Romarrikets upplösning och kejsar Valens död
Utdrag ur Den Gotiska Mosaiken manuskript 1995-97
© Johansson Inger E, Linköping 1997
HERMANERIKS EFTERTRÄDARE
Efter Hermaneriks död valdes Vitimiris till goternas kung.(Not 1) Med hjälp av en grupp hunner som Vitimiris köpt över lyckades han en tid hålla den samlade Halaner-Hunnerstyrkan stången. Slutligen föll Vitimiris i ett stort fältslag.(Not 2) Hans minderårige son Videric utsågs till kung. Till Viderics hjälp utsågs Alatev och Safraks. De blev ledare för goterna i det stora riket som en gång varit Hermaneriks. Alatevs och Safraks valde att dra tillbaka den anförtrodda gotiska armen norrut i rikning mot Dnjestr .(Not 3)
När de gotiska Terovingernas kung Athanarik, fick höra talas om de andra goternas stora problem med hunnerna, beslöt han att med all kraft förmå sina styrkor att stå emot hunnernas attacker. För att förbereda sig på striderna slog Athanarik och hans trupper läger längs Dnjestr i de gotiska Grevtungernas dalgång. Munderik, som senare blev romersk ståthållare vid den arabiska gränsen, fick uppdrag av Athanarik att tillsammans med Lagarimanernas hövdingar speja på hunnernas framfart. Detta försök att förekomma hunnernas anfall misslyckades. Hunnergrupper som fått syn på spejarna gick till anfall. Athanarik fllydde till en höjd vid floden Gerasus på gränsen mot Taifalernas land.(Not 4)
Ryktet om hunnerna spred sig till de övriga gotiska folkgrupperna. Ett hittills helt okänt folk drog fram över bergen likt en snöstorm. Hunnerna förstörde allt. Många goter beslöt sig då för att söka nya boplatser. Som brukligt bland goterna samlades de olika hövdingarna och folkvalda. Efter långa överläggningar beslöt man sig för att Thrace var det lämpligaste området att flytta till. Jorden var bördig och floden Hister(Donau) skilde landet från de angripande hunnerna. Under Alavivus ledning besatte gotiska styrkor Donaus stränder och sände bud till Valens med bön om att få bosätta sig i Thrace.(Not 5)
Eftersom goternas ledare vid flera tillfällen sänt delegater till den romerske kejsaren Valens med petitioner om att påvekyrkan skulle sända dem egna biskopar valde kejsaren att delvis tillmötesgå goternas begäran. Kejsaren sände goterna arianska missionärer. Enligt Orosius berodde detta på att kejsaren var pervers och visade avoghet mot den sanna kristna kyrkan(Not 6) Detta medförde hur som helst att de flesta goter blev kristna men arianer.
GOTER TILLÅTS BOSÄTTA SIG I ROMARRIKET
Många av de gotiska grupperna, framför allt bland västgoterna önskade bosätta sig i Romarriket för att undkomma hunnernas framfart. Efter ett antal svåra slag flydde överlevande goter från området norr om Donau flydde år 376 e.Kr tvärs över Donau och bad kejsar Valens om lov att få bosätta sig i det Romerska riket.(Not 7) I gengäld lovade goterna att låta bli med härjningståg samt att ställa upp med hjälptrupper till den romerska armén.(Not 8)
Kejsar Valens såg välvilligt på denna propå och gav goterna det önskade tillståndet. Men han krävde i gengäld att goterna först lade ner sina vapen.(Not 9) För att minska risken för gotiskt förräderi sände Valens ett stort antal gotiska barn som gisslan med sin befälhavare Julius till östrom. Kejsar Valens ansåg att de gotiska barnen skulle kunna utgöra ett hot och oroa hela det romerska samhället. Från romersk sida ansågs det därför viktigt att goternas barn inte skulle få möjlighet att bilda oppositionella grupper. Av det skälet fördelades den gotiska gisslan d.v.s. barnen mellan flera olika städer.(Not 10)
