DIO OCH ABLABIUS

två av Jordanes källor till Getica.

© Inger E Johansson, Göteborg februari 1998, reviderad 2010

Jordanes, den mest kände av författarna till de äldsta källorna om goterna skrev i Getica att goterna ursprungligen kom i från den Skandinaviska halvön. Efter utvandringen från Skandinavien kom goterna enligt Jordanes först till Ulmerugi, en folkgrupp som bodde längs med kusten av den stora Oceanen, det hav som bland sina öar hade Scandza. Goterna skall ha besegrat Ulmerugi och därefter drivit iväg deras grannar Vandalerna. Saga eller verklighet? Delar av Jordanes uppgifter överensstämmer väl med t.ex. Gutasagan.

Åsikterna om historisk verklighet eller förvanskade uppgifter går i sär mellan historieforskare. Jordanes referenser till sina källor står för många forskare i bjärt kontrast till de få kända bevarade källor, de som vanligtvis åberopas i artiklar, uppsatser och avhandlingar. Jordanes åberopar Cassiodorus Gotiska Historia – ett verk som såvitt man vet inte finns kvar. Han åberopar Dio – men de två Dio som oftast identifieras som Jordanes Dio stämmer antingen inte in i Jordanes tidsaxel eller har inget känt verk som ökar tilltron till Dio som källa. Jordanes tredje stora källa – Ablabius är i stort sett ett helt oskrivet kort.

Många för sin tid stora män har fallit i glömska under århundraden och årtusenden som har passerat sedan deras dagar. Några få av dessa faller under kriteriet att namnet är känt i nutid, men uppgifterna om bäraren av namnet och hans verk är i stort sett okänt. En av dem som drabbats av detta trista öde – Ablabius har nästan helt fallit i glömska. Glömd men inte helt. I Getica skriven runt 550 e.Kr. refererar Jordanes till Ablabius som en av sina pålitliga källor. En källa som utifrån Jordanes uppgifter kan antas ha varit en känd skrivare av ett välkänt gotiskt historieverk. Frågan vem Ablabius var har sysselsatt forskare och översättare från Momsens dagar fram till nutid.

Det finns t.o.m. historiker som ifrågasatt om det verkligen funnits en historisk person vid namn Ablabius? Det har framförts åsikter som om Jordanes eller någon av de som kopierat hans texter skrivit fel eller missuppfattat namnet. Andra åter har trott att Ablabius möjligtvis var någon liten staffagefigur i historiens spindelväv. En skribent som på grund av Jordanes slarv fått större betydelse än vad han i själva verket förtjänade. Det hör till saken, att Jordanes inte är känd för någon högre precision i sina uppgifter. Det finns både ett och annat i Jordanes andra källors skrifter som han misstolkade, felöversatte eller drog allt för långtgående slutsatser av.

Vi kan knappast lägga nutida krav på källkritik på Jordanes användande av sina källor. Både Dios, Ablabius och Cassiodorus gotiska historia har ”försvunnit” genom århundraden som passerat. Jordanes mer kontrollerbara källor står inte alltid pall för källkritisk granskning. Till detta ska läggas att Jordanes ”Getica” i vissa kapitel kan hoppa fram och tillbaka mellan olika tidsperioder. Finns det då någon möjlighet att kontrollera tillförlitligheten i försvunna källor eller åtminstone om de refererade författarna har haft möjlighet att nå kunskap om goternas äldre historia?

Den historiske Dio
Dio (Chrysostomus) var enligt Philostratus i Lives of the Sophists författare till boken om Getaes historia.[1] Dio besökte under sin 14-åriga exil någon gång runt år 50 e.Kr. det avlägset liggande landet Getae. På vägen norrut besökte han Getaes ena handelsområde vid Donaus stränder söder Pustan och därefter ett område vid flodmynning mot Oceanen i norr där Getaes hade bo- och handelsplats (!)

Dios bok har gått förlorad av Dios tal om getaerna(Gaeter) finns 80-talet kvar. Dios jämförelse mellan getaerna i norr och handelsmän norr om Donau i Skytien fick Jordanes att applicera sagor och legender om skytier på getaerna i norr.

