Källorna till svenskt 800-tal i europeiskt perspektiv

en kritisk granskning av Lars Gahrns avhandling Sveariket i Källor och historieskrivning

© Johansson Inger E, D-uppsats HT 1995, Institution Tema avd Historia Linköpingsuniversitet 1995

————— Detta är en snabbversion där Register utgått och sidorna inte är skilda åt. En fullständig sida efter sida version är under upplägg. ——

1.0 Inledning

Debatten om hur Sverige såg ut på 800-talet utgår oftast från två källor: Adam av Bremens Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar[1] samt Rimberts Vitari Ansgari.[2] Utifrån Adams och Rimberts uppgifter har Sveriges tillkomst stötts och blötts. Det har förvånat mig att dessa källor, som inte gör anspråk på att vara geografiska framställningar, ofta används för detta ändamål. I ett stort antal avhandlingar och uppsatser används källornas seglingstider för att beskriva geografiska avstånd mellan olika orter. Som varje seglare vet, går det inte att tala om någon normal segeltid. Avståndsuppgifter som dagsresor till sjöss är lika tillförlitliga som en tre veckors väderprognos. Rimberts och Adam av Bremens avståndsuppgifter till sjöss går därför inte att använda för att exempelvis fastställa var Ansgars Birka låg.

Finns det då andra och mer tillförlitliga källor? Ingen historia ramlar ner på ett folk eller ett land från ovan. Varje historiskt skeende är beroende av händelser som skett före den observerade händelsen. I denna uppsats har 800-talet valts som studieobjekt.

800-talet var en tid då Europa förändrades på många sätt: Nordbor for i öst- och västerled på vikingatåg och nya riken bildades. Isländska sagor och Landnámabóken berättar att Island började bebyggas i slutet på 800-talet. Nordbor kan ha rest i väst och österled långt före vikinga­tiden. En begränsad inflyttning på Island skedde redan under merovingertiden.[3] Den långvariga kontakten mellan Sverige och Bysans styrks av arkeologiska fynd i norra och centrala Ryssland.[4] Totalt har fler skandinaviska fynd gjorts i Ryssland än alla de skandinaviska fynd som hittats i hela Västeuropa.[5] Nordbor kallas sveoner, norðmen, och vikingar i västeuropeiska källor samt ruser, bojarer(~jarlar), varjager, alaner och mycket annat i östeuropeiska och arabiska källor.

800-talet var också en tid då flera ”olika” kristna grupper stred om makten. Bysans stred om makten över kristenheten med påvekyrkan i Rom. Den ”tyska kyrkan” protesterade och ville bli betraktad som likvärdiga med påvekyrkan, och inte underordnade Rom. Striderna inom den kristna kyrkan på 800-talet hade sitt ursprung i 300-talets kyrkopolitiska strider. Detta innebär att 800-talets historia är mycket mer än det som vi i vanliga fall tänker som 800-talets historia.

U nder många år har jag intresserat mig för det äldre Sverige och Skandinavien. Detta intresse har inneburit att jag samlat uppgifter om källor, både välkända och relativt okända. Flertalet av de källor som jag funnit under åren kommer från östeuropeiskt eller arabiskt område. Utifrån olika uppgifter som sällan använts i den svenska 800-tals debatten, har jag mer än en gång ställt mig frågan: Känner svenska historieforskare inte till källorna? Eller har de enbart avstått från att undersöka dem? För att få en bättre bild av hur den svenska 800-talsforskningens källanvändning sett ut och hur den gjorts, har jag valt att göra min studie utifrån ett europeiskt perspektiv. Området är stort och denna uppsats liten till omfång. Därför har jag begränsat studien till Lars Gahrns avhandling, Sveariket i källor och historieskrivning. Lars Garhrn har i avhandlingen sagt sig vilja studera källorna till den svenska historien.[6] Gahrns auktoritet inom området är dessutom väl etablerad sedan denna avhandling.

 

1.1        Syfte

Att ur ett europeiskt perspektiv studera de tendenser och rimlighetsresonemang i svensk 800-talsforsknings källanvändning som de kommer till uttryck i Lars Gahrns avhandling Sveariket i källor och historieskrivning.

1.2         Frågeställningar

1.       Har Lars Gahrn tagit hänsyn till andra länders forskningsresultat samt alla relevanta källor avseende Sveriges 800-tals historia vid sin tolkning av Sveriges äldre historia?

2.       Hur har Lars Gahrn gjort sin källkritiska analys?

3.       Vilket källmaterial har Lars Gahrn använt och hur har han själv använt detta  källmaterial?

 

1.3        Forskningsläge

I varje forskningsarbete förväntas en analys av det utnyttjade källmaterialet. Detta är inget nytt. Men, så vitt jag kunnat finna har inget forskningsarbete gjorts där källmaterialet till Sveriges 800-tals historia satts in i ett europeiskt perspektiv utan att senare tiders källmaterial utgjort basen för resonemangen. I något enstaka fall har forskare berört östliga källor utöver Nestorskrönikan. Någon samlad forskning som avser de östliga källorna till den svenska historien finns inte heller att tillgå. Det saknas även en samlad forskning om vilka västliga källor som finns bevarade utöver de vanligen kända och relaterade källorna.

Två forskare har utifrån olika utgångspunkter berört problematiken. I Adam Bremensis and Sueonia har Carl Fredrik Hallencreutz inom begränsade områden analyserat närliggande fråge­ställningar.[7] Peter H Sawyer har i ett flertal verk fört fram behovet av en helhetsyn på svensk historieforskning.[8] Ingen av dessa forskningsarbeten har dock utgått ifrån denna uppsats syfte.

2.0 METOD

Jag har valt att inleda studien med en jämförelse mellan tillgängliga svenska och utländska äldre källor/utländska forskningskällor och Lars Gahrns källor. Det komperativa materialet har sökts inom historia, arkeologi, religion samt kulturgeografi. I mitt källmaterial ingår källor och bearbetningar i Väst- och Östeuropa som går att finna via Libris. De källor eller bearbetningar som studerats är från perioden folkvandringstiden till omkring 900.

En delstudie har utgjorts av den kristna förhistorien från St. Colomba fram till Rimbert. Denna delstudie har sin egen förklaring: Ansgars moderkyrka Corbie tillhörde St:Columbaorden. Samtidigt med framtagning av det komperativa materialet har uppgifter om tidig konvertering till kristendom av skandinaver noterats. Jordgravar i Ö-V läge inom Sveriges närområde före folkvandringstidens slut har noterats. På Island är nästan samtlig utgrävda vikingagravar skelettgravar. Detta kan innebära att det på Island funnits kristna bland de tidigaste invandrarna.[9] Om det är så, att de allra tidigaste nordiska invandrarna på Island, redan under merovingertiden var kristna, så kan en tidig kristendom inom ‘svenskt område’ inte helt uteslutas.[10] Utifrån det material som för dagen föreligger är det dock inte möjligt att dra en sådan slutsats. Erhållna källuppgifter har utgjort ett komperativt material vid studien av Rimberts och Adam av Bremens skrifter.

Sveriges 800-tal består av de samlade influenserna som nådde Sverige före eller under 800-talet från hela det omgivande Europa, därför är även dessa kringuppgifter av intresse. Av samma skäl har även uppgifter om olika administrativa organisationsformer i norra Europa varit av intresse vidr analysen av Gahrns avhandling.


2.1 Uppsatsens disposition

Gahrns avhandling (Sveariket i källor och historieskrivning) består av två avdelningar: Sveariket och Några lärda antaganden, traditionsutvecklingar och sägner i kritisk belysning. Utifrån denna uppsats inriktning på källmaterialet till Sveriges 800-tal har den första avdelningen, Sveariket valts ut för analysen. Sveariket är uppdelat i ett antal olika undersökningsområden. Utifrån uppsatsens syfte har fyra kapitel valts utl: Källorna och deras användning, Svearna, Götarna samt kapitlet om Västgötaskolan. 

Syftet i avhandlingen anges vara:

att försöka skapa en klarare bild av det svenska rikets uppkomst och äldsta utveckling, att fastslå vad vi kan veta, vad som måste avfärdas och vad som måste lämnas därhän.”

Källorna och deras användning

Kapitlet presenteras kortfattat. Inriktningen av analysen har främst varit inriktad på att sudera hur Lars Gahrn själv tillämpat de riktlinjer som han drar upp i detta kapitlet. Analyserade kapitel i avhandlingen är Svearna, Götarna och Västgötaskolan. Gahrns källor och källdiskussion har analyserats avseende tendens och inriktning. Undersökningsresultatet presenteras och Lars Gahrns slutsatser diskuteras.

Svearna och  Götarna

I Svearna resp Götarna studeras Gahrns egen källgenomgång och slutsatser. I analysen ingår Lars Gahrns källkritik vid användande av olika källmaterial. Kapitlen analyseras var för sig, för att se om Gahrns inledande källdiskusion har påverkat hans slutsatser. Där slutsatserna av ett eller annat skäl i sig kräver att vissa förutsättningar/premisser är uppfyllda, presenteras dessa premisser och disku­teras logiskt. Där så erfordras, presenteras relevant käll­material eller relevanta bearbetningar som Gahrn inte har använt, som skulle kunna leda till andra slutsatser.

Uppsatsens slutsatser utifrån undersökningsmaterialet.

Studien av Gahrns källmaterial och källanvändning inkluderar en tendensstudie samt en analys av Gahrns sannolikhetsresonemang. Parallellt sker ett försök att kontrollera i vad mån annat källmaterial och forskningsmaterial, som Gahrn inte använt, varit möjligt att känna till då Lars Gahrn skrev sin avhandling. Undersökningsresultaten finns kommenterade i respektive kapitel. En sammanfattande kommentar och slutdiskussion presenteras i slutet av uppsatsen.

2.2         källdiskussion

Det förvånar väl knappast någon att det finns mindre kända och sällan använda källor som kan berättar om äldre tiders Skandinavien och Sverige. Som Kipling skrev öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två. Detta stämmer i hög grad när det gäller äldre skriftliga källor.

De källor som jag f.n. har kännedom om, som berättar om ‘svenskar’ eller ‘svenska’ förhållanden i äldre tider, och som är skrivna före år 1100 är mer än 50 st. De flesta av dem har bearbetats av historieforskare i andra länder.

Bakgrunden till problemet att finna källor torde ligga i, att det finns ett flertal för oss svenskar helt skilda begrepp, som när begräppen används i sin egen kultur, i verkligheten handlar om samma nordiska folkgrupp. Denna begreppsförvirring gör många källor till äldre svensk historia svåra att finna. Som exempel på mångafalden av olika, utomlands använda, begrepp kan polacken Gerard Labudas sammanställning studeras.[11]

 Svear

Suavi, Suebi, Sueones, Swebowie, Sweon, Sweowie, Szwedzi, Sweom

– här kan även begreppet Suioner  läggas till.

Götar

Goci, Gaura, Gautar, Gautum, Gautowie, Geatas, Geatowie, Geotena, Goci Wspaniali, Gota, Góta, Gotan, Gotar, Góti, Gotum, Gothi, Gutan,Hraeda, Hraedhowie, Hraedowie, Hraid-Goci, Hredhowie, Hraid-Gótanz, Hraiþ-kutar, Hreðgotar, Hreid-Goci

Härutöver har vi dessutom begrepp som Alaner, Ar-rus, Bojarer, Norðmen, Varjager, Vandaler, Vikingar, Rus, Rhos, Skyter från Skandza m.fl. begrepp.

P.g.a. uppsatsens 800-tals inriktning så har källorna till den äldre svenska historien nedan indelats i källor före respektive efter år 700.

