Hermanerik

Ermanerik/Hermanerik

© Johansson Inger E, omarb. avsnitt i Den Gotiska Mosaiken, manuskript 1995 reviderat 1997,1999, 2003, nu 2013

Historisk bakgrund

Hermanerik finns väl dokumenterad i europeiska källor från sin egen tid fram till 800-talet. Mest känd är troligen Zosimus Historia Nova[1]. Zosimus daterades tidigare till början av 400-talet, numera finns det historiker som antar att han dött efter 501. Hermaneriks period hämtade Zosimus i stora drag från Eunapius[2].

Eunapius var en känd retoriker och historiograf född i mitten på 340-talet(Sardis, Lydia) död omkring 420 samt ett antal andra mindre kända sophister på de grekiska öarna. Gruppen som Hermanerik anförde sägs av flera äldre historiker ha kommit över vatten mot det område vi idag kallar Baltikum. Hermaneriks män var kända för att slåss med bra dubbelsidiga(!) svärd och härjade i stort sett på samma sätt som senare tiders vikingar gjorde. Ett undantag – fick Hermanerik inte det tribut han önskade sig, var han känd för att ta ledande män ur den besegrade eller belägrade gruppen. Han gjorde dem till slavar och en del såldes senare efter Hermaneriks död nere i östra Europa.

Var Hermanerik kom ifrån kan diskuteras. Till viss del styrks källuppgifter från 400-800 talet av den för oss svenskar mer kända Gutasagan. Hermanerik lär ha varit en av de som försökte inta Gotland men i stort for Gotland förbi. Finns vissa uppgifter i senare källor som tyder på att det fanns gotlänningar som anslöt sig till Hermanerik. Detta är dock högst osäkert.

Hermanerik finns även omnämnd t.ex. i Widsith: Widsith rad 18 och 19  ‘Attila ruled the Huns; Eormanric The Goths Widsith poemet som bevarats i ‘The Exter book’. Poemet antas vara från 600-talet.

Nu finns det historiker in i våra dagar som går och tror att Hermaneriks rike föll med Hermaneriks död. Så var inte fallet. Några av de som tog hand om huvudgruppen finns kända, fler ökända, som ledare av gotergrupper efteråt från England i väst till Konstantinopel i öst. Enda skälet att detta nämns är att flera nordbor finns noterade som bosatta i olika områden i Europa där det än idag råder oro som ofta skylls på långt senare östliga grupper som bildade Osmanska riket.

Oaktat vilket finns det några speciellt intressanta faktauppgifter att lägga på minnet. Det finns ett samband i tid och vattennivå som inte bara går att spåra utifrån artifakter på svenska fastlandet och Gotland utan fastmer i det så omhuldade påståendet att Goterna inte var så förtjusta i guld.  Det finns de historiker som önskat se Gotland som utgångspunkt för Goter. Sambandet är dock mycket svagt.

Goterna finns från slutet av 200-talet omtalade i sydöstliga källor för att de för guld de fick genom handel och/eller som tjänstgörande i Romersk sold, köpte myrmarker(!) i område från nuvarande Grekland upp till Ukraina. Där tillverkade de järn av samma kvalité, nästan stål, som framställts i t.ex. Järnstad (mellan Ödeshög och Mjölby) detta sålde de, ofta som färdiga vapen, och köpte utsäde.

Klibblim och vejde

Ogräsen klibblim och vejde växer i den östgötska skärgård. De växer på jord i markområden som låg över vattnet före folkvandringstidens början. Varken klibblim eller vejde påträffas annars någonstans längs Östersjön eller i Östersjöns tillrinnande flodsystem. Klibblim och vejde växer i normala fall på stäpperna i sydost Europa samt i det inre Asien.[3] Dessa växter kan ha kommit till Skandinavien som ogräs vid övergång till odling med nya sädesslag. Säd som transporterats hit från Ungern, Donau och Svarta Havsområdet under den tidsperiod då goterna börjar nämnas i de romerska, grekiska och arabiska källorna.[4] Konkret innebär växtlokalerna för klibblim och vejde, att nordbor från Östergötland kan ha fått sina odlingskunskaper/impulser vid resor i södra Europa redan före Kristi födelse. De ”östgötar”? som har varit ute och rest har i så fall fört hem nya sädeslag i slutna kärl, omlastat/delat upp innehållet när de kom till den östgötska kusten.