Trots avtalet fick inga andra goter flytta in i Romarriket. Enligt fredsöverenskommelsen som goterna träffat med kejsar Valens skulle de romerska befälhavarna hjälpa goter att fly in i Romarriket. Trots denna överenskommelse och i strid med sin kejsares order valde dessa befälhavare ut vackra gotiska kvinnor och sköna ynglingar för s.k. tvivelaktiga ändamål. De enda andra som släpptes in var goternas slavar och gotiska bönder. Samtidigt som de romerska befälhavarna gjorde egna urval, lyckades emellertid andra goter smita in ”bakvägen. De goter som nekats inresa trots avtalet och istället smet in i romarriket,ansåg sig inte bundna av det träffade avtalet eller de från goternas sida uttalade löftena. På detta sättet kom Thrace, Pannonien, Makedonien och Thessaloniki snabbt att fyllas av det som romarna kallade gotiska rövarband.(Not 11)
Zosimus detaljerade uppgifter om händelseförloppet skiljer sig från den mer kände Jordanes uppgifter. Jordanes ansåg att bakgrunden till problemen mellan goter och romare var en begäran från Fritigern, Alatheus(Alatev i andra källor) och Safraks begäran till de romerska kommendanterna Lupicinus och Maximus om öppnandet av en marknad och problem till följd av detta.(Not 12) Obestritt är att en del goter vid detta tillfälle fick bosätta sig i Romarriket – ett stort antal tilläts inte bosätta sig inom Romarriket men gjorde det ändå. Bland de goter som som trots allt tilläts bosätta sig i Romarriket år 376 fanns Tervingerna/Terovingerna, en västgotisk folkgrupp. Deras militära ledare hette Fritigern och Alavivius.(Not 13) Båda dessa omnämns senare vid flera olika tidpunkter i den Romerska historien, både i Östromerska riket och längre västerut – i Gaul och England.
HERMANERIKS ARVTAGARE NEKAS BOSÄTTA SIG INOM ROMARRIKET
Det gick inte lika lätt för grevtungernas kung Videric, Hermaneriks arvtagare att få bosätta sig inom det stora Romarriket. Tillsammans med sina förmyndare Alatev och Safrak bad han att de och deras folk skulle få bosätta sig inne i Romarriket för att undkomma de anfallande hunnerna. Kejsar Valens ansåg inte att han kunde tillåta att Hermaneriks arvtagare – d.v.s.arvtagaren till alla goters kung att bosatte sig inom Romarriket. Goternas framfarter i äldre tider och den stora makt som framför allt Hermanerik haft utgjorde ett hot för kejsaren. När tervingernas kung Athanarik fick höra att Videric inte tilläts bosätta sig, så blev Athanarik orolig och drogs tillsammans med delar av sin styrka fort vidare bort från Donauområdet. Det kan tyckas att Athanarik inte hade skäl för oron. Med de arvsrättsliga förhållanden som rådde vid denna tiden var det Athanarik som om Videric dog utan arvinge stod närmast den gotiska kungatronen. Detta var skäl nog för Athanariks oro.
När delar av de terovingiska soldater upptäckte hur de romerska officerarna allt mer misskötte löftet som getts vid fredsförhandlingarna, att alla goter skulle få bosätta sig i Romarriket, blev de mycket upprörda. De terovinger som ännu inte hunnit i säkerhet på södra sidan av Donau började uppträda mer och mer hotfullt. Till slut blev Lucianus mycket rädd för att goterna skulle göra uppror. Detta skulle då kunna sprida sig både till de goter som fått bosätta sig i Romarriket och till de många goter som tjänstgjorde i den romerska armén. Lucianus lät därför sina soldater skynda på de redan räddade goterna så att de snabbt kom längre in i landet. Under den oreda som uppstod passade Alatev och Safrak, Grevtungernas Viderics båda förmyndare, på att utnyttja tillfället till att ta sig över Donau.(Not 14)
DE GOTISKA STYRKORNA SAMLAR SIG TILL FÖRNYADE ATTACKER PÅ ROMARRIKET
De gotiska hövdingarna Sverid(Svenios) och Kolios(Col) hade sedan länge haft den romerske kejsarens tillstånd att vistas i Romarriket samt bedriva handel mellan Romarna och norra Europa.
