Utdrag ur Den Gotiska mosaiken del 2 kap 1-2

Det finns ett antal källor som berättar om Skandinavien, ön i norra Oceanen eller andra beteckningar inklusive att Tuli/Thule fram till år 400 e.Kr. utifrån vad källorna berättar om natur, seglats dit etc. tycks ha varit Skandinavien och inte som senare (troligtvis) Island som de äldre källorna berättar om. Skriftliga källor kräver alltid att man gör sitt bästa att jämföra dem med de arkeologiska fynd av varierande slag som gjorts.

UTDRAG UR DEN
Den Gotiska mosaiken

eller

GOTERNAS
(OCH GERMANERNAS)
ÄLDRE HISTORIA
I SKRIFTLIGA KÄLLOR OCH ARKEOLOGISKA FYND

© Inger E Johansson 1996

KAPITEL 1
KÄLLOR FRÅN DE FÖRSTA 200 ÅREN E.KR.

PLINUS
En av de äldsta böckerna som omnämner Skandinaviska förhållanden är Historia Naturalis, i 37 böcker som Plinus d.ä. skrev. Plinus d.ä. dog vid Vesuvius utbrott år 79. 34 av de 37 böckerna om Världens natur och geografiska förhållanden finns bevarade in till våra dagar. Plinus är viktig för den gotiska historien på grund av sin uppgift om vilka folkslag som bodde längs Östersjön samt även ett mindre antal kontrollerbara uppgifter som Plinus lämnar om Skandinaviska förhållanden under hans levnad.

Plinus är en av de första som skrev en lång historia(i 20 böcker) om de Germanska krigen. Tyvärr finns det inget som tyder på att annat än fragment av boken om de germanska krigen bevarats till eftervärlden. Efter att Plinus återkommit till Sydeuropa vistades han under en tid i Spanien.

Plinus tillförlitlighet
Plinus befann sig runt år 70 i norra delen av Romarriket på gränsen till Östersjön. Om Plinus själv vid någon tidpunkt besökte någon del av Skandinavien är däremot ovisst. Det torde dock vara omöjligt, utifrån ett rimlighetsperspektiv att anta att Plinus själv inte kan ha haft direkt kontakt med människor som besökt Norden. Med reservation för att det om de uppgifter som berör Norden är andrahandsuppgifter är det därför omöjligt att helt avfärda de uppgifter hos Plinus som andra äldre källor refererar till som stöd för sina egna uppgifter.

TACITUS
En av källorna som lämnar uppgifter om germaner och nordbor i äldre tider är Germania skriven av Tacitus(~55-120 e.Kr.). Tacitus var romersk historiker och gift med den var romerske ståthållare i Brittanien, general Agricolas, dotter. Runt år 80 blev Tacitus questor. Han blev senare praetorisk prefekt på den tiden Domitianus var romersk kejsare. Även om tjänsterna delvis kom att få mer specifik inriktning under Konstantin den stores tid på 300-talet motsvarade tjänsterna i stort de samma som såsväl Ablabius på 300-talet som Cassiodorus på 500-talet hade. Under general Agricolas tid som guvernör tjänstgjorde ett stort antal germaner i den romerska armen i England. Till det stora Germanien räknade romarna även den Skandinaviska halvön.(Not 1)

Tacitus skrev bl.a. Dialogus de Oratoribus, De Vita Iulii Agricolae, Historiae, Annales samt Germania. I general Agricolas arme tjänstgjorde ett stort antal germaner från norra Europa. P.g.a. Tacitus släktskap med general Agricola var det möjligt för Tacitus att få direkta och indirekta uppgifter om germanska förhållanden. Tacitus uppgifter kan därför ha ett större historiskt värde än det som nutida forskning ofta ger dem. För ”svenska förhållanden” är speciellt Germania intressant. Tacitus skriver om ”Suionum” som bor ute i havet.

Tacitus lämnar flera konkreta uppgifter om Suionerna. Suioner brukar traditionellt översättas med svear. Detta är inte en självklar tolkning och översättning. Utifrån Tacitus andra användningar av begrepp som ”Suenos”, ”Suebos”, ”Suion” är identifikation som diskutabel. (Not 2) I varje fall om man med svear menar svear från Uppland. Tacitus lämnade även andra upplysningar om germanerna, bland dem att ‘germanerna’ offrade sina krigsvinster. (Not 3)

Stämmer Tacitus uppgifter in på det nu känd arkeologisk kunskap kan förmedla om Norden på Tacitus tid? Så långt som det gäller suioner, om man med dessa avser människor som bodde inom nuvarande södra Sverige, stämmer Tacitus uppgifter väl överens med fynd i bl.a. Skåne: Längs en förmodad forntida väg från Finjasjön via Sösdala – Häglinge till Ringsjön(Skåne) har flera vapenfynd kommit i dagen i form av skadade krigsrustningar, dyrbara hästbesel, silverförgyllda sadlar med nielloinläggning, praktfulla och påkostade hästrustningar och delar av andra rustningar.(Not 4) Rustningarna tycks vara offrade efter strider. Allt detta överenstämmer med Tacitus uppgifter. Om man betraktar de skånska fynden i ett större sammanhang, talar mycket för att minst ett större slag stod längs den forntida vägen på 400-talet.(Not 5) Tacitus skrev även att norrmännen inte var lika krigiska som suionerna. Vilka de sistnämnda än var. Tacitus kan ha haft rätt även beträffande norrmännen: De få svärd som hittats från den aktuella perioden inom Norge är nästan samtliga tillverkade i romarriket. (Not 6)

Tacitus tillförlitlighet
Hur tillförlitlig var Tacitus? Det går inte att välja vilka av uppgifterna som är trovärda, antingen får vi utgå ifrån att Tacitus haft kännedom om södra Skandinavien(genom direkta eller indirekta källuppgifter), eller också får den som påstår annorlunda kunna göra det troligt att Tacitus uppgifter är helt gripna ur luften.

Sammantaget innebär ovanstående enkla kontroller mellan ett fåtal av Tacitus uppgifter och nu kända arkeologiska fynd, att tilltron till Tacitus kan vara högre än vad historieforskare hittills antagit. Om Tacitus är tillförlitlig, finns i Germania ett antal uppgifter om dåvarande ”Sverige” som måste beaktas när Sveriges äldre historia skall berättas.
Tacitus släktskap med General Agricola medför, att det inte går att utesluta, att Tacitus kan ha fått första- eller andrahandsuppgifter om germanernas hemområden. Om Tacitus uppgifter är tillförlitliga, så innebär det att stora delar av den svenska äldre historien måste analyseras utifrån samtliga Tacitus uppgifter. När man dessutom tar hänsyn till att Tacitus under Domitianus tid hade det högsta juridiska ansvaret vid tiden för Domitianus besegrande av Sueberna, är det orimligt att anta att Tacitus inte kände till vad han själv berättar.

PTOLEMAIOS(125-161 )
Klaudios Ptolemaios var en på sin tid mycket känd grekisk astronom, matematiker, fysiker och geograf. Om hans liv vet man att han under år 127-141 var bosatt i Alexandria där han utförde astronomiska observationer. Från matematikern Ptolemaios finns de grunder som han lade för den plana och sfäriska trigonometrin bland det som påverkat matematiken.