Ogräsen utgör tillsammans med källor som berättar att långa ljushyade nordmän spred sig ut över Europa, gick in i den Romerska armén som soldater eller arbetade som handelsmän mot Romarriket, en stark indikation på stora kontakter ut mot Europa långt före folkvandringstiden.[5]

 Klibblim och vejde

Klibblim och Vejde

utbredning

 Goternas vandringar

Östgoternas vandringar

enligt källorna

Kommentar: Goternas ursprung brukar diskuteras. Men så vitt jag vet är det ingen som förr visat på ovanstående samband före min C-uppsats Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider, Linköpings Universitet 1993.

Redan Herodotes talade om ”sagofolken vid Atlanten”.[6] Tacitus berättade i Germania att människor som i äldre tid ville byta land kom över havet.  Utifrån var Tacitus placerar sin uppgift är det underförstått att dessa människor kom från Nordeuropas västliga delar.[7] I Seven books against pagans skrev Orosius[8] att germaner och goter ”flyttade” in i Asien och till den europeiska kontinenten från områden som låg i norra Oceanen. Orosius berättade att goterna och äldre tiders Getae var samma folk. Orosius skrev att Alexander den store hade skrivit att den folkgruppen skulle man undvika att komma i strid med.[9]

Goterna vars folkvandringar oftast beskrivs utifrån Jordanes Getica, var alltså väl kända av de ledande inom Romarriket och längs Medelhavets länder. Kända långt innan Hermanerik lade under sig stor del av Europa.

Del 2 Ermanerik/Hermanerik

Hermaneriks rike hotas av hunnerna.

Hunnerna anföll goternas stora vidsträckta och fruktbara områden. Den som fick ta första stöten var goternas kung Hermanerik. Hermanerik var vid denna tiden kung över alla goter. Många bearbetningar och uppslagsböcker förlägger Hermaneriks död till runt år 370 e.Kr. Samtida källor däremot talar om att goternas kung Hermanerik var den som först angreps av de anstormande hunnerna. En av dessa källorna är greken Zosimus. Om det är sant att Hermanerik dog, efter att goterna misslyckats stoppa hunnernas framtåg, levde Hermanerik åtminstone till år 375.[10]

Hermanerik hade gjort sig känd genom många häradståg och vinster i stora strider. Hans gotiska arme fruktades allmänt både av underkuvade folkgrupper och av de kringboende folken. När Hermanerik såg den hotande Hunnerarmén försökte han först under lång tid att hålla angriparna i från sig och sitt område. När inte detta gick blev Hermanerik förfärad och upprörd över den hotande faran.[11] Hunnerna kunde egentligen inte slåss man mot man utan att rida, ändå lyckades de vålla stor oreda och förstörelse bland goterna som bodde längs Donaus stränder.[12] Enligt historikern Ammianus Marcellinus, som var runt 45 år vid denna tiden, sökte Hermanerik slutligen frivilligt döden heller än att besegras av hunnerna.[13]

Hermaneriks efterträdare

Efter Hermaneriks död valdes Vitimiris till goternas kung.[14] Med hjälp av en grupp hunner som Vitimiris köpt över lyckades han en tid hålla den samlade Halaner-Hunnerstyrkan stången. Slutligen föll Vitimiris i ett stort fältslag.[15] Hans minderårige son Videric utsågs till kung. Till Viderics hjälp utsågs Alatev och Safraks. De blev ledare för goterna i det stora riket som en gång varit Hermaneriks. Alatevs och Safraks valde att dra tillbaka den anförtrodda gotiska armen norrut i rikning mot Dnjestr .[16]

När de gotiska Terovingernas kung Athanarik, fick höra talas om de andra goternas stora problem med hunnerna, beslöt han  att med all kraft förmå sina styrkor att stå emot hunnernas attacker. För att förbereda sig på striderna slog Athanarik och hans trupper läger längs Dnjestr i de gotiska Grevtungernas dalgång. Munderik, som senare blev romersk ståthållare vid den arabiska gränsen, fick uppdrag av Athanarik att tillsammans med Lagarimanernas hövdingar speja på hunnernas framfart. Detta försök att förekomma hunnernas anfall misslyckades. Hunnergrupper som fått syn på spejarna gick till anfall. Athanarik fllydde till en höjd vid floden Gerasus på gränsen mot Taifalernas land.[17]

