ukrainska historia så har många äldre MS på pergament samt tidigt tryckta skriftliga källor gått förlorade. Inte bara genom slottsbranden och de efterverkningarna som då följde. Tyvärr har skolan idag i Sverige från Grundskolans införande och framåt gått vilse i pannkakan och missat en hel del som är viktigt för att förstå Sverige och Sveriges framväxt. Annat har misstolkats av stridande historiker de senaste 200 åren.

Lite har jag haft med i bloggartikeln Svea Rikes vagga, Norah4history page

Men mer fanns i min D-uppsats (motsvarar Masteruppsats, godkänd men jag tog aldrig ut Mastern) Det som finns nedan får de som så önskar använda, kopiera etc UNDER FÖRUTSÄTTNING att följande finns med hela vägen som källreferens:
© Inger E Johansson, D-uppsats KÄLLORNA TILL SVENSKT 800-TAL I EUROPEISKT PERSPEKTIV, EN KRITISK GRANSKNING AV LARS GAHRNS AVHANDLING Sveariket i Källor och historieskrivning INST. TEMA Historia Linköpings Universitet 1995

Utdrag ur Källorna till Svenskt 800-tal i Europeiskt perspektiv:
© Inger E Johansson, D-uppsats KÄLLORNA TILL SVENSKT 800-TAL I EUROPEISKT PERSPEKTIV, EN KRITISK GRANSKNING AV LARS GAHRNS AVHANDLING Sveariket i Källor och historieskrivning INST. TEMA Historia Linköpings Universitet 1995
Utdraget gjort 31 augusti 2014

2.2 källdiskussion
Det förvånar väl knappast någon att det finns mindre kända och sällan använda källor som kan berättar om äldre tiders Skandinavien och Sverige. Som Kipling skrev öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två. Detta stämmer i hög grad när det gäller äldre skriftliga källor.
De källor som jag f.n. har kännedom om, som berättar om ‘svenskar’ eller ‘svenska’ förhållanden i äldre tider, och som är skrivna före år 1100 är mer än 50 st. De flesta av dem har bearbetats av historieforskare i andra länder.
Bakgrunden till problemet att finna källor torde ligga i, att det finns ett flertal för oss svenskar helt skilda begrepp, som när begräppen används i sin egen kultur, i verkligheten handlar om samma nordiska folkgrupp. Denna begreppsförvirring gör många källor till äldre svensk historia svåra att finna. Som exempel på mångafalden av olika, utomlands använda, begrepp kan polacken Gerard Labudas sammanställning studeras.

Svear
Suavi, Suebi, Sueones, Swebowie, Sweon, Sweowie, Szwedzi, Sweom
– här kan även begreppet Suioner läggas till.

Götar
Goci, Gaura, Gautar, Gautum, Gautowie, Geatas, Geatowie, Geotena, Goci Wspaniali, Gota, Góta, Gotan, Gotar, Góti, Gotum, Gothi, Gutan,Hraeda, Hraedhowie, Hraedowie, Hraid-Goci, Hredhowie, Hraid-Gótanz, Hraiþ-kutar, Hreðgotar, Hreid-Goci

Härutöver har vi dessutom begrepp som Alaner, Ar-rus, Bojarer, Norðmen, Varjager, Vandaler, Vikingar, Rus, Rhos, Skyter från Skandza m.fl. begrepp.

P.g.a. uppsatsens 800-tals inriktning så har källorna till den äldre svenska historien nedan indelats i källor före respektive efter år 700.

Källor före år 700
Tacitus (~55-120)
I Germania beskriver Tacitus ”Suionum” som bor ute i oceanen. Lars Gahrn tolkar ”Suionum” som Svear. Nu innehåller Germania många fler uppgifter om Suioner och Sitoner. De sistnämnda tycks utifrån Germania ha varit bosatta norr om Suionen som bodde vid Sueberhavet och på den högra kusten av samma hav bodde esterna (Austi). Själv ansluter jag mig efter jämförande studie av text på latin, tyska, engelska, franska och svenska till den kartbild som Friedrick Gisinger kom fram till utifrån Tacitus Germania. Gisingers karta har Suionen bosatta i södra Sverige och Sitonen inritade med en pil i riktning norr om Östergötland.

Ptolemaios(125-150 )
Ptolemaios skrev i sitt geografiska verk även om folkslagen som bebodde ön Skandiai. Bland folkslagen nämns gautoi. Det går utanför denna uppsats syfte att analysera Ptolemaios namn på olika folkstammar och folkslag. Det är ändå värt att nämna att de flesta av folkslagen faller på plats om vi svenskar tar reda på vad våra skandinaviska och Östersjögrannar kallat och ibland ännu kallar delar av Skandinavien.

