Svea Rikes vagga

Det finns två slags ‘källor’ som kan ge en bild av det framväxande Sverige. Dels är det skriftliga källor, där gutoi är en av de grupper som liksom suioner och sitoner först omnämns. Den andra sortens källa är mer handfast och utgörs av de fynd inklusive pollenanalyser som gjorts i samband med arkeologiska utgrävningar.

De två mest kända geograferna och historikerna som skrivit om de folk som bor i nuvarande Skandinavien är Tacitus och Ptolemaios. Tacitus  (~55-120) var en romersk historiker och gift med en dotter till General Gnaeus Julius Agricola. Agricola var romersk ståthållare i Brittanien. Brittanien var den av romarna ockuperade delen av England. Under General Agricolas tid som guvernör tjänstgjorde ett stort antal germaner från skilda germanska folkgrupper i den romerska armen i England. Tacitus blev romersk konsul år 97. Bland Tacitus böcker som har bevarats finns Dialogus de Oratoribus, De Vita Iulii Agricolae, Historiae, Annales samt Germania. För ”svenska förhållanden” är Germania intressant.

Tacitus  skrev att ”Suionum” bor ute i havet; Suionerna var sedan gammalt kända för att ha hög klass på sina vapen; Suionerna bodde vid Sueberhavet. På den högra kusten av samma hav bodde esterna (Austi); Sitonerna skilde sig från Suionerna genom att Sitonerna tillämpade matriarkat; Suioner och Sitoner bor nära varandra;  Suionerna anslöt sig i viktiga frågor till Sitonerna; Efter Suionernas och Sitonernas område slutar Suebernas land

Suioner antas ofta vara svear. Svear tros av många forskare vara ett begrepp för svithiodbor. Är dessa slutsatser logiska och rimliga? Tacitus begrepp som ”Suenos”, ”Suebos”, ”Suion” visar att en identifiering av svearna som svithiodbor inte är självklar. Jämför med begreppet ”Marsos Gambrivios Suebos Vandlios” som i 7 av de bevarade avskrifterna skrivs Sueuos och i 2 st avskrifter Suenos.[1] Det går enligt mitt förmenande inte att avgöra om Tacitus med suionum avsåg ett folkbegrepp eller ett områdesnamn för alla som bodde inom området.

Germania innehåller många fler upp­gifter om Suionen och Sitonen. De sistnämnda tycks utifrån Germania ha varit bosatta norr om Suionen som bodde vid Sueberhavet och på den högra kusten av samma hav bodde esterna (Austi). Själv ansluter jag mig efter jämförande studie av text på latin, tyska, engelska, franska och svenska till den kartbild som Friedrick Gisinger kom fram till utifrån Tacitus Germania.[2] Vilket i sig utesluter Uppland som utifrån den kartan samt utifrån känd landhöjning.

 Ptolemaios (Ptolemaios) levde 125-c165 AD. Han skrev en geografibok om den under hans tid kända världen. Inom parantes kan nämnas att han ‘kände’ till att det område vi idag kallar Sverige på hans tid hade fast bosättning upp till den breddgrad där Gävle och Sundsvall idag ligger. Ptolemaios skrev om en grupp människor som levde i Skandiai. Gruppen kallade han Gautoi. Han berättade bl.a. om Vigotha Elf som kom brusande från det inre av Skandiai ända ut i den norra Oceanen.[3] Han var inte först med att berätta om Gautoi, men han var den förste att geografiskt beskriva var Gautoi bodde.

Om Skandinavien som vissa historiker under århundradena trott, fick sitt namn från dagens Scone (Skåne) eller vice versa är länge sedan glömt. Hur som havers hade Skåne i äldre tider hade en markförbindelse med vissa delar av nuvarande Danmark och danska öar. Då är vi förvisso långt tillbaka i tiden. Det som är intressant i diskussionen om det äldre Skandinavien och den del av Skandinavien som kom att bli nuvarande Sverige, är att ett antal av de äldre historikerna skrev om utvandrare från Skandinavien som på olika sätt härjat och eller bosatt sig i centrala delar av Europa.