Sverid och Kolios brukade vintertid dra sig norrut till sina hemländer[IEJ: enl. andra källor upp via Dnjepr och Stora Volga ut till ön i Norra Oceanen] där de hade sina vinterkvarter. Efter oroligheterna som brutit ut befallde kejsaren dem att stanna inom riket och tillbringa vintern i närheten av Adrianopel. När Sveridus och Kolios fick kejsarens brev befann de sig på andra sidan Hellesponten. De begärde då att få respengar och mat samt 2-3 dagars uppskov inför resan. Adrianopel högste administrative chef blev arg och hotade goterna med krig och svåra straff om de inte frivilligt lydde kejsaren.
Allmänheten och fabriksarbetarna blev mycket upprörda över goternas uppförande och gick till attack. Goterna slog ner massorna som kom mot dem, dräpte, plundrade samt jagade iväg de överlevande. Efter den händelsen slöt sig Sverid och Kolios styrkor till Fritigerns armé som fanns i närheten.(Not 15)
Fritigern satte sig i förbindelse med de övriga Goterkungarna. Tillsammans drog de och deras arméer långsamt fram i riktning mot Marcianopolis. Där hade Lupicinus hade bjudit in goterkongarna Alaviv och Fritigern till ett gästabud. På gästabudet blev det slagsmål mellan det gotiska manskapet och stadens invånare. I ilskan dödade goterna hela soldatgarnisonen. Lupicinus befallde därför att Alavivs och Fritigernas drabanter skulle dödas. Fritigern rymde och flydde. 2000 skepp fylldes med goter som härjade till lands och till sjöss där de drog fram.(Not 16)
GOTISK ARMÉ ANFALLER ADRIANOPEL OCH ATTACKERAR KONSTANTINOPEL
Den 9 augusti år 377 gick gotiska styrkor till attack. Efter attacken fortsatte de vidare mot Adrianopel och Konstantinopel.(Not 17) I de samlade styrkorna ingick vid detta tillfället även ett stort antal hunner och halaner som av de gotiska härförarna utlovats del av de omåttliga skatter som fanns att hämta i de bägge städerna. Efter att belägringen av Adrianopel som skett under ledning av Fritigern tvingats upplösas på grund av matbrist drog goterna vidare. De slog läger vid Peritus. Efter att vilat ut drog soldaterna vidare till Konstantinopel. Av rädsla för att råka ut för romerska bakhåll drog soldaterna fram i slutna ”fylkingar”.(Not 18)
Den gotiska armén kom så nära Konstantinopel att de nästan kunde banka på statsporten. Hade det inte varit för att en grupp Saracener som bodde i staden fått syn på de fientliga soldaterna och gett sig ut för att möta dem utanför staden är det svårt att veta vad som hänt.
Kampen mellan de gotiska trupperna och Saracenerna blev hård och drog ut på tiden. Till slut när ingen klar segrare verkade finnas, drog en långhårig Saracen sin dolk och högg rakt in i den gotiska skaran. Saracenen träffade en got som fick halsen avskuren och blodet flödade. Saracenen lutade sig fram och drack av det rinnande blodet. Denna förfärliga händelsen satte stor skräck i goterna som inte längre vågade gå fram lika hårt som tidigare. Goterna rev ner sina ställningar som byggts upp för att belägra staden och begav sig norröver igen.