Källor före år 700

Tacitus (~55-120)

I Germania beskriver Tacitus ”Suionum” som bor ute i oceanen. Lars Gahrn tolkar ”Suionum” som Svear. Nu innehåller Germania många fler upp­gifter om Suioner och Sitoner. De sistnämnda tycks utifrån Germania ha varit bosatta norr om Suionen som bodde vid Sueberhavet och på den högra kusten av samma hav bodde esterna (Austi). Själv ansluter jag mig efter jämförande studie av text på latin, tyska, engelska, franska och svenska till den kartbild som Friedrick Gisinger kom fram till utifrån Tacitus Germania. Gisingers karta har Suionen bosatta i södra Sverige och Sitonen inritade med en pil i riktning norr om Östergötland. [12]

Ptolemaios(125-150 )

Ptolemaios skrev i sitt geografiska verk även om folkslagen som bebodde ön Skandiai.[13] Bland folkslagen nämns gautoi. Det går utanför denna uppsats syfte att analysera Ptolemaios namn på olika folkstammar och folkslag. Det är ändå värt att nämna att de flesta av folkslagen faller på plats om vi svenskar tar reda på vad våra skandinaviska och Östersjögrannar kallat och ibland ännu kallar delar av Skandinavien.[14]

Cassiodorus (~490-585)

Normalt brukar Cassiodorus enbart nämnas i samband med den gotiska historia som han skrev och som nu anses förlorad. Jordanes Getica anses vara ett sammandrag av denna gotiska historia. Det finns bevarade skrifter av Cassiodorus. En del av dessa berör delvis Sverige och svenska förhållanden. I Variæ från 537 återgav Cassiodorus 32 brev från kejsar Theodorics(~454-526) till bl.a. Austi (Ester i nuvarande Estland) samt även ett brev till Herulernas konung.[15]  Herulerna är den folkgruppen som enligt Prokopios bosatte sig invid götarna. Cassiodorus arbetade för Theo­dorics räkning. Det föreligger således tids- och lokalitets närhet mellan källan och det återgivna händelseförloppet. Cassiodorus brev finns återutgivna i England i slutet av förra århundratet.

Jordanes (500-talet)

Jordanes skrev sin goterhistoria Getica utifrån Cassiodorus ‘förlorade verk’. I Getica räknar Jordanes upp ett antal folkslag som bebodde Scythia.[16] Jordanes ger andra intressanta upp­gifter som sällan brukar relateras av svenska historieforskare. De uppgifter som berör denna upp­sats syfte presenteras där så erfordras och övriga uppgifter sparas till senare tidpunkt.

Prokopios(500-talets mitt)

Prokopios skrev om Vandalerkrigen och Goterkrigen. I böckerna berättar Prokopios om Thule. En av Thules folkrikaste stammar var gautoi. Prokopios lämnar även andra uppgifter som är av intresse för bedömningen av Skandinaviska förhållanden. Uppgiften att det fanns 13 folkgrupper med egna riken på Thule gör det rimligt att anta att Prokopios avsåg Skandinavien. Detta diskuteras utförligare i uppsatsen. Prokopios berättade om Herulerna att de tågade genom Danmark innan de via vatten kom till Thule och bosatte sig invid gautoi.[17] Denna uppgift går att komplettera med andra här ej nämnda samtida källor. HuruvidaProkopios i det aktuella fallet hade kännedom om uppgifter som är oberoende av Jordanes och Cassiodorus källmaterial, är för dagen omöjligt att uttala sig om.

Källor efter 700

King Alfred´s Orosius (800-talet)

King Alfred tillskrivs en engelsk 880-talsversion av Orosius geografiska verk. I den engelska ver­sionen finns även Ottars resa från Nordnorge till England, respektive Wulfstans resa i Östersjön under samma tidsperiod redovisade. Som jämförelsematerial av språk- och begreppsbruk i det anglo-saxiska England a kan en studie av king Alfred´s testamente vara av värde.[18] Den analysen har utgjort del av basen för de uppgifter som presenteras i denna uppsatsen.

Sharaf Al-Zaman Tahir (bevarad i text från ~1120)

Det finns många olika åsikter om varifrån ruserna kom. En av de få som ger några mer detaljerade geografiska uppgifter är Sharaf Al-Zaman. Tahir nämner i sitt verk Marvazi att ruserna kom till Novgorod från ”en ö i havet”. Ön var tre dagsmarscher i vardera riktningen.[19] Det är i nuläget omöjligt att enbart uti­från detta verk fastslå om Tahir avsåg Dagö, Gotland, Åland eller en ö som Roden bildade när vattennivån var högre.

Rusiska och ryska krönikor och annaler.

Från 800 och 900-talet finns det ett antal källor som berättar om ruser, nordbor och skandinaviska förhållanden. Annalerna är förda årsvis. Utöver Nestorskrönikan[20] har delar av Nikonian Chronicle[21], Novgorodkrönikan[22] samt delar av Lavrenty Annals samt Ipaty Annals studerats.

Vid analysen av ryska krönikor är det värt att hålla i minnet att såväl Nestorskrönikan som andra ryska krönikor består av valda delar ur de äldre annalerna. Källornas innehåll tycks ha valts  ur de olika annalerna, för att styrka rusiska och slaviska ätters legitima rätt till makten i det blivande Ryssland. Nikonian Chronicle skiljer sig från de övriga. Den är sammanställd på 1500-talet från äldre original, av vilka delar finns kvar. Här i uppsatsen används de ryska källorna och annalerna i första hand utifrån olika vetenskapliga verk som behandlat dem.

Biskop Liudprand från Cremona(~940)

Biskop Liudprand (även stat Liutprand) jämställde ruser och Nordmen.[23] Den rusiska attacken på Barda, Barchaáh är en av de nordiska attackerna som noterades av biskop Liuprand.[24] Källvärdet i biskopens uppgifter ligger i att de är ‘nästan’ samtida med de händelser som omtalas. Detta innebär inte att inte uppgifterna borde belysas ur ett svenskt perspektiv. Den källanalysen ingår inte i denna uppsats syfte, därför används Biskop Liuprands uppgifter, så som de refereras i Norah Chadwicks arbeten.[25]

 Ibn Miskawaih (d. 1043)

Redovisar uppgifter om en rusisk attack på Bardha’aah samt om en rusisk räd tillsammans med byzan­tiner mot Tarsus.[26] Miskawaih berättar om en epidemi som drabbat ruserna efter att de ätit stora mängder frukt. Rusernas eget land var kallt och all frukt importerades från främmande länder. Nordmännens ledare sägs även en kortare tid varit ledare för hela Azarbadjan. När en rus dog så begravdes han med sin rustning och sitt krigs­material. När nordmännens välde tog slut förstörde muslimerna nordmännens höggravar för att komma åt svärden som ansågs vara av hög klass.[27] Ibn Miskawaihs uppgifter är relativt tidsnära, om än inte samtida. Flera uppgifter ur källan kan troligen användas för att ge en bättre bild av 800-900 talets svenska och nordmän i österled.

Khazardokument från 900-talet

Delar av ett Khazariska dokument från ~ år 930 finns bevarat. Dokumentet är skrivit på hebreiska. Troligen är dokumentet skrivit i Kievregionen. En del forskare anser att materialet är 1100-tals avskrifter av äldre bysantinskt material.[28] Dokumenten innehåller bl.a. uppgifter om en rusisk kung vid namn Helge eller Halgo. I materialet finns även rusiska härtåg beskrivna. I denna uppsatsen har jag valt att utgå från Norman Golb and Omeljan Pritsak vetenskapliga studie som innehåller både hebreiska texter, översättningar till engelska samt en analys av dokumenten.[29]

Var för sig finns det skäl att ta de olika uppgifter med viss reservation. Men, eftersom de flesta av dessa källor utifrån olika forskares studier tycks vara oberoende, finns det ändå enligt mitt för­menande skäl att studera de olika källorna och deras uppgifter.

Rimberts Vitarii Ansgarii

Under 800-talet uppstod en konflikt mellan öst- och västkyrkan om vilka som kunde räknas som riktigt kristna.[30] Även inom den västliga kyrkan fanns det flera kristna rörelser. Ansgar kan ha påverkats i sin uppfattning att svenskarna inte var kristnade, eftrsom Ansgars egen kristendomsuppfattning var påverkad av det irländska munkväsendet. Ansgars moderkyrka Corbie var en underrörelse till St. Columbas klosterorden.[31]

Det går inte att utesluta att Rimberts Vita Ansgarii kan ha varit menad som ett inlägg i den politiska debatten avseende Hamburg-Bremen kyrkans ställning visavi den romersk-latinska påve­stolen.[32] Rimberts uppgift att Ansgar döpte den danske kungen Harald Klak står inte oemotsagd av samtida dokument. Det finns en med händelsen samtida källa, som anger att dt var biskop Ebo och inte Ansgar som utförde dopet.[33] Ebo av Reims var, enligt samtida källor den som startade en skola för blivande präster i Welanao norr om Elbes mynning för den danske kungens räkning.

Vid analysen av de källor som berättar om Nordens kristnande på 800-talet, går det inte bortse från det bakomliggande syftet bakom Rimberts skrift om Ansgar. I Hamburg-Bremens kyrkopolitik ingick att ingen missionär förde dagbok, sam att den som skrev en vita över en missionär i Hamburg-Bremenstolens namn, hade att framställa Hamburg-Bremenstolens mission som mäktig och framgångsrik.[34] Rimberts uppgifter om Ansgars Sverigemission kan ha varit självupplevd, som en del forskare tror,, men det innebär inte att en seriös historieforskare i nutid kan tolka dåtidens Sverige med Rimberts ögon. Det finns skäl att noga analysera vad det är Rimbert verkligen kan förmedla om dåtidens Sverige. Denna analys får anstå till ett senare tillfälle.

Adam av Bremen

Adam av Bremen hade ett speciellt syfte när han skrev sitt verk Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar, nämligen att återupprätta Hamburg-Bremenstiftets ära. Hamburg-Bremen hade fått se sitt inflytande i Norden vara på väg att gå förlorat, i och med att nya ärkestift i Norden börjat diskuterats. Detta kan ha påverkat Adam av Bremens verk. Adam av Bremen levde dessutom på 1050-talet. Mellan Adams tid och Ansgars kristnande hade flera århundraden gått. Utöver Rimbert är få lokala samtida källor kända. Det betyder att Adam av Bremens uppgifter om Sveriges 800-tal i allt väsentligt är beroende av tillförlitligheten och tydligheten i de uppgifter som Rimbert lämnat i Vitarii Ansgari.

Med andra ord: uppgifter om Sveriges 800-tal, som inte går att styrka utifrån Vitarii Ansgari, kräver för att vara trovärdiga oberoende källor från 800-talet eller tidigare. Härutöver finns det ett antal frågetecken, missuppfattningar, felaktigheter m.m. i Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Exempel på detta är beskrivningen av kvinnolandet är en ren missuppfattning från Adams sida av begreppet Kvänland. Adam av Bremen har blandat ihop begeppet Kvänland med en gammal vandringssägen om amazoner som återkommer i flera klassiska författares berättelser.

Amazonerna bor alltid precis bortanför en viss beskriven folkgrupp. Det är bara ett av problemen att dessa folkgrupper och deras lokalisering är skiftande och endast ett är klart: De beskrivna folkgrupperna bor aldrig i den civiliserade världen utan är själva barbarer.

Att svenska forskare idag översätter Kvänland/Qwnland med Kvänernas land, är bara ett av många exempel på hur lite kontakt Väst- och Östeuropa har med varandra. Qwenland/Kvänland brukar av ryska och andra slaviska forkare översättas med slavernas land. Dvs ett samlingsbegrepp för alla de platser där det då bodde slaver.[35]

Ett annat allvarligt missförstånd uppstår, när Adam av bremen skriver att Island tidigare kallades Thule samt att Island hade flera folkstammar. Utifrån sin identifikation av Island som Thule skriver Adam av Bremen vidare att människorna levde av boskapsskötsel och gick klädda i pälsverk från djur samt att ingen gröda växte på Island. Vi behöver bara jämföra detta med Prokopius beskrivning om Thule och Skridfinnarna: Skridfinnarna var de enda av Thules barbariska invånare som levde som djur. De gick klädda i kläder av djurskinn. Det var synd om Skridfinnarnas barn. De fick inte mjölk att dricka, redan som nyfödda lades de i djurfällar som spändes upp mellan träklykor, eftersom modern jagade och arbetade ihop med männen. Skridfinnarna tillbad många gudar och demoner och offrade till sina olika gudar. De offrade allra helst krigsfångar. Adam av Bremen har lånat det han tyckt sig behöva från olika källor för att beskriva Island.[36]

Dessutom redovisar olika forskare i utgåvorna av Adam av Bremens verk att det inte var ovanligt att de original som Adam av Bremen hänvisar till i verkligheten är förfalskningar.[37]

Det mest markanta frågetecknet är Ansgarsgestalten som sådan och i vad mån Ansgar vrkligen gjort de angivna uppgifterna. Här står och faller Adam av Bremens uppgifter om Sverige på 800-talet med tillförlitligheten hos Rimbert. I uppsatsen har några få frågetecken runt Rimberts Ansgarsuppgifter berörts, resten lämnas f.n. därhän.