Ammianus Marcellinus född i Antiokia c.330 AD skrev att den första gruppen som kom från länder långt borta i norra ishavet först över havet, norra Oceanen som det kallades i äldre dagar, var Markomaner. Den första kända räden av Markomaner skall ha skett redan 164 f.Kr, med andra ord under Marcus Aurelius livstid.[4] Från cirka 100 f.Kr var en grupp av dessa  Markomaner bosatta mellan Main och övre Donau. Ordet Markomans säger att betyda ‘gränsfolk’. Senare kom Markomanerna att kallas ‘Longiones’. [5] Under år 81 AD hjälpt Markomanerna kejsar Domitianus i kampen mot Sueves (Suebes). En del historiker och forskare har ansett att Sueves/Suebes skulle kunna vara samma grupp som vi idag kallar vandalerna utifrån Zosimus .[6] Detta kan vara sant, vi har en grupp av vandalerna i Jylland, Danmark från 500 BD. De kan ha gjort sin första attack på Cimbrians vid den tiden. Det finns dock, så vitt jag vet, inget bevis för att Vandalerna härstammar från Ferro Scandia.

Tacitus skrev även han i Germania att alla människor som före hans tid invaderade Centraleuropa korsade havet och inte kom landvägen.[7] Som nämnts ovan använde Tacitus begreppet Suionum. I sju av de äldsta handskrifterna av Germania skrivs dessa som Sueuos och i två som Suenos. Den enda klara uppgift Tacitus lämnar är att denna grupp lever i södra Skandinavien.

Vissa förutsättningar kan antas vara nödvändiga för att vi skall kunna tala om folkgrupper, ‘riken’ eller större stammar som på något sätt anses tillhöra varandra. Två av dessa förutsättningarna är givna. Den första att det landområde där gruppen anses ha bott i äldre tider både var isfri och låg ovan dåtidens vattennivå. Den andra att det arkeologiska materialet kan påvisa någon form av samarbete eller maktansamling.

För den första förutsättningen är forntida vattennivåer viktiga att känna till. Vattennivåerna i forntiden är långt ifrån så enkla som många arkeologer förr ville göra dem till.

Generellt bör följande hållas i minnet: Havsytenivåer är inget exakt värde  Havsytan varierar man räknar på årsmedelvärden.

Under dygnet (mellan ett hög och ett lågmärke mindre markant i Östersjön, men kan i vissa lägen ändå göra skillnad när man räknar på vattenvägars farbarhet) Under året, månen och solens läge i förhållande till jorden ger i sig skillnad i form av spring- och nipflod. Säsongvisa variationer förekommer. Exempel på detta är att Östergötlands Östersjökust har en skillnad på årshögsta-årslägsta som medför en skillnad i vattennivå med 1 m. Under en tusenårs­period kan torra/regniga perioder variera. Detta tillsammans med olika jordarters och bergformationers varierande receptionsförmåga över tiden tillsammans med vindar, strömmar och andra naturfenomen kan få havsytenivån att variera högst avsevärt från den teoretiska havsyteberäkningen.

Om vi tittar på kusten från Bråviken ner till Gamleby så har kusten de senaste 1000 åren förändrats genom landhöjning med 4,8 m[8]  och 2 m[9].  

Nu kan nämnas att Kristina Ambrosiani skriver om Birka år 500 e.Kr att landhöjningen + klimatanpassade variationer  i världshaven talar för att havsytenivåskillnaden då var < 7m skillnad havsytenivå, år 800-1000 ~5 m skillnad och omkring 1100 ~ > 4 m skillnad samt att havsytan på 1200 talet skilde sig ~ <4 m från nuvarande havsytenivå.[10]. Vilket inte är riktigt med sanningen överenstämmande. Landhöjningen norr om Mälaren har under de senaste 1000 åren varit mer än 8 meter och mellan 5 och 6 meter i norra delen av Södermanland. Men detta lämnar jag tillsvidare därhän.