Cassiodorus (~490-585)
Normalt brukar Cassiodorus enbart nämnas i samband med den gotiska historia som han skrev och som nu anses förlorad. Jordanes Getica anses vara ett sammandrag av denna gotiska historia. Det finns bevarade skrifter av Cassiodorus. En del av dessa berör delvis Sverige och svenska förhållanden. I Variæ från 537 återgav Cassiodorus 32 brev från kejsar Theodorics(~454-526) till bl.a. Austi (Ester i nuvarande Estland) samt även ett brev till Herulernas konung. Herulerna är den folkgruppen som enligt Prokopios bosatte sig invid götarna. Cassiodorus arbetade för Theodorics räkning. Det föreligger således tids- och lokalitets närhet mellan källan och det återgivna händelseförloppet. Cassiodorus brev finns återutgivna i England i slutet av förra århundratet.

Jordanes (500-talet)
Jordanes skrev sin goterhistoria Getica utifrån Cassiodorus ‘förlorade verk’. I Getica räknar Jordanes upp ett antal folkslag som bebodde Scythia. Jordanes ger andra intressanta uppgifter som sällan brukar relateras av svenska historieforskare. De uppgifter som berör denna uppsats syfte presenteras där så erfordras och övriga uppgifter sparas till senare tidpunkt.

Prokopios(500-talets mitt)
Prokopios skrev om Vandalerkrigen och Goterkrigen. I böckerna berättar Prokopios om Thule. En av Thules folkrikaste stammar var gautoi. Prokopios lämnar även andra uppgifter som är av intresse för bedömningen av Skandinaviska förhållanden. Uppgiften att det fanns 13 folkgrupper med egna riken på Thule gör det rimligt att anta att Prokopios avsåg Skandinavien. Detta diskuteras utförligare i uppsatsen. Prokopios berättade om Herulerna att de tågade genom Danmark innan de via vatten kom till Thule och bosatte sig invid gautoi. Denna uppgift går att komplettera med andra här ej nämnda samtida källor. HuruvidaProkopios i det aktuella fallet hade kännedom om uppgifter som är oberoende av Jordanes och Cassiodorus källmaterial, är för dagen omöjligt att uttala sig om.

Källor efter 700

King Alfred´s Orosius (800-talet)
King Alfred tillskrivs en engelsk 880-talsversion av Orosius geografiska verk. I den engelska versionen finns även Ottars resa från Nordnorge till England, respektive Wulfstans resa i Östersjön under samma tidsperiod redovisade. Som jämförelsematerial av språk- och begreppsbruk i det anglo-saxiska England a kan en studie av king Alfred´s testamente vara av värde. Den analysen har utgjort del av basen för de uppgifter som presenteras i denna uppsatsen.

Sharaf Al-Zaman Tahir (bevarad i text från ~1120)
Det finns många olika åsikter om varifrån ruserna kom. En av de få som ger några mer detaljerade geografiska uppgifter är Sharaf Al-Zaman. Tahir nämner i sitt verk Marvazi att ruserna kom till Novgorod från ”en ö i havet”. Ön var tre dagsmarscher i vardera riktningen. Det är i nuläget omöjligt att enbart utifrån detta verk fastslå om Tahir avsåg Dagö, Gotland, Åland eller en ö som Roden bildade när vattennivån var högre.

Rusiska och ryska krönikor och annaler.
Från 800 och 900-talet finns det ett antal källor som berättar om ruser, nordbor och skandinaviska förhållanden. Annalerna är förda årsvis. Utöver Nestorskrönikan har delar av Nikonian Chronicle , Novgorodkrönikan samt delar av Lavrenty Annals samt Ipaty Annals studerats.
Vid analysen av ryska krönikor är det värt att hålla i minnet att såväl Nestorskrönikan som andra ryska krönikor består av valda delar ur de äldre annalerna. Källornas innehåll tycks ha valts ur de olika annalerna, för att styrka rusiska och slaviska ätters legitima rätt till makten i det blivande Ryssland. Nikonian Chronicle skiljer sig från de övriga. Den är sammanställd på 1500-talet från äldre original, av vilka delar finns kvar. Här i uppsatsen används de ryska källorna och annalerna i första hand utifrån olika vetenskapliga verk som behandlat dem.