Runor och runstenar

Runstenar är ett konkret efterlämnat skriftligt dokument från äldre tider. Problemet är att vi i ytterst få fall vet något om bakgrunden till dokumenten och när de är skrivna. I denna uppsats berörs runstenarna p.g.a. demånga Ingavarsstenarna. Ingvarsstenarna är ett tidigt skriftligt belägg, för ett större händelseförlopp som tycks ha påverkat en stor del av Sverige. Igor/Yngvarr problematiken diskuteras vidare i uppsatsen.

Sagor och sägner

Den tidsmässiga bakgrunden och syftet till källans tillkomst är alltid väsentlig att känna till. När det gäller sagor, sägner, kväden från 1100-talet och framåt så är avståndet till t.ex 800-talet stort. Detta innebär att källvärdet inte är så högt som vore önskvärt. Sago- och kvädesformen innebar i sig en frihet för en dåtida berättare att över- eller underbetona ett händelse, en osäker ätttill­hörig­he. Men den gav också författaren friheten att förtiga eller ändra på sanningen. För mig, ger sagorna oss en möjlig bild av en forntida verklighet. Däremot ger sagorna enligt mitt förmenande en klar bild av hur man vid sagornas nedtecknande ville att denna verklighet skulle sett ut.

Övriga källor

Till kategorin övriga källor räknar jag även Saxo Grammaticus Gestas Danorum. Personligen håller jag helt med Kurt Johannesson som i Saxo Grammaticus verk ser ett diktverk med många små allegorier där författaren i bunden form efter mönster försöker framhäva Absalons syn på den danska historien.[38] Det torde inte råda något tvivel om att Saxo var en lärd man. Däremot är de uppgifter som Saxo lämnar om danska och nordiska historiska skeendet sällan tillfyllest för att ut­göra källor till Nordens äldre historia. Principiellt kan man om samtliga övriga källor säga att: En indiciekedja är aldrig starkare än sin svagaste länk hur många indicier som än staplas på varandra.


3.0 Gahrns  källor och intentioner

Gahrns källor[39]

Skriftliga källor äldre än 1100: Tacitus, Jordanes, Prokopios, Einhard, king Alfreds Orosius, Rimbert, Adam av Bremen

Skriftliga källor yngre än 1100: Påvebrev, Saxo, Sven Aggesen, Historia Norwiae, Svenska Urkunder, Erikskrönikan, Kristoffers Landslag och Prosaiska krönikan, Ericus Olai

Sagor, sägner, kväden:        Beowulfkvädet, Ynglingatal, Ynglingasagan, Heimskringlan samt andra Isländska sago- och skaldeverk

Övriga källor:                          Avhandlingar, publikationer och bearbetningar av ovanstående källgrupper.

3.1 GAHRNS SLUTSATSER I KAPITEL Källorna och deras användning[40]

Arkeologiska fynd och iakttagelser.

I Gahrns värdering av arkeologins användbarhet som källa till den svenska historien saknas en karta som redovisar svenska fynd och tidsperioder.

Guldfynden i t.ex. Götaland ger enligt Gahrn endast en slutsatsen att guld har grävts ner. Fornborgar i olika delar av Sverige ger enligt Gahrn likaledes en säker slutsats: Det har varit orostider. Gahrn kommer i slutet av sitt resonemang fram till att arkeologin endast är en hjälpvetenskap.

 Ortsnamn.

Om ortsnamnsforskning skriver Gahrn ”om riket tillkommit senare än ortsnamnstyperna, kan ju inget politiskt samband finnas dem emellan. Följaktligen kräver tolkningen av orts­namnens uppkomst en bestämd uppfattning om såväl rikets som ortnamnens ålder.” Gahrn skriver att ortsnamnsforskningen endast är en hjälpvetenskap.

Adam av Bremen, Saxo, runstenar och skaldediktning.

Gahrn anser att ”Så gott som alla källor är grovt tendentiösa” Gahrn konstaterar att Adam av Bremen och Saxo är samtida endast med en liten del av de händelser de skildrar. Adam av Bremen beskriver dessutom olika ”gestalter alltefter deras inställning till missionen från Hamburg-Bremen.” I Gahrns avhandling finns ingen analys av Hamburg-Bremenmissionen och den politiska situation i vilken den tillkom och verkade.

 Sagor och sagohistoriska forskare.

Lars Gahrn för ett längre resonemang om sagor som källor till den svenska historien och om de olika sagohistoriska forskarna. Gahrn anser att man måste ”förutsätta att sagaskrivarna har lånat många drag i bakgrundsteckningen från verkliga förhållanden i sin egen samtid eller i förfluten tid.” Bland de uppgifter som Gahrn räknar som trovärda är när sagorna skildrar tingsförhandlingar, ledungståg, lagar, seder och bruk. Gahrn framför att det beskrivna förhållandet eller företeelsen ”kan visas vara sann med hjälp av oberoende och tillförlitligare källor.” Gahrns kriterier för dessa ‘oberoende och tillförlitligare källor’ redovisas inte i av­handlingen. Gahrn slutsats  om sagor är att: ”Ättesagorna, som berättar om isländska händelser, har därför rimligtvis större värde än konungasagorna, som berättar om vad som har skett utomlands.

Historieforskarna.

De flesta historieforskare gör enligt Gahrn tre felgrepp: Frihandsteckning av det som källorna inte berättar om, antaganden som nya antaganden byggs på samt användande av uppgifter utifrån sena sagor, utan att ha dessa bekräftade av en oberoende och tillförlitligare källa.


3.2 Gahrns egen källanvändning

I hög grad präglas Gahrns avhandling av motsägelser mot de egna intentionerna. Exempel på detta är Orosiusöversättningen.[41] Det är anmärkningsvärt att Gahrn kapat i citaten på ett sådant sätt att det är svårt att följa Alfred´s användning av landbegreppen:

Gahrns citat ur Alfred’s Orosius:

Burgunderna ha samma havsarm(Östersjön) i väster, och de ha svearna i norr”-”Svearna ha i söder om sig havsarmen Osti(Östersjön) och öster om dem äro sarmaterna och norr om dem, på andra sidan ödemarken, är Kvänland, och nordväst om dem äro skridfinnarna och i väster nordmännen”. ”I bredd med detta lands(Norges) södra del, på andra sidan fjällryggen, ligger Sveoland, och i bredd med samma lands (Norges) norra del är Kvänland” – ”Därpå, näst efter Bornholm hade vi om babord de länder, som heta Becinga eg och Meore och Eovland och Gotland, och dessa länder höra till svearna”.

Alfred Orosius text: 

 ”Burgundan habbað þone (ilcan) sæs earm be westan him; Winedas; Sweon be norþan; be eastan him sint Sermende, be suþan him Surfe. Sweon habbað be suþan him þone sæs earm Osti; be eastan him Sermende, be norðan him ofer þa westenne is Cwenland; be westannorðan him sindon Scridefinnas; be westan Norðmenn”[42]

”He sæde ðæt Norðmanna land wære swyþe lang swyðe smæl……Ðonne is toemnes þæm lande suðeweardum, on oðre healfe þæs mores, Sweoland, oþ þæt land norðeweard; toemnes þæs lande norðeweardum Cwena land.”.[43]

”Weonoðland him wæs on steorbord on bæcbord him wæs Langaland Læland Falster Sconeg, þas land eall hyrað to Denemearcan. Þonne Burgenda land wæs us on bæcbord þa hybbað him sylf cyning. Þonne æfter Burgenda lande wæron us þas land þa synd hatene ærest Blecingaeg Meore Eowland Gotland on bæcbord, þas land hyrað to Sweon.”[44]

ung. översättning: Burgunderna har i väster sjötarmen och Winedas, Sweon  i norr och öster om sig Sermende, i söder finns Surfe. Sweon har söder om sig sjöarmen mot Osti, i öster Sermende och norr över Cwenland, i nordväst finns Skridfinnar och i väster Nordmän.

 Han sade att Nordmannalandet var mycket(jfr nuv. begr. svaert=mycket) långt och mycket smalt…..Sedan finns landet (markerna) sydöver och (längs) den ena hälften på andrasidan hedarna, Sweoland, och landet nordöver gränsar till Cwena land.

Weonodland fanns på styrbordssidan och på babordssidan låg Langeland, Laeland, Falster och Skåne, länderna(=markerna) som hör till Denemearcan, Sedan(= därefter) såg vi Burgenda land på babordssidan som han(udnerförstått berättaren Wulfstan) själv kom ifrån, Sedan efter Burgenda lande hade vi först Blekinge, Möre, Öland och Gotland på vår babordssida, länderna(=markerna) hör till Sweon.

Det är inte lätt att ur Gahrns citat se hur king Alfred använde olika land/rikesbegrepp. Själv finner Gahrn uppgifterna i Alfred´s Orosius ”intetsägande”. Det enda som är klart enligt Gahrn är att svearna(Sweoland) måste bott i Mellansverige på Alfreds tid. ”Eftersom Kvänland ligger mitt för nordnorge och södra Norge mittför Sveoland”.[45]

Lars Gahrn skriver att Alfred´s Orosius ”tarm av Östersjön” kanske avsåg Mälaren.[46] Om Gahrns slutsats, att svearna på 800-talet går att knyta till Mälardalen, skall vara trovärdig så kräver den att två förutsättningar är uppfyllda:

 P1     Att Sweoland och Sweon avser exakt samma substantiv.

P2     Att båda begreppen avser ett geografiskt område som hade sin sydligaste punkt där Mellansverige slutar.

Gahrn har inte lyckats bevisa att P1 är sann. Om P1 inte är bevisad, så faller även P2. Utifrån Alfred’s Orosius är det precis lika troligt att ”Sweon” avser ett större område/rike som att det avser ett enda folkslags avgränsade område.

Om det är så att Alfred med ”Sweon” avsåg ett landområde, jämför Alfreds uppräkning av Blekinge, Möre, Öland Gotland som områden som tillhörde Sweon, så är detta ett bevis för att P1 och P2 är falska. Om det däremot är så att Alfred med begreppet avsåg ett område som var befolkata av ”svear”, så har Lars Gahrn ändå inte lyckats bevisa var detta område var beläget på 800-talet. Med andra ord även om P1 i en framtid skulle gå att bevisa som sant, så innebär detta ändå inte att P2 sett ur king Alfreds perspektiv nödvändigtvis är sant. Det går heller inte att utesluta, att begreppet Sweoland kan ha varit ett dåtida begrepp, som motsvarar våra dagars Svealand.

Den av Gahrn analyserade texten räcker med andra ord inte till att bevisa att begreppen är likvärda.  Gahrn har således varken bevisat vilket område som Sweoland omfattade på king Alfreds tid eller att svearna var de som dominerade Sverige på 800-talet.

 Ynglingatals ortsnamn

Gahrn kritiserar forskare som använder sig av ”antaganden byggda på antaganden”. Det är därför anmärkningsvärt att han använder den principen, som han kritiserar när andra forskare använder. Ett exempel bland många på detta är när Lars Gahrn med hänvisning till Ynglingatal konstaterar att fyra ortnamn i YT är identiska med nuvarande orter i mellersta Uppland.[47]

Lars Gahrns identifiering av orterna som uppländska, förutsätter att han har ett klar uppfattning om rikets och ortnamnens ålder.[48] Denna uppfattning har Lars Gahrn inte redovisat i avhandlingen. Endast vid ett tillfälle redovisar Lars Gahrn någon egen uppfattning om ortsnamns åldrar. Det är när han diskuterar ”Lilla Svitjod”, Sveaskären. Då skriver Gahrn om ett ortsnamn från 1200-talet: ”det är rimligt att antaga att de har gammal hävd – nästan alla ortnamn är ju äldre än äldsta belägget. Namnen ger stöd för uppfattningen att de egentliga svearna bodde i Mälardalen.[49]

 Det är anmärkningsvärt att nutidaortsnamn, som Lars Gahrn inte ens belägger att är identiska med ortsnamn på 1000-talet, kan anses vara bevis för ortsnamn på 800 och 900-talen. För att Gahrns slutsatser skall vara vetenskapligt säkra, krävs det att tre premisser samtidigt är sanna:

P1     Att Tjodolf från Hvin hade säkra och oberoende källor från 500-talet som han byggde på

P2     Att ortnamn på 800-talet avsåg samma orter som dem vi numera känner med samma namn.