Det som är intressant för det framväxande Sverige är då hur landskapet såg ut och brukades fram till 1000 talet. Det område jag bäst känner till är Östergötland och norra Småland. Nedan följer ett utdrag ur min C-uppsats Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider:

Vattennivån var under mitten av bronsåldern omkring 15 m över nuvarande vattennivå alldeles norr om undersökningsområdet.[11] [IEJ: Undersökningsområdet omfattade triangeln från Vikbolandet ner till Gamleby med spetsen mot Roxen] Jordbruksbygden söder om Roxen med  trolig centralpunkten på Kagaslätten, väster om undersökningsområdet, är ett av Östergötlands tre äldsta centralområden. Alldeles norr om undersökningsområdet finner vi ytterligare ett av Östergötlands äldre centralområden Fiskeby i Östra Eneby sn.[12] I Tjust härad har centralområden funnits i Gamlebyvikens inre delar  samt i  Ukna, Lofta och  Västrums socknar.[13]

BRONS

Bronset som användes inom undersökningsområdet kom från Donau, Oder och Weichselområdet. Vattenvägarna hade stor betydelse som transportväg när bronset kom till Sverige.[14] Inte bara [rå-]materialet utan även de tidigaste svenska bronsåldersfynden kommer från dessa områden. Lena Thålin-Bergman anser till och med att bronsframställningen i Europa troligtvis var en organiserad produktionsindustri.[15]

FOSSIL ÅKERMARK

Under bronsåldern var klimatet inom undersökningsområdet ett par grader varmare under en stor del av året än nu.

Inom undersökningsområdet finns spår av bronsåldersbosättningar både i form av skärvstenshögar samt som fossil åkermark. I stora delar av undersöknings­området finns det fossil uppodlad mark i leriga partier vid sjöar eller längs ådalgångar som varit bruka­de se­dan bronsåldern. Dessa fossila åkermarker finns bl.a. vid Storsjön och Flaken, Västra Eds sn.[16] Andra ex­empel på detta vid Snötomta i Ukna socken[17] samt vid Hellerö[18] och Hälleberg i Västra Eds sn.[19] Fyndmaterialet från Tjust från denna perioden visar att får, nöt­boskap och svin var vanliga. Hästben förekommer bland fynden. Man hittar dessutom fiskekrokar av ben och spjutspetsar av brons både i gravar och vid boplatser. På hällristningar i Tjust är årdern avbildad.[20]

Ser vi sedan vidare framåt mot järnåldern och vikingatiden är det jordbruksexpansionen som i det arkeologiska materialet främst är användbart för att se när förändringar och hur förändringarna av markanvändningen, jordbrukets utveckling, skedde.

I hela Norden ägde en jordbruksexpansion någon gång från romersk järnåldern, vendeltiden och vikingatiden. I östra och centrala Sverige skedde övergången till 2 sädesrotation och ett koncentrerande av bosättningar till små byar någon gång mellan 700 e.Kr. och 1200 e.Kr.[21] 157 . De östgötska gårdarna var från 300-talet och in i Vendeltiden mest ensamgårdar.[22]

I Roxenbygden skedde en förändring i husgrupperingarna från 475 e.Kr och framåt.[23] En förändring i byggnadernas utformning tycks även ha skett under folkvandringstiden. Man kan tala om ett byggnads-stilbyte. Den nya byggnadsstilen bestod av en treskeppig hall med 2 rader bärande stolpar i det inre.[24] Under 5-600 talet ändrades även gravskicket, från domarringar, kvadratiska och runda stensättningar till högar och övertovade stensättningar. Samtidigt förtätades äldre gravfält och nya anlades under folkvandringstiden runt Roxen. En maktansamling tycks ha skett runt Roxenbygden och Svartåns mynning på 500-talet.[25] I innersta delen av Gamlebyviken fanns en maktsamling i form av flera stora gårdar nära Gunnerstads högarna. [26] Samtidigt låg i Tjust större delen av dagens åkermark ännu under vatten.[27]