Biskop Liudprand från Cremona(~940)
Biskop Liudprand (även stat Liutprand) jämställde ruser och Nordmen. Den rusiska attacken på Barda, Barchaáh är en av de nordiska attackerna som noterades av biskop Liuprand. Källvärdet i biskopens uppgifter ligger i att de är ‘nästan’ samtida med de händelser som omtalas. Detta innebär inte att inte uppgifterna borde belysas ur ett svenskt perspektiv. Den källanalysen ingår inte i denna uppsats syfte, därför används Biskop Liuprands uppgifter, så som de refereras i Norah Chadwicks arbeten.

Ibn Miskawaih (d. 1043)
Redovisar uppgifter om en rusisk attack på Bardha’aah samt om en rusisk räd tillsammans med byzantiner mot Tarsus. Miskawaih berättar om en epidemi som drabbat ruserna efter att de ätit stora mängder frukt. Rusernas eget land var kallt och all frukt importerades från främmande länder. Nordmännens ledare sägs även en kortare tid varit ledare för hela Azarbadjan. När en rus dog så begravdes han med sin rustning och sitt krigsmaterial. När nordmännens välde tog slut förstörde muslimerna nordmännens höggravar för att komma åt svärden som ansågs vara av hög klass. Ibn Miskawaihs uppgifter är relativt tidsnära, om än inte samtida. Flera uppgifter ur källan kan troligen användas för att ge en bättre bild av 800-900 talets svenska och nordmän i österled.

Khazardokument från 900-talet
Delar av ett Khazariska dokument från ~ år 930 finns bevarat. Dokumentet är skrivit på hebreiska. Troligen är dokumentet skrivit i Kievregionen. En del forskare anser att materialet är 1100-tals avskrifter av äldre bysantinskt material. Dokumenten innehåller bl.a. uppgifter om en rusisk kung vid namn Helge eller Halgo. I materialet finns även rusiska härtåg beskrivna. I denna uppsatsen har jag valt att utgå från Norman Golb and Omeljan Pritsak vetenskapliga studie som innehåller både hebreiska texter, översättningar till engelska samt en analys av dokumenten.

Var för sig finns det skäl att ta de olika uppgifter med viss reservation. Men, eftersom de flesta av dessa källor utifrån olika forskares studier tycks vara oberoende, finns det ändå enligt mitt förmenande skäl att studera de olika källorna och deras uppgifter.

Rimberts Vitarii Ansgarii
Under 800-talet uppstod en konflikt mellan öst- och västkyrkan om vilka som kunde räknas som riktigt kristna. Även inom den västliga kyrkan fanns det flera kristna rörelser. Ansgar kan ha påverkats i sin uppfattning att svenskarna inte var kristnade, eftrsom Ansgars egen kristendomsuppfattning var påverkad av det irländska munkväsendet. Ansgars moderkyrka Corbie var en underrörelse till St. Columbas klosterorden.

Det går inte att utesluta att Rimberts Vita Ansgarii kan ha varit menad som ett inlägg i den politiska debatten avseende Hamburg-Bremen kyrkans ställning visavi den romersk-latinska påvestolen. Rimberts uppgift att Ansgar döpte den danske kungen Harald Klak står inte oemotsagd av samtida dokument. Det finns en med händelsen samtida källa, som anger att dt var biskop Ebo och inte Ansgar som utförde dopet. Ebo av Reims var, enligt samtida källor den som startade en skola för blivande präster i Welanao norr om Elbes mynning för den danske kungens räkning.

Vid analysen av de källor som berättar om Nordens kristnande på 800-talet, går det inte bortse från det bakomliggande syftet bakom Rimberts skrift om Ansgar. I Hamburg-Bremens kyrkopolitik ingick att ingen missionär förde dagbok, sam att den som skrev en vita över en missionär i Hamburg-Bremenstolens namn, hade att framställa Hamburg-Bremenstolens mission som mäktig och framgångsrik. Rimberts uppgifter om Ansgars Sverigemission kan ha varit självupplevd, som en del forskare tror,, men det innebär inte att en seriös historieforskare i nutid kan tolka dåtidens Sverige med Rimberts ögon. Det finns skäl att noga analysera vad det är Rimbert verkligen kan förmedla om dåtidens Sverige. Denna analys får anstå till ett senare tillfälle.

Adam av Bremen
Adam av Bremen hade ett speciellt syfte när han skrev sitt verk Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar, nämligen att återupprätta Hamburg-Bremenstiftets ära. Hamburg-Bremen hade fått se sitt inflytande i Norden vara på väg att gå förlorat, i och med att nya ärkestift i Norden börjat diskuterats. Detta kan ha påverkat Adam av Bremens verk. Adam av Bremen levde dessutom på 1050-talet. Mellan Adams tid och Ansgars kristnande hade flera århundraden gått. Utöver Rimbert är få lokala samtida källor kända. Det betyder att Adam av Bremens uppgifter om Sveriges 800-tal i allt väsentligt är beroende av tillförlitligheten och tydligheten i de uppgifter som Rimbert lämnat i Vitarii Ansgari.