P3     Att Tjodolf från Hvin i Norge(som levde på 900-talet) var väl bekant med ortsnamnen Föret, Skuta, Vendel och Uppsala från en mycket begränsad del av det avlägsna Sverige.

Vi har ingen känd oberoende källa som tyder på att Tjodolf från Hvin hade säkra och oberoende källor till grund för sitt kväde. Således är P1 (så vitt vi vet) osant. Betr. Det kan vara så att Föret, Skuta, Vendel och Uppsala kan ha haft samma namn före år 1000, som i senare tider. P2 kan vara sann eller falsk, vi kan inte fastställa det utifrån nu kända fakta. Ett sådant samband är dock på intet sätt bevisat. Det är däremot tveksamt om Tjodolf från Hvin var så väl bekant med Uppland att han kände små orter i Uppland vid namn. Utifrån ett rimlighetsperspektiv torde P3 vara osann. Slutstsen blir därför att Ynglingatals ortsnamnsuppgifter i varje fall i detta avseende är otillförlitliga.


Yngre källor används för att bevisas äldre historiska samband

Lars Gahrn kritiserar andra forskare när de använder cirkelbevis. Det är därför förvånande att han själv inte tvekar att dra slutsatser om äldre tider utifrån senare tiders förhållande. Speciellt gäller detta när Lars Gahrn försöker bevisa äldre svenska kungars knytning till olika landsdelar.

Mest markant är denna analysmetod, när Gahrn använder källmaterial från Knut Eriksons tid (~1167-1196) för att bevisa att sven­ska kungar från Olof Skötkonung och fram till Erik Läspe och Halte varit knutna både till Svealand och Götalandskapen.[50] Denna slutsats kräver som utgångsfakta en premiss:

 P1:     att sambandet mellan Svealand och Götaland varit likartat för en svensk kung vid 1000-talets början och 1100-talets slut.

Om det är så att en svensk kung på 1100-talets slut och en annan svensk kung på 1000-talets början inte varit knutna på ett likartat sätt med Svealand och Götaland, så är inte P1 sann. Detta innebär att hela Lars Gahrns slutsats faller om P1 är falsk.

 För att kvarlevor från 1100-talets slut skall kunna användas för att bevisa vilka landsdelar en kung runt 1000 var knuten till, krävs att det rådde ett likartat samband mellan samma landsdelar under de olika tidsperioderna. Dett ingår i det som skall bevisas. Med andra ord har Gahrn använt sig av ett cirkelbevis för att bevisa sin slutsats.

Gahrns källkritik vid användning av äldre källmaterial

Lars Gahrn kan värdera samma källas uppgifter helt olika utan att redovisa varför källans uppgifter inte bör värderas på samma sätt. Ett exempel på denna diskutabla källkritik, är när Gahrn försöker förklara Adam av Bremens få uppgifter om ärkebiskop Unni.[51]

Gahrn skriver i inledningen av avhandlingen:

Att källorna till den äldsta historien är ytterst bräcklig framgår vid blotta eftertanken och ännu mer vid närmare granskning. Om man skall tänka sig att pressa en källa – vilket man nästan aldrig bör göra -, måste denna vara utomordentligt tillförlitlig.[52]

 Men beträffande Adam av Bremens uppgifter om ärkebiskop Unni skriver Lars Gahrn:

År 918 blev Unni ärkebiskop i Hamburg-Bremen. Adam av Bremen har icke många upplysningar om honom, ty Adam skrev 150 år efteråt.”[53]

Om det nu är så att Adam av Bremen inte kunde lämna många upplysningar om ärkebiskop Unni där­för att Adam levde 150 år efteråt, hur är det då möjligt att fästa större tilltro till Adams uppgifter om 800-talets Sverige som ligger ännu längre tillbaka? Utöver Rimberts Vitarii Ansgarii refererar Adam av Bremen få andra 800-tals källor för sina kunskaper om Sverige och svenskar.

Om det å andra sidan är så att Adam av Bremen hade fler uppgifter om ärkebiskop Unni men valde att inte använda dessa är det i sig förvånande. Varken det ena eller det andra förhållandet utgör i sig ett bevis för Adam av Bremens tillförlitlighet. Det är därför anmärkningsvärt att Gahrn inte ens diskuterat varför han anser det rimligt att Adam av Bremen hade mindre kunskap om Unni än om Ansgar och Rimbert.

Gahrns källvärderingav ättesagor, kungasagor etc.

Gahrn skriver i sin källvärdering att:

 ”Ättesagorna som berättar om lokala och inom en mindre grupp väl­kända händelser rimligtvis har större värde än konungasagorna, som berättar om vad som skett utomlands.[54]

Hur är det med de olika sagornas tillförlitlighet? Ättesagorna har muntligt traderats innan de nedtecknades inom Island från 1100-talet och framåt. Landnámabók som behandlar kolonisationens tid(~870-950) är skriven lokalt nära källan för de muntliga traderingarna. Om det är så, att de isländska ättesagorna är relativt tillförlitliga, då borde Landnámabók åtminstone vara minst lika tillförlitlig som ätte­sagorna. Ättesagorna har större avstånd i tid, det som berättas sker sällan enbart lokalt på Island – allt talar till Landnámabókens fördel. Vi prövar Landnámabókens  tillförlitlighet.

P1          Ättesagor om isländska händelser har större källvärde än kungasagorna

P2          Landnamaboken är en lokalt skriven isländsk berättelse om isländska händelser

S1:          Landnamaboken har större källvärde än de olika kungasagorna.

Daterbara gravplatser eller husgrunder på Island stämmer dåligt med de förväntade uppgifterna från ättesagor och Landnamaboken. De flesta av husgrunderna på platser som finns omnämnda i Landnamaboken är avsevärt yngre än de på 1100-talet skrivna uppgifterna säger. Det finns husgrunder på Island som är avsevärt äldre än den s.k. landnama­tiden. Varken dessa platser eller flertalet av de gårdar som kan dateras till landnamatiden är bland de orter som Landnamaboken nämner.[55]

P3          Landnamaboken berättar om var de första invandrarna byggde sina gårdar.

P4          Husgrunder på de platser som omnämns i Landnamaboken är inte från Landnamatiden.

S2          Landnamaboken kan inte anses vara speciellt tillförlitlig m.a.o. källvärdet är lågt.

 Detta innebär att vi inte kan lita på Landnamabokens uppgifter om människor och orter lokalt på Island. Detta gör inte att trovärdigheten ökar för andra källor som inte är lokala. Utifrån ovanstående analys fås två premisser.

P5(=S2)          Landnamabokens källvärde är lågt

P6(=S1)          Landnamaboken har större källvärde än de olika kungasagorna.

S3               Kungasagorna har lågt källvärde.

M.a.o. torde källvärdet hos namn och ortsuppgifter som återges i kungasagorna vara låg. Detta medför: När de isländska sagorna berättar om sven­ska förhållanden före år 1000, så är sagornas källvärde lågt eller tvivelaktigt. Aldrig så många sagor nedtecknade på 11-1200-talet bevisar därför inget om svenska förhållanden varken på 500-talet, 800-talet eller 1000-talet.


3.3        Kommentarer

Arkeologi och/eller skriftligt material

Lars Gahrn betraktar arkeologi enbart som en hjälpvetenskap till historien.[56] Ofta överenstämmer de arkeologiska och de skriftliga källorna med varandra. För svenskt 800-tals vidkommande finns det exempel där arkeologiska fynd och skriftliga källor talar i samma riktning, nämligen inom det rusiska riket.

Tyngdpunkten låg först i Staraja Ladoga/Novgorod området och senare i Kiev.[57] Staraja Ladogas äldsta delar är dendrologiskt daterade till 750-760.[58] Flera av fynden tycks visa att skandinaviska vikingar reste i österled redan vid den tiden.[59] Omkring år 760 startade den internationella handeln med Bysans. Staraja Ladoga var på  850-talet nordöstra Europas största stad.[60]  Här stämmer arkeologi och olika ryska annaler.[61]

Runt år 900 flyttades maktcentrt över från Staraja Ladoga och Gorodische till Novgorod. Novgorod hade byggts på 500-talet av östbaltiska och finno-ugriska folkstammar.[62]  När nordbor slog sig ner i Novgorod så växte både staden och samtidigt det rusiska väldet. Novgorod blev en storstad med fast bosättning. Här fanns handel och tillverkning av skor, grovsmederi, finsmederi, kopparsmed, silversmed och smyckestillverkning.[63] Det stämmer med uppgifter om Novgorods utbyggnad i Nestorskrönikan. Arkeologi och skriftliga källor övernstämmer således även här. Härutöver finns nordmennen/rhos omnämnda i både arabiska och grekiska källor.

Gahrns huvudkällor i avhandlingen

Gahrn bygger genomgående hela avhandlingen på att tre huvudkällor är tillförlitliga: Rimberts Vitarii Ansgari, Adam av Bremens Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar samt Ynglingatal. Dessa tre huvudkällor stöttar han sedan upp med referenser till ett stort antal sagor, sägner och svenska forskares analyser. Gahrn återkommer upprepade gånger i avhandlingen till Upplands och svearnas betydelse i äldre tider samt sambandet svear- Uppland/Mälardalen. Fyra huvudpremisser tycks utifrån Gahrns resonemang ligga till grund för dessa resonemang.

P1     Uppsala högar vid Gamla Uppsala hör till de största i Sverige.

P2     Vid Uppsala högar finns ett stort gravfält som år 1709 hade 800 gravar

P3  Gravfältet vid gamla Uppsalas högar visar att stormän eller kungar låtit uppföra högarna.

P4     Någon annan ort vid namn Ubsola som kunde kalla urbs(stad) fanns inte på Rimberts tid.

P1 är sann. P2 är omöjlig att besvara med sant eller falskt. Gahrn lämnar uppgifter om gravantalet år 1709. Dessa uppgifterna går inte att få bekräftade utifrån någon av Gahrn angiven källa. Om det finns en heltäckande arkeologisk rapport  som undersökt åldern på de nu försvunna gravarna,  har Gahrn inte redovisat denna källan. P3 är sann tills motsatsen är bevisad. P4 är däremot en uppbart falsk utsaga. Det fanns flera orter i landet med beteckningen Ubsola som är den som förekommer mest i äldre källor. Om de övriga orterna varit små eller stora kan vi däremot inte uttala oss om innan omfattande utgrävningar har gjorts även på dessa platser. Med andra ord så har Gahrn inte prövat källornas källvärde och testat sina slutsatser utifrån ett logiskt rimlighetsperspektiv. 


4.0 Gahrns Kapitel: Svearna

 Gahrns källor

Skriftliga källor äldre än 1100: Tacitus, Jordanes, Einhard, Orosiusöversättningen, Rimbert, Adam av Bremen

Skriftliga källor yngre än 1100: Påvebrev, Saxo, Sven Aggesen, Svenska Urkunder, Erikskrönikan, Kristoffers Landslag och Prosaiska krönikan, Ericus Olai

Sagor, sägner, kväden:                  Ynglingatal, Snorre Sturlasson, Andra västnordiska källor

Övriga källor:                                    Ottar och Ottarshögen, Ortsnamn, Ludgostenen, Lilla Svitjod och Sveaskären, Särsvear och uppsvear samt referenser till olika forskare(främst svenska).

4.1 Gahrns frågeställningar

Vilka områden innefattas i begreppen Svetljud, Svearike och Svealand?

Hur används svearnas namn?

Vad betecknar i dessa fall orden stam och folk?

 4.2 Gahrns slutsatser utifrån olika källor

Svear – Sveonbegreppen

Lars Gahrns slutsats: Tacitus talade om svearna.[64] Gahrn hänvisar till ”svearna bor ute i själva havet” och tolkar detta som att Tacitus talar om svear.[65] Gahrn anser vidare att Jordanes ”Suehans” är ett gotiskt uttryck för svear. Han är dessutom säker på att ”Suetidi” är ett förvrängt Svetjud.[66]

Lars Gahrn skriver: ”Utifrån Einhard och Orsiusöversättningen kan vi visserligen inte sluta oss till mer än att svarna har bott i Östsverige.[67] Gahrn får fram denna slutsats genom att använda följande resonemang:

1)      I Vita Karoli Magni beskriver Einhard, en havsbukt från Västerhavet mot öster. ”Dani ac Sueones” som kallas nordmän bebo nordstranden och alla öarna i bukten. Gahrn tolkar texten som att ”där danernas område slutar där börjar svearnas”.

