Kristendom i Sverige för över 1300 år sedan!

Från ~100 e.Kr. och framåt börjar skelettgravar förekomma allmänt på norra och centrala Jylland. Tidigare hade urngravar varit vanliga under lång tid. På norra och centrala Jylland finns det klart avgränsade begravningsplatser. (Not 1)

På den Skandinaviska halvön skedde en samtidig förändring i begravningssederna efter ~100 e.Kr. Den ”kristna seden”(?) med jordgravar nådde Skåne runt samma tid som den nådde Jylland. Denna återinförda begravningssed tycks helt ha dominerat i Skånes södra delar under 200-talet.(Not 2)

I Norge märks förändringen också tidigt. Från Osloområdet spred sig gravskicket med jordbegravning(med eller utan kista) in i Östlandet inom loppet av etthundrafemtio år. Under 300-talet blev jordbegravningar vanligt förekommande längs hela norska kusten ända upp mot Tromsö.(Not 3)

De kristna gravsederna kan tidigt ha spridit sig till delar av Sverige. Influenserna från på öarna i Östersjön märks redan under folkvandringstiden.

Ett exempel: I Jämtland och Medelpad märks en kristen påverkan under 400-talet från norskt område. Fynd från Storsjöområdet har stora likheter i gravskick, gravformer och tidsperioder som i Norge. Här skiljer sig Jämtland och Medelpad från resterande ”mellansverige”. Hur kan ett kulturinflytande från väster ha spridit sig geografiskt till ”svenskt” område? En trolig inflytelseriktning är från Trondheimsfjorden -> Neadalen -> Vemdalen -> Stjørdalen -> Vattenstäket (nuv. gränsen mot Sverige) -> Storsjöns vattenområde -> Östersjön. Under samma tid spred sig de ”svenska” jordbruksbygderna vid Indalsälvens och Ljungans utlopp norrut via de båda flodområdena. (Not 4)

I norska inlandet övergavs skelettgravarna i stort sett under 400-talet, medan man i Vestfold och Telemarken höll sig till samma gravsed ännu på 500-talet. (not 5) Tröndelag och Nordnorge skilde sig under 600- och 700-talet från övriga Norge. I dessa områden jordades de döda ända in på 700-talet. De flesta hittills funna och undersökta gravarna från 700-talet i Tröndelag och Nordnorge innehåller skelett som lagts i träkistor. (Not 6)

I sin bok Vägar till Sveriges Kristnande behandlar framlidne Växjöbiskopen Jan Arvid Hellström de olika kristna inflytanden som från 700-talets slut fram till 1100-talet påverkat den svenska kyrkan. Där berörs bl.a. uppgifterna om kung Milred som skall ha sänt en missionsbiskop till Sverige. (Not 7)

Att kung Milred existerade i Northumbria runt år 800 är ställt utom allt tvivel. Om han var den förste engelske kungen som sände missionärer till Sverige är mer tveksamt. Otvivelaktigt är dock att Sverige och Norden kristnats från både väst, öst och syd inte bara vid ett utan vid flera olika tillfällen.

När den första kyrkan byggdes i Sverige är ovisst. I Västergötland finns spår av kristen kyrka/kapell med gravplats som är betydligt äldre än Ansgars 800-tal.

Not 1: Klindt-Jensen Ole, Foreign influences in Denmark´s early ironage, Køpenhavn 1950, sid 176-179
Not 2: Strömberg Märtha, Järnåldersguld i Skåne, Lund 1963 sid 44
Not 3: Norsk Historie, bind 1 red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976 sid 252-256
Not 4 Norsk Historie, bind 1, sid 281ff
Not 5 Norsk Historie, bind 1, sid 256ff
Not 6: Norsk Historie, bind 1, sid 416-421
Fram till 1925 hade 193 järnåldersgravar grävts ut i Vest-Agder. 77 st av dem var skelettgravar där döda begravts i Ö-V riktning många i kistor.
Not 7 Hellström Jan Arvid, Vägar till Sveriges Kristnande, sid 36

Herulerna

Herulerna,
Utdrag ur Den Gotiska Mosaiken. tidig version.
© Johansson Inger E, Linköping 1997

HERULER
Herulerna som folkgrupp var kända av flera klassiska författare: Dexippos(250-270 talet) kallade dem heluri.(fotnot 1) Suida kallade dem eruli. På 500-talet kallade bland andra Jordanes och Zosimus dem heruli.

Herulerna skall ha återvandrat till Skandinavien någon gång mellan 515 och 518 e.Kr. Procopius skrev att herulerna på 550-talet ”sedan länge” bott vid mellersta Donau. Enligt Jordanes fick herulerna sitt namn från ett grekiskt ord för folk som levde i myrområden (fotnot 2)

Herulerna köpte myrmarker ofta med guld som de fått för olika uppdrag eller rövat från intill boende folkgrupper. Att någon kunde köpa myrmarker för guldmynt förvånande många i Romarriket. Samma gjorde också en del Ostrogoter. Ur markerna utvann herulerna myrmalm som de använde för att tillverka svärd som de sålde för dyra pengar. Här finns då anknytningen till de högkvalitativa dubbelsidiga svärd som hittats i Östergötland och där järnets nästan stålliknande kvalitér torde härröra från blästugnar liknande dem som hittats i större antal i Järnstad, nära Mjölby och Ödeshög i Östergötland.(fotnot 3)

Efter kung Rudolfs död drog herulerna norrut via Danmark till Skandia.(fotnot 4) Utvandringen eller om det möjligen var en återvandring, sägs ha skett under Kejsar Anastasius tid d.v.s. någon gång mellan år 515 och 518. Detta sammanfaller i tiden med langobardernas kung Tatos möjliga livstid. Paulus Diaconus berättar att Tatos dotter lät mörda kung Rodulfs bror och därför orsakade striden mellan heruler och langobarder där herulernas kung Rodulf dog.(fotnot 5)

Fotnot 1 Dexippos Fragment 5J

Fotnot 2 Jordanes, Getica XXIII, 117ff beskriver hur herulerna fått sitt namn på grund av att de bosatt sig vid ”Lake Maeotis” inne i myrmarker som grekerna skall ha kallat ”helλ”. Enligt Jordanes var det därifrån herulerna fått sitt namn.

Fotnot 3 Vid Järnstad, Stora Åby i Ödeshögs kommun, gjordes en utgrävning 1997, när nya E4:an byggdes. Arkeologerna hittade här en boplats från äldre järnåldern samt kunde identifiera 17 lämningar av blästugnar för järnframställning från samma tid. Vid Stora Ullevi, Linköpings kommun har härdar, schaktugnar och från romersk järnålder-folkvandringstid hittats.
[IEJ kommenterat 2016: fler har hittats senare på samma plats. Antas ha varit industriell produktion för mer än närområdets behov]

Fotnot 4 Prokopius, Gotenkrieg II:14-15 Kung Rudolf antas enligt uppslagsverk ha dött i en strid 515. Striden finns omnämnd i olika källor. Bakgrunden skall ha varit att en kungadotter låtit mörda Rudolfs bror och att Rudolf och hans heruler skulle hämnas denne broder.

Fotnot 5 Paulus Diaconus 1:19ff

Jordanes ABLABIUS

Utdrag ur den Gotiska Mosaiken
© Johansson Inger E, Den Gotiska Mosaiken, originalmanuskript, Linköping 1996,

KAPITEL 2
ANDRA KÄLLOR TILL GOTISK HISTORIA FÖRE 500-TALET

ABLABIUS

Jordanes hänvisar i Getica skriven på 550-talet till ett antal äldre källor bland dem Ablabius ”Ablabius also, a famous chronicler of the Gothic race, confirms this in his most trustworthy account” (Not 10) och sin egen samtida Cassiodorus. Vem var då Ablabius? Det har under många hundra år varit en av de frågor som flera historiker funderat över. Utifrån de rikliga uppgifter som trots allt finns om en Ablabius som var praetorisk prefekt, i likhet med flera andra historiska skrivare, har följande material införts som ett tillskott till den debatten om vem Jordanes Ablabius var. Vad skrev då Jordanes? ”Ablabius also, a famous chronicler of the Gothic race, confirms this in hit most trustworthy account.”(Not 11)

Det finns olika uppgifter om Ablabius bakgrund. Ablabius beskrivs av Eunapius som ”the corrupt official” från Estathius. Enligt Eunapius kom Ablabius från en obskyr familj. På faderns sida tillhörde familjen inte ens övre medelklass.(Not 12) För denna boks syften finns det inget skäl att gå närmare in på de olika uppgifter som finns om den Ablabiuska släkttillhörigheten.

Ablabius, som troligtvis är samma person som Jordanes avsåg, tjänstgjorde som Konstantin den stores ”praetorian prefect”.(Not 13) Det är vidare troligt att Cassiodorus när han hänvisar till Ablabius skrifter avser Konstantin den stores Ablabius.(Not 14) Om det var så att Ablabius uppehöll tjänsten hos Konstantin redan då Konstantin som Caesar hade sitt högkvarter i Arles, det är ovisst. År 306 blev Konstantin romersk kejsare efter att en längre tid ha varit Caesar med Arles i Gaul som huvudsäte.

Under Konstantin den stores tid förstärktes den administrativa organisationen i romerska riket. Vid slutet av Konstantins tid fanns det fyra stycken prefekturer. Vardera prefekturen, hade för den civila verksamheten en pretorian prefekt. En pretorian prefekt av Rom stod näst högst i rang bland den icke militära tjänstemannastaben i riket. Högst i rang räknades ”the pretorian prefect” of the East (Kontantinopel) därefter kom the ”pretorian prefect” av Italien, the ”pretorian prefect” av Illyricum (Thessalonica) samt sist the ”pretorian prefect” av Gaul. (Not 15)

Konstantin den store konverterade till kristendomen omkring 310. Ablabius som var Praetorisk Prefekt var enligt Eunapius(326-414), skyldig till att sophisten Sopater mördades på uppdrag av Konstantin den store.(Not 16) Bakom Eunapius uppgifter ligger motsättningarna som i och med Konstantins omvändelse blev tydliga mellan olika delar av det Romerska etablissemanget.