Vid samma tid var Julius överbefälhavare för de romerska trupperna i Taurus. Bland Julius mannar fanns många gotiska soldater. Av rädsla för att goterna i armén skulle göra uppror skickade Julius ett hemligt brev till de olika truppernas officerare. I brevet krävde överbefälhavaren att truppernas chefer skulle ge goterna ett löfte om snabb utbetalning av solden. Goterna skulle för detta ändamål samlas på ett torg. När goterna samlats omringades de och höggs ner av andra romerska soldater.(Not 19)
GOTISKA KAVALLERIET HÄRJAR I THRACE
Under kejsar Valens femtonde år stod ett stort slag mellan gotiska soldater och romerska armén i närheten av Adrianopolis(nuv Edirne). Två år tidigare hade goterna, under ledning av sin general Maximus som senare kom i Romersk sold, occuperat Thrace. De gotiska soldaterna var väl utrustade, vältränade och tycks ha haft en aldrig sinande ström av påfyllning av förnödenheter att tillgå från de gotiska bönderna som var bosatta i närheten. För den romerska armén blev utgången helt katastrofal.(Not 20) Striderna slutade med att Kejsar Valens dödades.(Not 21)
När kejsar Valens såg att goterna plundrade hela Thrace beslöt han sig för att sända Saracer mot det gotiska kavalleriet. På kejsarens order lämnade Saracerna Konstantinopel i små grupper för att inte den romerska taktiken skulle avslöjas. Kejsar Valens beslöt sig åter för att ta med Saracerna då han snabbt förflyttade sig mot stridfälten i Thrace. Saracerna var kända som skickliga ryttare och duktiga soldater. Saracerna gick till angrepp mot goterna med sina lansar. Många goter föll. Andra goter försökte lägga sig i ett bakhåll. De misslyckades med sin taktik. Tack vare sina lansar var Saracerna överlägsna. Det gick så långt att många goter hellre ville korsa Donau och hamna i händerna på hunnerna än i Saracernas händer.
SEBASTIANUS MAGISTER MILITIUM
Från västrom anslöt sig Sebastianus med sina styrkor.(Not 22) Valens utsåg Sebastianus till Magister Militium. Sebastianus fick själv välja 2000 soldater som skulle utgöra ett elitgarde. De flesta av soldaterna var nya rekryter som inte hunnit påverkas av östarmens svaga militära ledare. Efter att ha utsatt soldaterna för en intensiv träning och exercis intog Sebastianus ett antal muromgärdade städer. I dessa städerna förberedde Sebastianus sig på goternas attacker.
Under tiden lyckades hans armé emellanåt döda goter som under sina härjningståg kom över stadsmurarna. Vanligen var det endast när goterna var bakfulla efter sina fester eller badade i floden för att bli rena som Sebastianus ansåg det säkert att angripa dem. Vid dessa tillfällen slaktade han och hans soldater alla de kom åt. Detta ledde till att goterna kom att frukta Sebastianus. Sebastianus stora framgångar förde med sig att avundsjukan mot honom ökade inom de ledande kretsarna i östrom. Sebastianus drogs inför hovet i kejsarens närvaro. Först därefter minskade Sebastianus inflytande.(Not 23)
KEJSAR VALENS GÖR ETT ÖDESDIGERT ANFALL
Motsättningarna inom Östroms ledande kretsar kan ha varit skälet till att kejsar Valens, tvärt emot magister militium Sebastianus uppfattning, beslöt att gå till angrepp mot goterna med full styrka. Detta ledde till att goterna gick till motanfall. Slaget som stod den 9 augusti 378 e.Kr. vann goterna lätt.(Not 24)
Så fort som en skvadron Romerskt kavalleri(Not 25) överraskats av de anfallande goterna övergav det romerska kavalleriet infanteriet. Infanteriet kom därför att stå helt oskyddade och fann sig snabbt omgivna av fientligt gotiskt kavalleri på alla sidor. Goterna sände svärmar av pilar mot infanteristerna. Dessa tog då till flykten. Fotfolket blev nedslagna av goternas svärd eller genomstuckna av lansarna. Svärden och lansarna nådde de omringade romarna från alla håll.(Not 26) Kejsar Valens flydde efter slaget brådstörtat med en handfull män till en obefäst by. Grupper ur goternas styrkor förföljde honom.(Not 27)
KEJSAR VALENS SKADAS OCH MÖRDAS
Kejsar Valens som sårats av en pil bars till en mindre bondgård för att gömmas undan för de gotiska soldaterna. Trots detta infångades Valens av västgotiska soldater och blev svårt misshandlad. Goterna satte efter misshandeln eld på gården och av kejsarens kropp fanns det inte något kvar för att lägga i en normal grav.(Not 28)
Enligt Zosimus drog goterna ihop ved från omgivningen och lade dem utanför det hus i vilket kejsaren tagit sin tillflykt. Därefter tände goterna på den samlade vedkasen. Huset med kejsaren brann ner till grunden. Detta skall ha skett den 19 januari 379 e.Kr.(Not 29) Den som ledde angreppet på kejsar Valens var de gotiska Tervingernas kung Athanarik(Not 30).