2)      Gahrn refererar delar av Alfreds Orosius i översättning. Texten är som tidigare nämnts starkt förkortad och felciterad. Alfred använder begreppet ”Sweon”. Gahrn tolkar Alfreds ”Sweon” som svear. Gahrns slutsats blir. ”Svearna bor söder om kvänerna, endast ödemarken finns emllean. Svearna bor väster (? trol. tryckfel förf. anm.) om Södra Norge och norr om Östersjön.” Detta pekar enligt Gahrn på ett nordligt bosättningsområde inom Östsverige.[68]

Lars Gahrns slutsats: Det går att fastställa att svearna på 800-talet bodde runt Birka. ”Tack vare Rimbert kan de (svearna förf. anm) knytas till Birka med omnejd, och tack vare Ynglingatal kan de knytas till mellersta Uppland.[69] Denna slutsatsen når Gahrn via följande resonemang:

1)      Rimbert skrev ”poris regni ipsorum”. Detta tolkar Gahrn som att ”Birka är svearnas rikes hamn”, ”Populus suenum”…”gens Sueonum” Får Gahrn att dra slutsaten: I Birka bodde Sveafolket. Eftersom Birka enligt Gahrns uppfattning låg på Björkö, så får Gahrn svearna knutna till Mälaren på 800-talet.[70]

2)          Ynglingatal är enligt Gahrn diktad i slutet av 800-talet. Gahrn anser att Ynglingatal är en av få källor, som berättar om ”tidens historia”. Gahrn återger ortsnamnen Uppsala, Vendel, Fyris, Skuta, Lovund och Ränninge ur Ynglingatal. Gahrns slutsats är att åtminstone Uppsala, Fyris och Skuta men troligtvis även Vendel är identiska med platser med samma namn i nuvarande Uppland. Utifrån den slutsatsen drar Gahrn drar slutsatsen: ”att Ynglingatal återger det som man på 800-talet visste, näm­ligen ”att mellersta Uppland sedan länge hade varit en av svearnas bygder och konungaättens hemvist”[71]

Lars Gahrn skriver: Adam av Bremen anger på 1000-talet att svearna hörde hemma i Birka och norr därom.[72]

Det Adam av Bremen skrev var ”Postea longis terrarum spatiis regnant Sueones usque ad terram feminarum.” Enligt Gahrn betyder Sueones svear. Kvinnornas land (Kvänland) anser Gahrn låg i delar av Finland. Gahrn översätter texten med ”därpå bebo svearna väldiga områden ända fram till kvinnornas landGahrns slutsats: Svearnas egentliga område var ”området norr om Birka och det sträckte sig till Kvänland i norr”.[73]

Svetjud, Svearike och Svealand

Gahrn anser att Ludgosteen är värdefull eftersom den ger ett ‘tidigt” belägg för namnet Svitjod.[74] Texten lyder enligt Gahrn ”dogo i Danmark. De voro mäktiga i Röninge och de rikaste i Svitjod”. Sven B.F. Jansson har inte lyckats tidsbestämma stenen. Gahrn tror att stenen som ”äldst” är från 900-1000 talet. Gahrn redovisar texten ”dogo i Danmark. De voro mäktiga i Röninge och de ras­kaste i Svitjod”. [75] Lars Gahrn avser att sambandet Svear och Uppland är klart bekräftat. ”Alla forskare har varit eniga om att redan Tacitus sveoner bodde i Uppland.[76]

Lars Gahrns slutsats om Svetljuds utsträckning: ”Endast två områden räknas aldrig ifrån begreppet Svetjud, nämligen Västmanland och Uppland[77] Till den slutsatsen kommer Lars Gahrn genom att räkna upp de landskap som inte räknades till Svitjod:

1)  Landet söder om Birka kunde inte räknas till Svearnas område enligt Adam av Bremn, men ”Enligt andra källor kunde Södemanland dock räknas till Svitjod.”

2)  Utifrån Snorre Sturlasson, Fagerskinna samt svenska urkunder drar Gahrn slutsatsen ”Närke räknades inte till Svitjod.”

3)  Om Gästrikland skriver Gahrn ”Gästrikland räknades inte till Svitjod.” I sin argumentation för slutsatsen refererar Gahrn till: En okänd isländsk källa ~1150, Saxo, Snorre Sturlasson samt Fagerskinna.

4)  Lars Gahrn hämtar stöder för att Ångermanland inte räknades till Svetjud i Håkons saga och Historia Norwegiae. ”Ångermanland räknades inte till Svetjud.”

5)  Slutligen kommer Lars Gahrn till frågan om Dalarna räknades till Svetjud. ”I Sverres saga betecknas Järnbärarland dock som en utbygd, och Eric Olai skiljer bestämt mellan Svetjud och Dalarna.”

6) Snorre Sturlason(1240) använde begreppen ”Sviaveldi, Svithjodh, Sviaríkí” i olika sagoverk. Eftersom Sveavälde(Sviaveldi) nämns tillsammans med Norge och Danmark så omfattar Sveavälde i äldre tider hela Sverige.

7) Lars Gahrn utgår även från ”Lilla Svitjod”, ”Sveaskären” en holme i Mälarinloppet. Enligt Gahrn har denna kallats ”Litlae Swethiuth”. Sven Tunberg tolkade namnet som att ”Sveaväldets kärnpunkt” ”var inom räckhåll” från holmen.[78] Gahrn försöker stärka upp resonemanget om Lilla Svitjod med hjälp av Erikskrönikan(1320-talet) samt Orkneyingasagan. Gahrns slutsats är att ”namnen kan beläggas först ganska sent, nämligen på 1200-talet, men det är rimligt att antaga att de har gammal hävd – nästa alla ortnamn är ju äldre än äldsta belägget. Namnen ger stöd för uppfattningen att de egentliga svearna bodde i Mälardalen.

8)  För att ytterligare understryka slutsatsen och sambandet svear-Mälardalen, använder Lars Gahrn sig av referenser till urkunder från 1258-1358, Kristoffers landslag, Prosaiska krönikan samt historikern Ericus Olai.


Svear och Götar

Ytterligare stöd för sin uppfattning om Svetljud och dess överhöghet över Götaland hämtar Lars Gahrn i Påvebrev från 1164-1182. ”tam in Suetia, quam in Gothia” tolkar Gahrn som ”i Svetljud och i Götaland” ”per regna Danorum, Noruegensium, Guetomorum, & Gothorum” tolkar Gahrn som ”Guetomorum är felskrivning för Suetorum” Gahrn drar slutssatsen att:”Fastän Sverige vid denna tid bevisligen var ett rike, talas alltså om Svetjud och Götland, ja, rentav om svearnas rike och göternas rike.[79]

Saxo skrev att Norge gränsar till ”Sueia Gothiaque” Lars Gahrn tolkar detta som Svetjud och Götland. När Saxo skriver ”Gotthorum rex” och ”Sueonum rex” samt för den sistnämnde ‘kungen’ även begreppet ”Suethie rex”, drar Lars Gahrn slutsatsen att Saxo talar om Svejud och Götland som två sidoordnade begrepp där ”Suetia även kan omfatta både Suetia og Gothia”[80]

Det fanns även ett ”Svitjodh in mikla eda kalda” som Gahrn noterar att det låg norr om Svarta Havet och att ”Det är känt att svenskarna varit inflytelserika i Ryssland, och det är möjligt att Ryssland därför fått detta namn”.

Gahrn skriver vidare:

Det heter att för konung Yngvars tid an­fölls Svearike ofta. Härav kan inten utläsas om områdets omfattning. När Snorre låter Torgny lagman säga att Erik segersäll, ‘ökade svearnas rike (ríkí Svia) och värjde det kraftfullt‘ (Gahrn refererar till Ynglingasagan och Olof den Heliges Saga), står det emellertid klart att även nyerövringar – följaktligen hela riket – räknades in i begreppet svearnas rike”.[81]

Bland de källor som Lars Gahrn dessutom refererar till finns

1) ”en tidig isländsk källa utan känd författare” från 1150 talet, som enligt Gahrn säger att Götaland låg öster om Göta Älv. (Gahrn har inte gett någon referens eller ledtråd var denna upgiften går att finna.)

2) Hallredar saga, Hakonarsaga, Knytlinga saga, Sögur danakonunga samt Gull-Thoris saga.

Stam och Folk

För begreppen särsvear och uppsvear, hänvisar Gahrn till en runsten på Lålland(Danmark) där det står ”sutrsuia”. Gahrn tolkar tekten som ”särsvear’. Därefter konstaterar han att detta ”säger bara att somliga svear har haft ett särnamn”.

Andra källor som Lars Gahrn använder för att söka resonemanget runt särsvear/uppsvar är Adam av Bremen. Adam använde begreppet ”Sueones ulteriores” som Gahrn i sin tur anser betyder de bortre svearna. Gahrn hänvisar även till Snorre Sturlassons, Upplandslagens och Södermannalagens användning av begreppet uppsvear.

Gahrn drar slutsatsen: ”Namnet svear kunde användas om samtliga invånare i riket. Man kunde visserligen närmare angiva vad för slags svear götarna var genom att kalla dem götar, men man kunde inte närmare angiva vad för slags svear svearna var genom att kalla dem svear. Följaktligen fästes tillägget upp- vid folknamnet”.


4.3 Kommentar

Svear, Suenos, Suebos, Suion

Tacitus talar om svear enligt Gahrn. Tacitus skrev:

”Suionum hinc ‘civatates, ipso in Oceano, practer viros armaque classibus valent….quia subitas hostium incursus prohibet Oceanus”[82]

Utifrån Tacitus andra användningar av begreppen ”Suenos”, ”Suebos”, ”Suion” är detta inte en självklar översättning.[83]

Lars Gahrns slutsats förutsätter att ‘svear’ under de första århundradena var ett lika välkänt begrepp som goterna. Slutsatsen kräver vidare, att det är bevisat att Suionum inte kan ha varit ett gemensamt namn för flera folkstammar som bodde inom ett större landområde. Bortsett från Tacitus användande av begreppen finns, så vitt jag kunnat finna, ingen källa som identifierar ‘svear’ som den största och dominerande folkgruppen i Skandinavien under den aktuella tidspreiosen.

Lars Gahrns resonemang förutsätter dessutom begreppet ‘svear’ går att knyta till Mälarområdet, även då stora delar av Uppland låg under vatten. Om det var så att svearna var knutna till Mälardalen på Tacitus tid, samt att svear var lika välkända som goterna, så innebär detta i sig att svearna torde ha varit bosatta inom samma område även före Tacitus tid. Om det å andra sidan är så att svearna inte går att knyta till Mälardalen vid den tiden, så uppstår frågan var fanns svearna då? Med andra ord, om Tacitus avsåg senare tiders svear ~ ‘svenskar’, d.v.s. ett begrepp som täckte ett okänt antal folkgrupper med eller utan gemensamt försvarsförbund eller rike, så uppkommer frågan: Var bodde svearna när vattennivån var mer än 12 m högre i större delen av Uppland? 

Suenos, Suion hade enligt Tacitus i norr folkstammen Sitonerna. Om Sitoner motsvarar 11-1200 tals begreppet för folk boende i Svithod lämnas till senare forskning att fastställa. Tacitus skriver att suionerna i större frågor ansluter sig till sitonerna. Om vi skall tro på dessa Tacitus utsagor, så innebär detta konkret att suioner och sitoner för Tacitus inte kan ha varit två skilda ord för ett och samma begrepp.[84] Detta innebär att suioner och sitioner åtminstone tillhör skilda folkstammar. Med Lars Gahrns beteckningar i övrigt skulle detta innebära att Svithodbor inte räknas till Svear.

Utifrån Tacitus texter är dt möjligt att dra en säker slutsats: Suioner och Sitoner tillhör inte samma folkstam. Om Tacitus texter är tillförlitliga, skulle detta i så fall kunna tyda på att ett försvarsförbund mellan olika landsdelar/folkstammar inom ‘Sveriges område’ kan ha existerat redan under Tacitus tid.[85] Vid studie av Tacitus texter, går det dessutom inte att utesluta att Suenos och Suion kan ha använts som ett gemensamt områdesnamn för ett antal folkstammar/grupper.