Ptolemaios skrev ett geografiskt verk ”Geografike’ Hyfegsis.” I detta verk omnämns bland annat cirka 8000 då kända orter på jorden. Även de olika folkslag som bebodde ön Skandia är nämnda i verket. Bland dessa folkslag finns ett som Ptolemaios kallar gautoi. Ptolemaios ger även uppgifter om en flod som springer upp i det inre av landet och brusande kastar sig ut i västra Oceanen. Ptolemaios använder här begreppet Vigothaaelv. Det finns många uppgifter hos Ptolemaios som skulle behöva analyseras noggrannare.(Not 7) Ptolemaios ger i verket en mycket noggrann beskrivning hur kartor skall ritas för att hänsyn skall tas att jorden är en sfär som är ”tillplattad” vid polerna.

Det är inte utan att undertecknad är förvånad när jag ser hur dåligt kartor som sägs vara ritade utifrån Ptolemaios överensstämmer med Ptolemaios mycket noggranna instruktioner. Det blir inte mindre anmärkningsvärt om man tittar på hur lite de som kommenterat Ptolemaios kartor känner till om skillnaden i projektioner och vädersträck som blir om man använder längd eller ytriktiga storleksrelationer på en platt projektion från en sfärisk yta.

Ptolemaios tillförlitlighet
Ptolemaios uppgifter kan ha varit för kontroversiella för den unga kristna kyrkan. Utifrån det dåtida kristna synsättet är det tvärt om troligt att Ptolemaios uppgifter om att Himlakropparna snurrade runt Jorden, kan ha varit lika kontroversiellt för de som ville tänka sig att Jorden var platt och att himlen fanns rakt uppåt. Det kan var ett av många skäl till att Ptolemaios uppgifter ända in i våra dagar är så svår åtkomliga. Det finns många utgåvor även i Västeuropa som sägs vara översättningar av Ptolemaios.

Om man jämför med den utgåva som E.L. Stevensson lät göra 1932 där även foton av äldre avskrifter och källmaterial finns vid sidan om moderna översättningar och bearbetningar, är det omöjligt att bortse från Ptolemaios stora kunskap om sin samtid. Det må vara att Ptolemaios verk bygger på ett antal tidigare kartografers uppgifter. Sjöfarare i alla tider har haft ett behov av någon form av uppteckning. Det är anmärkningsvärt att vi inom den västra kulturkretsen så illa behandlat Ptolemaios att t.ex. uppgiften om att Skandinavien på Ptolemaios tid inte var bebodd av fastboende norr om 62 breddgraden.
Om vi för en stund tittar i österled, har araber och andra under århundraden före år 1000 e.Kr. använt sig av Ptolemaios kunskaper. Namn som Muhammed Khuwâtozmis, Masudi, Ahmad ibn-Muhammed ibn-al-Tayyib Savakhsi, Al Marwazi, Ibn Khurdachbik med flera både kände till och använde sig, enligt egna uppgifter av Ptolemaios efterlämnade material. Det är därför förmätet att tro att vi nordbor i nutiden vet bättre än dem.

PHILOSTRATUS
Flavius Philostratus föddes omkring 170 e.Kr. Familjen hörde sedan generationer hemma på den grekiska ön Lemnos. Orsaken till att Philostratus räknas in bland de som lämnat bidrag till den gotiska historien är att Philostratus i Lives of the Sophists omnämner Dio Chrysostomus. Chrysostomus hade under det första århundradet efter Kristifödelse skrivit ”On the Getae”. Boken som numera är försvunnen, handlade om Chrysostomus besök under sin långvariga exil i ett antal fjärran liggande länder bland dem det mycket avlägset liggande landet Getae.(Not 8) Getae kan i detta sammanhanget inte stå för Gothia vid Donau som var känt av romarna och grekerna sedan de germanska stammarna svämmat ut över Europa. Dio Chrysostomus föddes i Bithynia år 40 e.Kr. Av Chrysostomus verk finns ett 80-tal essäer och tal som handlar om dessa getae och deras liv bevarade in till våra dagar.

Troligen var Philostratus som skrev ”Lives of the Sophists” svärfar till den mer kände Philostratus d.y. (även kallad the Lemnian). Flavius Philostratus studerade i sin ungdom i Aten och ingick i den inre kretsen runt den syrisk födda romerska kejsarinnan Julia Romna som reste runt hela Romarriket med sitt hov. Det antas att Philostratus följde med henne och kejsar Septimus Severus till England år 208 e.Kr. och till Gaul år 212. Kejsar Septimus och Kejsarinnan Julia hade en son som hette Caraculla. När sonen ledde riket använde Kejsarinnan tid till att ska en intellektuell eller om man så vill pseudointellektuell ton som under resten av Romartiden kom att prägla det Italienska hovet. Det var under denna tid som Philostratus fick extra stor uppskattning. Philostratus flyttade vid kejsarinnans död från Antiokia till Tyre.

Philostratus uppnådde en aktningsvärd ålder. Han levde ända fram till kejsar Philip the Arabs tid(244-249 e.Kr.). Lives of the Sophists skrevs efter att Philostratus runt år 202 bosatt sig i Aten. Boken dedicerades till Gordian. I boken kallas Gordian först konsul. Detta var Gordian mellan år 229 och 230 e.Kr. Längre fram i boken kallas Gordian för prokonsul för Afrika. Detta ämbete innehade Gordian mellan år 230-238 e.Kr. Sista året blev den åttioårige Gordian kejsare och begick strax därefter självmord. Utifrån detta kan det antas att Lives of the Sophists publicerats någon gång mellan år 230 och 238 e.Kr. (Not 9)

Philostratus tillförlitlighet
De flesta uppgifter som Philostratus lämnar avser sin egen samtid. Utifrån Philostratus vittomfattande resande är uppgifterna troligtvis utifrån egen erfarenhet. Vad avser Philostratus uppgifter om källor som fanns till hans förfogande finns det ingen anledning att misstänka annat än att dessa uppgifter är sanna. Hur Philostratus eventuellt misstolkat sin samtid och äldre tidsperiod är inte möjligt att fastställa. De uppgifter som lämnas i denna boks del 3 är av sådan art att de oberoende av eventuella tendenser är omöjliga att ifrågasätta.

KAPITEL 2
ANDRA KÄLLOR TILL GOTISK HISTORIA FÖRE 500-TALET

ABLABIUS
Jordanes hänvisar i Getica skriven på 550-talet till ett antal äldre källor bland dem Ablabius ”Ablabius also, a famous chronicler of the Gothic race, confirms this in his most trustworthy account” (Not 10) och sin egen samtida Cassiodorus. Vem var då Ablabius? Det har under många hundra år varit en av de frågor som flera historiker funderat över. Utifrån de rikliga uppgifter som trots allt finns om en Ablabius som var praetorisk prefekt, i likhet med flera andra historiska skrivare, har följande material införts som ett tillskott till den debatten om vem Jordanes Ablabius var. Vad skrev då Jordanes? ”Ablabius also, a famous chronicler of the Gothic race, confirms this in hit most trustworthy account.”(Not 11)

Det finns olika uppgifter om Ablabius bakgrund. Ablabius beskrivs av Eunapius som ”the corrupt official” från Estathius. Enligt Eunapius kom Ablabius från en obskyr familj. På faderns sida tillhörde familjen inte ens övre medelklass.(Not 12) För denna boks syften finns det inget skäl att gå närmare in på de olika uppgifter som finns om den Ablabiuska släkttillhörigheten.