Under gränstiden mellan yngre järnålder och vendeltid ökades kontakterna med det romerska riket. Utanför undersökningsområdet vid Gullborg i Tingstads sn har en glasflaska av västligt ursprung från 100-600 e.kr upphittats.[28] Inom undersökningsområdet fann man 1957 i en av dåvarande tre högar i Gunnerstad bl.a. en bronsåldershjälm av vendeltyp med nässkydd, smält glas, spel­brickor av elfenben samt 3 glasbägare från Rhen­området. Utgrävningen gjordes av  Ekelund och Giners i samband med ett vägbygge.[29] 1670 var det enligt Paul Wilstadius fyra runda högar i Gunnerstad. Högarna stod kvadratiskt med flera små högar mellan och runt kullarna[30].”

Det finns arkeologiska bevis för kontinuitet som minst från tidig bronsålder i de områden där ‘två’ av de äldre kungliga ätterna hade sina rötter. Den sk. Sverkersätten och ‘Folkungaätten’. I det sistnämnda fallet brukar historiker tyvärr ofta felaktigt säga att de verkliga Folkungarna var de som stred mot de som kom att kallas Folkungar. Dock är det så att båda grupperna var nära släkt med varandra. Ett av de mer kända slagen mellan dessa har två kusiner och deras män som slogs mot varandra. Till det får jag kanske tillfälle att återkomma.

Följande är ett citat ur min D-uppsats Källorna till svenskt 800-tal i europeiskt perspektiv, en kritisk granskning av Lars Gahrns avhandling Sveariket i Källor och historieskrivning

 Alfreds Orosius OBS Understrykningarna avser ”landbegrepp”:

Burgundan habbað þone (ilcan) sæs earm be westan him; Winedas; Sweon be norþan; be eastan him sint Sermende, be suþan him Surfe. Sweon habbað be suþan him þone sæs earm Osti; be eastan him Sermende, be norðan him ofer þa westenne is Cwenland; be westannorðan him sindon Scridefinnas; be westan Norðmenn[31]

ung. översättning: Burgunderna har i väster sjötarmen och Winedas, Sweon  i norr och öster om sig Sermende, i söder finns Surfe. Sweon har söder om sig sjöarmen mot Osti, i öster Sermende och norr över Cwenland, i nordväst finns Skridfinnar och i väster Nordmän.

 He sæde ðæt Norðmanna land wære swyþe lang swyðe smæl……Ðonne is toemnes þæm lande suðeweardum, on oðre healfe þæs mores, Sweoland, oþ þæt land norðeweard; toemnes þæs lande norðeweardum Cwena land.”.[32]

ung. översättning: Han sade att Nordmannalandet var mycket(jfr nuv. begr. svaert=mycket) långt och mycket smalt…..Sedan finns landet (markerna) sydöver och den övriga hälften (av landet) som består av hedmark, Sweoland, och landet nordöver gränsar till Cwena land.

Weonoðland him wæs on steorbord on bæcbord him wæs Langaland Læland Falster Sconeg, þas land eall hyrað to Denemearcan. Þonne Burgenda land wæs us on bæcbord þa hybbað him sylf cyning. Þonne æfter Burgenda lande wæron us þas land þa synd hatene ærest Blecingaeg Meore Eowland Gotland on bæcbord, þas land hyrað to Sweon.[33]

ung. översättning: Weonodland fanns på styrbordssidan och på babordssidan låg Langeland, Laeland, Falster och Skåne, länderna(=markerna) som hör till Denemearcan, Sedan(= därefter) såg vi Burgenda land på babordssidan som han(udnerförstått berättaren Wulfstan) själv kom ifrån, Sedan efter Burgenda lande hade vi först Blekinge, Möre, Öland och Gotland på vår babordssida, länderna(=markerna) hör till Sweon.”