Ryktet om hunnerna spred sig till de övriga gotiska folkgrupperna. Ett hittills helt okänt folk drog fram över bergen likt en snöstorm. Hunnerna förstörde allt. Många goter beslöt sig då för att söka nya boplatser. Som brukligt bland goterna samlades de olika hövdingarna och folkvalda. Efter långa överläggningar beslöt man sig för att Thrace var det lämpligaste området att flytta till. Jorden var bördig och floden Hister(Donau) skilde landet från de angripande hunnerna. Under Alavivus ledning besatte gotiska styrkor Donaus stränder och sände bud till Valens med bön om att få bosätta sig i Thrace.[18] Eftersom goternas ledare vid flera tillfällen sänt delegater till den romerske kejsaren Valens med petitioner om att påvekyrkan skulle sända dem egna biskopar valde kejsaren att delvis tillmötesgå goternas begäran. Kejsaren sände goterna arianska missionärer. Enligt Orosius berodde detta på att kejsaren var pervers och visade avoghet mot den sanna kristna kyrkan[19] Detta medförde hur som helst att de flesta goter blev kristna men arianer.

 

Goter tillåts bosätta sig i romarriket 

Många av de gotiska grupperna, framför allt bland västgoterna önskade bosätta sig i Romarriket för att undkomma hunnernas framfart. Efter ett antal svåra slag flydde överlevande goter från området norr om Donau flydde år 376 e.Kr tvärs över Donau och bad kejsar Valens om lov att få bosätta sig i det Romerska riket.[20] I gengäld lovade goterna att låta bli med härjningståg samt att ställa upp med hjälptrupper till den romerska armén.[21]

Kejsar Valens såg välvilligt på denna propå och gav goterna det önskade tillståndet. Men han krävde i gengäld att goterna först lade ner sina vapen.[22] För att minska risken för gotiskt förräderi sände Valens ett stort antal gotiska barn som gisslan med sin befälhavare Julius till östrom. Kejsar Valens ansåg att de gotiska barnen skulle kunna utgöra ett hot och oroa hela det romerska samhället. Från romersk sida ansågs det därför viktigt att goternas barn inte skulle få möjlighet att bilda oppositionella grupper. Av det skälet fördelades den gotiska gisslan d.v.s. barnen mellan flera olika städer. [23]

Trots avtalet fick inga andra goter flytta in i Romarriket. Enligt fredsöverenskommelsen som goterna träffat med kejsar Valens skulle de romerska befälhavarna hjälpa goter att fly in i Romarriket. Trots denna överenskommelse och i strid med sin kejsares order valde dessa befälhavare ut vackra gotiska kvinnor och sköna ynglingar för s.k. tvivelaktiga ändamål. De enda andra som släpptes in var goternas slavar och gotiska bönder. Samtidigt som de romerska befälhavarna gjorde egna urval, lyckades emellertid andra goter smita in ”bakvägen. De goter som nekats inresa trots avtalet och istället smet in i romarriket,ansåg sig inte bundna av det träffade avtalet eller de från goternas sida uttalade löftena. På detta sättet kom Thrace, Pannonien, Makedonien och Thessaloniki snabbt att fyllas av det som romarna kallade gotiska rövarband.[24]

Kommentar:

Zosimus detaljerade uppgifter om händelseförloppet skiljer sig från den mer kände Jordanes uppgifter. Jordanes ansåg att bakgrunden till problemen mellan goter och romare var en begäran från Fritigern, Alatheus(Alatev i andra källor) och Safraks begäran till de romerska kommendanterna Lupicinus och Maximus om öppnandet av en marknad och problem till följd av detta.[25] Obestritt är att en del goter vid detta tillfälle fick bosätta sig i Romarriket – ett stort antal tilläts inte bosätta sig inom Romarriket men gjorde det ändå. Bland de goter som  som trots allt tilläts bosätta sig i Romarriket år 376 fanns Tervingerna/Terovingerna, en västgotisk folkgrupp. Deras militära ledare hette Fritigern och Alavivius. [26] Båda dessa omnämns senare vid flera olika tidpunkter i den Romerska historien, både i Östromerska riket och längre västerut – i Gaul och England.