Ablabius, som troligtvis är samma person som Jordanes avsåg, tjänstgjorde som Konstantin den stores ”praetorian prefect”.(Not 13) Det är vidare troligt att Cassiodorus när han hänvisar till Ablabius skrifter avser Konstantin den stores Ablabius.(Not 14) Om det var så att Ablabius uppehöll tjänsten hos Konstantin redan då Konstantin som Caesar hade sitt högkvarter i Arles, det är ovisst. År 306 blev Konstantin romersk kejsare efter att en längre tid ha varit Caesar med Arles i Gaul som huvudsäte.

Under Konstantin den stores tid förstärktes den administrativa organisationen i romerska riket. Vid slutet av Konstantins tid fanns det fyra stycken prefekturer. Vardera prefekturen, hade för den civila verksamheten en pretorian prefekt. En pretorian prefekt av Rom stod näst högst i rang bland den icke militära tjänstemannastaben i riket. Högst i rang räknades ”the pretorian prefect” of the East (Kontantinopel) därefter kom the ”pretorian prefect” av Italien, the ”pretorian prefect” av Illyricum (Thessalonica) samt sist the ”pretorian prefect” av Gaul. (Not 15)

Konstantin den store konverterade till kristendomen omkring 310. Ablabius som var Praetorisk Prefekt var enligt Eunapius(326-414), skyldig till att sophisten Sopater mördades på uppdrag av Konstantin den store.(Not 16) Bakom Eunapius uppgifter ligger motsättningarna som i och med Konstantins omvändelse blev tydliga mellan olika delar av det Romerska etablissemanget.

Konstantin den store ärvde från tidigare kejsare för Romerska riket svåra strider och anfall av goterna. När Konstantin blev kejsare träffades en av många fredsöverenskommelser med goterna. Fredsavtalet gav goterna skattefrihet samt rätt att ta anställning som foederati i den romerska armen. Fredsavtalet träffades mellan Goternas båda kungarna Ariaricus och Aoricus och kejsar Konstantin. Goterna åtog sig att tillhandahålla män till romerska armén.(Not 17) Goternas näste kung Geberich, gick i krig mot Vandalerna för Romarrikets räkning. (Not 18)

De allra flesta Goterna både inom armén och utom denna kom att anta en östligare version av kristendomen arianismen. Enligt flera källor lät goterna döpa sig under 2-300-talet. Orsaken till detta kan vara att goterna under lång tid vistats i eller nära de tidiga romerska kristna både i Gaul och i östra delen av det romerska riket. Goterna kom att tillhöra den arianska delen av den kristna kyrkan. (Not 19)

När Konstantin flyttade över sin egen verksamhet till Bysans lämnade han stora befogenheter i Ablabius hand. Bysans blev den nya huvudstaden i Romarriket år 328 under namnet Konstantinopel. Ablabius inflytande i den västra delen av Konstantins rike ledde till att han fick större makt och inflytande än självaste kejsaren.(Not 20) Ablabius var t.ex. enligt Eunapius skyldig till att sophisten Sopater mördades.(Not 21) Det gick enligt Eunapius så långt att ”Constantine then, favoured Ablabius but was punished for it.” (Not 22) Här avsåg Eunapius Konstantins svårigheter på dödsbädden.

Förmyndare för Constantius
Det var till Ablabius som Konstantin vid sin död lämnade över förmyndarskapet av sonen Constantius. ”To the Care of Ablabius he *Konstantin I* left his son Constantius, who had been co-ruler with him and who shared his father’s Empire with his brothers Konstantin and Constans” (Not 23)

Så fort Constantius blivit myndig avskedades Ablabius. Dettta skedde år 337 e.Kr. Ablabius drog då sig tillbaka till en lyxig gård i Bithynia. Enligt Eunapius förvånade sig många människor över att Ablabius inte själv direkt aspirerat på kejsartiteln. Det kom dock en tid då Ablabius uppträdde så arrogant gentemot sin omgivning och kejsaren att Ablabius i stället för purpurmantel fick en purpurdöd.(Not 24)

Ablabius tillförlitlighet
I sin tjänst som Praetorian prefect(~ ståthållare), var Ablabius chef över alla de ‘officia’ som fanns inom sitt prefektorat. Detta innebar bl.a. att Konstantin den stores Ablabius i sitt arbete var tvungen att ha god kännedom om det som tilldrog sig i riket. Om Ablabius som Cassiodorus och Jordanes refererar till var Konstantins Ablabius, ökar tillförlitligheten hos deras överlämnade materialet. Därmed inte sagt att Cassiodorus och Jordanes med nödvändighet har refererat Ablabius texter på ett tillfredsställande sätt. Är då Ablabius hos Konstantin och Constantius samme Ablabius som Jordanes refererar till och som Cassiodorus omnämner i Variæ X,22?Det finns mycket som tyder på att det är så. Helt är denna frågan dock inte kartlagd.

AMMIANUS MARCELLINUS
Marcellinus var född omkring 330 i Antiokia. Som medlem av en grekisk adelsfamilj var det naturligt att han tjänstgjorde i den romerska armen. I kriget år 353 mot perserna deltog Marcellinus i den östromerska armen. Han ingick senare bland de soldater och officerare som skickades med Caesar Julian till Gaul. Marcellinus tjänstgjorde åter i den östromerska armén i striderna mot perserna år 359. Där var det med blotta förskräckelsen som han undkom att bli tillfångatagen av perserkungen Shapur II. År 371 bodde Marcellinus åter i Antiokia.

Ammianus Marcellinus tillförlitlighet
Det är viktigt att notera att Ammianus Marcellinus i många av de uppgifter han lämnar själv varit ögonvittne till det skedda och eller som han själv anger i de fall han har hämtat uppgifter från en andra handskälla – har träffat någon som varit med. Självfallet måste hänsyn tas till Marcellinus egen eventuella tendens i det han skriver. Men, ingen kan få mig att tro att någon forskare i nutiden som inte tagit del av Marcellinus fullständigt översatta text eller avskrifter har större möjlighet att veta vad som skedde än de uppgifter som Marcellinus lämnade och som dessutom stöds av t.ex. Zosimus, Orosius m.fl.

EUNAPIUS
År 346 föddes Eunapius på ön Sardis. När han var 16 år gammal flyttade han till Aten. År 367 e.Kr. och fram till sin död år 414 bodde han åter på Sardis. Där arbetade Eunapius med undervisning i staden Lydia. En av Eunapius viktigaste böcker är ”Universal History” där han fortsatte Dexippus Chronicle fr.o.m. år 270 e.Kr. Några fragment av detta verk finns bevarat i ”the Lexicon of Suidas”.

Eunapius var personligt bekant med alla i de ledande kretsarna i det östromerska riket. Härutöver var han själv ögonvittne till många av de händelser som han berättade. En av hans fåtaliga andrahandskällor var Oribasius som följt med kejsar Julian till Gaul. En annan var Plotinius från Lycopolis, Neo-Platonismens grundare, som levt mellan år 204 och år 270 e.Kr. En annan var Porphyrys (the Tyrian) verk Life.(Not 25)

Eunapius tillförlitlighet
När vi läser om Eunapius uppgifter om Pretoriske Prefekten Ablabius är dessa från en tid alldeles innan Eunapius egen. Eunapius, som inte var kristen, uppfattningar om Västrom och dess innevånare är mycket färgade av hans avoghet mot det kristna västrom. Detta innebär inte att Eunapius trots detta och trots sin proöst-romerska inställning inte kan tänkas förmedla ett rimligt händelseförlopp.