Med andra ord: uppgifter om Sveriges 800-tal, som inte går att styrka utifrån Vitarii Ansgari, kräver för att vara trovärdiga oberoende källor från 800-talet eller tidigare. Härutöver finns det ett antal frågetecken, missuppfattningar, felaktigheter m.m. i Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Exempel på detta är beskrivningen av kvinnolandet är en ren missuppfattning från Adams sida av begreppet Kvänland. Adam av Bremen har blandat ihop begeppet Kvänland med en gammal vandringssägen om amazoner som återkommer i flera klassiska författares berättelser.

Amazonerna bor alltid precis bortanför en viss beskriven folkgrupp. Det är bara ett av problemen att dessa folkgrupper och deras lokalisering är skiftande och endast ett är klart: De beskrivna folkgrupperna bor aldrig i den civiliserade världen utan är själva barbarer.

Att svenska forskare idag översätter Kvänland/Qwnland med Kvänernas land, är bara ett av många exempel på hur lite kontakt Väst- och Östeuropa har med varandra. Qwenland/Kvänland brukar av ryska och andra slaviska forkare översättas med slavernas land. Dvs ett samlingsbegrepp för alla de platser där det då bodde slaver.

Ett annat allvarligt missförstånd uppstår, när Adam av bremen skriver att Island tidigare kallades Thule samt att Island hade flera folkstammar. Utifrån sin identifikation av Island som Thule skriver Adam av Bremen vidare att människorna levde av boskapsskötsel och gick klädda i pälsverk från djur samt att ingen gröda växte på Island. Vi behöver bara jämföra detta med Prokopius beskrivning om Thule och Skridfinnarna: Skridfinnarna var de enda av Thules barbariska invånare som levde som djur. De gick klädda i kläder av djurskinn. Det var synd om Skridfinnarnas barn. De fick inte mjölk att dricka, redan som nyfödda lades de i djurfällar som spändes upp mellan träklykor, eftersom modern jagade och arbetade ihop med männen. Skridfinnarna tillbad många gudar och demoner och offrade till sina olika gudar. De offrade allra helst krigsfångar. Adam av Bremen har lånat det han tyckt sig behöva från olika källor för att beskriva Island.

Dessutom redovisar olika forskare i utgåvorna av Adam av Bremens verk att det inte var ovanligt att de original som Adam av Bremen hänvisar till i verkligheten är förfalskningar.

Det mest markanta frågetecknet är Ansgarsgestalten som sådan och i vad mån Ansgar vrkligen gjort de angivna uppgifterna. Här står och faller Adam av Bremens uppgifter om Sverige på 800-talet med tillförlitligheten hos Rimbert. I uppsatsen har några få frågetecken runt Rimberts Ansgarsuppgifter berörts, resten lämnas f.n. därhän.,

Runor och runstenar
Runstenar är ett konkret efterlämnat skriftligt dokument från äldre tider. Problemet är att vi i ytterst få fall vet något om bakgrunden till dokumenten och när de är skrivna. I denna uppsats berörs runstenarna p.g.a. demånga Ingavarsstenarna. Ingvarsstenarna är ett tidigt skriftligt belägg, för ett större händelseförlopp som tycks ha påverkat en stor del av Sverige. Igor/Yngvarr problematiken diskuteras vidare i uppsatsen.

Sagor och sägner
Den tidsmässiga bakgrunden och syftet till källans tillkomst är alltid väsentlig att känna till. När det gäller sagor, sägner, kväden från 1100-talet och framåt så är avståndet till t.ex 800-talet stort. Detta innebär att källvärdet inte är så högt som vore önskvärt. Sago- och kvädesformen innebar i sig en frihet för en dåtida berättare att över- eller underbetona ett händelse, en osäker ätttillhörighe. Men den gav också författaren friheten att förtiga eller ändra på sanningen. För mig, ger sagorna oss en möjlig bild av en forntida verklighet. Däremot ger sagorna enligt mitt förmenande en klar bild av hur man vid sagornas nedtecknande ville att denna verklighet skulle sett ut.