Konstantin den store ärvde från tidigare kejsare för Romerska riket svåra strider och anfall av goterna. När Konstantin blev kejsare träffades en av många fredsöverenskommelser med goterna. Fredsavtalet gav goterna skattefrihet samt rätt att ta anställning som foederati i den romerska armen. Fredsavtalet träffades mellan Goternas båda kungarna Ariaricus och Aoricus och kejsar Konstantin. Goterna åtog sig att tillhandahålla män till romerska armén.(Not 17) Goternas näste kung Geberich, gick i krig mot Vandalerna för Romarrikets räkning. (Not 18)

De allra flesta Goterna både inom armén och utom denna kom att anta en östligare version av kristendomen arianismen. Enligt flera källor lät goterna döpa sig under 2-300-talet. Orsaken till detta kan vara att goterna under lång tid vistats i eller nära de tidiga romerska kristna både i Gaul och i östra delen av det romerska riket. Goterna kom att tillhöra den arianska delen av den kristna kyrkan. (Not 19)

När Konstantin flyttade över sin egen verksamhet till Bysans lämnade han stora befogenheter i Ablabius hand. Bysans blev den nya huvudstaden i Romarriket år 328 under namnet Konstantinopel. Ablabius inflytande i den västra delen av Konstantins rike ledde till att han fick större makt och inflytande än självaste kejsaren.(Not 20) Ablabius var t.ex. enligt Eunapius skyldig till att sophisten Sopater mördades.(Not 21) Det gick enligt Eunapius så långt att ”Constantine then, favoured Ablabius but was punished for it.” (Not 22) Här avsåg Eunapius Konstantins svårigheter på dödsbädden.

Förmyndare för Constantius
Det var till Ablabius som Konstantin vid sin död lämnade över förmyndarskapet av sonen Constantius. ”To the Care of Ablabius he *Konstantin I* left his son Constantius, who had been co-ruler with him and who shared his father’s Empire with his brothers Konstantin and Constans” (Not 23)

Så fort Constantius blivit myndig avskedades Ablabius. Dettta skedde år 337 e.Kr. Ablabius drog då sig tillbaka till en lyxig gård i Bithynia. Enligt Eunapius förvånade sig många människor över att Ablabius inte själv direkt aspirerat på kejsartiteln. Det kom dock en tid då Ablabius uppträdde så arrogant gentemot sin omgivning och kejsaren att Ablabius i stället för purpurmantel fick en purpurdöd.(Not 24)

Ablabius tillförlitlighet
I sin tjänst som Praetorian prefect(~ ståthållare), var Ablabius chef över alla de ‘officia’ som fanns inom sitt prefektorat. Detta innebar bl.a. att Konstantin den stores Ablabius i sitt arbete var tvungen att ha god kännedom om det som tilldrog sig i riket. Om Ablabius som Cassiodorus och Jordanes refererar till var Konstantins Ablabius, ökar tillförlitligheten hos deras överlämnade materialet. Därmed inte sagt att Cassiodorus och Jordanes med nödvändighet har refererat Ablabius texter på ett tillfredsställande sätt. Är då Ablabius hos Konstantin och Constantius samme Ablabius som Jordanes refererar till och som Cassiodorus omnämner i Variæ X,22?Det finns mycket som tyder på att det är så. Helt är denna frågan dock inte kartlagd.

11. Jordanes, Getica 28

12. Det finns en viss antydan till att Ablabius kan ha varit halvgot.

13. Blockley Roger C, The fragmentary classicising historians of the later Roman empire,1983, not 188, sid 150
OBS! Notera att Ablabius innehade samma ämbete som senare Cassiodorus kom att ha under Teoderiks tid.

14. Cassiodorus Variae X,22

15. Ostrogorski G, Oxford 1968, sid 35

16. Eunapius, Lives of the Sophists,ed WC Wright, London 1921, sid 463f

17. Jordanes, Getica 112

18. Jordanes, Getica 115

19. Prokopius, Jordanes, Cassiodorus, Malchus m.fl.

20. Eunapius Lives of the Sophists, översatt WC Wright Ph.D. London 1921, sid 463

21. Eunapius Lives of the Sophists, översatt WC Wright Ph.D. London 1921, sid 463ff

22. Eunapius Fragmenta bok 1,9.2(Vit. soph. 6,3,8)

23. Eunapius Fragmenta, bok 3, 20, 2

24. Eunapius Lives of the Sophists, översatt WC Wright Ph.D. London 1921, sid 464f

Horsa och Hengist i LEBOR GABALA ERENN – Boken om erövringarna av Irland

Det går att hitta viktiga små uppgifter om såväl Angler som Saxare på de mest oväntade ställen. Precis som när det gäller goterna, speciellt de som räknades till Ostrogoterna eller kom ifrån Ranrike samt tagit värvning i Romerska armén tillsammans med Visigoter.

En av de böcker, översatt till svenska i detta fallet, som jag läste igår var LEBOR GABALA ERENN – Boken om erövringarna av Irland. Tidigt i texten blev jag lite förvånad då jag hittade uppgifter om Agamemnon samt hans son. Men allt kan i varje fall inte jag lägga på minnet för vidare analys utifrån andra källor.

Dock hittade jag en passage, i den delen av boken som heter NEMED:
….Avkomman av Brutus, son till Ascanius, uppfyllde hela ön (=England) förutom denna del. Så ättlingarna till Britain, Son till Fergus, var i Moin Coinan, och ättlingarna till Brutus, son till Ascanius, var på ön ända tills Horsa och Hengist, de två sönerna till konung Guitglis av det gamla Saxan kom med besättningar på två skepp.

Old Sources Story – Emperor Valens killed by the Gothic king Athanarik

© Inger Johansson E, Chapter manuscripts from the Gothic mosaics, Linköping, 1996, rev. Gothenburg 2003rd

Sources of narrative

The winter was long and cold. In November 375th Emperor Valentinian died of infarction. He had become very upset and angry at Peace Quadi-Ambassadeur´s unreasonable demands. Valentinian heart could not cope with stress. But this was not the only incident that affected the Roman Empire this year. Crete, Greece Peloponnesien and others suffered severe earthquakes

During the reign of Emperor Valens thirteenth [ie depending on how you count sometime between the years 375 and 377] the Huns attacked the Goths driving them in all directions – north, south and west. The Huns had long lived in the areas Orosius, a Spanish priest and historian of the 400s, called behind the high mountain ranges. The Huns came with their horses, their wives and children and waggons attacking the Goths.

Valentinian’s death, the severe earthquakes and the problems along East Roman borders caused severe problem for the tribunes Merobaudes and Equitius as well as the worry that the Goths would/could attack along the Danube.

At this time Emperor Valens and Gratian was far away. One far to the east and one as far away as in the western parts of Gaul. The Tribunes therefore called for Valentinan’s young son Valentinian the Younger, whose mother was previously married to Magnetius for help. Valentinian d.y was at that time only 5 years old. This election led caused West Roman Empire to be divided into two thirds. 375 Gratian was allowed to keep Gaul, Spain and England. Valentinian the Younger were given Italy, Illyria and the Roman Africa.

Turmoil in the Empire made Valens decide in a law that all Christian monks who did not work with secular questions were forced to enroll the Roman army. The decision, which in itself was deeply wrong came at the worst possible time for the Empire’s future. It happened at the same time as General Maximus rebelled mother of Emperor Valens.

HERMANERIC’S EMPIRE UNDER THREAT
The Huns attacked the Goths’ all over their fertile fields. The one who was hit first, was the king of Hermaneric. Hermaneric was at that time king of all Goths. Now many articles and encyclopedia place Hermaneric’s death around 370 AD. Contemporary sources however, one of them the Greek historian and advocat Zosimus, say that the Hermaneric who was the first attacked by the onslaught of the Huns. If it is true that Herman Erik died, after the Goths failed to stop the Hun, Hermaneric must at least have lived in early 375 AD

Hermaneric had made himself known by many expeditions and victories in major battles. His Gothic army was feared both by the ordinary people and the armies of the neighboring nations. When Hermaneric saw the threatening Hun army at first he tried f to keep attackers from the land of the Goths. When this wasn’t a posibility, Hermaneric appalled and was outraged at the imminent danger.

Huns couldn’t really fight man to man, but they was excellent rider and managed to cause great confusion and destruction among the Goths, who lived along the banks of the Danube. According to historian Ammianus Marcellinus, who was approx 45 years then, Hermaneric finally voluntarily search death in stead of being defeated by the Huns.

HERMANERIC’s SUCCESSOR
After Hermaneric’s death, Vitimiris was elected to be the Goths king. With the help of a group of Huns who Vitimiris bought over for a short period of time, Vitimiris managed to keep the major forces of the Huns away. Finally fell Vitimiris in a big battle. Then his minor son Videric was appointed king. To help him Alatev and Safraks appointed. They became the real leaders of the Goths in the great kingdom that had once been Herman Eriks. Alatevs and Safraks chose to withdraw the Gothic army northward in direction of river Dniester.

As the Gothic Teroeingian king Athanarik, heard about the other Goths major problems with the Huns, he decided that with all his forces should try to resist the Huns attack. To prepare for battle Athanarik and his troops camped along the Dniester in the Gothic Grevtungian’s valley. Munderic, [IEJ: who later became the Roman governor at the Arabian border], was commissioned by Athanarik together with Lagarimanian ”spy chief” to study the Huns rampage. The attempt to stop the Huns attack failed. The Huns who caught sight of the spies attacked directly. Athanarik had to flie to a height close to the river Gerasus bordering Taifalian land.