Lägger vi så till Tacitus uppgift om Suionernas vapen, så hamnar vi söder om Mälaren, inte norr om. Följande är citat från min C-uppsats:

En förändring i åkeranvändning har skett under järnåldern. Mats Widgren konstaterar att gjorda pollenanalyser visar att den mänskliga påverkan på landskapet ökat i omfattning under två olika perioder – 200 f.Kr- 450 e.Kr respektive 800 – 1100 e. Kr.[34] Den tidiga expansio­nen märks främst i ett begränsat antal områden där delar av Sverige där Östergötland, Åland och Gotland ingår.[35]

De tidiga järnåldersfynden i Sverige är av utländskt ursprung. Framställning av järn ute i Centraleuropa började redan under vår bronsålder.[36] När den svenska järnproduktionen ur dagbrott och myrmalm kommit igång tycks den främst varit inriktad på lokal­produktion och användning.[37] Detta märks inte minst eftersom det finns en skillnad mellan fosforhalten i järnåldersfynden som gjorts i olika delar av nuvarande Sverige. Olof Arrhenius fann efter att ha undersökt 700 förhisto­riska järnföremål att föremålen från Öland, Gotland, Östergötland, Västergötland, Bohuslän och Dalsland har högre fosforhalt än fynden från Skåne och Mälarlandskapen/ Dalarna vilkas fynd har låg fosforhalt. För-delen är att järnet blev lättare att bearbeta till vass egg, nackdelen är att järnet blir något sprödare.[38] Under den förromerska järnåldern var ensidiga svärd vanliga. Med mer lättarbetat material blev dubbelsidiga svärd vanligare. …….Väster om undersökningsområdet har vi många fynd av dessa svärd i Norra Kinda i Östergötland.[39]

Efter att jag skrev C-uppsatsen har man i Järnstad utanför Mjölby hittat ett större antal ugnar med lufttillförsel av den typ som krävs för att få järnet att bli tidigt stål vilket var vad som krävdes för dubbelsidiga skarpa svärd. Samma slags ugnar för järntillverkning har i mindre skala hittats på Jylland och vid mynningen av Weiser. Även till detta kanske jag kan återkomma i bloggen framledes.

Utifrån ovanstående håller jag med Dick Harrison när han i sin kungablogg skriver: ” Om en geografisk symbolvagga för den svenska katolska medeltidsmonarkin, såsom vi känner den från och med Birger jarls tid, likväl skall pekas ut skulle jag personligen välja Vättern och Vätterbygderna, eftersom kungamakten och dess institutioner tidigast blev starka och betydelsefulla där. Här anlades även de första klostren, och här begravdes flertalet kungar före Magnus Ladulås (som var den förste kung som begravdes i Stockholm). Kungarna erkändes även i andra bygder, men deras inflytande tycks länge ha varit mindre där.”