Sett ur Jordanes 550-talsögon var sammankopplingen mellan goter och skytier inte konstig. På 200 och 300-talet hade gotiska Terovinger, Halaner(inte att förväxla med Alaner som ofta sker) och andra nordliga folkgrupper bosatt sig norr om Donau, på Krimhalvön och andra platser i det klassiska Skytien. Till dessa områden hade deras förfäder kommit på mer eller mindre regelbundna besök och bosatt sig. Det finns ett antal 200-talskällor som berättar om sommartida handelsboplatser norr om Donau.

Namnet skytier ”ärvdes” av de folk som bodde där. Orosius bekräftar att skytier räknades alla de som bodde i Skytien, även alaner, hunner och goter i Seven books against pagans.[2] Även Zosimus bekräftar denna praxis i New History där han berättar att till skyterna räknades även goter som bodde i det Skytiska området.[3] Sammanblandning mellan de klassiska skytierna och de senare bosättarna inom samma området är förståelig om än beklaglig. Effekterna på tilltron till Jordanes uppgifter om Ablabius och Dio har under alla förhållanden inte ökat genom denna sammanblandning av skilda folkgruppers historia.

Den historiske Ablabius
Den historiske Ablabius var på sin tid(300-talets första hälft) en av de mäktigaste männen i hela Romarriket. Hans var en av de få på 300-talet som på grund av sin maktposition och i sitt ämbete inte bara hade möjlighet att träffa gotiska ledare och soldater. Hans starka position från tiden i Arles när Konstantin den store bara var Caesar och fram till de höga posterna han beträdde under åren gjorde det omöjligt för honom att inte ha fått god kontakt med germaner i allmänhet och goter i synnerhet.

Historien om Ablabius börjar i Estathius. Föräldrarna beskrivs som obskyra. Familjen var ju varken romersk eller grekisk. Ablabius far var sägs i vissa källor vara av gotisk släkt, i andra av alansk härkomst. På faderns sida tillhörde familjen inte ens övre medelklass.[4]

Ablabius blev Konstantin den stores Pretoriske Prefekt och sägs i samtida källor ha haft makten över västra Romarriket redan innan Konstantin den store byggde det nya Rom – Konstantinopel. Ett flertal källor skriver att Ablabius makt inte stod Kejsar Konstantin makt efter. Trots att Ablabius bliv bortglömd av senare tiders historiker är  han inte helt och hållet en skugga på historiens bakgård. På väg till maktens tinnar skaffade han sig som kristen många fiender – bland dem samtida Sofister.

Sofisten Eunapius(346-414 e.Kr.) kom från ön Sardis i den grekiska arkipelagen. 16 år gammal flyttade Eunapius till Aten där han bodde omkring sju år innan han flyttade hem till Lydia på Sardis. I staden Lydia arbetade Eunapius med under­visning och att skriva historiska böcker.  Bland dem ”Universal History” där Eunapius fortsatte Dexippus Chronicle fr.o.m. år 270 e.Kr. Några fragment av detta verk finns bevarat i ”The Lexicon of Suidas”. För den gotiska historien som den presenteras av framför allt Jordanes är Eunapius Lives of the Sophists viktigare. Där ger han detaljerade uppgifter om Konstantin den stores Ablabius.

Ablabius blev pretorian prefekt under den tid då administrationens organisatoriska former konkretiserades. Varje prefektorat(Konstantinopel, Italien, Illyricum och Gaul) hade en pretorisk prefekt. Som varande den högste juridiske chefen i prefektoratet och administrativ chef för samtliga offecias i Västra romarriket ingick det i Ablabius skyldigheter att hålla sig välunderrättad om oroligheter vid rikets gränser. Han var som Konstantin den stores närmaste man skyldig att närvara vid alla fredsförhandlingar och kom därför helt naturligt i nära kontakt med gotiska kungar/krigsherrar.

I sin tjänst som pretorian prefekt var Ablabius bl.a. chef över alla ‘officia’ som inom prefektoratet. Detta innebar bl.a. att Ablabius i sitt arbete var tvungen att ha god kännedom om det som tilldrog sig i riket. Ablabius hade vid denna tid samma tjänst och på samma plats, som Cassiodorus sedan innehade under den gotiske kung Teoderiks tid mer än 180 år senare.