Rumors of the Huns spread to all other Gothic groups. A completely unknown people pulled out of the mountains like a snowstorm. The Huns destroyed everything. Many Goths decided to seek new settlements. As was customary among the Goths were the various chiefs and elected representatives decided together that Roman Thrace was the most suitable area to relocate to. There the soil was fertile and the river Hist (Danube) distinguished it from the attacking Huns. Under their leader Alavivus the forces first all went to the Goths Danube area sending a message to Valens praying to be allowed to settle in Thrace.

The kings of the Goths had on several occasions sent delegates to the Roman emperor Valens with petitions for the Holy Church sending them own bishops. Due to that the Emperor chose to partially meet the Goths request. Thus the Emperor sent the Goths some Arian missionaries. According to Orosius, all this was due to the emperor being perverse and showing prejudice against the true Christian church. That’s why most Goths converted to be Christians, Arian Christians.

GOTHS ALLOWED TO SETTLE IN THE ROMAN EMPIRE
Many of the Goths, especially the Visigoths wished to settle in the Roman Empire in order to escape the Huns rampage. After a series of terrible blows surviving Goths fled from the area north of the Danube of 376 e.Kr. They fled across the Danube and asked Emperor Valens for permission to settle in the Roman Empire. In return, the Goths promised to stop their own attacks and help the Romans.

Emperor Valens looked favorably on this prop as the Goths and gave them what some called ”desired status”. But he demanded in return that the Goths, at once lay down their weapons.

To reduce the risk of Gothic treason, Valens took most of the Goths’ children as hostages. They and their commander Julius had to travel to East Roman Empire’s areas. The Emperor Valens made the point, that the Gothic kids might pose a threat and fear for the Roman society. In Roman view this was considered important in order for the Goths children not be able to form opposition groups. That’s why the Gothic hostages, the children were allocated to multiple cities.

Despite the agreement no other Goths than the Visigoths had move into the Roman Empire. Under the peace agreement, which the Goths met with Emperor Valens, the Roman commanders would help Goths to flee into the Roman Empire.

Despite this agreement and in contravention of the orders of the Emperor, the Roman commanders chose beautiful gothic women and beautiful young men for so-called dubious purposes. The only others who were admitted were slaves of the Goths and Gothic peasants. While the Roman commanders made their own choice, might, however, other Goths sneak into the Empire by using ”the back doors”.

The Goths who were refused entry despite the agreement but slipped into the Roman Empire, considered themselves not bound by the agreement reached by the Goths or stated promises. That’s why Thrace, Pannonia, Macedonia and Thessaloniki rapidly were flowded by what the Romans called Gothic gangs of robbers.

Zosimus wrote in details of these events which more than once differs from the better-known Jordanes’ information. Jordanes believed that the background to the problems between Goths and Romans was a request from the fries, Alatheus (Alatev other sources) and Safraks to the Roman commandants Lupicinus and Maximus for the opening of a market and that the problems were caused by this. Failure was according to Jordanses that a large number of Goths were not allowed to reside within the Roman Empire, but did it anyway.

Among the Goths who were allowed to settle in the Roman Empire in 376 AD were the Tervingians a Wisigothic tribe. Their military leaders called Fritigern and Alavivius. Both latter mentioned in several later documents and by historians dealing with the Roman history, in the Eastern Roman Empire as well as westward – in Gaul and Britain! But this is an other story.

HERMANERIK´S/HERMANERIC’S HEIR DENIED TO ENTER
It was not as easy for Grevtungian King Videric, Hermaneric’s heirs to be allowed to settle in the Roman Empire. Together with his guardians Alatev and Safrak he prayed that they and their people would were allowed to reside inside the Roman Empire in order to escape the invading Huns.

Emperor Valens did not feel comfortable to allow Hermaneric’s heir – i.e the heir to the title All Goths king, to settled within the Empire. Goths attacking in older times and the great powers that Hermaneric had had, posed a threat to the emperor. As The Tervvingian King Athanarik heard of Videric not being allowed to settle, Athanarik became restless and was accompanied by some of his men who had been at a distance from the Danube region. It may seem that Athanarik had no cause for concern. With the inheritance law which prevailed at that time, it was Athanarik who if Videric died without heir, would be standing next to the Gothic throne. But this was also reason enough for Athanariks concern.

When a group of the Terovingian soldiers discovered that the Roman officers delibratly mistreated the treaty and the promise given during the peace negotiations, that all the Goths would be allowed to enter the Roman Empire, they became very upset. The Terovingers who not yet reached the safety on the south side of the Danube started to behave more and more threatening against the Romans. Eventually Lucian became very afraid that the Goths would start a revolt. This could then spread to the Goths who already had to settle in the Roman Empire and to the many of the Goths serving in the Roman army. Lucian decided that his soldiers should take the already saved the Goths quickly came further inlands. During the confusion that arose which fit Alatev and Safrak, Grevtungian Videric’s two guardians, who decided to take the opportunity to cross the Danube

THE GOTHS FORCES RENEWED THEIR ATTACKS ON ROMAN EMPIRE
The Gothic warchiefs Sverid (Svenios) and Kolios (Col) had at this time long had the Roman emperor’s permission to reside in the Roman Empire and to trade between the Romans and northern Europe. Sverid Kolios, used in wintertime to withdraw northward to their home countries, up the rivers inkl Great Volga to their home up on un island in the Northern Ocean where they had their winter quarters. After the riots that erupted emperor commanded them to stay in the kingdom and spend the winter near Adrianople.

When Sveridus and Kolios received the Emperor’s letter they were on the other side of the Hellespont. They then called for travel money and food as well as 2-3 day suspension for the trip. Adrianople’s Chief Administrative manager became angry and threatened war with the Goths and severe punishment if they do not voluntarily obeyed the emperor. The public and the factory workers in Adrianople also became very upset with demands and attacked the Goths. Goths struck crowds that came against them, killed, looted and chased away the survivors. After the event Sverid and Kolios forces joined forces with Fritigern who’s army were in the vicinity.

Fritigern also contacted the other Gothic tribes’ kings. Together their armies slowly moved towards Marcianopolis. There Lupicinus had invited goterkongarna Alaviv and Fritigern to a feast. During the feast a scuffle broke out between the Gothic soldiers and people of Marcianopolis. In anger the Goths killed theentire Roman garnison’s soldier. Lupicinus commanded ordered that Alavivs and Fritigern and their men should be killed. Fritigern escaped and fled. 2000 ship was filled with Goths who ravaged the land and sea in the Mediterranian area.

GOTHIC ARMY ATTACKED ADRIANOPLE AND ATTACKED CONSTANTINOPLE
On 9 August in the year 377 were the Gothic forces ready to attack. After the succesful attack, they continued on towards Adrianople and Constantinople. Among the joint forces there were at that this time some Huns and the the Gothic military commanders promised them some of the taxes that were to ”fetch” in the two cities. After the siege of Adrianople, which took place under the leadership of Fritigern who had had to disbanded due to food shortages the Goths continued ravashing. They camped at Peritus. Then the resting soldiers started heading for Constantinople. For fear of being involved in Roman ambush soldiers moved in small groups, closed ”array”

The Gothic army was so close to Constantinople, that they could almost beat on the Town’s dorr. Had it not been for a group of Saracens who lived in the city who had caught sight of the enemy soldiers, and gone out to stop them outside the city, one doesn’t know what could have happened. The struggle between the Gothic troops and Saracens were hard and long. In the end, there were no clear winner, but a long-haired Saracen drew his dagger and cut straight into the gothic crowd. Saracen met one who had got his throat cut and blood flowed. Saracen leaned forward and drank of the blood. This terrible event caused great fear among the Goths who no longer dared to go forward as hard as before. The Goths tore down their scaffolding that was built for the siege of the city and returned northward.

At the same time Julius was made Supreme Commander of the Roman troops in Taurus. Julius had many Gothic soldiers among his men. For fear that the Goths in the army would cause a revolt, Julius sent a secret letter to all forces officers. The letter demanded the commander of troops would give managers the Goths a promise of prompt payment. The Goths were for this purpose are collected in a square of a town. When the Goths gathered they were surrounded and cut down by the other Roman soldiers.

GOTHIC CAVALRY SWEPT THRACE
In Emperor Valens’ fifteenth year there was a great battle between the Gothic and the Roman army soldiers close to Adrianopolis (Present days Edirne). Two years earlier the Goths, led by its General Maximus, who later became the Roman General that is said to have occupied Thrace. All the Gothic soldiers were well equipped, well trained and appeared to have had a never-ending stream of replenishment of supplies available from the gothic peasants who lived nearby. For the Roman army this was totally disastrous end. The fighting ended when Emperor Valens was killed.

When the emperor Valens saw that the Goths sacked all Thrace, he decided to send the Saracen against the Gothic cavalry. On the Emperor’s orders the Saracen of Constantinople left in small groups to avoid the Roman tactics were revealed. Emperor Valens decided once again to use the Saracens as he quickly moved to the battle fields in Thrace. The Saracens were known as skilled riders and skilled soldiers. Saracens attacked the Goths with their lances. Many Goths fell. Other Goths tried to interfere in an ambush. The Goths failed with their tactics, thanks to that Saracens’s lances being superior in fights. All happens so fast that many Goths tried to cross the Danube preferingly giving themselves up in the hands of the Huns than in the hands of Saracens.

SEBASTIANUS MASTER MILITIUM
From West Roman areas Sebastianus joined with the other Roman forces. Valens had appointed Sebastianus to Master Militium earlier. Sebastianus were allowed to choose 2000 soldiers for an elite guard. Most of the soldiers were new recruits had not yet been affected by East Roman Army’s weak military leaders. The soldiers exposed to an intense workout and exercise and then Sebastianus invaded a number of walled cities. These cities were ordered to prepare for Gothic attacks.