Noter:
1. Enligt Paulus Diaconus var Germanien ett gemensamt namn för områden i Norden och på Europeiska kontinenten ända ner till Tanais(Don)Paulus Diaconus, 1:1-2. Diaconus refererar till Plinus Secundus, Naturalis historia m.fl

2. Tacitus, Germania 2.2. jfr även med hur begreppet ”Marsos Gambrivios Suebos Vandlios” i 7 av de bevarade avskrifterna skrivs Sueuos och i 2 st Suenos(Tacitus, Germania i De vita Agricolae Rom. II Fasc. I-II 1978-83)

3. Norsk Historie, 1, sid 245-266

4. Strömberg Märtha, Järnåldersguld i Skåne, Lund 1963 , sid 96

5. Strömberg Märta, sid 43-48

6. Norsk Historie, 1, sid 245-266

7. Ptolemaios, Geography of Claudius Ptoloby, ed E.L. Stevenson, New York 1932

8. Philostratus, Lives of the Sophists, bok 1:487

9. Wright WC, Introduktionen till Philostratus Lives of the Sophists, London 1921

10. Jordanes, Getica 28

11. Jordanes, Getica 28

12. Det finns en viss antydan till att Ablabius kan ha varit halvgot eller halvt alan.

13. Blockley Roger C, The fragmentary classicising historians of the later Roman empire,1983, not 188, sid 150
OBS! Notera att Ablabius innehade samma ämbete som senare Cassiodorus kom att ha under Teoderiks tid.

14. Cassiodorus Variae X,22

15. Ostrogorski G, Oxford 1968, sid 35

16. Eunapius, Lives of the Sophists,ed WC Wright, London 1921, sid 463f

17. Jordanes, Getica 112

18. Jordanes, Getica 115

19. Prokopius, Jordanes, Cassiodorus, Malchus m.fl.

20. Eunapius Lives of the Sophists, översatt WC Wright Ph.D. London 1921, sid 463

21. Eunapius Lives of the Sophists, översatt WC Wright Ph.D. London 1921, sid 463ff

22. Eunapius Fragmenta bok 1,9.2(Vit. soph. 6,3,8)

23. Eunapius Fragmenta, bok 3, 20, 2

24. Eunapius Lives of the Sophists, översatt WC Wright Ph.D. London 1921, sid 464f

25. Wright WC, Introduktionen till Eunapius Lives of the Sophists, London 1921

More Y-SNP calls for Chachapoyas

A special thanks to Genetiker who allows me to reblogg and discuss this!

This is a very interesting study in itself. Even more interesting in the light of Nikulás Bergsson/Bergþórsson’s Leidarvisir and borgaskipan:
”… North of Germany is Denmark. Ocean extending into the Baltic Sea, near Denmark. Sweden is east of Denmark and Norway in the north. North of Norway’s Finnmark. … Beyond Greenland, southward, there Helluland and beyond it Markland, from there it is not far to Vinland. which some people think stretching all the way to Africa. England and Scotland is an island but is separate kingdoms. Iceland is a large island to the north of Ireland …. ” Norse Vikings predated Columbus exploring North America – Smoking gun part 2 chapter 1

Once I came across a Spanish monk’s notes when he followed Spanish explorers in Mid resp South America. He had a short note that they met ”white” indians with red hair and that almost all died within weeks after the meeting. True or false? Never been able nor had money and/or time following the possible ”lead” to something substantial. Could it possibly be so that Norse Vikings, read Swedes, Norwegians, Scots and Basques, who hunted mamals followed the coast in the New World as the done in the Old?

Genetiker

Below are more Y-SNP calls for six male pre-Columbian Chachapoya mummy samples. Positive calls are in bold, and negative calls are in non-bold.

This post gives more information about the Chachapoyas, and it includes links to photographs of Chachapoya remains showing that they had European rather than Amerindian hair. This post gives more information about the samples below, along with analyses of their autosomal DNA.

The published DNA-based sex determination analyses indicated that one of the seven available Chachapoya mummy samples was female, and that four of them were possibly female, but I’ve done new sex determination analyses that indicate that only one of the samples, NA43, was female.

The calls for NA39 show that he did not belong to haplogroup Q1a2-L56, which makes up the vast majority of Amerindian Y chromosomes. He might have belonged to Q1a1-F1096, whose Q1a1a1-M120 branch has been found in Peruvians.

The calls for NA47…

Visa originalinlägg 803 fler ord

Konungs skuggsjá från 1250-talet

Utdrag ur Grönland och grönlänningarna.
© Johansson Inger E, 1995-2008

Kapitel 2
GRÖNLAND I TIDIGA KÄLLOR

Konungs skuggsjá

Från 1250-talet finns en intressant källa, Konungs skuggsjá. Den är en form av lärobok där en son ställer frågor till sin far som besvarar dem. Här finns en uppgift om Grönland som bekräftar de arkeologiska utgrävningar som gjorts under senaste århundradet. Konungs skuggsjá översattes till engelska från fornnorska av Laurence Marcellus 1917. Här är ett litet avsnitt återgivet:

”XVIII
THE PRODUCTS OF GREENLAND

Son. You stated earlier in your talk that no grain grows in that country; therefore I now want to ask you what the people who inhabit the land live on, how large the population is, what sort of food they have, and whether they have accepted Christianity.

Father. The people in that country are few, for only a small part is sufficiently free from ice to be habitable; but the people are all Christians and have churches and priests. If the land lay near to some other country it might be reckoned a third of a bishopric; but the Greenlanders now have their own bishop, as no other arrangement is possible on account of the great distance from other people. You ask what the inhabitants live on in that country since they sow no grain; but men can live on other food than bread. It is reported that the pasturage is good and that there are large and fine farms in Greenland. The farmers raise cattle and sheep in large numbers and make butter and cheese in great quantities. The people subsist chiefly on these foods and on beef; but they also eat the flesh of various kinds of game, such as reindeer, whales, seals, and bears. That is what men live on in that country.”

I ett tidigare kapitel i Konungs skuggsjá berättas dels om det märkliga ‘norrljuset’ samt att det bara var på några få platser på Grönland som man försökt odla korn och vete. Trots detta så står här i klartext att 1250 så visste man om hade stora gårdar och att kor och fårskötsel bedrevs i stor utsträckning samt att smör och ost tillverkades i stora kvanititeter. Det senare bekräftas av den införsel som i slutet av 1300-talet kom Drottning Margaretha I:s fatabur till del, samt även av det besökande fartyget 1409/10 som var närvarande vid ett bröllop på Grönland. En kontakt som många historiker felaktigt tror och har trott var den sista med grönlänningarna. I Konungs skuggsjá finns många andra uppgifter om Grönland som ger vid handen att den som skrev måste haft mer än en uppgiftslämnare han litat på.

Vikingarna nådde längre än känt

Utdrag ur

Grönland och grönlänningarna,
det ”försvunna folket”
© Johansson Inger E, manuskriptet i 1997 års form rev.2015.