Det finns många andra små frågetecken och brist på stringens i Lars Gahrns analyser. Om Einhard med ‘nordstranden’ menade ‘Östersjäns västra sida’, som Lars Gahrn anser.[86] Var menar Gahrn då att danskarna bodde längs Östersjöns västra strand på 800-talet? När Lars Gahrn kapade citaten ur King Alfred:s Orosius, så undanhåller han också läsaren möjigheten att se att Sweon används som likvärdigt med Denemearcan (Danmark).[87] Konkret betyder detta att Gahrns citat kan tolkas helt annorlunda än vad texten i Alfreds Orosius kan, om den citeras i sitt rätta sammanhang. Detta innebär att det inte går att utesluta att det under King Alfreds tid fanns ett rike som kallades ‘Sweon’ eller att ‘Sweon’ avser ett områdesnamn i stil med ‘Södra Skandinavien’.

Vid en jämförelse mellan våra grannländers landsnamn, finner vi varken i det danska eller norska landsnamnen någon känd, eller antyd koppling , till ett folkslag eller en kungaätt. Skriftliga källor och empiri i Sveriges närhet ger således ingen grund för att avgöra om ‘svear’ gav Sverige sitt namn eller om ett område som kallades Sverige fav innevånarna, av olika folkstammar(?), ett gemensamt namn.


Svithiod, svetjod, svitjod

Gahrn utgår från flera senare källor för att fastställa att Svitjod och Birka går att knyta till Mälardalen på 800-talet. För att Gahrn skall göra detta troligt, måste han kunna visa på minst ett belägg för att båda begreppen säkert går att knyta specifikt till Mälardalen innan 900-talet. Vilka bevis för då Lars Gahrn fram för detta samband? Einhards Vita karoli Magni[88] samt Rimberts Vita Ansgari[89] är var för sig två interessanta källor som tillkom nära den tid då romersk-latinska påvekyrkans auktoritet och överhöghet hotades från Bysans men även av tyska kristna grupperingar.[90] Utifrån Einhards Vita är det omöjligt att finna ett belägg för Lars Gahrns tes. Rimberts uppgifter är viktiga för svenskt vidkommande. Inte heller Rimbert lämnar någon exakt geografisk uppgift som konkrt fastställer var Ansgars Birka låg. Lars Gahrn drar sina slutsatser genom att förutsätta, att Ansgars Birka är samma ort som Björkös Birka. Gahrn kan ha rätt i sitt antagande, men det innebär inte att han bevisar var svearna bodde under 800-talet. Hur många fynd som än görs vid utgrävningen av Birka på Björkö i Mälaren, så bevisar inte fynden i sig att Björkö Birka är Ansgars Birka. För att ett vettenskapligt säkert bevis ska föreligga krävs att det går att identifiera ett föremål som varande Ansgars.[91]

När Gahrn använder sig av sagor och olika senare källor för att bevisa ett äldre samband mellan Svitjod och Mälaren är detta något förvånande. Gahrn använder metoder för  att stödja sin uppfattning att ‘svearnas och Svitjods’ sedan gamla tider går att knyta till Mälardalen. Det finns dock andra tolkningsmöjligheter till det framlagda materialet. De ”belägg” för Svitjod som Gahrn fört fram, skulle lika väl kunna vara ett belägg för ett Svitjod som motsvarades av nuvarande Södermanland:

Runstenen som Gahrn hänvisar till finns i Södermanland

Magnus fick 1275 Swidhiod ok Upsala

Från Bjälbo skickar Erik och Valdemar sina män ‘up i Swerike’ och red själva med få män ‘wp i Stidhi(W)dht” när de red till sin gård Hundhamra i Botkyrka som ligger i Sörmland.

Gahrns källor skulle alltså få samma värde om Swithiod avsåg Södermanland i stället för Uppland. De av Gahrn presenterade bevisen visar endast att ett Svitjod enligt 1200-talets föreställning legat norr om Tiveden och Kolmården.

 ”Svitjodh in mikla eda kalda”

Svenskt inflytande i vikingatidens Ryssland

Lars Gahrn noterade att det svenska inflytandet varit stort i vikingatidens Ryssland. Om Gahrn gjort en undersökning av skriftliga källor som berättar om svenskar i österled, så redovisas den analysen inte i avhandlingen. Utifrån rusiskt och arabiskt källmaterial och bearbetningar av detsamma, går det inte att utesluta att Sverige på 800-talet kontrollerade ett större landområde i Östeuropa.

Ruserna skapade ett stort rike som av greker och araber ibland jämfördes med det Bysantinska riket. De äldsta källorna omnämner tre nordbor som bosatte sig i Staraja Ladoga och Novgorod: Rurik (Rus Erik?), Oleg (Helge) och Igor/Yngvarr (Ingvar?). Oleg och Igor gifte sig med slaviska prinsessor. När ruserna utvidgade sitt område tycks de skandinaviska prinsarna ha fått ökad makt i östra Europa.

Ett exempel på detta är  fredstraktatet mellan ruser och Bysans år 907: ”Oleg ordered that 12 grinas be given per rowlock in the 2000 vessels and then established pay­ment be made for Rus gorods; firstly for Kiev, then for Chernigov, for Pereyaslavl, for Polotsk, for Rostov, for Lubech and other gorods, because the grand princes, who were under Oleg, sat in these gorods”. (gorods~handelsstäder)[92] Om det rike som Oleg(även omnämnd i Khazardokumentet) ledde var en federation där Oleg styrde över ett antal handelsstäder är för närvarnde omöjligt att avgöra. Enligt en del forskare lydde Novgorod vid denna tiden direkt under Sverige.[93]

Stora områden tycks utifrån olika samtida källor ha varit skattskyldiga till ruserna. Ruserna kan ha kommit från hela eller delar av Sverige. En källa anger att de kom från en ö som var tre dagsmarscher stor.[94] Vilka ruserna var är inte denna uppsats uppgift att fastställa. Däremot är det en brist i Gahrns avhandling, då han inte undersökt de källor som finns om ruserna och det eventuella svenska sambandet. I Wend finns det uppgift om att de wendiska prinsar kom över vattnet och hämtade skatt från Wends smeder.[95] Även varjagerna kom över havet och hämtade skatt av slaverna i Novgorod, Meshcera och Krivich.[96]

Ett flertal dokument berättar om rusiska anfall mot arabiskt och bysantinskt område under slutet av 800-talet och början på 900-talet. Källorna berättar om en rusisk kung/överkung (ibland kallad kongirr) som hette Igor eller Yngvarr. Ur källorna växer bilden fram av en rusisk kung som levde från slutet på 800-talet och fram till ~940. Denne Igor/Yngvarr lyckades samla mycket folk för sina olika härjnings och krigståg. Det finns uppgifter om att upp till 30.000 människor kan ha deltagit i det största tåget. Klart är att kungens härjningståg går att följa från Östersjöområdet och ner till Svarta Havet, Bysans, Kaspiska havet m.m. Anfallen finns bevarade i grekiska, arabiska, rusiska och kazariska källor. Norah Chadwick antar, attt skandinaviska ruser redan 773 kan ha stött den bysantinske kejsaren Konstantin i dennes strider mot Bulgarerna.[97] Stödet för Bysans kejsare upprepades på 800-talet.[98] Det finns många källor som beskriver andra och återkommande rusiska härtåg i Svarta havsområdet.[99]

År 941. skrev biskop Liudprand från Cremona:

These people had a king named Igor[100] who got together a fleet of a thousand ships or more and sailed for Constantinople.[101]

Det är märkligt att Ingvarstågen, som omnämns på de s.k. Ingvarsstenarna, av flertalet forskare förläggs 100 år efter det att en Igor/Yngvarr som enligt ett stort antal skriftliga källor ledde stora härjningståg i de aktuella områdena dött. Här går det inte att utesluta att senare sagoförfattare och forskare kan ha feldaterat Ingvarsstenarna.

Arkeologiska utgrävningar i Ryssland visar att etablerade kontakter med Skandinavien förekom långt innan vikingatiden t.o.m. innan folkvandringstiden.[102] Totalt har fler skandinaviska fynd gjorts i Ryssland än alla de skandinaviska fynd som hittats i hela Västeuropa.[103] En tidig kontakt väg tycks ha gått via det baltiska området ner mot Bysans. Utifrån nu kända källor är det omöjligt att avgöra om ruser, wendiska prinsar och varjager tillhörde samma folkgrupp. Det går inte heller att utifrån nu kända dokument avgöra om rusernas huvudort utanför Ryssland låg på Gotland eller i Roden.


5.0  Kapitel Götar

Gahrns källor

Skriftliga källor äldre än 1100:           Ptolemaios, Prokopios, Jordanes, Adam av Bremen

Skriftliga källor yngre än 1100: Florensförteckningen, Historia Norwegiæ, De profectione danorum,

Sagor, sägner, kväden: Beowulfkvädet, Skaldedikter, Snorre Sturlasons verk, andra västnordiska källor, svenska lagar, urkunder

Övriga källor:          Gränsläggningsnotitian, Saxo med flera senare källor.

 5.1        Gahrns frågeställningar

Hur används götarnas namn?

Är det möjligt att fastställa götarnas urhem?

Är det möjligt att fastställa götaarnas boplatser i äldre tid?

Har Götaland någonsin varit en enhet mer än till namnet?

Har endast Östergötland och Västergötland eller även angränsande områden räknats till götiska länder?

5.2 Gahrns slutsatser utifrån källorna

Götarnas urhem

Gahrns slutsats ”Både västgötar och östgötar kunde kallas götar. Det är den enda slutsatsen vi kan draga. Man får inte några uppgifter om ”det götiska urhemmet”, ifall man granskar användningen av götarnas namn”[104] Gahrn drar slutsatsen därför att: ”I äldre västgötalagens rättslösabalk kallas västgötarnas ting för alla götars ting”….”Det måste nämnas att Östergötland i Östgötalagen kallas Götland”

Götarnas boplatser

Gahrns slutsats: Götarna bodde i Skandinavien.”

Till den slutsatsen har Gahrn kommit på följande sätt:

1)          Ptolemaios skrev att ett av flera folkslag är Goutai som bor i söder på den största och östligaste ön i Skandiai. Gahrn: ”götarna bodde på den Skandinaviska halvön eller på Gotland, samt att det är ovisst vilket av alternativen som gällde.”

2)          Prokopios skrev om Thule samt att Herulerna tågade genom Danmark innan de via vatten kom till Thule. Prokopios skrev vidare: ”En av deras folkrikaste stammar är gautoi (gautarna enl. Gahrn)”. [105] Gahrns slutsats är att götarna bodde ”någonstans på den skandinaviska halvön”.[106]

3)      Enligt Lars Gahrn räknade Jordanes upp ”en mängd skandinaviska folknamn”. …”Många av namnen är uppenbarligen förvanskade”. Tre ‘götiska’ folkslag refereras. Gahrn skrever:  ”det är omöjligt att säga var de tre götiska folken hos Jordanes har hört hemma.”. 

 Götlands ENHET

Öars Gahrn redovisar att frågan om Götland som en administrativ enhet främst har diskuterats utifrån Beowulfskvädet. Gahrn diskuterar svenska forskares teorier och analyser. Gahrn finner endast stöd för tanken om en gemensam Götlands enhet hos Adam av Bremen. Gahrn noterar: ”Skarabiskopen har alltså – åtminstone enligt ärkebiskopen i Bremen – räknats som biskop över Östergötland.[107] 

GÖTLANDS OMFATTNING

Gahrns slutssatser: ”Götiska landskap var endast Västergötland och Östergötland” samt ”Götaland räknas till Sveaväldet.[108] Slutsatsen kommer Gahrn fram till via följande resonemang:

1)      ”Enligt Snorre och Fagerskinna räknades Marknaderna, det vill säga Dalsland, icke till Västergötland”….”Man kan icke utan vidare räkna Dalsland till Västergötland.”[109]

2)      Adam av Bremen lät enligt Gahrn Skåne och Västergötland gränsa till varandra en gång och sköt den andra gången in djupa skogar och svårtframkomliga bergstrakter mellan dem. Lars Gahrn får endast några få slutsatser utifrån Adam av Bremens texter: ”Skara ligger i Västergötland. Östergötland ligger vid Östersjön, mellan Blekinge och svearna. Götarna bor vid Göta älv. Värmlänningarna och sannolikt även finnvedsborna räknas icke till götarna”.

 3)      Utifrån Gränsläggningsnotitian (antas vara från eller före år 1050 förf.anm.) konstaterar Lars Gahrn att Småland och Östergötland räknades som två olika enheter.