Meanwhile, his army managed to kill some Goths. Sebastianus usually considered it safe to attack them, when the Goths had hangovers after their party meetings or when they bathed in the river to be cleans. On these occasions, Sebastianus and his soldiers slaughtered as many they could. This led to the Goths came to fear Sebastianus. Sebastianus great success brought with it that the envy against him increased in the leading circles in Eastern Roman Empire. Sebastianus argued before a court in the presence of the Emperor. Thereafter Sebastianus influence decreased. Which didn’t do the Emperor any good.

EMPEROR VALENS’ FATAL ATTACK
The conflict in Ostrom’s leading circuits may might have forced the emperor Valens, in contrast to master militium Sebastianus view, to decided on an attack against the Goths with full strength. This led to a Gothic counter-attack. The battle, which took place August 9 378 AD was easily won by the Goths. Roman cavalery squadron at hand was surprised by the invading Goths. This caused many in the Roman cavalry to abondon their infantry. The infantry thus were completely unprotected, and found themselves surrounded by hostile Gothic cavalry from all sides. The Goths sent swarms of arrows against the Roman infantry who fleed. The men of the Infantry were either beaten by the Goths sword or by stuckna of lances. The swords and lances reached the Romans from all sides. Emperor Valens fled in haste after the battle with a handful of men to a small village. Groups from the Goths forces followed in his footsept.

EMPEROR VALENS WOUNDED AND KILLED
Emperor Valens, who had been wounded by an arrow, was carried to a small farm in order to be hidden from the Gothic soldiers. Despite this Valens was captured by Visigothic soldiers and badly beaten. After the beeting the Goths light a fire in the courtyard close to a house which resulted in that nothing was left of the Emperor’s body for a normal burial. According to Zosimus (New History) the Goths colledted wood from the surrouning areas and placed them outside the house in which the emperor had taken refuge. Then the Goths lit a fire around the house. Causing the house with the Emperor to burned down to the grounds. This must have happened January 19th 379 AD. The man who led the attack on the Emperor was the Gothic Tervingian King Athanarik.

According to Eunapius The Emperor had sought refuge in a hut which were burned down. The fire must have been very hot because not one single bone were found for the Romans to bury after the fire. It may have been a cottage, a hut or small farm. One can’t know for sure. At this time the Goths acted harshly against the Romans never asking for those who suffered their attacks. The Goths were at samr time was living in Thrace in large numbers and was called ”qui Thrace populabantur” in contemporary sources.

GRATIAN APPOINTED THEODOSIUS AS EMPEROR OF THE EAST ROMAN EMPIRE
When all looked as hopelessness as can be, Viktor who was the riding master equitium crossed through Macedonia. He continued in gallop towards Thessaloniki and Moesia until he reached Pannonia. Victor wanted to warn Gratian of the Roman army’s heavy loss, and the murder of Emperor Valens. When Gratian became aware of Valens’s death, he appointed Theodosius to his co-emperor. Theodosius who was born in calice in Spain was the son of Valentinian. Gratian gave Theodosius authority over Thrace and the Eastern Roman Empire. Gratian himself moved to address the increasing problems with the Germans in western Gaul.

SUMMARY AND CONCLUSIONS
Emperor Valens has, rightly or wrongly, become most remembered for the way he died. If we are to believe the contemporary sources, it was Valens who sent the Goths an Arian Christian bishop, thus he made the Goths converting to be Christians. To evaluate these data from a postitivisti-holistic wiew one need to link Germanic peoples, including the Goths, with todays Nordic countries from earlier or contemporaty primary sources. Which as seen can be done. [added text to the English translation. An island in the Northern Ocean, up the rivers among them Great Volga and so on.)
Considering all these primary sources and contemporary sources naming the emperor Valens, pas the one behind the convertion of the Goths to Christian beliefs, This is of great importance for further discussions re. Christianity’s history and distribution of Christianity in Northern Europe.

Emperor Valens right or wrong gave the the Gothic army promise to take refuge on Roman territory. This seems to have led up to his own death. The fighting forces of mixed groups of Goths, Huns, and various Germanic-Gothic speaking groups on one hand and the Roman army on the other, might have been the cause for the the weakening of the Roman army’s western front, as well as all of the Western Roman Empire and the remnants of various communities and groups in the Balkan region. Thus many people due to these events during the late 370s came to inhabiting other groups famous ancient sites, along with subsequent incremental ethnic groups in a mix of several different religions, (different views even within Christianity), the Christian groups who were ”true” Christians might be the reason up to modern time for the Balkans to be called Europé´s anxiety corner.

If the fighting between the Emperor Valens and Athanarik starting as early as 365 e.Kr not had ended with the latter killed the emperor, perhaps Athanarik only would have been remembered due to Emperor Theodosius later on, at Athanarik’s death gave him an imperial burial in the imperial tomb in Constantinople.
In light of all that seems to be unknown to scholars, or forgotten, re. Athanarik being the man behind the assassination of the Emperor Valens, one might ask whether the Gothic influence in the Eastern part of the empire was significantly greater than what scholars up to now assumed.

This is regardless of everything else the time when and where the fall of the Roman Empire begins. The decomposition described in the next chapter.

© Inger Johansson E, Chapter in manuscripts from the Gothic mosaics, Linköping, 1996, rev. Gothenburg 2003rd

Short list of the most important contemporary sources and Academic works analyzing them:

Ammianus Marcellinus, Roms historie i det fjerde århunrede e.Kr., Arendal 1877
Bede, The Greater Chronicle, Ed. Oxford 1994
Eunapius E 480
Eunapius Fragment 39M
Eunapius Live of the Sophists, transl. W C Wright Ph.D.,London 1921
Eutropius Book I och II, ed EC Marchant M.A., London 1899
Historiarum adversos paganos libri vii, Lipsiae 1889
Jordanes, Getica
Laud Chronicle E62
Neue Geschichte, Stuttgart 1990
Origin and deeds of the Goths, Princeton, N.J., 1908
Orosius Seven books against the Pagans, Washington DC 1964 (ingår i serien The Fathers of the church)
Parker Chronicle A62
Rerum gestarum libri qui supersunt, Leipzig 1978
the Anglo-Saxon Chronicle, övers. prof. GN Garmonsway, London 1967

Priscus Exc. de Leg. Rom. 10
Vitae sophisarum, Romae, 1956
Zosimus New history, Sydney 1982

ACADEMIC WORK
Blockley Roger C The fragmentary classicising historians of the later Roman empire 1-2 Liverpool 1981 resp. 1983
Cameron Averil The later Roman empire, Cambridge, Mass 1993
Collins Roger, Early Medieval Europe 300-1000, London 1991
Kremer Josef, Studien zum frühen Christentum in Niedergermanien, Köln 1993
Korkkanen Irma The Peoples of Hermanaric Jordanes, Cetica 116, Helsingfors 1975
The later Roman Empire, Harmondsworth 1986
Wagner Norbert, Jordanes, Getica,untersuchungen zum leben des Jordanes und zur frühen Gesichte der Goten, Berlin 1967
Wiebe Franz Josef Kaiser, Valens und die heidnische Opposition, Bonn 1995

For more information please contact me via commentfield.
Please note following:
You may copy all or excepts to your classes as long as you refer to whats written in copyright line Johansson, Inger E etc.
Also please note that above text have been used in High School classes since 1996/97 here in Sweden and in some countries around the world since year 1998. /IEJ

Sveriges historia i ett nötskal – del 4 Vasaättens århundraden 15- och 1600 talet

Andra versen på svenska nationalsången lyder:

Du tronar på minnen från fornstora dar
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och förbliver vad Du var.
Ack jag vill leva, jag vill dö i Norden

När vi passerat år 1500 så börjar det moderna Sveriges historia. Den svenska kungaätt, eller rättare sagt det namn som ätten blivit känd som Vasaätten, sätter fram till 1600 sin prägel på Sverige.

Vasaätten

Gustav Vasa
Gustav Vasa (f. 1496, död 29 sept 1560) var son till Erik Johansson Vasa. Tillhörde sk. frälseätten. Så långt stämmer den svenska historien. Men vad som historiker som här i Sverige enbart tittar på mansled missat, glömt bort eller valt att inte tala om, är att Gustav Vasas farmor Birgitta Gustavsdotter Sture Sjöblad var syster till Sten Sture d.ä.

Det brukar ofta sägas att den äldste kände anfadern till Gustav Vasa skulle varit Nils Kettilson, häradshövding omnämnd ”redan” 1355 (källa allt från encyclopedier till Wikipedia) men det är inte sant. Inte ens om vi enbart håller oss till mansleden. För det finns långa trådar dokumenterade i gamla MS, en del av dem i Svenskt Diplomatariums Huvudkartotek som ger uppgifter som går tillbaka till Riksråd mer än 100 år tidigare.

Det finns många som vill ha det till att det var Gustav Vasa som gav oss det moderna Sverige. Delvis sant. Han byggde till stor del på den kunskap han erhållit i sin släkt. Inte minst Sten Sture d.ä:s verk under dennes tid som Regent i Sverige. Vid närmare studie av gamla MS och kopieböcker kommer ytterligare en bit in i det hela. I Gustav Vasas släkt så fanns det även lagmän. Idag är det få här i Sverige som vuxit upp med den tolkning av släkt som fanns från tidig medeltid ända in på 1800-talet. Där släkten inte bara var mamma, pappa och deras föräldrar samt en persons syskon. I äldre tider var släkten, kindet, viktig och i den ingick även ingifta ingiftas syskon och föräldrar samt mor- och farbröder o.s.v.