KAPITEL 3

KÄLLOR OCH ARKEOLOGI BERÄTTAR.
KÄLLORNAS BERÄTTELSER

De mest kända källorna om Grönland som Landnámaboken, skriven av Ari Thorgilsson som dog 1148, samt Erik den rödes saga, berättar att landet upptäcktes 985 av Erik den röde. Erik och hans folk övervintrade samt fann läderkanoter och stenbyggnader som Ari antog var rester av ‘samma folk’ som bodde i Vinland . De som grönlänningarna kallar ”Skraelingar”. Erik den rödes saga nedtecknades först på 1400-talet. Lång tid efter att händelserna som beskrivs och de människor som det berättades om levde.

I kung Olafs saga så som den kommer till oss via Flateyboken, nedtecknad 1387 dvs 400 år efter skrevs att Bjarni, son till Herjulf, upptäckte Vinland, Markland, and Helluland sydväst om Grönland under en resa från Island till Grönland.

Helluland om vilken Adam av Bremen skrev: ”En tredje ö är Halogaland. Den ligger närmare nordmännens land men kan i storlek mäta sig med de övriga. Där ser man under sommaren, vid sommarsolståndet, solen ovanför horisonten under 14 dagar i sträck och under vintern försvinner den på motsvarande sätt under lika många dagar…… Utom många andra har den danske kungen omvittnat att detta äger rum där, liksom i sveonernas land och Nordlandet och på övriga öar i detta område.”

Adams uppgifter i fjärde bokens 38:e kapitel är mycket intressanta. För den första uppgiften om solen ovanför horisonten under 14 dagar i sträck vid sommarsolståndet ger inte bara uppgift om att Halogaland ligger norr om polcirkeln utan också att ön har områden som ligger norr om 67 breddgraden och söder om 68 breddgraden.

Med andra ord får vi leta norr om västra bosättningen på Grönland och det enda som direkt faller in med tanke på restider som angetts, visserligen i Vinlandssagan och andra sagor, är Baffin Island. Nu är det förvisso så att Baffin Island är stor. 507 451 km² och värdens femte största ö. För att veta att Halogaland var en ö så krävs det att grönlänningarna seglat runt hela Baffin Island. Vilket i och för sig är möjligt men får följdverkningar på vart de sedan kan ha tagit sig. Men vi hade ju den där uppgiften om 14 dagar vilket gör att vi får utesluta det mesta av de områden på Baffin Island som vanligen brukar räknas som troliga besöksplatser av nordborna.

Arkeologiska utgrävningar speciellt pollenanalyserna i daterbara lager under 2000-talets första tio år ger oväntat intressanta uppgifter. Uppgifter som styrker nordbornas besök, men ger så mycket mer som inte hör hemma här. Vilket förvisso är intressant. Eftersom i nutid 2008 isen så sent som härom året gjorde det omöjligt att segla runt Baffin Islands nordliga del annat än möjligen under stora svårigheter under kort tid i augusti. Sammantaget får det återverkningar både på sentida klimatdebatt och möjligheterna för nordborna att ha betraktat Newfoundland som Vinland…..

De andra uppgifterna om Grönlands närbelägna öar och om Vinland nedtecknades från 1120-50-talet, Nicholas av Thingeyre och Nicholas Bergthorsson; slutet av 1100-talet, Snorre Sturlason född 1171 död 1241; samt i Kristnisagan i den form den skrevs ner av Hauk i den sk. Hauksbok i slutet av 1400-talet.

Det som talar för Hauksversion är att Hauk som framkommer i annat kapitel noterat att han lagt till egna uppgifter som han fått ur sin släkts gamla handlingar till äldre uppgifter om hur kristnandet på Island gick till. Samtliga dessa källor från 1120 fram till tiden för Columbus ‘upptäckt’ av Amerika ger äran av Vinlands upptäckt till Leif Eriksson, Erik den Rödes son. På hemväg till Grönland efter att han runt år 1000 träffat kung Olav av Norge och fått i uppdrag att predika den kristna tron på Grönland. Vi vet inte VEM Leif Eriksson var. I samtida källtexter har vi inte någon verklig förankring utöver uppgiften att han var Erik den Rödes son o uppgifter i Norden nedtecknade många hundra år efteråt.

Som berättats i ett tidigare kapitel så ger Adam av Bremen en liten annan bild av Grönlands kristnande. Under alla förhållanden så kan vi räkna med att vid mitten av 1000-talet så var den kristna tron om inte allmänt antagen så i varje fall starkt accepterad på Grönland. Troligen tidigare än vi i hela det nuvarande Sverige accepterat kristendomen i dess påvliga version.

När det gäller kung Olafs saga i Flateyboken skrevs den ner från 1387 och 10 år framåt, med andra ord cirka 400 år efter händelserna. Flateyboken ägdes först av Jonn Hakonar son, för vår tid mest känd som Jon Håkansson. Prästerna Jon prestr Þórðar son, Jon Tordsson och Magnús prestr Thorhallz sun, Magnus Torhallsson, var de som skrev ner sagorna i Flateyboken. Kung Olafs saga finns även återgiven i den sk. Legendariska Olafssagan samt i Snorres Heimskringla. En annan bok, Hauksbok, ger lite andra uppgifter. Hur säkra dessa källorna är återkommer jag till eftersom alla dessa är värda egna kapitel och får så längre fram.

I det skriftliga källmaterialet som i första hand inte är sagorna utan övriga källor angivna ovan samt ett stort antal diplom främst i Diplomatrium Norwegicum lär vi känna ett antal Grönlänningar som byggde gårdar och efter vilka fjordar på Grönland fick sitt namn. Om dessa berättas i följande kapitel, här och nu dröjer jag mig kvar på Brattahliđ mer känd för oss som Brattalid.

Gården som Erik byggde där kyrkan som Tjodhild begärde för sin kristna tros skull, den gården är en av många på Grönland som grävts ut. Som så många andra av de grönländska gårdarna är den större än förväntat men änå inte störst av gårdarna. Nu finns det visserligen arkeologer i nutiden som ifrågasätter om det Brattalid nära Quassiarsuk var det rätta Brattalid. Från utgrävningen av kyrkogården runt den sk. Tjodhildskyrkoruinen och dateringar av de kristna gravarna där till runt år 1000, finner jag personligen den hittillsvarande lokaliseringen för mer än sannorlik.

DE NORSKA GRÖNLÄNNINGARNA UTIFRÅN UTGRÄVNINGAR.
Brattalids utgrävningarna ger vid handen att gården varit stor. En huvudbyggnad där hallen var 66 m², ladugården/stallet för djur var 127 m² och förrådsladan 105 m² samt magasinsbyggnaden varit hela 118 m².

Om man jämför med Gardar som blev biskopssäte så hade Gardar 131 m² stor hall, en ladugård som var hela 389 m², en förrådslada på 353 m² och ett magasin som var 361 m². Allt liggande tätt intill varandra. Båda gårdarna hade således mycket större förrådsutrymme, stapelutrymme (något vi normalt ser från 1200-talet i utkanten nordiska handelsstäder), än vad gårdarna behövde producera för sitt eget eller omgivande områdens behov.

Övriga gårdar var ingalunda små om man jämför med gårdar i Norge eller Sverige på den tiden. Här finner vi något som är anmärkningsvärt och kanske kan förklara varför Västra bosättningen övergavs två gånger.