 4)      Historia Norwegiaes (~1200), att Göta älv utgör Götalands yttre gräns i väst, får Gahrn att dra slutsatsen att Götaland inte hade någon kustkontakt i väster.[110]

 5)      Ur Snorre Sturlasons verk: ”Sveaväldet består av många delar. En del är VÄstra Götland (Vestra Gautland). En annan landsdel är Östra Götland (Eystra-Gautland)

 6)      Däremot är det, enligt Gahrn utifrån Sverres saga inte möjligt att Värmland räknats till Götaland. I Sverres saga står nämligen ”österut till Värmland eller ända till Götland”.

 7)      Lars Gahrn hämtar dessutom bevis i Fagerskinna (1220-1240) för att Svitjod inte ingått i Götland. Svitjod och Götland ställs mot varandra. Gahrns slutsats blir därför att Götland inte innefattat Svitjod.

 

5.3 Kommentarer

Gahrn påstår att det finns färre källor som talar om götarnas hemvist än det finns om svearnas hemvist. Detta påstående förutsätter att Lars Gahrn helt avfärdar uppgifter i Jordanes texter om att goterna kom från Sverige. Det är något förvånande då det numera även i internationella uppslagsverk anses att Jordanes avsåg Sverige som landet från vilket gotena utvandrade.[111] Det förvånar mig, att Lars Gahrn i sitt resonemang om götar är så bunden till sena källor och svenska forskares åsikter om svear – götar relationen.

 Om det är så att det bodde flera folkslag på en och samma ‘ö’, under Ptolemaios tid, så innebär detta utifrån Gotlands yta, att det knappast är troligt att Gotland är ‘ön’ i fråga. Utifrån Lars Gahrns slutsats att göterna antingen bodde på den skandinaviska halvön eller på Gotland, är det rimligt att först pröva om de olika premisserna samtidigt kan vara sanna.

P1     Flera folkstammar bodde på den största ‘ön’.

P2     En av folkgrupperna på ‘ön’ kallades goutai.

P3          Ptolemaios avsåg Skandinaviska halvön när han talade om den största ön.

 för att dessa premisser skall kunna prövas måste de förutsättningar vi känner till och som gällde Skandinavien tillföras premisserna.

P4     Skandinaviska halvön är stor.

P5     Flera folkstammar bodde på den skandinaviska halvön.

För att P3 skall vara sann, så förutsätter detta att P1 är sann. M.a.o. krävs det att det utifrån vetenskapens nuvarande kunskaper går att anta att P1 är sann. P4 är sann och ger även möjlighet för P3 att vara sann. P5 ger oss denna möjlighet, då vi utifrån kända fakta är säkra på att flera folkstammar bodde på den skandinaviska halvön. M.a.o kan P1-P5 vara sanna.

Gahrn drar vidare slutsatsen att både västgötar och östgötar kunde kallas gutar. Samtidigt anser han, att det inte går att dra någon slutsats utifrån detta var göternas urhem fanns. Eftersom Lars Gahrn anser att götarna på Adams tid ”hade bott i sina bygder en längre tid”, och ett liknande resonemang räckte för att Gahrn skall finna sambandet svear – Mälardalen styrkt, så är hela detta avsnitt märkligt. Antingen går det att dra slutsatser utifrån senare samband, vilket Lars Gahrn gör i svear kapitlet, eller också går det inte. Som framgått av tidigare analys i uppsatsen finner åtminstone denna författare att sådana slutsatser vilar på osäker grund.

Observera att av Lars Gahrns noter i kapitlet om götar är 99 av 197 st källor skrivna efter 1100-talet. Av de resterande 98 hänvisningarna är endast 5 st till äldre skriftliga källor och 2 st till utländska forskares arbeten resterande nothänvisningar är till svenska forskares bearbetningar av olika källor.


6.0 Sammanfattning och avslutande diskussion

Lars Gahrns källor och källanvändning.

Enligt mitt förmenande är det utifrån det Europeiska perspektivet en stor brist när Lars Gahrn i sin avhandling inte använt alla källor som berättar om Sveriges 700 – 1000-tal. Det hade varit förståligt om Lars Gahrn någonstans antytt att det fanns material som han valt att undanta från undersökningen. Trots att ett flertal östliga källor finns utgivna i nyeditioner och, inuti står stämplade att vara inköpt före 1939 till Uppsala, så har ingen av de östliga källorna ingått i Lars Gahrns avhandling. Om det är så att Gahrn har studerat de östliga källornaoch kommit fram till att deras källvärde inte håller för den ram som Gahrn har satt upp, så framkommr detta på intet sätt i avhandlingen. Om det å andra sidan är så att Gahrn inte studerat de östliga källorna som finns att tillgå, så är detta i sig anmärkningsvärt. Det är för dagen dock omöjligt att avgöra om detta skulle varit medvetet. Om det däremot är så att Gahrn inte känt till materialet så har han i varje fall inte sökt tillräckligt.

Gahrn har inte diskuterat möjligheten av ett svensk kontrollerat område på andra sidan Östersjön. Om det var så att det fanns täta kontakter mellan Bysans och ‘Sverige’ vid denna tiden så innebär det självfallet att vår syn på både Ansgar, Rimbert och Hamburg-Bremens mission kan komma att revideras. Detta skulle i så fall direkt påverka de existerande teorierna om svearnas eventuella överhöghet över götarna.

Källkritisk analys av lars gahrns avhandling

Gahrns källkritiska analys är i många stycken diskutabel eller tycks oklart definierad innan han framfört sina analyser. Exempel på detta är när Gahrn övrsätter flera oliklydande begrepp med enhetliga svea- och svithiodbegrepp. Att Lars Gahrn hänvisar till att Rimbert talde om svear är i sig ingen förklaring till att det brister i den källkritiska analysen. Svearna bodde i Birka enligt Rimbert och Birka låg på Björkö. Gahrn anser att svearna kan bindas till Mälarområdet på 800-talet. Gahrn utgår från ett icke bevisat samband för att bevisa ett 800-tals Svear-Mälardals förhållande. Detta är Lars Gahrns tolkning av svear utifrån senare tiders sveabegrepp, sambandet är därmed inte säkerställt. Detta är bara ett av många tillfällen i Gahrns avhandling där Gahrn för resonemang utifrån i förväg fastställda uppgiftr om svearna men inte om götarna. Lars Gahrn hänvisar för sambandet Switiod-Svear-Mälardlen till Tacitus. Det är utifrån Tacitus texter ett orimligt samband. Om Tacitus är trovärdig, så är utifrån logisk analys det omöjligt att ”sitoner” och ”sueoner” tillhör samma folkgrupp. Med andra ord har Gahrn inte bisat var svearnas urhem fanns.

Historiska källor kan berätta att en verksamhet har förekommit tidigare. Men, utan referens till enskilda personer eller platser, kan samma källa inte utgöra bevis för att dessa personer eller platser varit kopplade till verksamheten som beskrivs. Detta innebär konkret att där det inte i klartext står att områden, kyrkor, kungsgårdar, öd etc varit knutna till kungavärdigheten och icke till någon specifik kungaätt, där är det inte heller möjligt att använda sig av ett sådant tänkt samband som icke är bevisat för att föra fram ett bevis om en sådan koppling. Inte heller kan sentida förhållanden t.ex. en skriven källa ensam användas för att bevisa ett samband över tiden.

Om Gahrn hade studerat de utgrävningsrapporter som fanns fram till avhandlingens skrivning hade kanske hans tilltro till ättesagorna minskat. Att situationen för ättesagornas källvärde ännu mer kommit i diskutabel dager utifrån senare tiders utgrävningar och forskning har däremot Gahrn saknat möjlighet att förutse.

Slutdiskussion

Varje gång som Gahrn vill påvisa svearnas överhöghet över götarna, så har han själv använt exakt den typen av resonemang och den kategori material som han eljest förkastar. Gahrn har ofta ett stort antal svenska forskare som referenskällor. Detta innebär dock inte, att Gahrn  på något sätt har visat att svearna besegrat götarna eller var svearna bodde på 800-talet. Gahrn har inte sökt bland samtliga tillgängliga källor. Gahrn har inte heller berört närliggande länders forskning om 800-talet och vikingatiden.

För att rätt tolka äldre källor, så krävs det enligt mitt förmenande inte enbart att vi studerar enskilda folk-/land-/områdesbegrepp, utan även olika grupper av samtida begrepp. Vilken folkgrupp var Danerna? För att vi skall förstå Sveriges eget 800-tal bättre så behövs att vi skaffar oss ett brett seende som inte bara innefattar källor från påvestolens europeiska historia utan även studerar andra historiska källor som inte är latiniserade. Sveriges historia i sin helhet behöver ställas i ett Europeiskt perspektiv.


7.0        Källförteckning samt förkortningar

Äldre källor i översättningar

Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar, Stockholm 1984

Alfred’s Orosius finns på Brittish Library, MS Cotton Tiberius B, i,f.13v(f.11v old foliation)

             the Old English Orosius ed Janet Bately Oxford 1980

             King Alfred´s Orosius, ed H. Sweet, London 1883

Antapodosis,transl. FA Wright, London 1930

Cassiodorus, Variae, bok V, utg under titeln The Letters of Cassiodorus, London 1886

Einhardi, Einhardi Vita Karoli Magni, ed G H Pertz und G  Waitz, Hannover 1911

First novgorod Annals, 1888

Ibn Miskawaih, The Eclipse of the Abbasid Caliphate, ed. Amedroz HF & Margoliuth PS, Oxford 1921.

Jordanes, The origin and deeds of the Goths, ed Ch. G Mirow, Princeton 1862

Iordanis Romana et Getica, rec. Theodor Mommsen, Berlin 1882

Khazarian Hebrew Documents of the tenth Century, edit Golb Norman and Pritsak Omeljan, London 1982

Moses Khorenatsí:, History of the Armenians,ed. transl. RW Thomson, London 1978

Nestorskrönikan, öv. A Nordback, Stockholm 1919

Nigelius Ermoldus, hyllningsdikt till Ludvig den fromme se övers. i Danmarks historia

Nikonian Chronicle, vol 1 from the beginning to 1132, ed. Princeton 1984

Novgoroder Chronik Die erste Novgoroder Chronik, nach ihrer ältesten Red. ed. Joachim Dietze, München 1971

Prokopius, Gotenkrieg och Vandalenkrieg, övers D Coste, München 1966

Ptolemaios, Geography of Claudius Ptoloby, ed. E L Stevenson, New York 1932

Rimbert, Vita Ansgarii, Hannover 1884

Sharaf Al-Zaman Tahir, Marvazi on China, the Turks and India. transl V Minorsky, London 1942

Tacitus, Germania övers. Karl Büchner, Stuttgart 1985, översiktskarta i slutet av boken.

Tacitus, Germania i Cornelii Taciti, Tom. II Fasc. I-II 1978-1983

Tahir Sharaf Al-Zaman, Marvazi on China, London 1942

Tryckta källor och forskningslitteratur

Artsikhovsky AV, The archeological Study of Novgorod, ur Novgorod the Great, London 1967

Birkebæk Frank, Förordet till Vikingarnes Rusland – Staraja Ladoga og Novgorod,

Bodin Per Arne, Ryssland och Europa, Stockholm 1993

Chadwick Norah, The Beginning of Russian History, Cambridge 1946

Danmarks Historie, bind 2, ed. Ramskou Thorhild,

Einarsson Bjarni F, The Settlement of Iceland; a critical approach, Göteborgs universitet Inst. arkeologi 1994

Gahrn Lars, Sveariket i källor och historieskrivning, Göteborg 1988

Grekov, Kievrus, Moskva 1959

Hallencreutz Carl F, Adam Bremensis and Sueonia, Göteborg 1984

Harmer F E, Selected English historical documents of the ninth and tenth century, Cambridge 1914

Hermanns-Auðardóttir Margrét, Islands Tidiga Bosättning, Umeå Universitet 1989

Johannesson, Saxo Grammaticus, Stockholm 1978

Kirpichnikov Anatoly och Nazarenko Vladimir, For tidens Staraja Ladoga,  i Vikingarnes Rusland – Staraja Ladoga og Novgorod, Roskilde 1993

Labuda Gerard, Zródla, sagi i legendy do najdawniej szych dziejów polski, Warsaw 1960

Lindqvist Sune , Uppsala högar och Ottarshögen., Sth 1936

Minorsky V, kommentarer i Marvazi on China, the Turks and India. London 1942

Nerman Birger Det svenska rikets uppkomst, Sth 1925

Norsk Historie, bind 1 red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976

Nosov Eugenie, Ribina Elena och Janin Valentin, Novgord, i Vikingarnas Rusland 1993

Saks Edgar V, The Estonian Vikings, Cardiff 1985

Sawyer P H, Kungar och vikingar, Norden och Europa 700-1000, Malmö 1985

Sedov VV, Srednevekovaja Ladoga, Leningrad Nauka 1985

Staats Reinhart, Der Geist der Nordeuropäischen misson von Villehad bis Adam von Bremen, ur Hospitum Ecclesiae, Forschungen zur Bremischen Kirchengeschichte, band 18, Bremen 1991

Staats Reinhart, Die Reichskrone, Göttingen 1991

Staats Reinhart, Missionshistoria som ”Geistes geschichte”, ledmotiv i den nordeuropeiska missionshistorien 789-1104, Nordens Kristnande i Europeiskt perspektiv, Skara 1994

Strömberg Märta, Järnåldersguld i Skåne, Lund 1963

Svennung Josef, Jordaanes und Scandia, Uppsala 1967

Tallgren Aarne Michael, Die Kupfer- und Bronzezeit Nord- und Ost Russland, Helsingfors 1911

Thomsen V, Samlade Afhandlinger I, 1919

Sagor och Skaldediktning

Heimskringla

Harald hårfagers saga

Ynglingasagan.

