Vilka var Vandalerna?

Utdrag ur den Gotiska Mosaiken 1 kap 1 avsnittet
© Inger E Johansson 1995 redigerat 1997

VANDALER
Enligt uppslagsböcker var vandalerna ett östgermansk folk som ursprungligen varit bosatt vid Oder och tvingats flytta p.g.a. hunnernas ankomst. Detta behöver inte vara hela sanningen. Om de källor som utgår från att cimbrerna på 200-talet f.Kr. fördrivits från Jylland av vandalerna har rätt kan vandalernas ursprungliga boplatser knappast ha varit runt Oders mynning.

Vandalerna invaderade Västeuropa och bosatte sig i Gaul, Spanien på 400-talet. Den som ledde vandalerna västsydväst genom Europa var Godegisel. Enligt Prokopius som levde på 500-talet hade vandalerna ursprungligen lämnat sitt hemland p.g.a. hungersnöd. Det område som beskrivs som det område till vilket vandalerna kom låg i Östersjöområdets södra delar. Utifrån de f.n. kända och analyserade källorna är det således ytterst osäkert varifrån vandalerna ursprungligen kom.

Vandalerna hade otur med skörden där de slog sig ned. Detta ledde till att kungen Godegisel, troligen i början av 400-talet drog ned med sitt folk genom Europa. På vägen genom Europa slöt franker och alaner (alemaner, allemagner) upp och följde med Godegisel till sydvästra Europa. Väl nere i Spanien härjade vandalerna till dess att Kejsar Honorius slöt ett fredsfördrag med Godegisel. På villkor att Godegisel och hans män lovade att sluta och röva fick de bosätta sig i västra Spanien. Kort därefter avled Kejsar Honorius.

Godegisels oäkta son Geiseric förde omkring år 429 sina trupper över Gibraltarsund till Afrika. Det finns olika uppgifter om varför Geiseric valde att korsa sundet. Enligt en del källor skall Bonifactius, den romerske militärguvernören i Afrika, ha råkat komma i på kant med den romerske kejsaren. Bonifactius skall enligt uppgift ha bjudit in vandalerna till Afrika för att få hjälp att kvarstå som guvernör. En annan uppgift säger att vandalerna inte visste att fredstraktatet mellan dem och den romerske kejsaren enligt romersk lag skulle förnyas vart trettionde år. Det som därefter hände är en inledning till de återupptagna folkvandringarna som för alltid ändrade Europas gränser. (Källa Prokopius, Vandalenkrieg 1:2 sid 7ff )

När Geiseric kommit över till Afrika så delades styrkorna, bestående av både vandaler och alaner, i 1000-mannatrupper. Geiseric gick år 429 e.Kr. även in i Mauretanien och Numidik.(Källa: Prokopius 1:5 ff) Geiserics framfart ledde till att den romerska flottan samlades på Sicilien för att gå till anfall mot vandalernas fästen. Till slut träffade Geiseric träffade ett fredsavtal med kejsar Theodosius som drog bort sin flotta från Sicilien.(Källa Priscus Text 9)

Geiserics sonhustru var dotter till Theodorid västgoternas kung. I ett anfall av misstänksamhet hade Geiseric skurit näsa och öron av sin sonhustru eftersom denna blivit misstänkt för att förgifta Geiseric. Sonhustrun hade därpå skickats hem till sin far. Av rädsla för Theodorids hämnd vädjade Geiseric till hunnernas kung Attila att gå till kamp mot västgoterna i Gaul.(Källa Jordanes, Getica 35, 184 antas komma från Priscus 20,2 )

Om det nu var så att vandalerna, som uppslagsböckerna säger, drevs västerut i Europa av hunnerna, är det lite märkligt att Geiserics trupper bestod både av alaner och vandaler. I all synnerhet om de forskare som identifierar alanerna som skytiska nomadfolk besläktade med hunnerna. Samtidigt talar också det faktum att Geiseric från Afrika hade så god kontakt med Attila och hans trupper som härjade i nordöstra Romarriket, mot att Geiseric kunde räkna med att få stöd av Attila.