Enligt Eunapius hade kejsaren sökt skydd i en koja och där bränts inne. Elden skall ha varit så het att det inte ens fanns benknotor kvar att begrava efteråt.(Not 31) Det må vara hur som helst med koja eller mindre bondgård. Goterna gick vid denna tiden hårt fram mot romarna utan att fråga efter vilka som drabbas. Goterna var vid denna tiden fast bosatta i Thrace och kallades för ”qui Thracia populabantur”.(Not 32)
GRATIAN UTSER THEODOSIUS TILL KEJSARE I ÖST
När det såg som hopplösast ut red Viktor som var magister equitium genom Makedonien. Han fortsatte i sporrsträck genom Thessaloniki och Moesien tills han nådde Pannonien. Ritten gjorde Viktor för att varsko Gratian om den romerska arméns stora förlust samt om mordet på kejsar Valens. När Gratian fick kännedom om Valens död utsåg han Theodosius till sin medkejsare. Theodosius som var född i Calica i Spanien var son till Valentinian. Kejsar Gratian gav Theodosius makten över Thrace och det östromerska riket. Gratian tog i stället själv sig an de ökade problemen med germanerna i västra Gaul.
SAMMANFATTNING OCH SLUTSATS
Kejsar Valens har med rätt eller orätt mest blivit ihågkommen för sin död. Om man får tro de samtida källorna var det Valens som genom att sända goterna en ariansk biskop såg till att goterna senast under hans tid blev kristna. För att värdera dessa uppgifter i ett helhetsperspektiv krävs att sambandet germanska folkgrupper, inklusive goterna, och Norden värderas utifrån de äldre primärkällor som klart påvisar detta samband.
Om hänsyn tas till dessa primärkällor har kejsar Valens, förutsatt att hans samtida källor som tillskriver honom att ligga bakom kristnandet av goterna stor betydelse för diskussionen om kristendomens historia och utbredning i Nordeuropa.
Kejsar Valens fel(?) bedömning av situationen när delar av den gotiska armén sökte skydd på romerskt område har utifrån nu kända uppgifter troligtvis lett till hans egen död. De stridigheter med blandade styrkor goter-halaner, goter-hunner och olika germansk-gotiska grupperingar å ena sidan och den romerska armén å andra sidan har bäddat för försvagning av romerska arméns västfront.
Västroms fall följde kort efteråt. Romarna lämnade då kvar ett antal folkgrupper, en del krigsfångar andra hade stridit mot Romarna i Östromerska Riket. Samtidigt lämnades ett större antal f.d. Romerska soldater från skilda delar av Romarriket kvar i Balkanområdet efter att Hunnerna kommit.
De många av de folkgrupper som i och med händelseförloppet under slutet av 370-talet kom att bebo dessa antikens välkända områden, tillsammans med senare tillkommande folkgrupper med flera skilda religioner, skilda åsikter även inom kristendomen vilka kristna grupperingar som var ”sanna” kristna har inneburit en av förutsättningarna för att Balkan in i modern tid varit ett oroshörn.
Om striderna mellan kejsar Valens och Athanarik som startade redan år 365 e.Kr inte slutat med att den senare mördade kejsaren, hade det möjligen enbart varit anmärkningsvärt att Athanarik av kejsar Theodosius senare vid sin död fått en kejserlig begravning i den kejserliga graven i Konstantinopel.(Not 34) Med bakgrund av att det inte tycks ha varit okänt att Athanarik stått bakom mordet på kejsar Valens, kan man möjligen ställa sig frågan om det gotiska inflytandet i Östromerska delen av riket var avsevärt större än vad forskningen hittills har utgått från.