Övriga källor
Till kategorin övriga källor räknar jag även Saxo Grammaticus Gestas Danorum. Personligen håller jag helt med Kurt Johannesson som i Saxo Grammaticus verk ser ett diktverk med många små allegorier där författaren i bunden form efter mönster försöker framhäva Absalons syn på den danska historien. Det torde inte råda något tvivel om att Saxo var en lärd man. Däremot är de uppgifter som Saxo lämnar om danska och nordiska historiska skeendet sällan tillfyllest för att utgöra källor till Nordens äldre historia. Principiellt kan man om samtliga övriga källor säga att: En indiciekedja är aldrig starkare än sin svagaste länk hur många indicier som än staplas på varandra.
– – – – –
nästa utdrag ur samma D-uppsats

3.2 Gahrns egen källanvändning
I hög grad präglas Gahrns avhandling av motsägelser mot de egna intentionerna. Exempel på detta är Orosiusöversättningen. Det är anmärkningsvärt att Gahrn kapat i citaten på ett sådant sätt att det är svårt att följa Alfred´s användning av landbegreppen:

Gahrns citat ur Alfred’s Orosius:
”Burgunderna ha samma havsarm(Östersjön) i väster, och de ha svearna i norr”-”Svearna ha i söder om sig havsarmen Osti(Östersjön) och öster om dem äro sarmaterna och norr om dem, på andra sidan ödemarken, är Kvänland, och nordväst om dem äro skridfinnarna och i väster nordmännen”. ”I bredd med detta lands(Norges) södra del, på andra sidan fjällryggen, ligger Sveoland, och i bredd med samma lands (Norges) norra del är Kvänland” – ”Därpå, näst efter Bornholm hade vi om babord de länder, som heta Becinga eg och Meore och Eovland och Gotland, och dessa länder höra till svearna”.

Alfred Orosius text:
”Burgundan habbað þone (ilcan) sæs earm be westan him; Winedas; Sweon be norþan; be eastan him sint Sermende, be suþan him Surfe. Sweon habbað be suþan him þone sæs earm Osti; be eastan him Sermende, be norðan him ofer þa westenne is Cwenland; be westannorðan him sindon Scridefinnas; be westan Norðmenn”

”He sæde ðæt Norðmanna land wære swyþe lang swyðe smæl……Ðonne is toemnes þæm lande suðeweardum, on oðre healfe þæs mores, Sweoland, oþ þæt land norðeweard; toemnes þæs lande norðeweardum Cwena land.”.

”Weonoðland him wæs on steorbord on bæcbord him wæs Langaland Læland Falster Sconeg, þas land eall hyrað to Denemearcan. Þonne Burgenda land wæs us on bæcbord þa hybbað him sylf cyning. Þonne æfter Burgenda lande wæron us þas land þa synd hatene ærest Blecingaeg Meore Eowland Gotland on bæcbord, þas land hyrað to Sweon.”

ung. översättning:
Burgunderna har i väster sjötarmen och Winedas, Sweon i norr och öster om sig Sermende, i söder finns Surfe. Sweon har söder om sig sjöarmen mot Osti, i öster Sermende och norr över Cwenland, i nordväst finns Skridfinnar och i väster Nordmän.

Han sade att Nordmannalandet var mycket(jfr nuv. begr. svaert=mycket) långt och mycket smalt…..Sedan finns landet (markerna) sydöver och (längs) den ena hälften på andrasidan hedarna, Sweoland, och landet nordöver gränsar till Cwena land.

Weonodland fanns på styrbordssidan och på babordssidan låg Langeland, Laeland, Falster och Skåne, länderna(=markerna) som hör till Denemearcan, Sedan(= därefter) såg vi Burgenda land på babordssidan som han(udnerförstått berättaren Wulfstan) själv kom ifrån, Sedan efter Burgenda lande hade vi först Blekinge, Möre, Öland och Gotland på vår babordssida, länderna(=markerna) hör till Sweon.

Det är inte lätt att ur Gahrns citat se hur king Alfred använde olika land/rikesbegrepp. Själv finner Gahrn uppgifterna i Alfred´s Orosius ”intetsägande”. Det enda som är klart enligt Gahrn är att svearna(Sweoland) måste bott i Mellansverige på Alfreds tid. ”Eftersom Kvänland ligger mitt för nordnorge och södra Norge mittför Sveoland”.

Lars Gahrn skriver att Alfred´s Orosius ”tarm av Östersjön” kanske avsåg Mälaren. Om Gahrns slutsats, att svearna på 800-talet går att knyta till Mälardalen, skall vara trovärdig så kräver den att två förutsättningar är uppfyllda:

P1 Att Sweoland och Sweon avser exakt samma substantiv.
P2 Att båda begreppen avser ett geografiskt område som hade sin sydligaste punkt där Mellansverige slutar.

Gahrn har inte lyckats bevisa att P1 är sann. Om P1 inte är bevisad, så faller även P2. Utifrån Alfred’s Orosius är det precis lika troligt att ”Sweon” avser ett större område/rike som att det avser ett enda folkslags avgränsade område.