Det var däremot inte alltid så att släkten höll ihop. Historiskt påminner ett Kind, en släkt, i äldre tider om de skotska klanerna samt om King Alfred som i sitt testamente skrev in att arvet (kronan) skulle gå till den äldste sonen OM HAN VAR LÄMPLIG. Detta med lämplighet har en del historiker missförstått här i Sverige och fått det till att Sverige i äldre tider var ett valkungadöme. Det var inte vem som helst som kunde väljas. Detta lämnas för tillfället därhän. Dock bör det nämnas att Gustav Vasa om de gamla tillämpningarna av bakarv samt lämplighet varit de av kyrkan godkända på Gustav Vasas tid, så hade han ett klart större anspråk på rätten att bli vald än vad vi fått oss till livs. Även större än vad vi äldre som gick i skolan på 50- och 60-talet fick lära oss.

Gustav Vasa var en av de stora svenskarna under 1500-talet. I dåtiden till stor del för att han bröt med den katolska kyrkan. I nutid mest för det som kallas Vasaloppet. Den historiska bakgrunden till hur Gustav Vasa fick dalkarlarna med sig lämnar jag till de som grävt sig ner i samtida skrifter att bedöma

Erik XIV
Erik XIV f. december 1533 d februari 1577. Svensk kung 1560 till 1568. Gustav Vasas äldste son skulle kunnat blivit ett av världens mest kända namn. Om inte Gustav själv dött så att en ryttare i sporrsträck hunnit ner och blivit rodd över Göta Älv till Götaholm(Not 1) alldeles när Erik enligt överenskommelse med Elizabeth, då ännu ej drottning av England skulle gå ombord på sin lastade båt. Förhandlingarna hade som gått så långt att parterna diskuterat om ev. söner, vem som skulle ärva vilket rike. Och i England hade de tus contraface satts in tillsammans i blivande gåva till de som skulle vara närvarande…. ett av dessa finns fortfarande bevarat i England. Liksom det finns ett fönster som ibland syns i bakgrunden när Engelska Historiker berättar i kyrkomiljö. Ett fönster där på svärdssidan finns Vasaätten och på kvinnosidan Tudorätten….

Det finns många intressanta dokument att gräva i för den som är intresserad. Men det är mer eller mindre en skandal att det aldrig en nämnts hur Erik XIV:s riksäpple ser ut OM Nordamerika inte spegelvänts av den som graverade äpplet nere i dåvarande Flandern. Det många glömmer bort är dels att Erik XIV i sitt trontal sa sig vara arvtagare till hela Norra Hemisfären. Bortglömt är också att vid tiden då riksäpplet blev till, så var varken Hudson eller någon annan av de som senare karterade Hudson Bay ens påtänkta att segla västerut. Än mindre hade någon av alla upptäcktsresanden som sägs ha karterat Florida eller seglat upp för att hitta Mississippis källa ens födda. Men på Riksäpplet, en av de svenska Riksregalierna, finns det samt annat korrekt inristat. Att namnet på den som karterade stor del av Nordamerika under ett antal år på 1300-talets mitt är känt, är en helt annan historia.

Gustav II Adolf
Gustav II Adolf f december 1594 död 6 november 1632 i Lützen. Gustav II Adolf efterträdde sin far Karl IX som var son till Gustav Vasa i dennes äktenskap med Margareta Eriksdotter. Gustav II Adolf har gått till historien dels som en av världens bästa fältherrar, dels som den som trots att han dog på slagfältet innan 30-åriga kriget var till ända var den som lade grunden för att Sverige fortsatte stå fritt från Katolska Kyrkan.

Som fältherre nämndes han och nämns än idag med vörnad. Hur historiker och vanliga människor ser på den andra biten, beror mycket på vars och ens egen inställning till Kristendom.

Drottning Kristina
Kristina var född i december 1626 och dog 19 april 1689 i Rom.

Dotter till Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg ärvde hon tronen vid faderns död 1632. Förmyndarregering skötte rikets affärer fram till 1644. Det finns olika uppgifter om bakgrunden till att drottning Kristina abdikerade år 1654 för att sedan konvertera till katolicism. Under hennes uppväxt hade det ansetts viktigt att hon fostrats i den rena protestantiska läran. Kristina var mycket begåvad och lärde sig ett antal språk samt köpte in ett större antal böcker till sin hovstat. Flera av dåtidens stora tänkare och författare kom på hennes inbjudan till Sverige.

Not 1. Götaholm låg under nuvarande Älvsborgsbrons Hisingsfäste,

Tidig kristendom i Norden?

 

Nordiska skelettgravar i öst-västligt läge under de första århundradena

© Johansson Inger E, utdrag ur den Gotiska Mosaiken del 1, kapitel i manuskript från 1995

Nu finns det säkerligen en och annan som till den kommande texten vill inflika att det är orimligt att tänka sig att nordbor tidigt blev kristna. Utifrån den traditionella synen på kommunikation mellan Skandinavien och länderna i södra Europa, i Afrika eller Asien har det ansetts som om all handel och kommunikation skett via flera led. Vad man då glömmer bort är det som visats tidigare i boken. Redan under stenåldern måste man med nödvändighet ha haft båtar som klarat av längre sjöfärder längs kusterna. En utveckling av båtbyggarkonsten i Norden är en förutsättning för handel, samtidigt vore det orimligt att anta att de föremål som kom till Skandinavien från Medelhavsområdet, Donauområdet och Svarta Havet inte i sig krävt båttransporter som inte enbart grundat sig på slumpmässiga besök.

Hur ser den arkeologiska situationen ut i Norden när det gäller ev. kristna gravar? Först måste vi definiera vad vi menar med kristna gravar. Det allra första kravet är att gravarna är s.k. skelettgravar. Kravet inkluderar självfallet att gravarna tidsmässigt tillhör tiden efter Kristifödelse. Bakgrunden är att skelettgravar funnits långt tidigare, men att den seden övergetts till förmån för urngravar. Det andra kravet är att gravarna skall ligga orienterade i öst-västlig riktning. Detta senare kriteriet är det som även om skelettgraven är från tiden efter Kristifödelse anses tyda på kristen begravning eller åtminstone en kristen influens.

Från ~100 e.Kr. och framåt börjar skelettgravar förekomma allmänt på norra och centrala Jylland. Tidigare hade urngravar varit vanliga under lång tid. På norra och centrala Jylland finns det klart avgränsade begravningsplatser. Här övergavs urnbegravningar i stor utsträckning samtidigt som jordgravarna infördes. Till diskussionen om gravarna skall betraktas som kristna bör man även lägga att dessa jylländska gravar nästan samtliga är orienterade i Ö-V riktning.[1]

Även på den skandinaviska halvön märks en förändring i begravningssederna efter ~100 e.Kr. Den ”kristna seden”(?) med jordgravar nådde Skåne runt samma tid som den nådde Jylland. Det gick så snabbt att denna begravningssed, tycks ha helt dominerat i Skånes södra delar under 200-talet.[2] I Norge märks förändringen också tidigt. Från Osloområdet spred sig gravskicket med jordbegravning(med eller utan kista) in i Östlandet inom loppet av etthundrafemtio år. Under 300-talet blev jordbe­gravningar van­ligt förekommande längs hela norska kusten ända upp mot Tromsö.[3] Det tycks som om sedvänjan spred sig in i delar av Sverige från norskt område. I Jämtland och Medelpad märks en klar kristen påverkan från 400-talet. Fynd från Storsjöområdet har stora likheter i grav­skick, gravformer och tidsperioder som i Norge. Detta medför att Jämtland och Medelpad skiljer sig starkt från det mellansvenska området. Hur kan ett kulturinflytande från väster ha spridit sig geografiskt till ”svenskt” område? En trolig inflytelseriktning är från Trondheimsfjorden -> Neadalen -> Vemdalen -> Stjørdalen -> Vattenstäket (nuv. gränsen mot Sverige) -> Storsjöns vattenområde -> Östersjön. Under samma tid spred sig de ”svenska” jord­bruksbygderna vid Indalsälvens och Ljungans utlopp norrut via de båda flod­områdena.[4]

I norska inlandet övergavs skelettgravarna i stort sett under 400-talet, medan man i Vestfold och Telemarken höll sig till samma gravsed ännu på 500-talet.[5] Tröndelag och Nordnorge skil­de sig under  600- och 700-talet från övriga Norge. I dessa områden jordades de döda ända in på 700-talet. De flesta hittills funna och undersökta gravarna från 700-talet i Tröndelag och Nordnorge innehåller skelett som lagts i träkistor.[6]

Totalt visar den västeuropeiska och nordeuropeiska bilden att det inte går att utesluta att handelskontakter och eller tidiga folkförflyttningar gjort att någon form av kristendom kan ha nått Norden samtidigt som den nådde övriga Europa.

---

[1]           Klindt-Jensen Ole, Foreign influences in Denmark´s early ironage, Køpenhavn 1950, sid 176-179

[2]           Strömberg Märtha, Järnåldersguld i Skåne, Lund 1963 sid 44

[3]           Norsk Historie, bind 1, sid 252-256

[4]           Norsk Historie, bind 1 red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976, sid 281ff

[5]           Norsk Historie, bind 1, sid 256ff

[6]           Norsk Historie, bind 1, sid 416-421 Fram till 1925 hade 193 järnåldersgravar grävts ut i Vest-Agder. 77 st av dem var skelettgravar.

Lite om Cassiodorus

Bakgrund: Det har bland nordiska historiker från 1780-talet och framåt ansett att Jordanes skulle vara den främsta källan till den Gotiska Historien och många uppgifter som Jordanes lämnar har av samma historiker ansetts tveksam. Det har ifrågasatts om de referenser han givit till alla möjliga från Dio till Cassiodorus kunde vara sanna. Nåväl I mitt forskningsupplägg som är bakgrund till Den Gotiska Mosaiken har sökandet efter dokumentation skett förutsättningslöst. Kanske är det därför ett stort antal med händelser samtida källor, respektive bevarade arbeten av flertalet av de källor som Jordanes presenterade om än inte alltid de stora Gotiska Historierna som såväl Jordanes och med refererade källor samtida talar om…..