Källor:
1. Ammianus Marcellinus 31:5
2. Ammianus Marcellinus 31:3
3. Ammianus Marcellinus 31:5ff
4. Ammianus Marcellinus 31:3
5. Ammianus Marcellinus 31:3-4
6. Orosius 7:33
7. Zosimus 4:20
8. Ammianus Marcellinus 31:3-4
9. Zosimus 4:20
10. Zosimus 4:26
11. Zosimus 4:20
12. Jordanes, Getica XXVI,134f
13. Ammianus Marcellinus 31.4-11
14. Ammianus Marcellinus 31:4-5
15. Ammianus Marcellinus 31:6
16. Ammianus Marcellinus 31:5
17. Ammianus Marcellinus 31.16.7
18. Ammianus Marcellinus 31:15
19. Ammianus Marcellinus 31:16
20. Orosius 7:33
21. Eunapius, Lives of the Sophists, E 480f
22. Zosimus 4:22
23. Zosimus 4:23
24. Zosimus 4:24
25. 1 romersk skvadron motsvarade 100-200 män i två grupper)
26. Orosius 7:33
27. Zosimus 4:24
28. Orosius 7:33
29. Zosimus 4:24
30. Ammianus Marcellinus 31:3
31. Eunapius 480-481,
32. Chronica Gallica, MGH AA,1892, 1:2
33. Zosimus 4:24f
34. Orosius I:2
KORTFATTAT OM KÄLLORNAS FÖRFATTARE:
AMMIANUS MARCELLINUS
Ammianus Marcellinus anses vara en av senantikens främsta historieskrivare. Han var född omkring 330 i Antiokia. Som medlem av en grekisk adelsfamilj var det naturligt att han tjänstgjorde i den romerska armen. I kriget år 353 mot perserna deltog Marcellinus i den östromerska armen. Han ingick senare bland de soldater och officerare som skickades med Caesar Julian till Gaul.
Marcellinus tjänstgjorde åter i den östromerska armén i striderna mot perserna år 359. Där var det med blotta förskräckelsen som han undkom att bli tillfångatagen av perserkungen Shapur II. År 371 bodde Marcellinus åter i Antiokia. Ammianus uppgifter är särskilt intressanta eftersom de är samtida och ofta självupplevda. De utgör därför ett detaljerat komplement till andra samtida källor om det Romerska imperiets ödesår på 360 – 370 -talet.
AMMIANUS MARCELLINUS TILLFÖRLITLIGHET
Eftersom Ammianus Marcellinus själv varit ögonvittne till många av de händelser han berättar om eller, som han själv anger i de fall han har hämtat uppgifter från en andrahandskälla, har träffat någon som varit med om händelserna, finns det skäl att noga beakta de uppgifter som Ammianus Marcellinus lämnar. Självfallet måste hänsyn tas till Marcellinus egen eventuella tendens i det han skriver. Men, ingen kan få mig att tro att någon forskare i nutiden som inte tagit del av Marcellinus fullständigt översatta text eller avskrifter har större möjlighet att veta vad som skedde än de uppgifter som Marcellinus lämnade och som dessutom stöds av t.ex. Zosimus, Orosius m.fl.
ABLABIUS
Ablabius som Jordanes m.fl. hänvisar till följde med Konstantin den store från Arles där det tycks som om Ablabius från början varit präst eller munk. Ablabius var halvgot och en händelse som utspelade sig var när en släkting/frände till honom kom från ön i norra Oceanen. Ablabius var kristen och verkade vid den tiden i ett kapell i Arles. Fränden blev så arg när Ablabius inte ville dela med sig av de rikedomar som fanns i kapellet att han selade av sin häst framme vid altarkoret. Namnet på fränden sägs enligt källorna ha varit Ragnaris och detta hände under andra hälften av 310-talet.