Om det är så att Alfred med ”Sweon” avsåg ett landområde, jämför Alfreds uppräkning av Blekinge, Möre, Öland Gotland som områden som tillhörde Sweon, så är detta ett bevis för att P1 och P2 är falska. Om det däremot är så att Alfred med begreppet avsåg ett område som var befolkata av ”svear”, så har Lars Gahrn ändå inte lyckats bevisa var detta område var beläget på 800-talet. Med andra ord även om P1 i en framtid skulle gå att bevisa som sant, så innebär detta ändå inte att P2 sett ur king Alfreds perspektiv nödvändigtvis är sant. Det går heller inte att utesluta, att begreppet Sweoland kan ha varit ett dåtida begrepp, som motsvarar våra dagars Svealand.

Den av Gahrn analyserade texten räcker med andra ord inte till att bevisa att begreppen är likvärda. Gahrn har således varken bevisat vilket område som Sweoland omfattade på king Alfreds tid eller att svearna var de som dominerade Sverige på 800-talet.
– – – – – – – – Slut på utdraget – – –

Vi kan slå fast två saker:
* Sverige har betydligt äldre och längre historia och historiska traditioner än vad svenska elever får reda på.

* Slutliga avgörandet av var Sveriges vagga stod är inte framme på bordet – men de svenska elever som likt en FP-politiker på mellannivå och tidigare militär som jag pratade med idag inte hade mycket aning om Sveriges äldre historia, är att beklaga. När rabblandet av kungar föll, vilket är en sak i sig, föll också många roliga historier som ämnes- och stadiebehöriga historielärare skulle kunnat lägga till. Dvs om våra elever ens hade behöriga historielärare förstås.


Tidig kristendom i Norden?

2013/03/03

 

Nordiska skelettgravar i öst-västligt läge under de första århundradena

© Johansson Inger E, utdrag ur den Gotiska Mosaiken del 1, kapitel i manuskript från 1995

Nu finns det säkerligen en och annan som till den kommande texten vill inflika att det är orimligt att tänka sig att nordbor tidigt blev kristna. Utifrån den traditionella synen på kommunikation mellan Skandinavien och länderna i södra Europa, i Afrika eller Asien har det ansetts som om all handel och kommunikation skett via flera led. Vad man då glömmer bort är det som visats tidigare i boken. Redan under stenåldern måste man med nödvändighet ha haft båtar som klarat av längre sjöfärder längs kusterna. En utveckling av båtbyggarkonsten i Norden är en förutsättning för handel, samtidigt vore det orimligt att anta att de föremål som kom till Skandinavien från Medelhavsområdet, Donauområdet och Svarta Havet inte i sig krävt båttransporter som inte enbart grundat sig på slumpmässiga besök.

Hur ser den arkeologiska situationen ut i Norden när det gäller ev. kristna gravar? Först måste vi definiera vad vi menar med kristna gravar. Det allra första kravet är att gravarna är s.k. skelettgravar. Kravet inkluderar självfallet att gravarna tidsmässigt tillhör tiden efter Kristifödelse. Bakgrunden är att skelettgravar funnits långt tidigare, men att den seden övergetts till förmån för urngravar. Det andra kravet är att gravarna skall ligga orienterade i öst-västlig riktning. Detta senare kriteriet är det som även om skelettgraven är från tiden efter Kristifödelse anses tyda på kristen begravning eller åtminstone en kristen influens.

Från ~100 e.Kr. och framåt börjar skelettgravar förekomma allmänt på norra och centrala Jylland. Tidigare hade urngravar varit vanliga under lång tid. På norra och centrala Jylland finns det klart avgränsade begravningsplatser. Här övergavs urnbegravningar i stor utsträckning samtidigt som jordgravarna infördes. Till diskussionen om gravarna skall betraktas som kristna bör man även lägga att dessa jylländska gravar nästan samtliga är orienterade i Ö-V riktning.[1]