Källor och arbeten:
Ambrosiani, Kristina Arkeologi; Gamleby 1989
Ammanius Marcellinus, Roms historie i det fjerde århunrede e.Kr., Arendal 1877
Ammanius Marcellinus, The later Roman Empire, Harmondsworth 1986
Ammanius Marcellinus. Rerum gestarum libri qui supersunt, Leipzig 1978
Asklund Bror, Östergötlands geologiska historia, ur Natur i Östergötland,Göteborg 1949
Dio Cassius, Histoire romaine
Ekholm Gunnar, Romersk import i Norden, Uppsala 1974
Göransson H,The Flandrian Vegetational history of southern Östergötland, Lund 1977
Göransson Hans, The Flandrian Vegetational history of southern Östergötland, Lund 1977
Johansson Inger E, Källorna till svenskt 800-tal i europeiskt perspektiv, en kritisk granskning av Lars Gahrns avhandling Sveariket i Källor och historieskrivning, D-uppsats Linköpings Universitet Historia Institution tema Avdelning för Historia 1995
Johansson Inger E, Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider, C-uppsats Historia, Linköpings Universitet 1993
Kaliff Anders, Östergötland – ett landskap växer fram,
Kaliff, ”Fornborgar och Folkvandringstid i Roxenbygden”arkeologiska institutionen Uppsala Universitet 1987,
King Alfred, ed. Janet Bately, the Old English Orosius, Oxford 1980
King Alfred´s Orosius, ed H. Sweet, London 1883
Kulturminnesvårdsprogram för Västerviks kommun 1986
Länstyrelsen i Östergötlands län, Natur Kultur Miljöer i Östergötland, Linköping 1986 , Naturvårdsplan och kulturminnesprogram, Linköping 1986
Modéer Ivar Färdvägar och sjömärken vid Nordens kuster, Uppsala 1936
Möller Olof, Det forntida Tjust, ur Västerviks stads historia, Kalmar 1983
Ptolemaios, geografi Claudius Ptoloby, ed. EL Stevenson, New York 1932
Rönnby, Forn Västervik”, Stockholm 1986
Serning Inga, Prehistoric Iron Production, ur Iron and Man i Prehistoric Sweden, Stockholm 1979
Stale Harald, ur Meddelande Tjustbygdens kulturhistoriska förening, Västervik 1970
Tacitus Cornelius, Germania i Agricola Germania Dialogus de Oratoribud – Die Historischen Verscuche övers. Karl Büchner, Stuttgart 1985, översiktskarta i slutet av boken.
Tacitus Germania
Tacitus Publius Cornelius, Germania i De vita Agricolae Rom. II Fasc. I-IV 1978-83
Tacitus, Annales
Thålin-Bergman Lena, Blacksmithing in Prehistoric Sweden, Stockholm 1979
Widgren, Mats, Settlement and farming systems in the early Iron Age, Stockholm 1983
Wilstadius Paul, Den första fornminnesinventeringen i Småland, Växjö 1940-42,
Zosimos New History


[1]           Tacitus Publius Cornelius, Germania i De vita Agricolae Rom. II Fasc. I-IV 1978-83, sid 2

[2]          Tacitus Cornelius, Germania i Agricola Germania Dialogus de Oratoribud – Die Historischen Verscuche övers. Karl Büchner, Stuttgart 1985, översiktskarta i slutet av boken.

[3]           Ptolemaios, geografi Claudius Ptoloby, ed. EL Stevenson, New York 1932

[4]           Ammanius Marcellinus, Roms historie i det fjerde århunrede e.Kr., Arendal 1877

          The later Roman Empire, Harmondsworth 1986

          Rerum gestarum libri qui supersunt, Leipzig 1978

[5]           Tacitus Annaler 12: 0,29-30 och Dio 67,5.2

[6]           Zosimos New Historia, Bok 1

[7]           Tacitus Germania 2:1

[8]           Länstyrelsen i Östergötlands län, Natur Kultur Miljöer i Östergötland, Linköping 1986 , Naturvårdsplan och kulturminnesprogram, Linköping 1986 sid 38

[9]           Modéer Ivar Färdvägar och sjömärken vid Nordens kuster, Uppsala 1936 sid 91

[10]           Ambrosiani, Kristina Arkeologi; Gamleby 1989 sid 81-82

[11]           Asklund Bror, Östergötlands geologiska historia, ur  Natur i Östergötland,Göteborg 1949, sid 31

[12]           Kaliff Anders, Östergötland – ett landskap växer fram, sid 107ff samt samtal Eriksson, Jan

[13]           Stale Harald, ur Meddelande Tjustbygdens kulturhistoriska förening, Västervik 1970 sid 23

[14]           Göransson H,The Flandrian Vegetational history of southern Östergötland, Lund 1977 sid 17     

[15]           Thålin-Bergman Lena, Blacksmithing in Prehistoric Sweden, Stockholm 1979 , sid 99-100

[16]           Kulturminnesvårdsprogram för Västerviks kommun 1986 sid 34

[17]           Kulturminnesvårdsprogram för Västerviks kommun 1986 sid 30

[18]           Kulturminnesvårdsprogram för Västerviks kommun 1986 sid 86

[19]           Kulturminnesvårdsprogram för Västerviks kommun 1986 sid 74

[20]           Möller Olof,  Det forntida Tjust, ur Västerviks stads historia, Kalmar 1983, sid 36-54

[21]           Widgren Mats,Settlement and farming systems in the early Iron Age, Stockholm 1983 sid 13