 

 

Hermaneriks arvtagare nekas bosätta sig inom Romarriket

Det gick inte lika lätt för grevtungernas kung Videric, Hermaneriks arvtagare att få bosätta sig inom det stora Romarriket. Tillsammans med sina förmyndare Alatev och Safrak bad han att de och deras folk skulle få bosätta sig inne i Romarriket för att undkomma de anfallande hunnerna. Kejsar Valens ansåg inte att han kunde tillåta att Hermaneriks arvtagare – d.v.s.arvtagaren till alla goters kung att bosatte sig inom Romarriket. Goternas framfarter i äldre tider och den stora makt som framför allt Hermanerik haft utgjorde ett hot för kejsaren. När tervingernas kung Athanarik fick höra att Videric inte tilläts bosätta sig, så blev Athanarik  orolig och drogs tillsammans med delar av sin styrka fort vidare bort från Donauområdet. Det kan tyckas att Athanarik inte hade skäl för oron. Med de arvsrättsliga förhållanden som rådde vid denna tiden var det Athanarik som om Videric dog utan arvinge stod närmast den gotiska kungatronen. Detta var skäl nog för Athanariks oro.

När delar av de terovingiska soldater upptäckte hur de romerska officerarna allt mer misskötte löftet som getts vid fredsförhandlingarna, att alla goter skulle få bosätta sig i Romarriket, blev de mycket upprörda. De terovinger som ännu inte hunnit i säkerhet på södra sidan av Donau började uppträda mer och mer hotfullt. Till slut blev Lucianus mycket rädd för att goterna skulle göra uppror. Detta skulle då kunna sprida sig både till de goter som fått bosätta sig i Romarriket och till de många goter som tjänstgjorde i den romerska armén. Lucianus lät därför sina soldater skynda på de redan räddade goterna så att de snabbt kom längre in i landet. Under den oreda som uppstod passade Alatev och Safrak, Grevtungernas Viderics båda förmyndare, på att utnyttja tillfället till att ta sig över Donau.[27]

 

 

De gotiska styrkorna samlar sig till förnyade attacker på Romarriket

De gotiska hövdingarna Sverid(Svenios) och Kolios(Col) hade sedan länge haft den romerske kejsarens tillstånd att vistas i Romarriket samt bedriva handel mellan Romarna och norra Europa. Sverid och Kolios brukade vintertid dra sig norrut till sina hemländer där de hade sina vinterkvarter. Efter oroligheterna som brutit ut befallde kejsaren dem att stanna inom riket och tillbringa vintern i närheten av Adrianopel. När Sveridus och Kolios fick kejsarens brev befann de sig på andra sidan Hellesponten. De begärde då att få respengar och mat samt 2-3 dagars uppskov inför resan. Adrianopel högste administrative chef blev arg och hotade goterna med krig och svåra straff om de inte frivilligt lydde kejsaren.

Allmänheten och fabriksarbetarna blev mycket upprörda över goternas uppförande och gick till attack. Goterna slog ner massorna som kom mot dem, dräpte, plundrade samt jagade iväg de överlevande. Efter den händelsen slöt sig Sverid och Kolios styrkor till Fritigerns armé som fanns i närheten.[28]

Fritigern satte sig i förbindelse med de övriga Goterkungarna. Tillsammans drog de och deras arméer långsamt fram i riktning mot Marcianopolis. Där hade Lupicinus hade bjudit in goterkongarna Alaviv och Fritigern till ett gästabud. På gästabudet blev det slagsmål mellan det gotiska manskapet och stadens invånare. I ilskan dödade goterna hela soldatgarnisonen. Lupicinus befallde därför att Alavivs och Fritigernas drabanter skulle dödas. Fritigern rymde och flydde. 2000 skepp fylldes med goter som härjade till lands och till sjöss där de drog fram.[29]

 

 

Gotisk armé anfaller Adrianopel och attackerar Konstantinopel

Den 9 augusti år 377 gick gotiska styrkor till attack. Efter attacken fortsatte de vidare mot Adrianopel och Konstantinopel.[30] I de samlade styrkorna ingick vid detta tillfället även ett stort antal hunner och halaner som av de gotiska härförarna utlovats del av de omåttliga skatter som fanns att hämta i de bägge städerna. Efter att belägringen av Adrianopel som skett under ledning av Fritigern tvingats upplösas på grund av matbrist drog goterna vidare. De slog läger vid Peritus. Efter att vilat ut drog soldaterna vidare till Konstantinopel. Av rädsla för att råka ut för romerska bakhåll drog soldaterna fram i slutna ”fylkingar”.[31]