Även på den skandinaviska halvön märks en förändring i begravningssederna efter ~100 e.Kr. Den ”kristna seden”(?) med jordgravar nådde Skåne runt samma tid som den nådde Jylland. Det gick så snabbt att denna begravningssed, tycks ha helt dominerat i Skånes södra delar under 200-talet.[2] I Norge märks förändringen också tidigt. Från Osloområdet spred sig gravskicket med jordbegravning(med eller utan kista) in i Östlandet inom loppet av etthundrafemtio år. Under 300-talet blev jordbe­gravningar van­ligt förekommande längs hela norska kusten ända upp mot Tromsö.[3] Det tycks som om sedvänjan spred sig in i delar av Sverige från norskt område. I Jämtland och Medelpad märks en klar kristen påverkan från 400-talet. Fynd från Storsjöområdet har stora likheter i grav­skick, gravformer och tidsperioder som i Norge. Detta medför att Jämtland och Medelpad skiljer sig starkt från det mellansvenska området. Hur kan ett kulturinflytande från väster ha spridit sig geografiskt till ”svenskt” område? En trolig inflytelseriktning är från Trondheimsfjorden -> Neadalen -> Vemdalen -> Stjørdalen -> Vattenstäket (nuv. gränsen mot Sverige) -> Storsjöns vattenområde -> Östersjön. Under samma tid spred sig de ”svenska” jord­bruksbygderna vid Indalsälvens och Ljungans utlopp norrut via de båda flod­områdena.[4]

I norska inlandet övergavs skelettgravarna i stort sett under 400-talet, medan man i Vestfold och Telemarken höll sig till samma gravsed ännu på 500-talet.[5] Tröndelag och Nordnorge skil­de sig under  600- och 700-talet från övriga Norge. I dessa områden jordades de döda ända in på 700-talet. De flesta hittills funna och undersökta gravarna från 700-talet i Tröndelag och Nordnorge innehåller skelett som lagts i träkistor.[6]

Totalt visar den västeuropeiska och nordeuropeiska bilden att det inte går att utesluta att handelskontakter och eller tidiga folkförflyttningar gjort att någon form av kristendom kan ha nått Norden samtidigt som den nådde övriga Europa.


[1]           Klindt-Jensen Ole, Foreign influences in Denmark´s early ironage, Køpenhavn 1950, sid 176-179

[2]           Strömberg Märtha, Järnåldersguld i Skåne, Lund 1963 sid 44

[3]           Norsk Historie, bind 1, sid 252-256

[4]           Norsk Historie, bind 1 red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976, sid 281ff

[5]           Norsk Historie, bind 1, sid 256ff

[6]           Norsk Historie, bind 1, sid 416-421 Fram till 1925 hade 193 järnåldersgravar grävts ut i Vest-Agder. 77 st av dem var skelettgravar.


Vilka var Tacitus suioner?

2013/03/03

Något som ofta brukar påstås, speciellt av de som än idag hävdar Uppsalaskolans rätt till att Uppland, som till större delen utgjordes av öar långt in i vikingatiden (tänk på landhöjningen som är en retarderad rörelse och där land norröver än idag reser sig snabbare än land i söder) är att Suioner skulle avse boende i Svitjod/Svitiod som enligt de isländska sagorna låg runt och norr Mälaren. Det begrepp jag här hänvisar till tittade jag närmare på redan när jag skrev min D-uppsats i Historia.

Utdrag från som till stora delar bygger på källmaterial jag tog fram när jag skrev uppsatsen. Själva logiska analysdelen fanns med redan när jag hade uppsatsen uppe 1995:

Analys av ett fåtal av Tacitus uppgifter om suionerna

Tacitus lämnar många konkreta uppgifter om suionerna: ”Suionum hinc ´civitates, ipso in Oceano, practer viros armaque classibus valent….quia subitas hostium incursus prohibet Oceanus.”[i]Trans Suionas aliud mare, pigrum ac prope immotum, quo cingi claudique terrarum orbem hinc fides, quod extremus…. tantum natura, ergo iam dextro Suebici maris litore Auesiorum gentes adluuntur, quibus ritus habitusque Sueborum,lingua Britannicae propior.”….”Suionibus Sithonum gentes continuantur, cetera similes uno differunt, quod femina dominatur: in tantum non modo a libertate, sed etiam a servitute degenerant.”[ii] 

Om Tacitus är tillförlitlig, finns i texten ett antal uppgifter om dåvarande ”Sverige”:

P1.    Suionerna bodde på en ö(?) ute i havet.

P2.    Suionerna var sedan gammalt kända för att ha hög klass på sina vapen

P3.    Suionerna bodde vid Sueberhavet. På den högra kusten av samma hav bodde esterna (Austi)[iii]

P4.    Sitonerna skilde sig från Suionerna genom att Sitonerna tillämpade matriarkat.

P5.    Suioner och Sitoner bor nära varandra.

P6.    Suionerna anslöt sig i viktiga frågor till Sitonerna.