[22]           Widgren Mats,Settlement and farming systems in the early Iron Age, Stockholm 1983 sid 21

[23]           Kaliff,  ”Fornborgar och Folkvandringstid i Roxenbygden”arkeologiska institutionen Uppsala Universitet  1987, sid 18

[24]           Kaliff,  ”Fornborgar och Folkvandringstid i Roxenbygden”arkeologiska institutionen Uppsala Universitet 1987, sid 21

[25]           Kaliff,  ”Fornborgar och Folkvandringstid i Roxenbygden”arkeologiska institutionen Uppsala Universitet  1987, sid 18-19

[26]           Rönnby, Forn Västervik”, Stockholm 1986 sid 41

[27]           Rönnby, Forn Västervik”, Stockholm 1986 sid 26

[28]           Ekholm Gunnar, Romersk import i Norden, Uppsala 1974 sid 280 resp 435

[29]           Rönnby, Forn Västervik”, Stockholm 1986 sid 36

[30]           Wilstadius Paul, Den första fornminnesinventeringen i Småland, Växjö 1940-42, sid 94

[31]          King Alfred´s Orosius, ed H. Sweet, London 1883,sid 16

[32]          King Alfred´s Orosius, ed H. Sweet, London 1883, sid 18

[33]      the Old English Orosius ed Janet Bately Oxford 1980, sid 16 -17 där fotokopia av foliatet ingår

[34]           Widgren, Mats, Settlement and farming systems in the early Iron Age, Stockholm 1983, sid 8

[35]           Widgren, Mats, Settlement and farming systems in the early Iron Age, Stockholm 1983, sid 9

[36]           Thålin-Bergman Lena, Blacksmithing in PrehistoricSweden, Stockholm 1979, sid 99

[37]           Thålin-Bergman Lena, Blacksmithing in PrehistoricSweden, Stockholm 1979, sid 100

[38]           Serning Inga, Prehistoric Iron Production, ur Iron and Man i Prehistoric Sweden, Stockholm 1979, sid 53

[39]           Göransson Hans, The Flandrian Vegetational history of southern Östergötland, Lund 1977 sid 19

7 Responses to Svea Rikes vagga

  1. […] Men åter till det viktiga idag. Samma som varit viktigt så länge Sverige funnits som land. Tänker inte ge mig in i diskussion om Sveriges äldsta historia. De som vill veta den får läsa på Svea Rikes vagga, Norah4history […]

    Gilla

  2. […] Sverige har fram till 1900-talets mitt vuxit fram ur ett stort antal invandrande gruppers bosättning i Sverige. Inte alls så enkelt som att det finns någon ”svensk ras” som nazister hade för sig. Tyskland är förvisso mer präglat av stort antal folkgruppers vandringar, krig och bosättningar än vad Sverige varit efter att skriftliga källor kommit. Men Sverige har inte varit långt efter. Svensk kultur kännetecknas sedan yngre Stenåldern inte av etnisk härkomst utan av att nya grupper som kommit fört med sig teknologi som de tillsammans med redan bofasta jordbrukare/fiskare anpassat utifrån svenska förutsättningar/möjligheter. Exempel på detta är att de flintaverktyg som hittats runt landet ofta hittats långt från där flinta finns naturligt – i Skåne och på andra sidan Östersjön. I Östergötland där flinta inte förekom naturligt övergick man till att tillverka verktyg av grönsten. Se även: Svea Rikes vagga […]

    Gilla

  3. […] finns ingen ”nordisk” än mindre finns det någon ”svensk etnicitet”. Läs Svea Rikes vagga samt De verkliga […]

    Gilla

  4. […] Äldre svensk historia läs gärna: Svea Rikes vagga, Norah4history sida samt Från Tacitus till Tahirs ruser, Norah4history […]

    Gilla

  5. […] För mer information om äldre Sverige se Svea Rikes Vagga, Norah4history sida […]

    Gilla

  6. […] För mer information om äldre Sverige se Svea Rikes Vagga, Norah4history sida […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s