Den gotiska armén kom så nära Konstantinopel att de nästan kunde banka på statsporten. Hade det inte varit för att en grupp Saracener som bodde i staden fått syn på de fientliga soldaterna och gett sig ut för att möta dem utanför staden är det svårt att veta vad som hänt. Kampen mellan de gotiska trupperna och Saracenerna blev hård och drog ut på tiden. Till slut när ingen klar segrare verkade finnas, drog en långhårig Saracen sin dolk och högg rakt in i den gotiska skaran. Saracenen träffade en got som fick halsen avskuren och blodet flödade. Saracenen lutade sig fram och drack av det rinnande blodet. Denna förfärliga händelsen satte stor skräck i goterna som inte längre vågade gå fram lika hårt som tidigare. Goterna rev ner sina ställningar som byggts upp för att belägra staden och begav sig norröver igen.

Vid samma tid var Julius överbefälhavare för de romerska trupperna i Taurus. Bland Julius mannar fanns många gotiska soldater. Av rädsla för att goterna i armén skulle göra uppror skickade Julius ett hemligt brev till de olika truppernas officerare. I brevet krävde överbefälhavaren att truppernas chefer skulle ge goterna ett löfte om snabb utbetalning av solden. Goterna skulle för detta ändamål samlas på ett torg. När goterna samlats omringades de och höggs ner av andra romerska soldater.[32]


[1]        Zosimus, New history, Sydney 1982

              Zosimus, Neue Geschichte, Stuttgart 1990

[2]        Eunapius, Fragment 39M

              Eunapius, Live of the Sophists, transl. W C Wright Ph.D.,London 1921

              Eunapius, Vitae sophisarum, Romae, 1956

[3]        Natur Kultur Miljöer i Östergötland, Länstyrelsen i Östergötlands län, Linköping 1986 , sid 59

[4]        Natur Kultur Miljöer i Östergötland, sid 70

[5]        Cassiodorus, Variae; Diaconus Paulus, Langobardernas historia, Hydatius, Hydace Chroniquee; Jordanes, Getica;; Gregorius de Tour, Frankernas historia;; Prokopius, Gotenkrieg och Vandalenkrieg; Tacitus, Germania; ;  mfl.  Jämför 700-tals källan Paulus Diaconus 1:7; med Guta-sagan eller med Jordanes, Getica 24-25. Härutöver finns det fragment av texter skrivna av Eunapius, Malchus, Marcellinus Ammianus, Olympidors,  Sozomen , Priscus,  John of Antioch, Zosimus, Philostorgius och andra historiker, skrivare, kyrko- och statsmän  som ger små pusselbitar om Norden och Nordbor.

[6]        Herodotes 4,184

[7]        Tacitus Germania 2:1 jämför med Ammanianus Marcellinus 31:5

[8]        Orosius, Seven books against the Pagans, Washington DC 1964 (ingår i serien The Fathers of the church)

          Orosius, Historiarum adversos paganos libri vii, Lipsiae 1889

[9]        Orosius, Seven books against pagans, 1:16

[10]       Ammianus Marcellinus 31:5

[11]       Ammianus Marcellinus 31:3

[12]       Zosimus 4:20

[13]       Ammianus Marcellinus 31:3

[14]       Ammianus Marcellinus 31:5

[15]       Ammianus Marcellinus 31:3

[16]       Ammianus Marcellinus 31:5ff

[17]       Ammianus Marcellinus 31:3

[18]       Ammianus Marcellinus 31:3-4

[19]       Orosius 7:33

[20]       Zosimus 4:20

[21]       Ammianus Marcellinus 31:3-4

[22]       Zosimus 4:20

[23]       Zosimus 4:26

[24]       Zosimus 4:20

[25]       Jordanes, Getica XXVI,134f

[26]       Ammianus Marcellinus 31.4-11

[27]       Ammianus Marcellinus 31:4-5

[28]       Ammianus Marcellinus 31:6

[29]       Ammianus Marcellinus 31:5

[30]       Ammianus Marcellinus 31.16.7

[31]       Ammianus Marcellinus 31:15

[32]       Ammianus Marcellinus 31:16

9 Responses to Hermanerik

  1. […] För uppgifter om Hermanerik/Ermanerik går det att gå till närmaste bibliotek och där beställa Zosimus, New History. Det går också att läsa kortfattat om Ermanerik på denna länken: Hermanerik, Norah4History bloggartikel […]