Frågan varför är inte helt besvarad av vetenskapen. Förvisso låg Västra bosättningen längre norrut, men nordborna lämnade efter sig spår av jaktbosättningar och fiskebosättningar närmare nordpolens kyla än så.

En typisk gård i Västra bosättningen hade i snitt hallar i huvudbyggnaden som var runt 28 m². I Östra bosättningen var genomsnittlig storlek 56 m². Ladugårdarna i väster var i snitt 27 m². Medan de i öster var 87 m². Förrådsutrymmet i väst var 36 m² och i öst runt 85 m². Allt talande för att bosättningarna varit mer kontinuerliga i öster och eller haft bättre förutsättningar.

Några exempel på gårdar. Källa: McGovern Thomas H, Bones, Building and Boundaries: Palaeoeconomic Approaches to Norse Greenland, sidan 213 ‘Table 6 Floor-area of selected structures of farms of the Eastern and Western Settlements’
Sandnes (W51)
hall i huvudbyggnad, 72 m²
ladugård/stall, 84 m²
förrådslada, 155 m²

Anavik (W7)
hall i huvudbyggnad okänd storlek
ladugård/stall, 50 m²
förrådslada, 54 m²
magasin, 38 m²

Onekligen stor skillnad även inom det första gången år 1121 övergivna Västerbygdens gårdar som åter kom i bruk från okänd tidpunkt för att sedan överges 1341 eller 1342. (För mer källuppgifter om årtalen se kapitlet om Ivar Bardarson).

De allra flesta grönlänningar levde om inte gott så i varje fall ingalunda under ringa omständigheter. De levde fritt och inte förrän kyrkan och norske kungen gjorde anspråk inte bara på deras intäkter i form av inkomster från djuruppfödning, smör och ost såldes till Norge och Danmark, på försäljning av elfenben, sälskinn, rep, vita falkar som exporterades hela vägen till Kina, hermelinskin, isbjörnsskinn, torkad fisk m.m, inte förrän då blev det ekonomiska problem som undan för undan gjorde sig markanta och i förlängningen tvingade fram ändrade bosättningsplatser.

I den biten kommer i senare kapitel en hel del nytt källmaterial som berättar något helt annat än vad våra skolböcker, våra universitets uppsatser och avhandlingar hittills berättat. Men under de hittills redovisade källorna och utgrävningarna så stannar kapitlet här när komplikationerna började för grönlänningarna.

Det som komplicerade tillvaron för grönlänningarna var när påvens sändebud till Norden i mitten på 1100-talet ställde kravet att alla diociser under Grönlands och Islands biskopssäten precis som i övriga Norden skulle betala tiondet till påvekyrkan. Från den tiden började grönlänningarna som dittills helt och hållet ‘ägt och brukat’ sitt eget land att undanför undan känna återverkningarna av tyngre bördor som inte precis underlättades när Grönland kom i den norska kungens ägo.

Källor:
Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar
Flateyboken
Hauks bok
Heimskringla
Konungs skuggsjá
Landnámaboken
Legendariska Olafssagan
Nicholas Bergthorsson, Leidarvisir och borgaskipan

Vetenskapliga arbeten:
Arneborg J, Norbverne i Grönland 1988
Guldager Ole, Brattahliđ Reconsidered. Some thoughts on the Social Structure of Medieval Norse Greenland, and the Location of Brattahliđ, Archaeologia Islandica 2002:74
Jansen Henrik M, A critical account of the written and archaeological sources’ evidence concerning the Norse settlements in Greenland, Meddelelser om Grönland 182:4, 1972
McGovern Thomas H, Bones, Building and Boundaries: Palaeoeconomic Approaches to Norse Greenland
Rousell A, Farms and churches in the Medieval Norse settlement of Greenland, Meddelelser of Grönland 86(1)
The Roman Church in Norse Greenland, editor G F Bigelow,
”The Norse of the North Atlantic, Acta Archaeologica 61(1991) page 142-150 Köpenhamn [From Arneborg,1991

Tidiga kartor med trådar till Vikingatid/tidig Medeltid i Norden

Battista Agnese 1520-tals karta

One of the pre 1550 World Maps
Please compare with known early explorers

Battista Agnese född i Genua var en 1500-tals kartograf och känd för att tidigt inkorperera äldre samt ny kunskap i de kartor han producerade. Agnese är mest känd från när han 1536 var verksam i Venedig. Var imagen finns idag är ointressant för sammanhanget. Atlasen sägs dock i det arkivets handlingar ha uppgifter som styrker att den är från slutet av 1520-talet. En av Agneses äldsta kända kartor är en karta över Moskva med omgivningar.

Utöver kartan som visas ovan finns tre examplar utöver den översta som jag känner till. En daterad till 1536 de andra till 1544. Nedanstående Atlas, 16 sidor av kartor, sägs vara från 1544 och en av de 70 överlevande exemplaren av Atlas karterade och målade av Battista Agnese. Samtliga verk av Battista Agnese betraktas numera inte bara som kartverk utan som konst.

En av Agneses 1544-tals världskartor ingående i en Atlas med 9 kartor finns på USA:s Kongressbibliotekt. Kartan är dedicerad till Abbot Hieronymus Ruffault, Abbot of St. Vaast. Atlasens äldre provinence hör hemma i Tyskland, Italien samt New York. Felaktig uppgift I många uppslagsverk säger att den ev. kom till Kongressbiblioteket 1943. Den registrerades i arkivet det året, men hade funnits där en tid på disposition av senast kände ägaren som fick ut kartan ur Nazityskland enligt obekräftad uppgift under 1930-talet.

Atlas Battista 1544 Biblioteca Nacional de España homepage

Jeremy (Hieronymus Ruffault
Jeremy, ofta kallad Hieronymus Ruffault var abbot vid St Vaast, Frankrike. St Vaast kloster och klosterkyrka hade ett antal tidigare Benedektinermunkar bland sig. Klosterkyrkan som från början var tillägnad St Vaast kallas vanligen Arras Cathedral. Fullständigt namn Cathédrale Notre-Dame-et-Saint-Vaast d’Arras. Kopplingen till Benediktinermunkar och/eller tidigare sådana är väsentlig för bakgrunden till den kunskap om världen utanför Europa som Battista Agnese fick och inkorporerade I sina kartor och atlas.

Benediktinerorden och kopplingar in i Sveriges Kungahus
Benediktinerklosters noviser samt abbotar och missionärer finns tidigt kopplade till Sveriges Kungahus. Skriver Sveriges Kungahus eftersom även nuvarande svenske kungen på sin moders respektive farmorsmors och farmorsfarmors sida är ättling bland annat via Gustav IV och små furstendömen nere I Europa tillbaka till Kung Magnus Erikssons Biancas anfäder i Flandern. Detta är känt bland ett antal historiker.

Det som är mindre känt, är att Sveriges nuvarande kung via Jacques du Pucheu de La Place (1663-1710) fru Françoise de Labrasseurs farfars mor har rötter i den äldsta franska kungasläkten.