Utdrag ur manuskriptet Den Gotiska Mosaiken
© Johansson Inger E, Den Gotiska Mosaiken, manuskript från 1995-97 reviderat 2015

Cassiodorus

Cassiodorus d.y. som nämns av Jordanes m.fl. föddes i Bruttii ~487 och dog ~583/585. Cassodorus famil var en välkänd romersk släkt, Flavius med rötter hos tidigare kejsare. (Not 1)

Cassiodorus skrev en gotiska historia i 12 volymer. Boken anses vara förlorad. Cassiodorus hade redan under ungdomsåren blivit ”questor sacri palatii”.

En questor sacri palatii hade till uppgift att ansvara för kejsarens juridiska affärer. I arbetet ingick både att upprätta lagar samt kontrasignera kejserliga dekret’

Cassiodorus blev senare romersk konsul ordinarius från 514, magister officiorum 524. Det var Cassiodorus som skrev kejsar Theodoric officiella brev och författade ett antal skrifter. Bland dem Variæ. Variae är en samling med brev från bl.a. kejsar Theodoric. Bland de mer intressanta för Nordisk räkning är brev som Theoderik skrev till

När den gotiske kung Teoderik den store,vann över Odovakar och återtog år 493 Italien för den östromerske kejsarens räkningn så fanns romaren Flavius Magnus Aurelius Cassiodorus Vid hans sida. Teoderik beskrivs som kristen (Malchus 20,121 samt Malchus 20,140). Flavius Aurelius Cassiodorus var son till Cassiodorus d.ä. Samme Cassiodorus (d.ä) som varit romersk finansminster under Odovakars tid. Cassiodorus d.y. far hade i sin ungdom var Cassiodorus d.ä med sin bäste vän och dennes far som var romerskt sändebud till Attillas hov.

Cassiodorus egen historia

På grund av Cassiodorus släktskap med de ledande romerska familjerna fanns det en viktig förutsättning redan från början för att östromerska riket skulle godkänna en västgotisk stat i Italien.

Kontrollen över det juridiska fältet låg således fortsatt kvar inom samma maktsfär i Rom som tidigare. Cassiodorus upprätt höll således posten som qurestor hos västgoternas kung Theodoric.

Vid denna tid var den östgotiska staten godkänd av östrom – såväl senat som övriga administrativa romerska funktioner upprätthölls under kung Theoderic och hans efterträdare Athalarics tid.

Det finns därför starka skäl som talar för att tjänsten som questor och andra tjänster, som Cassiodorus upprätthöll i det östgotiska riket, i stort motsvarade de funktioner som fanns i andra romerska prefektorat.(Not 2) Denna tjänst gav Cassiodorus stora möjligheter att få kännedom om de goter som besökte Theodoric och deras historia såsom den fanns nedtecknas (här hänvisas oftast till Ablabius på 300-talet) och som den återberättades.

Cassiodorus blev tidigt utsedd till patrician och kom senare även att bli senator i den Romerska senaten. Detta var i sig inte konstigt då den unge Cassiodorus I unga år steg i graderna.

År 514 blev han ”consul ordinarius”. En consul ordinarius hade att självständigt ansvara för den administrativa skötseln av ett honom tilldelat område.
Efter att Cassiodorus varit konsul en tid kom han att utses till senator och bodde senare i Rom.(Not 3)

Andra källor om Cassiodorus år 526-533:
Cassiodorus tjänstgjorde som ”Magister Officiorum” hos Theodorik den store och Athalaric.(Not 4)

En Magister Officiorum var kejsarens högste administrative tjänsteman och hade som en av sina uppgifter att ha kontroll av alla ”officia” i riket. Han var vidare ansvarig för kejsarens säkerhet och chef för kejsarens livvakt.

Utöver detta var Magister officiorum även cermonimästare, d.v.s. ansvarig för mottagningarna av alla främmande ambassadörer samt hade i denna roll till uppgift att sitta med vid förhandlingar med främmande länders sändebud. Utöver detta var Magister officiorum även chef för den kejserliga posten (cursus publicus).

Cassiodorus arbetade för Athalaric 526-533 som ”Magister officiorum.” En Magistrer officiorum innehade den ledande administrativa tjänsten i centrala administrationen.

Magister officiorum hade som huvuduppgift: Att kontrollera alla ‘officia’, vara ansvarig för Theoderiks säkerhet och som sådan även chef över ”scholae palatinae” = kejsarens livvakt.

Som Magister officiorum var Cassiodorus även cermonimästare, han var ansvarig för mottagningandet av alla främmande ambassadörer och satt dessutom med som kejsarens representant vid förhandlingar med främmande länders sändebud. Härutöver var en Magister officiorum även chef över rikets post och postkontor, (cursus publicus). Närmast under Magister officiorum var en quaestor sacri palatii ansvarig.(Not 5)

Detta innebär att det fanns få samtida som hade så god muntlig som skriftlig kännedom om t.ex. de goter som fanns i den romerska armen eller besökte östgoternas store, nämligen Theoderik.

I Variæ utgiven år 537, återgav Cassiodorus 32 brev. Av breven framgår att Cassiodorus själv finansierade de gotiska soldaternas uppehälle som bodde inom hans ”egna” ansvarsområde. Detta för att inte belasta den ansträngda statskassan med utgifterna. (Not 6) För nordiska förhållanden (Herulerna) är det intressant, att Cassiodorus talar om att Herulernas kung Rodulf, var vapenson till Theodoric. Kung Rodulf adopterades av Theodoric (Not 7).

Bland breven finns ett brev från kejsar Theodoric(d. 526) till Austi (Ester i nuvarande Estland) angående bärnstens handeln samt även ett brev till Herulernas konung efter att Herulernas huvudstyrka återvänt(?) till Skandinavien.

Dessa brev skall fram till Andra Världskrigets utbrott funnits i Villa Medici i Rom. Även omnämnt i det enda original som finns/fanns av Saxiska Annalerna, fram till början av 50-talet i Berliner Stadts Museums ägo.

Uppgifter om Cassiodorus 533-34
från flertal mindre källhänvisningar ur äldre källor:
Cassiodorus blev omkring 533-534 ”Praefectus praetorio” En pretorian prefect hade till uppgift att vara högste ansvarige i den administrativa och juridiska ledningen av en prefectura – i detta fallet den gamla romerska prefecturan Italien.

Även under den tid som östgoterna övertagit ledningen i Rom fungerade fortfarande det gamla romerska administrativa systemet. En pretorian prefect av Rom ansågs vara en hög och betrodd tjänsteman. Detta betydde t.ex. att när Cassiodorus efter att goterna besegrats av Belisarius fortsatt räknades som en som representerat kejsaren. Att så är fallet framkommer inte minst i de källor som hänvisar till Cassiodorus som skicklig, tillförlitlig och intelligent.

Cassiodorus skrev en ”public eulogy” till Theodahad som efterträdde Athalaric. Under Theodahad och Vitiges hade Cassiodorus tjänsten som ”Questor”
Fåtal och mycket fragmentariska uppgifter finns om Cassiodorus under åren 535-539 e.Kr.

540-talet
När östgoternas rike krossades blev Cassiodorus munk och grundade ett kloster. I detta kloster skrev sedan Cassiodorus ett stort antal teologiska och historiska böcker. Han skrev även böcker om utbildning och ortografi.

550-551
Under åren 550-551 befann sig Cassiodorus i Konstantinopel.

Not 1 Ostrogorski G, Oxford 1968, sid 36

Not 2 Cassiodorus, Variae IX,25

Not 3 Diaconus Paulus, Langobardernas historia, 1:25

Not 4 Mierow J, sid 23

Not 5 Ostrogorski G, Oxford 1968, sid 36

Not 6 Cassiodorus, Variae, 9,25,9 De gotiska soldater som avses var bosatta i Cassiodorus omedelbara närhet och ansågs tillhöra elitgardén .Jfr med vikingatidens Väringar.

Not 7 Cassiodorus, Variae, 4,2,2-3 (brevet brukar dateras till år 507, kung Rodulf dog ~515), Om det är så att Cassiodorus ansvarat för utskriften av detta brev, så var han endast 20 år när han tillträdde sin första höga tjänst.

Not 8 I ett antal källor finns uppgift om att Herulerna som var kvar i Gaul skickade brev till Herulerna som utvandrat/återinvandrat via Jutland upp till Skandinavien/Sverige skickat ett brev där de bett att någon av Herulernas ledare/kungafamilj skulle sändas till dem då deras ledare dött.

Not 9 Cassiororus, Variae IX,25

Not 10 Diaconus Paulus, Langobardernas historia 1:25

Not 11 Wagner Norbert, Jordanes, Getica, untersuchungen zum leben des Jordanes und zur frühen Gesichte der Goten, Berlin 1967,sid 66-71 se även Wagners not 37 sid 72.

Sveriges historia i ett nötskal del 3 – 1000 e.Kr till år 1500

Andra versen på svenska nationalsången lyder:

Du tronar på minnen från fornstora dar
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och förbliver vad Du var.
Ack jag vill leva, jag vill dö i Norden

Ja i gamla tider flög namnet på landet här uppe ut över jorden. Redan år 54 E.Kr talades det för första gången om folket häruppe som levde vid Vigotha Elf. Vi har två källor. Dels den Dio som Jordanes hänvisar till i sitt verk om Goterna. Dio besökte landet här uppe i norr efter att blivit utröstad och fått ge sig av från Aten tog han sig upp via handelsplatsen Geata hade vid Donau nära Pustan och vidare över Pustan upp till Geata/Gothas (finns mer än 20 beteckningar i bevarade källor fram till år 800 e.Kr) handelsplatsen vid Wislas mynning. När Dio återvände till Aten skrev han enligt samtida källor en bok om folket här uppe. Den finns mig veterligen inte kvar. Däremot är fler än 50 av de tal han höll efter återkomsten till Aten bevarade som minst i B2-B3 version tack vare arabiska geografer och historiker samt koptiska kristna munkar. Den andra källan är betydligt mer känd, men tyvärr verkar det som om svenska historiker ofta missat att läsa den i de tidiga avskrifter som fortfarande finns bevarade….. Ptolomaios/Ptolomy berättar i sitt stora verk utöver hur man delar in jorden i 360 grader såväl det vi idag kallar longitud och latitud även om Vigotha Elf som springer upp i mitten av landet och forsar ut i Norra Oceanen.