    Gilla

  2. […] Av det skälet fördelades den gotiska gisslan d.v.s. barnen mellan flera olika städer. [23]/em>Hermanerik, Norah4history 8 mars 2013 not 20 Zosimus 4:20 not 21 Ammianus Marcellinus 31:3-4 not 22 Zosimus 4:20 not 23 Zosimus […]

    Gilla

  3. […] från Wisla/Weisser österut spreds ut, den började inte med hunnerna utan kort innan genom att Hermanerik började med att kräva tribut längs handelsvägar ner mot Donau och Svarta Havsområdet. Tributen […]

    Gilla

  4. tomasblblom skriver:

    Märkligt men rätt skoj att en undersökning om Klibblim och Vejde kan ha betydelse i den historiska forskningen. Jag har ju hittat Birkas korrekta plats och där funnit starka tecken på romersk teknologi, bland annat rester efter kanaler och akvedukter(inte sten utan timmer), samt planläggningsmått som kan vara den romerska Actusen. Jag spekulerade från början om anläggningen eventuellt skulle kunna ha romano-germanskt ursprung, men via Klibblimm o Vejde anser jag att en hypotes om gotiskt ursprung och 400-tal är rimlig. Tjodriks koppling till området via Rökstenen anser jag styrka den här idén ytterligare. Jag kommer att publicera en del roliga saker närmaste månaden på barnstenshamnen.wordpress.com. Ett världsunikt kartchiffer konstruerat av Jean de Rogier från 1653 som bl a pekar ut hamnanläggningar, kanalbassänger och akvedukter på samma ställen som jag själv tidigare identifierat. RAÄ är måttligt förtjusta tror jag. De har i alla fall inte plockat bort sin Birka-sida från nätet än 🙂

    MVH//Tomas

    Gilla

    • norah4you skriver:

      Jean de Rogier karta som finns på Östergötlands länsmuseum är högst intressant. Ha det.

      Gilla

      • tomasblblom skriver:

        Den karta jag hittat chiffret på är de Rogiers Östanstångskarta från 1653 vars original ligger på Riksarkivet. Kan det vara en reproduktion av denna som finns på länsmuséet, eller kan det vara en annan karta? Det finns nämligen chiffer eller chifferliknande saker på andra kartor än Östanstångskartan, men jag har inte haft möjlighet att studera detta än eftersom RAÄ sänkte upplösningen på webkartorna efter att jag rapporterat in de Rogiers kartläggning av Birkas kanalsystem. Jag har sökt på internet men inte hittat specifikt vilka av de Rogiers kartor som finns på muséet.

        Gilla

      • norah4you skriver:

        Kan jag inte svara på för jag har inte mina noteringar tillgängliga. Finns en hel del intressanta kartor i militära museet vid T1 Lkpg samt vilket många missar – på Sjöfartsmuseet i Göteborg samt på ett museum i Helsingfors…..

        Gilla

      • tomasblblom skriver:

        Tack! Ska kolla det. Jag håller just nu på att försöka få de Rogiers Östanstångskarta genomlyst för att kartlägga dold text och rotationsnoder bl a, men de Rogier var en intelligent och klurig människa. Han kan ha lagt rotationsnoderna på en helt annan karta. Det som talar emot det är att han har lagt ut relativt enkla ledtrådar i själva Östanstångskartan som säger att lösningen finns i denna karta. Jag ska kolla upp kartorna vid T1 ändå. Jag gjorde ju min militärtjänst där så det blir ett lite nostalgiskt återseende.
        Min erfarenhet dock är att det som finns spritt i allmänhet är reproduktioner och att originalen är samlade vid Riksarkivet.

        Gilla

      • norah4you skriver:

        Det kan också vara så att originalen finns i Krigsarkiv i Uppsala. Alla kartoriginal var inte tillåtna att sända till Riksarkivet….

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s