Enligt Chronicon Paschale valde Konstantin sin son Konstantin till caesar år 316.[5] . Den nye Caesar Konstantin(senare Konstantin den II:e) fick prefektoratet Gaul. Bröderna Constans, Constantius och Crispus  korades tillsammans med en av kejsar Konstantin brorsöner till Caesars den 1 mars året därpå.[6] Crispus var den som Konstantin avsett att bli sin efterträdare på den kejserliga tronen. Ablabius blev år 316(eller 317) för den minderårige Constantius.[7] Rom och Italien tillföll Constans som enligt samtida källor var trolovad med Ablabius dotter. Brorssonen Dalmatius  blev Caesar för Mesopotamien.

Ablabius fick stor makt inte bara över sin egen provins, utan även över kejsar Konstantin själv. Ablabius inflytande i hela riket ledde till att han fick större makt och inflytande än självaste kejsaren. Det var enligt Eunapius Ablabius som låg bakom ”mordet” på sofisten Sopater.[8]  Efter ett uppmärksammat kärleksförhållande med en manlige kusin avrättades Konstantins son Crispus av fadern någon gång under sommaren år 326.[9] Om det var Ablabius som låg bakom beslutet är oklart.

Constantius ville så fort han blev myndig komma bort från Ablabius inflytande. Constantius flyttade därför sitt hov till sitt östromerska rike. Enligt Eunapius fick kejsar Konstantin lida på sin dödsbädd för att han litat på Ablabius.[10] När Konstantin dog år 337 e.Kr. delades Romarriket.[11] Constantius lät kort därpå mörda sin farbror med samma namn. Constantius kusiner Dalmatius och Optatus blev hans nästa offer. När brodern Constans mördats vid ett besök i Gaul av Magnetius begav sig Constantius skyndsamt till Rom.[12] Ablabius drog sig därpå till mångas förvåning tillbaka till Bithynia.[13]

Constantius lät Ablabius få sitt straff för att han under faderns tid legat bakom mordet på Sopater[14] Ablabius började uppträdda arrogant gentemot sin omgivning. Det hela slutade med att  kejsare Constantius som såg ett hot i Ablabius lät Ablabius få en purpurdöd i stället för purpurmantel.[15] Zosimus beskriver i sin New History Ablabius och en stor del av händelseförloppet samtidigt som han redogör för goternas samtida historia och påverkan på utvecklingen i Romarriket.

Det finns få personer i historien som kan ha haft bättre kännedom om goterna än Ablabius. En man som nådde de högsta höjderna under sin levnad och sedan vilat i någon av historiens mörka hörn. Aldrig hade väl den Ablabius när han stod på toppen av sin karriär kunnat tro, att han 1600 år senare endast skulle vara känd som ett namn i en 550-tals historikers verk. Ablabius verk om goterna så som det beskrivs i äldre källor må ha gått förlorat, hans inverkan på utgången av historien bör inte glömmas.

Huvudkällor:

Philostratus Lives of the Sophists

Eunapius Fragmenta resp Lives of the Sophists övers.WC Wright Ph.D. London 1921

Zosimus New History.

Chronicon Paschale

---

[1]    Philostratus, Lives of the Sophists, bok 1:487

[2]           Orosius 7:34

[3]           Zosimus

[4]           Det finns en viss antydan till att Ablabius kan ha varit halvgot eller halvt alan.

[5]           Chronicon Paschale, år 316

[6]           Whitby i not  till Chronicon Paschale år 316 resp 317 Enligt Whitby utnämndes de andra sönerna senare. Constantius den 8:e november år 324 och Constans den 25 december år 333 e.Kr.

[7]           Eunapius Fragmenta, bok 3, 20, 2

[8]           Eunapius, Lives of the Sophists, ed WC Wright, London 1921, sid 463f

[9]           Chronicon Paschale år 317 respektive år 326

[10]          Här anspelar Eunapius på Konstantins döds sätt.

[11]          Zosimus 2:39

[12]          Chronicon  Paschale, år 349

[13]          Eunapius Lives of the Sophists, page 464f

[14]          Zosimus  bok 2:40

[15]          Eunapius Lives of the Sophists, översatt WC Wright Ph.D. London 1921, sid 464f

Annons