Men åter till tiden 1000 e.Kr till år 1500 tre av de som gjorde att Sveriges namn flög över jorden var kvinnor.

* Den ena var Ingegerd, dotter till svenske kungen Olof Skötkonung. Hon var först förlovad med den norske kungen, men blev bortgift med Jaroslav av Novgorod. Jaroslav var ättling i rakt nedstigande led till Rurik. Samtliga händelser som tilldrog sig när den som i Nestorskrönikan kallas Rurik kallades över till andra sidan Östersjön bekräftas av Rimberts Ansgarskrönikan skriven senast år 867. Det finns till och med en passus i den som gör det möjligt (troligt?) att Rimbert eller Erimbert som han kallas i en del samtida källor SJÄLV var ögonvittne till den händelsen. Ingegerds och Jaroslavs äktenskap blev ovanligt lyckligt enligt såväl samtida besökande historiker och kyrkofäder m.m. När hon och Jaroslav gifte sig, så tog hon namnet Irina då hon konverterade till den Ortodoxa kyrkan. Hon och Jaroslav kom att bli Storfursteparet av Kiev vars barn och barnbarn i princip kom att gifta in sig i Europas samtliga större kunga-/furstehus. När Jaroslav dog gick Ingegerd/Irina i kloster och tog namnet Anna hon blev ett av Rysk-Ortodoxa kyrkans första helgon.

* Den andra var vårt svenska helgon Heliga Birgitta. Att Birgitta själv tillhörde Folkungaätten är tämligen välkänt. Vad som är mindre känt, är att även hennes man var en släkting av samma ätt. Än mindre känt är att makens arvsrätt enligt gamla arvsregler före den fras som väl alla förr fick lära sig: ”Gånge hatt till och hätta från” dvs då kvinnans arvsrätt samtidigt som Kvinnofridslagen kom minskade tack vare den dåvarande Svenska kyrkans ärkestifts inflytande. Den Heliga Birgitta ansåg enligt samtida dokument bevarade i kopieböcker, att hennes egen son enligt gamla arvsregler före Magnus Erikssons Landslag hade rätten att ärva svenska tronen då Birgitta inte ansåg att Magnus Eriksson ”var lämplig”. Allt började med att den Heliga Birgitta förfasade sig över att Kung Magnus och Drottning Bianka av Namur var tillsammans sexuellt även när det inte handlade om barnalstrande…. så Heliga Birgitta som var en av de starka vid hovet krävde att de inte skulle vara tillsammans om de inte avsåg att avla barn. När då Magnus Eriksson, sant eller osant, kom att bli nära vän och mer enligt Heliga Birgitta med man, så började Heliga Birgitta att kalla honom Magnus smek…

Den Heliga Birgitta fick mark i Vadstena av Kung Magnus och Drottning Bianka för att uppföra sitt kloster. Hon drog som de flesta vet till Rom för att få påvens tillstånd att grunda en ny orden. Det finns mycket att berätta om den Heliga Birgitta under åren i Rom. Hon dog innan hon kommit hem och fördes hem till Sverige.

* Den tredje kvinnan som gjorde att Sveriges (och Danmark/Norges) namn flög över världen lånade vi in och hon uppfostrades till stor del av den Heliga Birgittas ena dotter efter att kvinnan, Margaretha I (hon med Kalmarunionen) gift sig med vår svenske kung Magnus Erikssons son Håkan/Hakon fött honom en son som ärvde norska tronen och som hon som minderårig lyckats placera på den danska tronen….

Sammanfattning
Så vad vi har från 1000 e.Kr fram till år 1500 när det gäller de som fick namnet på vårt land att flyga över jorden, är bland annat en bortgift kvinna, en kvinna som grundade en klosterorden med huvudsäte i Östergötland samt en ”inlånad” dansk prinsessa.

Det var den sista kvinnans make Hakon av Norge som precis som Olaus Magnus skrev: ”Passerade Grönland med Krigsflotta”, se Olaus Magnus 1490-1557 confirms nåväl detta hände efter att Ivar Bardarsson till Påvlig Kardinal år 1364 vid återkomsten från Grönland och Nordamerika betalat tiondet för Korsnes och ytterligare en diocese i Nordamerika. Kardinalen blev sedemera påve och det är i den påvens arkiv en del detaljerade uppgifter finns att hitta.

Här i Sverige och på Europeiska delen av norra halvklotet fanns det självfallet ett antal män som många tror var kända över hela jorden. I vissa fall var de det, men inte lika mycket som kvinnorna ovan nämnda. I andra fall var de det endast under kortare tidsepoker och nämndes och glömdes strax bort. Precis som kartografen som redan under 1300-talets mitt karterade Nordamerika från Newfoundland väster ut till västra kusten av det som långt senare kom att kallas Hudson Bay och hela vägen ner till Mexikanska Golfen samt österut till Florida och norrut. Men den biten är en helt annan historia och han var inte av svenskt, norskt eller danskt påbrå.

Sveriges Historia i ett nötskal, del 2 – Vikingatiden

Andra versen på svenska nationalsången lyder:

Du tronar på minnen från fornstora dar
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och förbliver vad Du var.
Ack jag vill leva, jag vill dö i Norden

Vikingatiden var en tid då svenskar, norrmän och danskar gjorde som goterna på sin tid raider i öst och väst. Precis som Ermaneric/Hermanerik på sin tid var den mest kände av alla svenskar i fornstora dar på färd i östled. Inte en gång utan gång på gång. Krävde tribut av de städer, byar de passerade. Om de inte fick det de ville, så tog de ortens ledande män som de satte att ömsom ro ömsom bära båtar. För på Vikingatiden hade inte männen med sig de stora följen de haft under Folkvandringstiden. De for oftare ner via de ryska floderna. Som de beskrivs Dnjepr och Stora Volga. Nere i Konstantinopel sålde handelsmännen inte bara vita fjällrävskinn, mårdskinn och sobel. En av de större handelsvarorna var slavar man tagit under resans gång.

Många har undrat över hur det kom sig att den svenska Stormaktstidens stora, Gustav II Adolf och inte minst Karl XII hade ögonen riktade i långt ner i sydöstra delarna av Europa. Men allt är för en gångs skull enklare att förklara än vanligt. För den vars namn flög mest och längst över jorden hette Ingvar. Nu talar jag inte om någon Ingvar med Ingvarståg på 1000-talet….. nej om verklighetens Ingvar som härjade med stort antal män hela vägen bort till Bakra och ner i Byzantinska Riket. Det var innan våra forntida svenskar åter började ta sold hos Romersk kejsare. Nu i det Östromerska Riket.

Verklighetens Ingvar, väl dokumenterad i källor över hela Europa och måhända samme som tillskrivits runstenar daterade till 1020-1030…. för verklighetens Ingvar även kallad Ingar/Inger/Yngvarr och….Igor finns väldokumenterad i alla vikingatåg till orter som av runologer och arkeologer tillskrivits en Ingvar 100 år senare än den som finns i extremt stort antal källor…

Vi tar det från början men börjar med Liuprand, Lombarden som år 963 blev biskop i Cremona. Liuprand hade år 948 AD resp. 950 varit kungligt sändebud i Konstantinopel och där fått sig berättat om Ingar/Inger som dött några få år tidigare efter att sin Liuprand berättar varit kungligt sändebud i Konstantinopel utöver att han av sin ärkebiskop fått första hands uppgifter om Ingar/Ingers misslyckade fälttåg år 941 AD. Ingar/Inger kallas även för Yngarr samt Igor i andra källor som berättar om samma vikingatåg. (några av dessa källor nämns nedan).

Om det misslyckade vikingatåget år 941 skriver Liuprand bl.a. ”Kung över detta folk var Inger som kom till Konstantinopel med över 1000 skepp”
Den uppgiften samt många fler går att läsa i Theodor Mommsens artiklar i ”Monumenta Germaniæ historica” Script III sid 331.

Innan jag går vidare, skall jag presentera verklighetens Ingvar/Ingar/Inger/Yngvarr även kallad Igor i Ryssland.

När Rurik dog, var hans son Igor ett spädbarn. Som förmyndare kallades en av Ruriks norska släktingar, Oleh/Oleg i östliga källor Helge i nordiska källor. Helge hörde hemma i Halogaland. Enligt en av de främste historikerna under 1900-talet, Norah Chadwich styrdes Kiev under Oleg/Helges tid direkt från Halogaland fram till att Ingvar/Yngvarr/Ingar/Inger/Igor blev myndig. Novgorod styrdes under samma tid av Varjagerna (återkommer till dem nedan) från Sverige.
Just dessa uppgifter stöds även av ”Cambridge Document”, ‘An unknown Khazar Dokument utgiven av Jewish Quarterky Review, N S 1912; samt av ett flertal Arabiska, Grekiska samt Armenska källor.

Under åren som Oleh/Oleg/Helge var förmyndare för Ingvarr/Ingar/Inger/Yngvarr, så trolovades den senare med Helges dotter. Olga även kallad Allogia i östliga källor hette troligen Helga här i Norden. En som har skrivit om räderna var Kejsar Constantine Porhyrogentius i De Cermoniis Aulae Byzantinae (utgiven Bonn 1829). Precis som många andra östliga källor som berättar om de första 40 åren av 900-talet samt Yngvarr/Ingar/Inger/ som härjade i Svarta Havet, Kaspiska Havet samt i hela Asia Minor och ner till norra Syrien. Att vi här i Sverige tillskrivit de stora räderna den 100 år senare tänkte Ingvar på Ingvarsstenarna, det är en annan historia (möjligen Uppsala-politisk?) som jag här lämnar därhän.