La Place and de Sartau ett område som ligger i nuvarande Belgien på dåvarande Frankrikes landområden. Jacques du Pucheu de La Place (född i Pucheu-Laplace, Pau) gifte sig 1683 med Françoise de Labrasseur (ca 1665-okänt). Jacques är en av de kända anfäderna till släkten som senare runt år 1700 ändrade namn från de Pucheu de La Place till Bernadotte.
En av Françoise de Labrasseurs anfäder på vägen tillbaka till Carlemagne hade nära kontakt med Benediktinerorden. Enligt källor från dåvarande Flandern skickade Benediktinerorden missionsbiskopar till svenske kung Inge den äldres hov.

Inge den äldre donerade mark till ett klosterbygge i Vreta under början av 1100-talet. Se Vreta Klosterkyrka, Skyddad bebyggelse/Kyrkliga Kulturminnen; Länstyrelsen i Östergötlands hemsida

Klostret i Vreta blev senare Cistercienserkloster. Vreta kloster har några av de bäst dokumenterade klosterroven i Nordisk Historia. Ett av dem gav för övrigt upphov till att ett stort antal svenska adelsmän dog vid Gestilren 1210 mellan Erik Knutsson och Sverker den yngres trupper samt i förlängningen hade det klosterrovet betydelse för slaget vid Lena. Det som nordiska historiker missat, är att båda sidor var närmare släkt med varandra än vad som brukar redovisas.

En del uppgifter dök upp i samband med att jag höll i Studiefrämjandets Historieprojekt Vreta, Kaga och Ledbergs socknar under mitten av 1990-talet. Äldre medeltida dokument i original och eller sk. kopiebok fanns då i privat ägo hos det sista kända släktledet till Sverker den äldre som bott kvar inom området. Uppgifterna i privat ägo styrks upp av att stort antal uppgifter bekräftas av Vreta Klosters donationslängd samt av en tidig version av en karta över Nordamerika som ägdes av Linköpings biskop och därför numera finns i Vetenskapliga Biblioteket i Linköping. Dit kom den efter återuppbyggnaden av Stift och Landsbibliotekets vid brand i säkert valv förvarade medeltida handskrifter samt kartor.

Tidiga kartor som visar Nordamerikas kust
Vad har detta med Agneses karta att göra undrar säkert någon? En hel del. Dels är det så att den tidiga kartversionen på Vetenskapliga biblioteket uppvisar hela Nordamerikas kust, inklusive Hudson Bay med alla vikar och med skriftliga uppgifter INNAN såväl Hudson och Munch ens vuxit upp ur sina barnaskor än mindre gett sig ut på seglats. Dels visar den kartan upp den nordöstra – östra kusten av Nordamerika på samma sätt som såväl Agneses som en karta som hittades av en engelsk författare och historiker i Elizabeth I:s arkiv. En karta som enligt en notering, obekräftad, skall ha givits till Elizabeth I redan av Johan, Gustav Vasas son, för brodern Eriks räkning redan innan Erik blev kung.

Historien om den kartan får jag berätta utifrån skriftliga källor vid annan tidpunkt. Det som är intressant är att kartan i Elizabeth I:s arkiv samt i sin mer kända senare version har fem bosättningar markerade mellan Hudson Bay och Newfoundland. Bosättningar som på kartan i Elizabeth I:s arkiv har den norska flaggan under Kalmarunionens tid.

Ännu mer intressant för världshistorien är kanske att såväl Agneses karta som kartan i Elizabeth I:s arkiv från söder Newfoundland längs Nordamerikas kust om man tittar närmare på den i stort har samma grova detaljer som den betydligt mer omdiskuterade Vinlandskartan. I Sverige och Danmark har det förvisso nämnts att danska vetenskapsmän som undersökte Vinlandskartan att maskhål genom Vinlandskartan med sambundna skriftliga MS går igenom även till de skrifter som i Vinlandskartans fall är sambundna med Vinlandskartan. Vad som sällan berättats är att de sambundna skrifterna som ännu vid danska undersökningen av Vinlandskartan var näst intill okända under undersökningstiden samt efteråt har hittats i andra exemplar daterade till samma tid som Vinlandskartan teoretiskt sett kan vara från.

Än mer intressant är om man studerar de arkiv i Spanien, Portugal, Frankrike och Italien samt inom det gamla Österrike-Ungerns område där MS har hittats. Följer man kvinnoleden från Carlemagnes tid fram till 1300-talets slut samt kvinnoled från de släkter som vid Monte Casino sägs ha donerat mark eller gett andra donationer till de tidiga Benediktinermunkarna, så har ingifte mellan kvinna i de leden och furstlig/kunglig person i de furstendömen/kungariken som funnits där MS ovan hittats i arkiv de senaste 20 åren, så finns det en stark koppling. Stark koppling är i sig inget bevis men något som någon med tid samt intresse för medeltidshistoria och släkters anmödrar skulle kunna ägna hela sitt liv åt att följa. Så mycket bevarade källor finns det.

Vinlandskartan
Efter fem års omfattande studier anser sig en dansk expert nu med stor säkerhet kunna slå fast att den s.k. Vinlandskartan inte är någon förfalskning. Forskarna har betvivlat äktheten ända sedan kartan på ett mystiskt vis dök upp för omkring 50 år sedan.

”Inte något av de tester som utförts under de senaste fem åren visar några tecken på förfalskning”, säger Rene Larsen vid Konservatorskolan i Köpenhamn.

Såväl kartans bläck och skrift som maskhål och pergament har undersökts. Forskarna har även utfört kol 14-analyser som visar att kartan ritades ca år 1440 – alltså nästan 50 år innan Columbus seglade till Amerika år 1492. Larsen förmodar att kartan framställts i samband med ett kyrkomöte i Basel i Schweiz.Expert: Gammal karta över Amerika är äkta, Världens Historia 16/2009 s. 05
samt
D J Donahue, J S Olin , G Harbottle; Determination of the Radiocarbon Age of Parchment of the Vinland Map also printed Radiocarbon Volume 44, number 1, 2002, pages 45–52.
Samt The Vinland Map. — Some ”Finer Points” of the Debate. J Huston McCulloch 2005, ohio-state.edu
m.fl.

Btw. Det som kallar Vinlandskartan är nordligaste delen av det område dit det går att spåra svenskar och holländare som enligt Grönländska och Norska källor före 1500 finns noterade av den förste engelske konsuln för Nordamerika att ”svenskarna var här före engelsmän och holländare.

Landhöjning och Kulturell influens

Kortfattat om landhöjningen

I slutet av den senaste istiden låg inlandsisen över norra Europa och sträckte sig ända bort till östra Sibirien samt hade sin motsvarighet över hela den norra hemisfären, dvs även över Nordamerika långt ner till de stora sjöarna. På sina ställen nästan avsmält på andra mer än kilometertjock is som tyngde ner landet under. På vissa ställen ända upp till 3000 meter tjock.

Det är i detta sammanhanget viktigt att komma ihåg att en föregångare till det vi idag kallar Golfströmmen fanns. Tack vare säsongvisa växlingar i temperaturer, jordens rotation, jordaxelns lutning och solen, så kom avsmält kallt vatten i kontakt med varmare vatten som cirkulerade i de dåvarande världshaven. Här i Norden innebar detta att Golfströmmens föregångare cirkulerade kallt vatten kom i stor fart från norr, mötte varmt vatten på sin väg mot ekvatorn och strömmar som förde varm luft samt plusgradigt vatten upp längs den norska kusten gjorde att det fanns öar längs kusten som var beboliga. Med ökande avsmältning samt tack vare att landet under reste sig helt i enlighet med Archimedes princip för hur föremål som tryckt undan vatten reser sig, så bildades alldeles efter senaste istidens pik en stor vik från Altaområdet ner mot Troms och Trondheim. Denna stora havsvik var vid tiden vi normalt räknar som slutet på senaste istiden började viken bildas och kom senare att omfatta ett stort antal postglaciära områden från Stäket upp mot det nederbördsområde som idag utgör underlag för vattnet som blir till älv söder om Akkajauri.