P7.    Efter Suionernas och Sitonernas område slutar Suebernas land

P1 tyder på att Tacitus beskrev Skandinavien. Tacitus ger däremot inga klara geografiska uppgifter om var suionerna bodde. Däremot lämnas uppgifter som, om de är tillförlitliga, går att analysera för att få mer kunskap om dåtidens Skandinavie:  Suionerna bodde på ena sidan Sueberhavet och att Esterna bodde på andra sidan samma hav. P1 och P3 medför därför att vi  vet något konkret om Suionerna:

P1.    Suionerna bodde ute i havet. (på en ö, en halvö eller fast land?)

P3.    Suionen bodde vid Sueberhavet. På den högra kusten av samma hav bodde esterna (Austi).

S1     Suionerna bodde på andra sidan Sueberhavet(Östersjön) i förhållande till esterna.

För att P1 och P3 samtidigt skall kunna vara sanna, måste Suionerna bott på Östersjöns västra kust. Med andra ord, om Tacitus är tillförlitlig, så bodde Suionerna någonstans längs Östersjökusten från Skåne i söder och upp till mellersta Sverige. P4 tyder på att Suioner och Sitoner är två folkgrupper. 

P5.    Suioner och Sitoner bor nära varandra.

P6.    Suionerna anslöt sig i viktiga frågor till Sitonerna.

S2     Suioner och Sitoner tillhörde åtminstone inte samma folkgrupp.

Om P5 är sann, ger Germania skäl att anta att sitonerna bodde bortom suionerna. Om P6 är sann, går det inte att utesluta, att Skandinavien(= suioner och sitoner) under Tacitus tid hade ett  försvarsförbund. P5 och P6 bekräftar, förutsatt att Tacitus uppgifter är sanna, att suioner och sitoner inte tillhör samma folkgrupp.  Under förutsättning att Sitonerna går att knyta till Mälardalen runt år 0, så bodde Suionerna på Tacitus tid någonstans från Skåne upp till och med Södermanland. Var sitonerna var bosatta runt Mälaren är därmed inte klarlagt. Tacitus uppgifter får, om de är tillförlitliga, långtgående konsekvenser för synen på Sveriges äldre historia.

Suionernas vapen

Uppgiften att suionerna var välkända för sin höga klass på vapen, implicerar att suionerna själva kunde tillverka högklassigt järn. Detta innebär att om ett område skall identifieras som Suionernas område på Tacitus tid, krävs det att området utifrån arkeologisk kunskap går att bevisa att det hade hög kvalité på järnföremål som tillverkades. lokalt. Den inhemska produktionen pekar på att kvaliten i järnet skilt sig mellan olika områden. Fosforhalten varierar starkt i fynd från olika delar av Sverige. Hög fosforhalt gör järnet mer lättarbetat t.ex. till vassa eggar/dubbelsidig slipningar m.m. Fynden från Öland, Gotland, Östergötland, Västergötland, Bohuslän och Dalsland har högre fosforhalt än liknande fynd från Skåne, Mälarlandskapen och Dalarna.[iv] Om järnkvalité beaktas, så borde innevånare på Öland, Gotland, och i Östergötland, Västergötland, Bohuslän – Dalsland haft större förutsättningar att tillverka högkvalitativa vapen än vad järnåldersmänniskorna runt Mälaren hade. Detta innebär att Tacitus texter, vattennivåer i Östersjön samt järnkvalitén i olika delar av Sverige talar mot teorierna att svearna bodde runt Mälaren på Tacitus tid.

 

Suebernas land, Sueberhavet

Tacitus berättar att Suebernas område slutar efter Suionernas och Sitonernas område. Östersjön kallas för Sueberhavet. En logisk semantisk analys ger därför ytterligare uppgifter.

P7.    Efter Suionernas och Sitonernas område slutar Suebernas land

S1     Suionerna bodde i havet på andra sidan Sueberhavet(Östersjön) i förhållande till esterna.

S3     Suebernas land omfattade Suionernas och Sitonernas område

Om Tacitus är tillförlitlig, kan Suebernas land ha omfattat delar av södra och östra Skandinavien. Inom Suebernas område levde i så fall minst 2 folkgrupper: Suioner och Sitoner.


[i]         Tacitus, Germania 44

[ii]        Tacitus, Germania 45

[iii]       ” … ergo iam dextro Suebici maris litore Auesiorum gentes adluuntur…”

[iv]       Serning Inga, Prehistoric Iron Production, ur Iron and Man i Prehistoric Sweden, Stockholm 1979, sid 53

 

D-uppsats Historia: Johansson Inger E, Källorna till svenskt 800-tal i europeiskt perspektiv, en kritisk granskning av Lars Gahrns avhandling Sveariket i Källor och historieskrivning; Linköpings Universitet Institution Tema Avdelning för Historia 1995