Ynglingatal


[1]           Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar, Stockholm 1984

[2]           Rimbert, Vita Ansgarii, Hannover 1884

[3]           Hermanns-Auðardóttir Margrét, Islands Tidiga Bosättning, Umeå Universitet 1989, kapitel 4 resp 7.2.2 Merovingertiden avser tiden 450-750. Begreppet används ofta inom den europeiska forskningslitteraturen.  

[4]           Tallgren Aarne Michael, Die Kupfer- und Bronzezeit Nord- und Ost Russland, Helsingfors 1911, sid 145-150.

[5]           Birkbæk Frank, Förord till Vikingernes Rusland – Staraja Ladoga og Novgororod, Roskilde 1993 sid 5-6 samt

             Sedov VV, Srednevekovaja Ladoga, Leningrad Nauka 1985, sid 8ff

[6]           Gahrn Lars, Sveariket i källor och historieskrivning, Göteborg 1988

[7]                       Hallencreutz Carl F, Adam Bremensis and Sueonia, Göteborg 1984

[8]           Sawyer P H, Kungar och vikingar, Norden och Europa 700-1000, Malmö 1985 m.fl. böcker

[9]           Einarsson Bjarni F, The Settlement of Iceland, a critical approach, Göteborg 1994 sid 60-67

[10]         jfr Prokopius, Vandalenkrieg 1:2 Prokopius uppger att Goterna var kristna arianer.

[11]         Labuda Gerard,Zródla, sagi i legendy do najdawniej szych dziejów polski, Warsaw 1960

[12]         Tacitus Cornelius, övers. Karl Büchner, Stuttgart 1985, översiktskarta i slutet av boken.

[13]                   Prolemaios, Geography of Claudius Ptoloby, ed E.L. Stevenson, New York 1932

[14]         Labuda Gerard,Zródla, sagi i legendy do najdawniej szych dziejów polski, Warsaw 1960 samt prof Knut Mykland, Norges historie, bind 1, Oslo 1976och Saks Edgar V, The Estonian Vikings Cardiff 1985

[15]                   Cassiodorus, Variae, bok V, utg. av Hodgins under titeln The Letters of Cassiodorus, London 1886

[16]         Jordanes, The origin and deeds of the Goths, ed. Ch.G.Mirow, Princeton 1862 samt Iordanis Romana et Getica rec Theodor Mommsen, Berlin 1882 samt Svennung J, Jordanes und Scandia. Uppsala 1967          

[17]         Prokopius, Vandalenkrieg  respektive Gotenkrieg,, övers. D. Coste, München 1966, sid 158-159

[18]         Harmer F. E, Select English historical documents of the ninth and tenth century, Cambridge 1914

[19]         Sharaf Al-Zaman Tahir; Marvazi on China, the Turks and India. transl V Minorsky, London 1942, sid 36f 

[20]                    Nestorskrönikan, översatt A. Norback, Stockholm 1919

[21]         The Nikonian Chronicle, Volume 1, Princeton 1984

[22]         First Novgorod Annals, 1888

[23]         Thomasen V, Samlade Afhandlinger I, 1919

[24]                    Antapodosis, v,ch.xvi översättning av FA Wright, London 1930

[25]         Chadwich Norah, The Beginning of Russian History, Cambridge, sid 48f

[26]         Ibn Miskawaih,The Eclipse of the Abbasid Caliphate, ed. Amedroz HF & Margoliuth PS, Oxford 1921.

[27]         ibid, se engelska översättningen vol II sid 68 fotnot 1

[28]         Chadwick N sid 41-42  hänvisar bl.a. till An Unknown Khazardokument, Jewish Quarterly Review, N.S. 1912

[29]         Khazarian Hebrew Documents of the Tenth Century, Norman Golb and Omeljan Pritsak, London 1982

[30]         Bodin Per Arne, Ryssland och Europa, Enkulturhistorisk studie, Stockholm 1993, sid 18ff

[31]         Staat Reinhart, Missionshistoria som ”Geistes geschichte”, ledmotiv till den nordeuropeiska missionshistorien 789-1104, Skara 1994 sid 8

[32]         Staats Reinhart, Der Geist der Nordeuropäischen misson von Villehad bis Adam von Bremen, ur Hospitum Ecclesiae, Forschungen zur Bremischen Kirchengeschichte, band 18, Bremen 1991, sid 12-13

[33]         Nigelius Ermoldus, hyllningsdikt till Ludvig den fromme övers. se Danmarks Historie, band 2 sid 102f

[34]         Staat Reinhart, Skara 1994, sid 8 ff

[35]         Minorsky V, i kommentarerna till Sharaf Al Zaman T.ÂHIR, Marwazi, London 1942 sid 117

[36]         Adam av Bremen 4:36

[37]         Se t.ex. Hallencreutz kommentarer i Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar, Stockholm 1984

[38]                      Johannesson, Saxo Grammaticus,  Komposition och världsbild i Gesta Danorum, Stockholm 1978

[39]         Gahrn, kapitel  Källorna och deras användning, sid 3ff

[40]         Ibid sid 20-25

[41]         Gahrn sid 43

[42]         King Alfred´s Orosius, ed H. Sweet, London 1883,sid 16

[43]         ibid, sid 18

[44]         the Old English Orosius ed Janet Bately Oxford 1980, sid 16 -17 där fotokopia av foliatet ingår

[45]         Garhn sid 43-44

[46]         Gahrn sid 44

[47]         Ibid sid 93

[48]         Denna uppsats sid 9

[49]         Gahrn sid 51

[50]         Gahrn sid 130

[51]         Ibid  sid 247

[52]         Ibid sid 21

[53]         Ibid sid 247

[54]         Ibid sid 22

[55]         Einarsson Bjarni F, sid 58-59 och 64f

[56]         Gahrn, sid 20

[57]                    Nestorskrönikan

[58]         Sedov VV, sid 8 ff

[59]         Birkbæk Frank, Förord till Vikingernes Rusland – Staraja Ladoga og Novgorod, red Andersen Michael och      Birkbæk Frank, Roskilde Museum 1993 sid 5-6 se även Kirpichnikov Anatoly, sid 16-19

[60]         Grekov B, Kiev rus, sid 20f

[61]         Ibid sid 6-50 se även Nestorskrönikan och Novgorodkrönikan för aktuella år.

[62]         Nosov Eugenie, Ribina Elena och Janin Valentin; Novgorod, i Vikingarnas Rusland, sid 29

[63]                     Artsikhovsky AV, The archeological Study of Novgorod, ur Novgorod the Great, compiled by Thompson Michael, London 1967, sid 6-12

[64]         Gahrn Lars, sid 55

[65]         Ibid sid 40

[66]         Ibid sid 42 samt sid 160

[67]         Ibid sid 55

[68]         Ibid sid 42 – 43

[69]         Ibid sid 55

[70]         Ibid sid 44f             

[71]         Notera att de flesta uppslagsverka anser att Tjodolf levde i början på 900-talet.

[72]         Gahrn sid 55

[73]         Ibid 46 se även bilaga 1 i denna uppsats.

[74]                    Ludgostenen är en runsten från Aspa bro, Löten i Ludgo socken.

[75]         Gahrn sid 45 f jfr med Gahrns egen referens SBF Janssons artikel i Fornvännen 1948, 289

[76]         Gahrn redovisar inte att tyska och ryska forskare har framfört annan uppfattning.

[77]         Ibid sid 55 – 56

[78]         Ibid sid 51 f

[79]         Ibid sid 47f

[80]         jfr med Gahrns egna intentioner på sid 24

[81]         Sid 49

[82]         Tacitus Germania 44

[83]         Ibid Germania 2.2. jfr även med begreppet ”Marsos Gambrivios Suebos Vandlios” som i 7 av de bevarade avskrifterna skrivs Sueuos och i 2 st avskrifter Suenos i Tacitus Publius Cornelius, Germania i De Vita Agricolae Rom. II Fasc. I-II 1978-83

[84]         Tacitus, Germania 44

[85]         Ibid Germania 45

[86]         Gahrn sid 43

[87]         se sid 11 denna uppsats

[88]         Einhard – Einhardi Vita Karoli Magni, ed. G H Pertz und G Waitz, Hannover 1911

[89]         Rimbert, Vitarii Ansgari

[90]         Staat Reinhard, Bremen 1991, sid 12ff

[91]                    MälarBirkas betydelse som en viktig handelsplats utifrån Järnbärarland, Västmanland, Dalarna mot Östersjön och Baltiskaområdena är odiskutabel. Det som går att diskutera är om MälarBirka med sitt läge inne i en stor skärgård verkligen utgjorde en transithamn för transporter från Dorsted/Hedeby och Norra Skandinavien vid transporter till Gotländskt och Baltiskt område när vattennivån var mer än 8 meter högre i Uppland.

[92]         Grekov, Kievrus, sid 16ff. Grekov återger Lavrenty Annal och Ipaty Annal för år 907   fredstraktatet 907 e.kr mellan Bysans och rusernas ”grandprince Oleg” 

[93]         Chadwick sid 24f

[94]         Sharaf Al-Zaman Tahir, Marvasi on China, London 1942, sid 35-36

[95]         Grekov, sid 50.

[96]         Nosov, sid 29-30 samt The Nikonian Chronicle, vol 1 from the beginning to 1132, ed. Princeton 1984. sid 15f.

[97]         Chadwick , sid 14

[98]         Golb Norman and Pritsak Omeljan, Khazarian Hebrew Documents of the tenth Century, Ithaka and London 1982, sid 10ff I dokumentet finns Oleg beskriven som Hlgo 

[99]         Ibn Miskawaih,The Eclipse of the Abbasid Caliphate, ed. Amedroz HF & Margoliuth PS, Oxford 1921. Sharaf Al-Zaman Tahir; m.fl. skrivna källor som finns bevarade.

[100]       Om Novgorodkrönikans Igor, enl. vissa källor yngvrr eller den från sagor och runstenar omtalade Ingvar avses är utifrån här behandlade dokument svårt att avgöra.

[101]       Chadwick hänvisar på sid 46 till Antapodosis,v,xvi, översatt av FA Wright, London 1930

[102]       Tallgren Aarne Michael, Die Kupfer- und Bronzezeit Nord- und Ost Russland, Helsingfors 1911, sid 145-150.

[103]       Birbæk Frank, Förord till Vikingernes Rusland – Staraja Ladoga og Novgorod, Roskilde 1993 sid 5-6 samt Sedov VV, Srednevekovaja Ladoga, Leningrad Nauka 1985, sid 8-11

[104]       Gahrn sid 73

[105]       Ibid sid 60

[106]       Ibid sid 73

[107]       Ibid sid 73-75

[108]       Gahrn sid 77f

[109]       Ibid sid 75

[110]       Ibid 65ff

[111]       ”Goths”, Microsoft ® Encarta 1995, Funk & Wagnalls Corporation.

2 Responses to Källorna till svenskt 800-tal i europeiskt perspektiv

  1. […] Källorna till svenskt 800-tal i europeiskt perspektiv […]

    Gilla

  2. Katelyn skriver:

    i’d love to share this posting with the readers on my site. thanks for sharing!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s