Vi börjar från början: All is som ligger på land tynger ner landet under. All is som ligger fritt i vatten trycker bort ”motsvarande mängd” vatten. För verkligt naturligt förlopp och mer vetenskaplig förklaring slå upp Archimedes princip.

Isen över norra Europa smälte söderifrån och landet började först resa sig i söder. Människor följde efter, liksom laxar, björnar och många rovdjur. När vi kommer fram till inledningen av äldre Stenåldern är en stor del av landet vi kallar Sverige, liksom Norge, Finland och österut fortfarande liggande under ett tjockt istäcke.

När väl landet rest sig, så följde människorna efter. Först säsongvis vilket vi kan finna i form av tomtningar på nuvarande och äldre öar ute i Västerhavet från Göteborg upp till Nordkap. Senare längre men ändå tillfälliga bosättningar. Blandsamhälle med fiske, jordbruk till husbehov samt ”handel” inom närområdet och tillslut mer fasta bosättningar med djur som sköttes. Kulturella seder, bruk följde bosättningarna långt in i nutid enligt samma vattenvägar som en gång bildades när inlandsisen smält.

Kulturella vägar in i Sverige fram till vikingatiden

Bygger på utdrag ur Johansson Inger E, Den Gotiska Mosaiken, kapitel 8 Var Ansgar först att kristna Sverige? manuskript 1995/96 reviderat 2010.

NORDISKA GRAVAR I ÖST-VÄSTLIGT LÄGE UNDER DE FÖRSTA ÅRHUNDRADENA
Många idag har svårt att tänka sig att nordbor tidigt blev kristna. Traditionellt anses handel, kulturutbyte och kommunikation mellan Skandinavien och länderna som om det alltid skett via flera led. Vad man då glömmer bort är att redan under stenåldern måste man ha haft båtar som klarat av längre sjöfärder längs kusterna.
En utveckling av båtbyggarkonsten i Norden är en förutsättning för handel. Det har krävts båttransporter på ena eller andra sättet för att alla de föremål som hittats vid utgrävningar och/eller nedlagda i jorden på åkermark/tomter skall ha kunnat komma hit. Mängden av fynd gör att det är orimligt att tro att allt handlat om handel i många led. Tar tid. Eller att fynden som gjorts enbart kommit hit genom slumpmässiga besök från andra kulturer.
Hur ser den arkeologiska situationen ut i Norden när det gäller ev. kristna gravar? Vad menas med kristna gravar?
Det allra första kravet är att gravarna är s.k. skelettgravar. Kravet inkluderar självfallet att gravarna tidsmässigt tillhör tiden efter Kristifödelse. Bakgrunden är att skelettgravar funnits långt tidigare, men att den seden övergetts till förmån för urngravar. Det andra kravet är att gravarna skall ligga orienterade i öst-västlig riktning. Detta senare ”krav” kan tyda på kristen begravning eller en kristen influens.

Något hände på norra Jylland in mot centrala delarna av jylländska halvön med början redan ~100 e.Kr. Under en lång period hade urngravar varit vanliga. Nu började något annat. En övergång till mer avgränsade begravningsplatser började. (Not 1) Kort efter den snabba övergången till nya seder började en nästan samtida förändrig i begravningsseder att ske bland annat i Skåne. Jordgravar återinfördes och tycks ha dominerat södra delarna av Skåne under 200-talet. (Not 2)

I Norge märks förändringen också tidigt. Från Osloområdet spred sig gravskicket med jordbegravning(med eller utan kista) in i Östlandet inom loppet av etthundrafemtio år. Under 300-talet blev jordbegravningar vanligt förekommande längs hela norska kusten ända upp mot Tromsö. (Not 3)

I Jämtland och Medelpad märks en kristen påverkan under 400-talet från norskt område. Fynd från Storsjöområdet har stora likheter i gravskick, gravformer och tidsperioder som i Norge. Här skiljer sig Jämtland och Medelpad från resterande ”mellansverige”. Hur kan ett kulturinflytande från väster ha spridit sig geografiskt till ”svenskt” område? En trolig inflytelseriktning är från Trondheimsfjorden -> Neadalen -> Vemdalen -> Stjørdalen -> Vattenstäket (nuv. gränsen mot Sverige) -> Storsjöns vattenområde -> Östersjön. Under samma tid spred sig de ”svenska” jordbruksbygderna vid Indalsälvens och Ljungans utlopp norrut via de båda flodområdena. (Not 4)

Det vill säga den kristna kulturella påverkan behöver inte betyda tidig kristendom men väl en förändring i seder och bruk. Påverkan följde i stort samma vattenvägar/vattensystem som inflyttning/bosättningen i stor del av mellersta-norra Sverige följt när landet reste sig ur havet. De kristna gravsederna kan ha spridit sig till delar av Sverige redan under tidig Folkvandringstid. Influenser märks på öar i Östersjön med början första århundradet efter Kristus in i Folkvandringstiden.
I norska inlandet övergavs skelettgravarna i stort sett under 400-talet, medan man i Vestfold och Telemarken höll sig till samma gravsed ännu på 500-talet.(Not 5) Här skilde sig Tröndelag och Nordnorge från övriga delarna av Norden. Skelettgravar företrädesvis i öst-västligt läge förekom i Tröndelag och Nordnorge under hela 600-talet samt större delen av 700-talet. De flesta funna och daterade gravarna från 700-talet i Tröndelag och Nordnorge innehåller skelett som lagts i träkistor.(Not 6)

I sin bok Vägar till Sveriges Kristnande behandlar framlidne Växjöbiskopen Jan Arvid Hellström de olika kristna inflytanden som från 700-talets slut fram till 1100-talet påverkat den svenska kyrkan. Där berörs bl.a. uppgifterna om kung Milred som skall ha sänt en missionsbiskop till Sverige.(Not 7)
Att kung Milred existerade i Northumbria runt år 800 är ställt utom allt tvivel. Om han var den förste engelske kungen som sände missionärer till Sverige är mer tveksamt. Otvivelaktigt är dock att Sverige och Norden kristnats från både väst, öst och syd inte bara vid ett utan vid flera olika tillfällen.
När den första kyrkan byggdes i Sverige är ovisst.

Not 1 Klindt-Jensen Ole, Foreign influences in Denmark´s early ironage, Køpenhavn 1950, sid 176-179
Not 2 Strömberg Märtha, Järnåldersguld i Skåne, Lund 1963 sid 44
Not 3 Norsk Historie, bind 1 red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976 sid 252-256
Not 4 Norsk Historie 1976 sid 252-256
Not 5 Norsk Historie 1976 sid 256 ff
Not 6 Norsk Historie, bind 1, sid 416-421 Fram till 1925 hade 193 järnåldersgravar grävts ut i Vest-Agder. 77 st av dem var skelettgravar.
Not 7 Hellström Jan Arvid, Vägar till Sveriges Kristnande, sid 36