Det stämmer tidsmässigt eftersom vi vet att det år 314 e.Kr. deltog tre av Englands fyra biskopar i ett större kyrkomötet i Arles.(Not 1) Mötet hölls på uppdrag av Konstantin den store som efter sitt kristnande några år tidigare ville hålla ett kyrkomöte i sin ”egen” stad Arles. Vid Konstantin den stores sida fanns den blivande pretoriske prefekten Ablabius.(Not 2)
Ablabius hade senare fram till år 337 e.Kr. samma tjänst som Cassiodorus senare kom att ha hos östgoternas kung Theodorik.(Not 3) Ablabius som beskrivs som alan eller halvgot hade på grund av sitt ämbete stor kontakt med goterna. Särskilt efter att goternas dubbelkungarna Ariaricus och Aoricus träffat ett fredsavtal kejsar Konstantin. I sin tjänst som pretorisk prefekt var Ablabius chef över alla de ‘officia’ som fanns inom prefektoratet. Detta medförde att de gotiska soldaterna som enligt fredsavtalet anslöt sig till de romerska trupperna och senare blev foederati hade nära kontakt med Ablabius och andra kristna.
När Konstantin den store dog kom Ablabius att bli förmyndare för en av Konstantins söner. Ablabius dotter var en tid förlovad med denne. Ablabius blev hårt kritiserad av Sofisterna som inte tyckte om den nya religionen, Kristendom.
Not 1: Nennius sid 74
Not 2: Nennius
Not 3: Ref. Blockley Roger C, The fragmentary classing historians of later Roman empire, 1983 not 188
EUNAPIUS
År 346 föddes Eunapius på ön Sardis. När han var 16 år gammal flyttade han till Aten. År 367 e.Kr. och fram till sin död år 414 bodde han åter på Sardis. Där arbetade Eunapius med undervisning i staden Lydia. En av Eunapius viktigaste böcker är ”Universal History” där han fortsatte Dexippus Chronicle fr.o.m. år 270 e.Kr. Några fragment av detta verk finns bevarat i ”The Lexicon of Suidas”. Eunapius är viktig för gotisk historia eftersom han ger så detaljerade uppgifter om Ablabius som enligt Cassiodorus och Jordanes skrivit om goternas historia. Eunapius var inte samtida med Ablabius, utan Ablabius dog troligen omkring tiden för Eunapius födelse. Detta är viktigt att notera.
Eunapius var personligt bekant med alla i de ledande kretsarna i det östromerska riket. Härutöver var han själv ögonvittne till många av de händelser som han har berättat om. En av hans fåtaliga andrahandskällor var Oribasius som följt med kejsar Julian till Gaul. En annan var Plotinius från Lycopolis, neo-platonismens grundare, som levde mellan år 204 och år 270 e.Kr. En annan var Porphyrys (the Tyrian) verk Life. Ett annat av Eunapius verk är Lives of the Sophists.
EUNAPIUS TILLFÖRLITLIGHET
Under de för romarriket kritiska åren 360-367 bodde Eunapius i Aten. Eunapius levde således under de år som striderna mellan goter och romare på grekiska fastlandet och i grekiska övärlden stod som hetast. Detta tillsammans med Eunapius bekantskap med alla de ledande personerna i östrom gör att Eunapius tillförlitlighet ingalunda helt går att ifrågasätta.
När vi läser om Eunapius uppgifter om pretoriske prefekten Ablabius är dessa från en tid alldeles innan Eunapius egen. Eunapius uppgifter, Eunapius var inte kristen. Hans avoghet mot det kristna Västrom märks klart i hans skrifter. Detta innebär inte att Eunapius trots detta och trots en pro-östromersk inställning, inte kan tänkas förmedla ett rimligt händelseförlopp.
Orosius
I Seven books against pagans berättar Paulus Orosius att skytier kallades de folk som bodde i Skytien oavsett om de t.ex. var alaner, hunner och goter som bodde i Skytien.(Not 1)
Orosius var född i Gaul runt 375 e.Kr. och blev med tiden både präst samt historikeskrivare. Orosius som här i Västeuropa mest är känd för att Alfred den store som enade England översatte och skrev egna kompletterande uppgifter i det som kallas King Alfred’s Orosius.
Paulus Orosius hade nära kontakt med St Augustin. De diskuterade teologi samt skrev en bok tillsammans.
OROSIUS TILLFÖRLITLIGHET
Det är svårt att avgöra källvärdet på Orosius egna texter. De han skrev till sammans med St Augustin har annan inriktning och relativt sett hög tillförlitlighet.
Not 1: Orosius 7:34