Tack vare att Igor/Ingvar/Yngvarr/Ingar/Inger hade med sig sin hustru Olga/Helga(?) vid besök i Konstantinopel, så har ett antal arabiska källor berättat om de härnadstågen/fälttågen som fyllde folk med skräck. Det gick så långt att Sharaf Al-Zamān, Tāhir Marraeî (utgiven av V Minorsky London 1942) skrev: ”En gång seglade de in i Khazarsjön och blev härskare i Barda’h för en tid….. om de hade haft hästar och ridit skulle de varit en stor utmaning/fara för hela mänskligheten”

En av alla de andra samtida eller nästan samtida källorna till Ingvars/Yngvarrs/Igors härjningar var Moslem, en arabisk historiker och geograf. Han skrev i Annals of Abulfeda om år 943 AD: att de kom ”på skepp från sina hem(/hemländer) via Kaspiska Havet och Kurfloden, tog sig till Barda´a och ockuperade staden, plundrade, dödade och återvände hem”

Gregori Abulfaraj berättar i Syriska Krönikan om Alani, Slaver och Lazzgier som under gemensam ledare år 943 ”kom och härjade ända bort till Azerbadjan och förstörde Barda´a samt slaktade 20.000 män samt försvann”

Det ovan är bara en liten bråkdel av alla källor som berättar om Ingar/Inger/Ingvar/Yngvarr/Igors. De beskriver främst Ingvarstågen/Ingvarrs härtåg under 943-944. Finns ett stort antal andra Vikingahärjningar som samme person ledde. Uppgifter om 20.000 man och tusentals skepp (olika antal skepp) är vanligt förekommande. Men tillsvidare ville jag bara presentera den man som i fornstora dar spred om inte gott rykte så i varje fall rädsla över stor del av då kända jorden.

Det sägs i ryska källor att det var Igors förmyndare Oleh/Oleg/Helge från Halogaland som runt 907 var den som började samla svenskar(varjager främst), ruser och slaver till stora härdnadståg mot Konstantinopel för att få tillstånd ett handelsavtal. Lämnar den frågan därhän för den har inte med rubriken att göra.

Sveriges historia i ett nötskal – före Vikingatiden

Andra versen på svenska nationalsången lyder:

Du tronar på minnen från fornstora dar
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och förbliver vad Du var.
Ack jag vill leva, jag vill dö i Norden

Tyvärr har alldeles för många idag inte haft ämnesbehöriga lärare i Historia. För alla de som missade att lära in Sveriges äldre historia följer här en historisk tillbaka blick. Inte enbart den som Mellanmjölkslandet Sverige efter Grundskolans införande haft i läroböckerna. Ett land utan historia är ett land utan framtid. Det är viktigt att ta med och erkänna oavsett om det är förskräckliga saker ”våra” landsmän hittade på i äldre tider eller om det bara är den historia som vi svenskar idag vill erkänna.

Sammandrag av Sveriges historia

Fornstora dar
Fornstora dar börjar långt innan vi i Sverige och Norden ens började rista runor. Den biten lämnar jag tillsvidare därhän då den inte är den viktigaste att känna till. Fornstora dar som lämnade avtryck i samtida historikers, kyrkofäders samt geografers bevarade skrifter har större betydelse.

Hermanerik
Hermanerik kom från ön i norra Oceanen. Hermanerik dog runt ~370. Han var en östgotisk kung skapade ett välde från Östersjön till Svarta Havsområdet.

Bitar av den historiska väv beskriver Hermanerik inte enbart i ärade ord. Han och hans män var väldigt lika de senare Vikingarna som härjade från England hela vägen ner till Svarta Havet och Asia Minor.
Hermanerik finns väl dokumenterad av historiker. kyrkofäder samt geografer från Spanien ända bort till nuvarande konfliktområden i forna Asia Minor och söderut hela vägen till Jerusalem berättar om från Hermaneriks egen tid till 600-talet. Widsith rad 18 och 19 ‘Attila ruled the Huns; Eormanric The Goths Widsith poemet finns bevarat i ‘The Exter book’. Poemet antas vara från 600-talet.(Not 1)

Hermanerik/Ermanerik/Eormanric stavningarna är många precis som stavningarna för de Ostrogoter (Not 2). Ostrogoterna följde med honom från ön i Norra Oceanen via Gotland. (Not 3)

Mest känd av alla samtida/nästan samtida källorna är Zosimus (Zosimus, Historia Nova)

Eunapius var en känd retoriker och historiograf skrev bl.a. att Hermanerik/Ermanerik och hans män kom över vatten mot det område vi idag kallar Baltikum. Hermaneriks män var kända för att slåss med bra dubbelsidiga(!) svärd och härjade i stort sett på samma sätt som senare tiders vikingar gjorde. Ett undantag – fick Hermanerik inte det tribut han önskade sig, var han känd för att ta ledande män ur den besegrade eller belägrade gruppen. Han gjorde dem till slavar och en del såldes senare efter Hermaneriks död nere i östra Europa.
Eunapius var född i mitten på 340-talet(Sardis, Lydia) död omkring 420.

Not 1. The Exter book består av en samling äldre engelska, främst anglo-saxiska, poem som sammanställdes till en bok aom biskopen i Exter fick i gåva. skriven runt 975 e.Kr Poemet som Widsith skrev brukar dateras till 600-talet. Vill lägga in en sk. Brasklapp. Utifrån de uppgifter som Widsith lämnar, så ifrågasätter jag om inte Widsith själv skrivit av en källa som senast nedtecknades år 553/54 e.kr. Beviset för detta lämnar jag därhän då det inte berör denna artikel.

Not 2. exempel på detta kan polske historikern Gerard Labudas sammanställning användas. (Labuda Gerard, Zródla, sagi i legendy do najdawniej szych dziejów polski, Warsaw 1960):

Goci, Gaura, Gautar, Gautum, Gautowie, Geatas, Geatowie, Geotena, Goci Wspaniali, Gota, Góta, Gotan, Gotar, Góti, Gotum, Gothi, Gutan,Hraeda, Hraedhowie, Hraedowie, Hraid-Goci, Hredhowie, Hraid-Gótanz, Hraiþ-kutar, Hreðgotar, Hreid-Goci

Not 3. Stora delar av Gutasagan bekräftas om än inte tidsmässigt i de skrifter om Hermanerik som skrevs före 700-talet. En del kompletterande uppgifter ges i den verkliga Saxiska Krönikan (finns ett ex bevarat på Stadtsmuseum i Berlin) som berättar om hur Saxerna kördes bort av Hermaneriks folk när de från Gotland kom över till Baltikum från mitten av Estland upp mot nordost och började vandringen ner till det område i Tyskland som Saxerna sägs ha kommit ifrån.

Alarik
Alarik beskrivs i samtida källor som Goternas ledare. Finns ett antal varianter på tolkningar utifrån källkritisk analys om detta, men här citeras en samtida källa:

År 410: ”At that time after the death of Stilicho, Alaric, the leader of the Goths, sent an embassy to Honorius to treat for peace, but achieved nothing. Therefore, he made for Rome and besieged it…” Samma år dör Alarik och efterträds av sin svåger Ataulf. ”When Alaric died his brother-in-law, Ataulf, succeded hem.” (Olympidors, Bibl.Cod80 pp 168f) (Not 1)

Not 1 Olympidor/Olympidorus brukar dateras till första hälften av 600-talet. Sällan nämnd av svenska historiker har han en hel del upplysningar som bör tillföras svenska historien.

Theodrik den store
Theoderic föddes 454 e.Kr. i Bern där hans föräldrar bodde under hans första år. Theodrik var son till den gotiska kungen Valamir(Valdemar) och Ereriliva (mest känd som Evsebia) Theoderic hade en yngre bror, Teodimund. Theoderic den store var Ostrogoternas Kung under slutet av 400 och början av 500-talet. Theoderic, vars släkt kom uppe från ön i den norra Oceanen övervägde att invadera Romarriket och ersätta det med ett gotiskt rike. Theoderic finns bl.a. nämnd på Rökstenen. I april 487 fattade Theodrik beslutat att inte invadera hela Romarriket. Han tog ett beslut som förändrade Europas historia för alltid, även om han inte uppfyllde sina intentioner att göra alla delar av Europa till Gotiskt ”territorie”. (Not 2)

När Västroms siste kejsare störtas av Odovakar, så ledde Theoderic son till goten Valamir östgoterna som trängde in i Italien. (Not 1) Odovakar störtas av Theoderik och dödas. Adamantius(?vem var han) sände därefter en kejserlig kurir en s.k. ”magistrian” med klagomål på Theoderics framfart i det Romerska Italien. (Not 3)

Theoderic var kristen. Kejsaren av Östromerska riket antog därför att en präst skulle kunna påverka förhandlingarna med Theoderic. Kejsaren sände därför en präst med sin kurir som skulle sköta förhandlingarna. Den kejserlige kuriren hade med sig en präst ”whom the Christians call a ‘presbyter’,” (Not 4)

Not 1. Malchus 20,110

Not 2. Ett skäl till att vi vet extra mycket om Theodrik den store är att Cassiodorus (mest känd som källa för Jordanes) i unga år blev blev han ”questor sacri palatii” hos Theoderik den store. Cassiodorus var född ~487 i Bruttii Notera att Den Östgotiska staten godkänd av Östrom – såväl senat som övriga administrativa romerska funktioner upprätthölls för Östroms räkning av kung Theoderic. Källa: Cassiodorus, Variae IX,25

Not 3. Malchus 20,121

Not 4. Malchus 20, 140